Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

TIC TAC TIC TAC

Det var 5475 dagar sen jag helt utan förvarning kraschade in i en förälskelse som inte alls var lämplig med dig. Det tog 365 dagar att sluta vara ledsen, efter ditt ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 juli, 2014
Gästkrönikör

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | 13 februari, 2017
Kulturreportage

Dagbok från en filmfestival



Image
Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg

 

Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få sin årliga fix av obskyr film samt en glimt av årets crème de la crème med Gael García Bernal och Parker Posey i spetsen.

25/1

Med humöret på topp studsar jag till hotell Riverton för att hämta mitt presskort. Gold Bar kort på Respekt ingår. Kollegan och jag kunde inte vara lyckligare. Lyckan dämpas dock något när vi ser den hemskt dumma tiden, 18-19, då jag i stort sett hela veckan antingen kommer vara på visning eller jobba. Som tur är kan jag glädjas åt att jag faktiskt kommer vara på just visningar och att årets festival faktiskt är i gång!

Kvällens första anhalt är Bergakungen, det senaste (och mest opersonliga) tillskottet till festivalen, och Tom Tykwer producerade The Heart is a Dark Forest. Hyfsad öppningsfilm, ljusår bättre än förra årets sömnpiller Death of a President, dock med ett lite väl sobert slut där modern i dramat tar livet av både sig själv och sina barn ett par dagar efter att hon fått reda på att maken har en andra familj.

Dagens höjdpunkt följer; invigningsfest på Trädgårn. Artister som Lykke Li och Adam Tensta i all ära, men det är DJ-maratonet man går för. Gael García Bernal, Janne Josefsson, Tuva Novotny, Ann Petrén, listan är oändlig (känns det som, på riktigt ca 40), och besviken blir jag inte. Stämningen är på topp hela natten lång och mest fest blir det till Janne Josefsson och Gael García Bernal, då inte ens den mest aviga dansmotståndaren kan motstå att skaka rumpa. Själv gör jag det så mycket att jag drattar på den.

26/1

Seminarie med Gael García Bernal i festivaltältet. Flashar presskortet och kommer in i ett halvfullt och iskallt tält som snabbt fylls till bredden. Det tjattras runt omkring så jag knappt kan höra sin egna tankar, men så fort Gael dyker upp blir det öken och han har tältets fulla uppmärksamhet. Marit Kapla håller igång frågestunden med intressanta frågor och Gael pratar om sin festivalfilm Deficít som han både regisserat och spelar huvudrollen i.

Innan nästa visning hinner jag med ett första och sista besök på Respekts Gold Bar. Trevlig mingellokal, med tapas och vinglas på utstrött, men något vidare mingel är det inte. I gammal hederlig svensk anda sitter de som kom med varandra och pratar med just; varandra.

Vidare till festivalens andra film, franska musikalen Love Songs. Beskrivningen i programmet må varit korrekt, men helt klart missgivande. Det är inte alls den svart humoristiska kärlekstriangel jag väntat mig, desto mer dyster och vacker, med en andra akt som antagligen fått en mer queer publik att dyka upp hade det nämnts i programmet.

27/1

Deficít är slutsåld de gånger man kan få möta regissör Bernal efter visning. Lika bra det i dagens fall eftersom han aldrig dök upp efter en lite för vild partynatt med Parker Posey och Zoe Cassavetes, får jag höra från Posey själv efter hennes presskonferens, som för mig var festivalens höjdpunkt. Inte bara anser jag Posey guds gåva till den rörliga bilden, men Cassavetes film Broken English nockade mig helt. Sällan är verkligheten och igenkännandet så träffande som här, där Parker Posey spelar Nora, en kvinna som aldrig tycks hitta kärleken. När vi journalister väl får chansen ställs knappt en enda fråga. Till slut vågar jag mig på en hälsning till Posey från en vän följd av en fråga jag inte minns och vågar mig fram till duon efteråt för ett foto och lite kallprat, varifrån jag får informationen från Posey att de festade med Gael föregående kväll.

30/1

Efter två icke-festivalrelaterade dagar får jag nästan abstinens. Råda bot på det får svenska vampyrfilmen Låt Den Rätte Komma In göra, baserad på Johan Ajvide Lindqvists roman, av Tomas Alfredson. Den har fått (o)lyckan att få förfilmen Sibylla, i det här fallet den mest bisarra och pretentiösa sortens konstfilm. Den presenteras av konstnären själv, som påpekar att han inte vågat gå på tidigare visningar av sin film. Synd, tänker jag, när han fortsätter babbla osammanhängande om arbetet runt sitt konstverk. Filmen är en blandning av Roy Andersson, David Lynch och Lars Von Triers Riket. Med långsamma, klippfria tagningar och med förståndshandikappade dvärgar som tömmer sig själva på blod i centrum, visar det sig att en film gjord av deras kärleksbarn inte är så intressant som man kunnat tro. Huvudfilmen däremot är en riktig pärla.

31/1

Festivalens besvikelse går till My DNA Says I Love You som kretsar kring en kvinna som börjar knapra anti-städ piller för att behålla sin slusk till pojkvän. Min erfarenhet från tidigare år är att skruvade asiatiska komedier är festivalens oslipade diamanter. Första scenen lovar gott, en överviktig kvinna man bara får se från axlar ner (kläder klart stoppade med kuddar) hoppar från sin balkong och, inte för att vara krass, men jag höll på att kissa ner mig av skratt. Det som följde nådde aldrig upp till den standarden tyvärr.

1/2

Äntligen dags för Bernals film, Deficít. De få förväntningar jag haft har inte dött av den dåliga kritiken filmen fått under veckan, snarare tvärtom. Jag är övertygad om att jag kommer se storhet i filmen alla andra missat. Det gör jag tyvärr inte. Att jag blev besviken är inte rätt ord. Eller jo, jag blev besviken över att jag inte var bjuden på festen filmen centrerade runt.

2/2

Den Indonesiska 3 Days to Forever blir min enda festivalfilm med regissör närvarande. Det är en roadmovie om en sällad visad ungdomskultur, berättar regissör Riri Riza, och handlar om två kusiner påväg till ett släktbröllop med en ovärdelig servis i bakluckan. Måhända är den helt klart sevärd i sig själv men med regissör närvarande lyfter det filmen enormt, som med så många andra filmer tidigare år. Roligast är när en udda klädd äldre herre klampar ner på scen och trycker upp sin kamera i nyllet på Riza som så obemärkt som möjligt försöker att inte tappa tråden.

4/2

Årets sista visning är norska Gone With the Woman, baserad på Erlend Loes roman Blåst. Årets skrattfest, och jag får medhåll från hela publiken. Det börjar med en kvinna som plötsligt bara dyker upp hemma hos en ung man och börjar styra hans liv – en process som får honom att bli hopplöst förälskad i henne. Dråplig, intelligent, norsk.

För jag vet inte hur många år i rad slog Göteborgs filmfestival publikrekord och jag hoppas verkligen trenden håller i sig. Har du inte besökt den än se till att göra det nästa år.

Joel Carlund

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Översätta texten eller sätta sig över texten?

Översätta texten eller sätta sig över texten? Hans Färnlöf, lektor i franska vid Mälardalens högskola, har läst språkexperimentalisten Stefan Hammaréns tolkning av Maupassants kortroman "Horla".

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2006

C. J. E. En novell

Vid själslivets marginaler Höststormarna sänkte sina moln över lärdomsstaden och de ogenomträngliga bolstren av spindelvävsgrå dimma gav gatorna ett sken av den psykotiska outsäglighetsmystik som färgade de Maupassants sena, av syfilistöcknet ...

Av: C. J. E. | Utopiska geografier | 03 november, 2014

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet

Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2015

Den gamla världens undergång

I en av vårens böcker beskriver den franske kulturskribenten Olivier Poivre D’Arvor hur den globala erans tekniker osynligt bidrar till amerikaniseringen av världen. Men problemet förblir i slutändan en fransk ...

Av: Jonas Elvander | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2011

Utdrag ur romanen Orolig ordning av Andreas Åberg

Illustration: Edda Erik drömmer att det ringer på dörren till hans lägenhet när det är mitt i natten. Han tar sin papperskniv ur pennburken på skrivbordet, för att skydda ...

Av: Andreas Åberg | Utopiska geografier | 05 november, 2008

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts