Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 Maj, 2009
Essäer om musik

Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

Ur 1944 av Elmo Nüganen

Filmen 1944 och Estlands befrielsekamp



”1944” heter en estnisk film av Elmo Nüganen, som visades på Svt kvällen innan Estlands nationaldag, den 24 februari. Denna nationaldag instiftades 1918, när Estland utropade sin självständighet efter att i stort sett ha lytt under främmande herrar sedan 1200-talet: omväxlande danskar, svenskar, tyskar och ryssar.




1944 utkämpades, efter republiken 1918-1940, de sista striderna mot den för andra gången invällande röda armén, och det hårdaste slaget hölls i Sinimäed (Blå bergen) i nordöstra Estland, vid den s.k. Tannenberglinjen, där det gamla försvarsverket härstammade från Karl XII:s krig, men hade förstärkts av tyskarna, som själva hade dragit till andra fronter och lät divisioner från ockuperade länder stanna för att försvara den östra: där fanns t.ex. SS-divisionen Nordland (bestående av norrmän och danskar) liksom en inhemsk estnisk.
Slaget vid Sinimäed

Slaget vid Sinimäed

Annons:

Många blodiga slag mellan dessa makter har utspelats på estnisk mark, utan att den inhemska befolkningen har varit involverad annat än som slaktoffer och matleverantörer, det för svenskarna mest kända är väl vid Karl XII:s fälttåg i österled. Den som är intresserad av att fördjupa sig i detta kan läsa Margus Laidres ”Segern vid Narva. Början till en stormakts fall” (1996).

1944 utkämpades, efter republiken 1918-1940, de sista striderna mot den för andra gången invällande röda armén, och det hårdaste slaget hölls i Sinimäed (Blå bergen) i nordöstra Estland, vid den s.k. Tannenberglinjen, där det gamla försvarsverket härstammade från Karl XII:s krig, men hade förstärkts av tyskarna, som själva hade dragit till andra fronter och lät divisioner från ockuperade länder stanna för att försvara den östra: där fanns t.ex. SS-divisionen Nordland (bestående av norrmän och danskar) liksom en inhemsk estnisk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det som filmen visar är hur dessa unga estniska pojkar, som antingen tvångsmobiliserats eller av patriotiska skäl hamnat här, utan heroiska åthävor tappert strider på, medan scenen där en civil nazipamp ska tacka dem för deras insats med varsitt foto av Hitler blir humoristisk: de trodde att de skulle få ett järnkors och i stället blev det ett papper som de kan torka sig i ändan med!

Slagets dramatiska kulmen nås när en av dem, som vi lärt känna en smula, blir skjuten av en annan estnisk soldat ur fiendehären: deras ögonkontakt och den andres tvekan innan han avlossar skottet; du möter din fiende öga mot öga och du känner igen dig i honom, men du måste skjuta! Efter det vänds perspektivet till skytten. Han tar vara på ett brev ur den dödes rockficka och söker upp adressaten, som visar sig vara hans syster, förälskelse uppstår; men först efter att soldaten ur den röda hären själv stupat vid den sista sammandrabbningen på Ösel, får hon genom ett bekännelsebrev veta att det var han som dödade brodern, och att hans familj också har varit med om att ange hennes familj till deportationerna som ryssarna anordnade när de kom första gången.

Så vävs två soldaters öden ihop: två pojkar som av olika skäl hamnat på motståndarsidan i kamper som egentligen utspelar sig på högre nivåer, och mellan makter som de inte har kunnat genomskåda.

I juli-augusti 1944 hölls alltså de blodigaste slagen innan sovjethären intog hela Estland och tyskarna drevs på flykt. Slaget vid Sinimäed hejdade framfarten för en stund, och tillät ca 30.000 estländare (däribland estlandssvenskar) att fly till Sverige.

På senare år har vi också fått se andra filmer med estniska teman i Norden, t.ex. den framgångsrika ”Fäktaren”, regisserad av finlandssvensken Klaus Härö men inspelad med estniska skådespelare, som visar hur de sovjetiska idéerna om ”borgerliga värderingar” kom att genomsyra tiden efter ockupationen, så att till och med fäktkonsten sågs med oblida ögon. Den uttrycksfulla, originellt berättade ”stillbildsfilmen” om deportationerna, ”Där vindarna möts” (Risttuules, regi Martti Helde), talar stumt om övergreppet då ca 10.000 ester över en natt (14juni 1941) fördes till Sibirien, ett trauma som också behandlas i Imbi Pajus dokumentärfilm ”Förträngda minnen”, vilket även är titeln på hennes bok med samma ämne, (på svenska 2007) och som bygger på hennes mors dittills förtigna erfarenheter.

Den estniska nutidshistorien och de olika ockupationerna har i åratal bearbetats i dokumentära böcker och romaner, både av exilester och efter självständigheten 1990 av landets egna författare: man kan nämna Sverigesesten Enn Nõus trebandsverk Vabariigi pojad jag tütred I-III(Republikens söner och döttrar, I-III), skrivet på estniska. Av nestorn Jaan Kross finns ”På stället flyg” (på sv. 2007), en utvecklingsroman som också omfattar de politiska turerna under den första självständigheten och de omväxlande tyska och ryska ockupationerna. Ett gripande avsnitt handlar om hur huvudpersonen tillsammans med sin hustru hösten 1944 cyklande på väg mot kusten tillsammans med karavaner av flyende vänder om; plötsligt nås de av insikten: är det rätt av dem, ”när tusentals ger sig iväg, men en miljon måste stanna?”, efter att de just hört skriket från en nyfödd medborgare.

Det finns fortfarande en generation ester med egna minnen av tiden bakom järnridån: Jaan Kaplinski skriver i ”Samma flod” (på sv. 2009) om en ung mans sökande efter andliga värden i den prosaiska och genompolitiserade verkligheten, med ingredienser som hemliga avskrifter av exildikter, förhör i KGB och kärleksbekymmer som kolliderar med besvikelsen över en andlig ledare. Maimu Berg bygger i ”Jag älskade en ryss” (på svenska 1997) på minnen från skoltiden i Sovjetestland, samtidigt som hon visar hur främmande ryssar och ester stod för varandra. Och i Viivi Luiks ”Historiens förfärande skönhet” (på svenska 1993) får vi ta del av hur den unga flickan måste använda ett kodat språk när hon talar i telefon med sin lettisk-judiske pojkvän, medan i romanen ”Den sjunde fredsvåren” (på svenska 1990) ett barn observerar förtigna hemligheter, som till exempel ”skogsbröderna”, frihetskämparna som gömde sig ända till in på 50-talet. Samma motståndsrörelse och dess konsekvenser lyfts fram av Ene Mihkelson i Katkuhaud(Pestgraven) ur ett mer självupplevt, traumatiskt perspektiv; barnet vars föräldrar drog till skogs men lämnade henne hos mostern som angav dem. Genom pregnanta minnesscener och arkivsökande lappas här på ett modernistiskt och suggestivt sätt historien ihop.

Sofi Oksanen (f.1977), som skriver på finska och är uppvuxen i Finland, med estnisk mor och finsk far, har gjort stor succé genom att väva ihop trådar ur den estniska historien till rafflande intriger och melodramatiska berättelser. Här är det förrädare-offerperspektivet som dominerar, färgat av angiveri, tortyr, sexuellt utnyttjande och andra dramatiska inslag.

Nu har det inom Estland också uppträtt en ny generation utan egna minnen av den sovjetiska eran eller kriget, som likt Oksanen försöker gå tillbaka och leva sig in i epoken. Och åtminstone tre nya böcker använder sig av det naiva perspektivet på historien.

Pobeda 1946(Pobedan) av filmaren och författaren Ilmar Taska (f.1953) handlar om en liten pojkes fascination av bilmärket Pobeda, som tillverkades i ett litet antal för partipampar och KGB-folk, och som utnyttjas av en man ur nämnda underrättelsetjänst till att få pojken, som han låter leka och åka med bilen, att avslöja fadern som gömmer sig i lägenheten och som därigenom förs bort. Den naiva barnblicken hålls fast, även sedan pojken sänts till barnhem i Ryssland för att läras upp till riktig kommunist. Romanen vidgar dock perspektivet till att omfatta KGB-mannen, den olyckliga modern och hennes operasångerska till syster, som drömmer om forna tider, samt systerns engelska beundare som arbetar vid BBC, något som gör romanen flerskiktad.

I Kai Aarelaids Linnade põletamine (Bränna städer; ett kortspel) uppfattar en flicka de vuxnas liv antydningsvis, samtidigt som hon registrerar och erfar det sovjetestniska samhällets utveckling fram till våra dagar; först i kollektivboende med grannar tätt inpå, gamla damer som bevarat minnen från ”den estniska tiden”, fattiga skolkamrater som bor i källare, byteshandel, hemligheter, trakassering, och en rysk pojkvän vars far är militär, men förflyttas långt bort, vilket blir den första stora sorgen.

Barndomsskildringen inramas av ett före och efter, och boken ger ett autentiskt intryck av hur människor framlevde sina vardagliga liv i sovjettidens Estland, den känns självbiografisk, men kan omöjligen vara det, (författaren är född 1972).

Ett annat sätt att använda sig av den naiva blicken i berättandet finns i Holger Kaints (f. 1957) Uinuv maa (ung. Ett land i sömn). En ung kvinna, helt ointresserad av politik, blir 1938 förälskad i en kommunistisk agitator, som suttit inne men fått amnesti, och gifter sig med honom. Hon får först arbete som busskonduktör i Tallinn, efter sovjetiseringen blir hon fabriksarbetare och så något slags lagerbiträde i källaren till Kadriorgs slott, tidigare presidentbostad, nu bebodd av Ordföranden i högsta sovjet. Hon erfar de allmänt sämre villkoren för vanligt folk och sitt äktenskap utan att nånsin klaga. Mannen får en skada i kriget och förlorar sin ställning, utan att han börjar tvivla på kommunismen och har egentligen aldrig velat utnyttja sina privilegier. Han ägnar sig fortfarande åt långa ideologiska utläggningar, som påminner om dem man kunde får höra också hos oss under en viss period. Kvinnan får tampas med vardagens alla problem, som präglas av köer, stölder, fifflande och utbredd alkoholism, men mannen står över sådant, fortfarande ståndaktig och rättroende. Genom en mycket detaljrik tidsskildring får vi inblick i en period, som man kan tänka sig att den framstod för de flesta som levde i den. Genom ett naivt perspektiv på historien tillåts läsaren distansera sig och ställa frågor, och inte bara förfasas.

Historien kan vara både traumatisk och skrämmande, men det fanns också en vardag, som framlevdes av alla dem som fick navigera genom blindskären så gott de kunde. Både den vardagliga och den mer dramatiska tycks fortfarande ganska okänd för de flesta svenskar.

 

Enel Melberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Alla hjärtans dag

De första solstrålarna letade sig in i Wards kök och Doug tittade ut på den krispiga, blåa februarimorgonen och rörde sig så tyst han kunde medan han gjorde i ordning ...

Av: Henrik Johansson | Utopiska geografier | 06 juni, 2011

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 21 december, 2012

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 Maj, 2011

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 07 januari, 2017

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito

Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 02 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.