Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Ingen rädder för vargen här…



”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som hennes man George fajtades minst lika intensivt i levande livet som här på vita duken. Det slår gnistor om dem och deras utstuderat elaka, sårande och dräpande repliker. 
Filmen har hållit sig men pjäsen på teater, och som läsdrama, är ännu bättre eftersom den är både mera förtätad och mera instängd. Mike Nichols stoppade in en sekvens i mitten, en kort vinglande utflykt i bil som för stunden bryter klaustrofobin men också koncentrationen. J

Annons:

Också de båda andra rollerna i filmen är mycket bra, Sandy Dennis som Grynet, ”en liten flickaktig blondin med alldagligt utseende” som hon kallas och beskrivs i Sven Barthels säkra försvenskning från 1979 som just kommit i ny upplaga på Modernista – i originalet kallas hon Honey – och George Segal som Nick, ”hennes man. Han är blond, välbyggd och ser bra ut”.

Om Martha säger regianvisningarna att hon är ”en storvuxen, bullersam kvinna. Hon är kraftigt byggd, men inte fet”, och om George att han är mager och att hans hår har börjat gråna. Edward Albee var mycket noga med sina pjäser och kontrollerade alla uppsättningar med järnhand. Det fortsätter efter hans död: för något halvår sedan rapporterade New York Times att en färgad aktör bråkat för att han inte fick spela Nick på scen. Men han hade inget för att han ropade högt om diskriminering. Han var kanske välbyggd och såg bra ut som rollen fordrar, men blond som det uttryckligen och flera gånger står att Nick ska vara, det var han inte.

Den artonde maj i år var vi på Jane Pickens Theater i Newport, Rhode Island, en av de äldsta igångvarande biograferna i New England. Där såg vi den version av Albees pjäs som visades simultant i versionen från National Theater Live i samma ögonblick som den gick på Harold Pinter Theatre i Londons West End. Det var en upplevelse värd alla pengarna. Så här sammanfattades pjäsen i programbladet: “In the early hours of the morning on the campus of an American college, Martha, much to her husband George’s displeasure, has invited the new professor and his wife to their home for some after-party drinks. As the alcohol flows and dawn approaches, the young couple are drawn into George and Martha’s toxic games until the evening reaches its climax in a moment of devastating truth-telling.”

Efter nära fyra timmar inne i mörkret vacklade vi ut i eftermiddagssolen – det började klockan två lokal tid (åtta på kvällen London-tid) – lätt bedövade av det intensiva bråket mellan historieläraren och hans hustru-rektorns dotter, och deras och gästernas ihållande supande. Imelda Staunton som Martha hade fantastiska röstresurser, sällan har vi hört någon vråla så öronbedövande som hon, och Imogen Poots som Honey var precis så våpig som hon ska vara (också Sandy Dennis i filmen som blåst blondin är bra på att ständigt tappa hakan; jag ser på nätet att hon länge sammanlevde med jazzsaxofonisten Gerry Mulligan).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Filmen har hållit sig men pjäsen på teater, och som läsdrama, är ännu bättre eftersom den är både mera förtätad och mera instängd. Mike Nichols stoppade in en sekvens i mitten, en kort vinglande utflykt i bil som för stunden bryter klaustrofobin men också koncentrationen. Jag känner bara till en ännu mera spritdoftande bilfärd i filmhistorien, Cary Grant och Ingrid Bergman i Hitchcocks ”Notorious”. Först på slutet av denna långa kvälls färd mot gryning och den utdragna uppvisningen av ett äktenskapshelvete (där Albee nog lärt sig mycket av både Strindberg och Eugene O´Neill) förstår Nick vad spelet mellan Martha och George går ut på, och hur det fungerar. 

Albees pjäs sattes upp första gången 1962 (och otaliga gånger sedan dess). Jag kan tänka mig att Eric Berne hade nytta av att ha sett den när han två år senare gav ut sin bästsäljare ”Games People Play – the Psychology of Human Relationships”.

 

Så här skrev jag för tre år sedan om Mike Nichols:

http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-12/18812-mike-nichols-1931-2014

Och detta i fjol om Edward Albee:

http://tidningenkulturen.se/index.php/scenkonst/essaeer-om-scenkonst/21913-edward-albee-1928-2016

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts