Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | 16 juni, 2008
Essäer om konst

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | 22 augusti, 2009
Reportage om scenkonst

Några hjältar inom bokbranschen

  Några hjältar inom bokbranschen Nikanor Teratologen porträtterar de tre bokförlagen Murbräckan, Leopard och Historiska Media och deras utgivning under 2007. Det blir enligt min mening allt tydligare att det i Sverige ...

Av: Nikanor Teratologen | 25 september, 2007
Kulturreportage

Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!



Det var en gång en prinsessa som hette Snövit ...  “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång. Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien som har Snövit som huvudperson. En helt annorlunda Snövit än den som vi är vana vid, hon som ligger skendöd i en glaskista och väntar och drömmer om att få en puss från drömprinsen.




Vare sig vi tänker på den nya Snövit eller på den nya dystopi-hjältinnan så har de alla en sak gemensamt: de börjar med att vara alldeles ensamma i världen, sedan får de en familj att ansvara för (sju dvärgar eller en samling omaka, blandade vänner) och sedan en ännu större familj - hela sitt folk.
När de inser detta, att de inte är ensamma, utan en del av en större helhet, kan de växa som människor.
Det är ett annorlunda uppvaknande än att ligga skendöd i en glaskista --- men det är också ett uppvaknande.

Annons:

En aktiv hjältinna


Snövit i Once upon a time är i högsta grad en mobil hjältinna. Hon är beväpnad, förbannad och farlig. Hon lever i skogen, är klädd som Robin Hood, snor från den onda drottningen och utmanövrerar med lätthet den stilige prinsen. Hon tycks inte ha någon svaghet vare sig för äpplen eller glaskistor. Behöver hon bli räddad? Ja. Men hon vet inte själv om det. För denna Snövit är självförsörjande och kan själv slåss på liv och död. Vad en sådan girlpower-tjej behöver hjälp med? Hon - och alla andra människor i Storyville (huvudstad i Once upon a time) har tappat minnet.

Hela världen behöver räddas

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Hela världen i Storyville behöver räddas, inte bara Snövit - men det är inte en prins som ska göra hjältedådet. Det är ytterligare en girlpower-tjej: nämligen Snövits dotter. Hon reser från vår värld till Storyville-världen för att hjälpa sagokaraktärerna att få tillbaka minnet - och hon har en direkt påverkan på världen i Once upon a time. Hon får nämligen alla klockor att gå igen.

Ur led är tiden


”Ur led är tiden”, klagar Hamlet, och grumsar ve och förbannelse om att han är just den som föddes för att vrida den rätt igen. Snövits dotter Emma konstaterar också att tiden är ur led - men hon klagar inte på att det är hennes lott att vrida den rätt. För sådana är de nya girlpower-prinsessorna: de klagar inte. De får saker gjorda. De bryr sig om kollektivet. Och de är beredda för att slåss för att rädda hela världen från undergång - eller åtminstone sitt eget land från fattigdom och förtryck.


Den politiska prinsessan


2012 märkte man tydligt hur prinsessan blivit politisk - och politisk aktivist. Ett och samma år kom tre Snövit som alla var beväpnade och alla var redo att gå upp till kamp.
00-talet hade helt annorlunda prinsessor. Mia i En prinsessas dagbok filmerna, Paige i Prinsen och jag filmerna, Daphne i What a girl wants --- alla är amerikanska helylletjejer som åker till Europa och blir vackra efter en obligatorisk gör om mig session. Jo, och så fångar de drömkillen på köpet. Europa ser ut som om det byggts upp på det allra gulligaste och mest barnvänliga stället i Disneyland.

Snövit speglar omvärlden


Nya Disney serien Once upon a time är helt annorlunda- här är Snövit och hennes dotter ”kick-ass”,en eventuell kärlekshistoria är sekundär och att bekämpa ondskan och att vrida tiden rätt igen är det primära

.
Snövit är också huvudperson i Spegel, spegel och Snow White and the Huntsman.
Man kan se Snövit filmatiseringarna som en reaktion på vad som sker ute i vida världen, utanför Hollywood. Vad är det som TV-tittaren och biobesökaren, “the common man”, kan relatera till? Jo, att alla ska göra uppror.

Kampsport och byxkjol


Snövit i Spegel, spegel lär sig kampsport av de sju små dvärgarna och hon är klädd i byxkjol. Hon ger också drömprinsen en match. När han faller för henne är det inte för hennes skönhet utan för hennes kung-fu sparkar. Den onda drottningen måste stoppas från att ta “the people’s money”.

 

00-talets prinsessfilmer utspelar sig i välbeställda, rika länder. 10-talets prinsessfilmer utspelar sig i fattiga länder där folket svälter. Och i Snövits land dör naturen under evig snö--- ungefär som i Narnia under den onda drottningens styre. Som bihistoria är både Snövit och den onda drottningen kär i samma prins. Helt onödigt. Standardformulan i amerikansk ungdomslitteratur och ungdomsfilm är alltid att tjejer ska vara rivaler - hur vore det med lite solidaritet à la den svenska fantasyromanen Cirkeln istället?


Det kan bara finnas en drottning


Snow White and the Huntsman drivs den onda drottningen av sitt hat mot den patriarkala överheten. Men ändå kan hon och Snövit inte slå sina påsar tillsammans - det kan bara finnas en drottning i landet, lika säkert som det bara kan finnas en “maskot” tjej på den manligt dominerande arbetsplatsen.

Lika säkert som att Princess Leia är den enda tjejen i de första tre Star Wars filmerna.
Snow White and the Huntsman får vi se ännu en historia om en Snövit som lärs upp till att slåss av de sju dvärgarna och hon klär sig enligt samma mode-lexikon som Jeanne d’Arc.
Den onda drottningen däremot har en tjusigare modestil och i en scen har hon frihetsgudinnans gloria runt huvudet. en effektiv symbolisk kritik mot USA och Wall Street. Hon är en ikon i dubbel bemärkelse.


Snövit kröns till ny drottning på slutet och hovet finns kvar och strukturen finns kvar. Men ingen slutkyss med något kärleksintresse (Snövit har två tänkbara kandidater i denna film, inte en) för vem hon väljer, eller om hon väljer över huvud taget, är av sekundärt intresse.


I slutet av Spegel, spegel gifter sig Snövit och drömprinsen och vi ser i avslutningen av filmen ett överdådigt hov --- igen. Man ser inte en budgetvariant av hovet för att “vanligt folk”, de som Snövit har stridit för, ska ha det bättre.

Dystopi-Snövit

10-talets prinsessfilmer kan ses som en logisk fortsättning på succén som The Hunger Games skapade - Suzanne Collins dystopi i tre delar. Dystopier är också en typ av sagor med en utvald i huvudrollen, hon som ska sätta stopp för en korrupt regering och ge makt och mat åt folket. Divergent-serien och Legend-serien har liknande hjältinnor. Dystopi-hjältinnorna blir till symbol för en kamp mot förtryck, på samma sätt som Snövit görs till symbol i de senare filmerna.

Sätts ut i skogen för att dö


För i ett framtida diktatoriskt USA behövs en förgrundsfigur, någon som kan skapa ringar på vattnet. Även huvudpersonen i The Hunger Games sätts ut i skogen för att dö - precis som Snövit - men detta i ett modernt gladiator spel och hon överlever genom att döda sina motståndare i spelet. även om de, liksom hon är offer. Slutligen i tredje delen av trilogin dödar hon också motsvarigheten till den onda drottningen i Hungerspelen-triologin.

Inte längre ensamma i världen


Vare sig vi tänker på den nya Snövit eller på den nya dystopi-hjältinnan så har de alla en sak gemensamt: de börjar med att vara alldeles ensamma i världen, sedan får de en familj att ansvara för (sju dvärgar eller en samling omaka, blandade vänner) och sedan en ännu större familj - hela sitt folk.
När de inser detta, att de inte är ensamma, utan en del av en större helhet, kan de växa som människor.
Det är ett annorlunda uppvaknande än att ligga skendöd i en glaskista --- men det är också ett uppvaknande.

Belinda Graham

Ur arkivet

view_module reorder

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren

Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig ...

Av: Niklas Törnlund | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.