Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dr Krabba 9

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 02 december, 2011
Kulturen strippar

En tysk MED humor och massor av god karma

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer ...

Av: Belinda Graham | 14 november, 2013
Övriga porträtt

Ingen rädder för vargen här…



”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som hennes man George fajtades minst lika intensivt i levande livet som här på vita duken. Det slår gnistor om dem och deras utstuderat elaka, sårande och dräpande repliker. 
Filmen har hållit sig men pjäsen på teater, och som läsdrama, är ännu bättre eftersom den är både mera förtätad och mera instängd. Mike Nichols stoppade in en sekvens i mitten, en kort vinglande utflykt i bil som för stunden bryter klaustrofobin men också koncentrationen. J

Annons:

Också de båda andra rollerna i filmen är mycket bra, Sandy Dennis som Grynet, ”en liten flickaktig blondin med alldagligt utseende” som hon kallas och beskrivs i Sven Barthels säkra försvenskning från 1979 som just kommit i ny upplaga på Modernista – i originalet kallas hon Honey – och George Segal som Nick, ”hennes man. Han är blond, välbyggd och ser bra ut”.

Om Martha säger regianvisningarna att hon är ”en storvuxen, bullersam kvinna. Hon är kraftigt byggd, men inte fet”, och om George att han är mager och att hans hår har börjat gråna. Edward Albee var mycket noga med sina pjäser och kontrollerade alla uppsättningar med järnhand. Det fortsätter efter hans död: för något halvår sedan rapporterade New York Times att en färgad aktör bråkat för att han inte fick spela Nick på scen. Men han hade inget för att han ropade högt om diskriminering. Han var kanske välbyggd och såg bra ut som rollen fordrar, men blond som det uttryckligen och flera gånger står att Nick ska vara, det var han inte.

Den artonde maj i år var vi på Jane Pickens Theater i Newport, Rhode Island, en av de äldsta igångvarande biograferna i New England. Där såg vi den version av Albees pjäs som visades simultant i versionen från National Theater Live i samma ögonblick som den gick på Harold Pinter Theatre i Londons West End. Det var en upplevelse värd alla pengarna. Så här sammanfattades pjäsen i programbladet: “In the early hours of the morning on the campus of an American college, Martha, much to her husband George’s displeasure, has invited the new professor and his wife to their home for some after-party drinks. As the alcohol flows and dawn approaches, the young couple are drawn into George and Martha’s toxic games until the evening reaches its climax in a moment of devastating truth-telling.”

Efter nära fyra timmar inne i mörkret vacklade vi ut i eftermiddagssolen – det började klockan två lokal tid (åtta på kvällen London-tid) – lätt bedövade av det intensiva bråket mellan historieläraren och hans hustru-rektorns dotter, och deras och gästernas ihållande supande. Imelda Staunton som Martha hade fantastiska röstresurser, sällan har vi hört någon vråla så öronbedövande som hon, och Imogen Poots som Honey var precis så våpig som hon ska vara (också Sandy Dennis i filmen som blåst blondin är bra på att ständigt tappa hakan; jag ser på nätet att hon länge sammanlevde med jazzsaxofonisten Gerry Mulligan).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Filmen har hållit sig men pjäsen på teater, och som läsdrama, är ännu bättre eftersom den är både mera förtätad och mera instängd. Mike Nichols stoppade in en sekvens i mitten, en kort vinglande utflykt i bil som för stunden bryter klaustrofobin men också koncentrationen. Jag känner bara till en ännu mera spritdoftande bilfärd i filmhistorien, Cary Grant och Ingrid Bergman i Hitchcocks ”Notorious”. Först på slutet av denna långa kvälls färd mot gryning och den utdragna uppvisningen av ett äktenskapshelvete (där Albee nog lärt sig mycket av både Strindberg och Eugene O´Neill) förstår Nick vad spelet mellan Martha och George går ut på, och hur det fungerar. 

Albees pjäs sattes upp första gången 1962 (och otaliga gånger sedan dess). Jag kan tänka mig att Eric Berne hade nytta av att ha sett den när han två år senare gav ut sin bästsäljare ”Games People Play – the Psychology of Human Relationships”.

 

Så här skrev jag för tre år sedan om Mike Nichols:

http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-12/18812-mike-nichols-1931-2014

Och detta i fjol om Edward Albee:

http://tidningenkulturen.se/index.php/scenkonst/essaeer-om-scenkonst/21913-edward-albee-1928-2016

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika IX Nu måste han ändå vara respektfullt tyst och stilfullare

Illustration: Guido ZeccolaLyxpoeten har (äntligent) slutat skriva underdåniga allehanda dekorerade lyxkärleksbrev yttringars till Emma, enär hon senast var rasande som en spindel och slängde luren i örat på honom lyx ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 januari, 2009

Möten med diktare

Moa Martinson skrev en gång en bok som hon kallade Jag möter en diktare vars titel förleder en att tro att det rör sig om en redogörelse för alla kolleger ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2012

Keepalive (2015), skulptur av Aram Bartholl

Den trådlösa konsten

I fotografiets barndom, när tekniken ännu inte var fulländad, uppstod ibland tekniska fel på kameror och film som gjorde att när filmen framkallades i mörkrummen så upptäckte fotografen att det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 september, 2016

Frågor som för evigt kommer att slå följe med mig genom livet

Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 16 december, 2013

Giotto di Bondone. Jesus död

Johannes evangelium 19:17-37

Den svarta färgen är tydlig. Det finns ingen återvändo.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 03 april, 2015

Filmkrönika: Från ”Twilight” till ”The Host” – numera vill vi bli vän med…

I tidiga vampyrfilmer spetsas vampyrer på pålar av rättrådiga människor, eller bränns av solljuset, i sci-fi filmer klubbas utomjordingar ner, eller skjuts, eller förgås när de kommer i kontakt med ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 september, 2013

Tre sorters ondska

Bakom all skönhet ligger något omänskligt: kullarna, den ljuva himlen, trädens konturer, allt förlorar den illusoriska mening som vi tilldelade den. Hädanefter är de oss mer fjärran än ett förlorat ...

Av: Hugo Kuhlin | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2017

Ska gatumusikanterna utvisas från Göteborg?

Ur Sveriges framsida hörs nu en bräcklig klagosång. Den ljuder från Gator och torg med en styrka som få tycks förstå. Tvåtusennio är det år då De folkvalda politikerna i ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.