Zoroastrismens högsta gudomlighet, Ahura Mazda

Lunds gnostiska kebabhak

I hjärtat av Lund står hon där. Domkyrkan. Denna romanska 1100-talsjuvel tillägnad martyren Laurentius, vars existens i ett kallt och nordiskt vikingaland ytterst beror på förekomsten av en omkringvandrande judisk ...

Av: Thomas Hermansson | 26 juni, 2017
Essäer om samhället

Fragment av surrogatpyret XVI

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 april, 2008
Teratologisk sondering

Konsten att att skapa världar (i Venedig)

Konstbiennalen i Venedig är världens äldsta och möjligen viktigaste internationella konstutställning. Stor är den också och det verkar som om ständigt fler vill vara med: i år deltar 77 nationer ...

Av: Nancy Westman | 15 juni, 2009
Reportage om scenkonst

Milla-Elina Bylund Lepistö

Jag är född 1979 och bosatt i Sundsvall. Mitt bidrag består av texter och bilder. För att förstå mitt uttryck kan en beskrivning av min bakgrund, mina idéer och tankar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 08 april, 2012
Kulturen strippar

Ur 1944 av Elmo Nüganen

Filmen 1944 och Estlands befrielsekamp



”1944” heter en estnisk film av Elmo Nüganen, som visades på Svt kvällen innan Estlands nationaldag, den 24 februari. Denna nationaldag instiftades 1918, när Estland utropade sin självständighet efter att i stort sett ha lytt under främmande herrar sedan 1200-talet: omväxlande danskar, svenskar, tyskar och ryssar.




1944 utkämpades, efter republiken 1918-1940, de sista striderna mot den för andra gången invällande röda armén, och det hårdaste slaget hölls i Sinimäed (Blå bergen) i nordöstra Estland, vid den s.k. Tannenberglinjen, där det gamla försvarsverket härstammade från Karl XII:s krig, men hade förstärkts av tyskarna, som själva hade dragit till andra fronter och lät divisioner från ockuperade länder stanna för att försvara den östra: där fanns t.ex. SS-divisionen Nordland (bestående av norrmän och danskar) liksom en inhemsk estnisk.
Slaget vid Sinimäed

Slaget vid Sinimäed

Annons:

Många blodiga slag mellan dessa makter har utspelats på estnisk mark, utan att den inhemska befolkningen har varit involverad annat än som slaktoffer och matleverantörer, det för svenskarna mest kända är väl vid Karl XII:s fälttåg i österled. Den som är intresserad av att fördjupa sig i detta kan läsa Margus Laidres ”Segern vid Narva. Början till en stormakts fall” (1996).

1944 utkämpades, efter republiken 1918-1940, de sista striderna mot den för andra gången invällande röda armén, och det hårdaste slaget hölls i Sinimäed (Blå bergen) i nordöstra Estland, vid den s.k. Tannenberglinjen, där det gamla försvarsverket härstammade från Karl XII:s krig, men hade förstärkts av tyskarna, som själva hade dragit till andra fronter och lät divisioner från ockuperade länder stanna för att försvara den östra: där fanns t.ex. SS-divisionen Nordland (bestående av norrmän och danskar) liksom en inhemsk estnisk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det som filmen visar är hur dessa unga estniska pojkar, som antingen tvångsmobiliserats eller av patriotiska skäl hamnat här, utan heroiska åthävor tappert strider på, medan scenen där en civil nazipamp ska tacka dem för deras insats med varsitt foto av Hitler blir humoristisk: de trodde att de skulle få ett järnkors och i stället blev det ett papper som de kan torka sig i ändan med!

Slagets dramatiska kulmen nås när en av dem, som vi lärt känna en smula, blir skjuten av en annan estnisk soldat ur fiendehären: deras ögonkontakt och den andres tvekan innan han avlossar skottet; du möter din fiende öga mot öga och du känner igen dig i honom, men du måste skjuta! Efter det vänds perspektivet till skytten. Han tar vara på ett brev ur den dödes rockficka och söker upp adressaten, som visar sig vara hans syster, förälskelse uppstår; men först efter att soldaten ur den röda hären själv stupat vid den sista sammandrabbningen på Ösel, får hon genom ett bekännelsebrev veta att det var han som dödade brodern, och att hans familj också har varit med om att ange hennes familj till deportationerna som ryssarna anordnade när de kom första gången.

Så vävs två soldaters öden ihop: två pojkar som av olika skäl hamnat på motståndarsidan i kamper som egentligen utspelar sig på högre nivåer, och mellan makter som de inte har kunnat genomskåda.

I juli-augusti 1944 hölls alltså de blodigaste slagen innan sovjethären intog hela Estland och tyskarna drevs på flykt. Slaget vid Sinimäed hejdade framfarten för en stund, och tillät ca 30.000 estländare (däribland estlandssvenskar) att fly till Sverige.

På senare år har vi också fått se andra filmer med estniska teman i Norden, t.ex. den framgångsrika ”Fäktaren”, regisserad av finlandssvensken Klaus Härö men inspelad med estniska skådespelare, som visar hur de sovjetiska idéerna om ”borgerliga värderingar” kom att genomsyra tiden efter ockupationen, så att till och med fäktkonsten sågs med oblida ögon. Den uttrycksfulla, originellt berättade ”stillbildsfilmen” om deportationerna, ”Där vindarna möts” (Risttuules, regi Martti Helde), talar stumt om övergreppet då ca 10.000 ester över en natt (14juni 1941) fördes till Sibirien, ett trauma som också behandlas i Imbi Pajus dokumentärfilm ”Förträngda minnen”, vilket även är titeln på hennes bok med samma ämne, (på svenska 2007) och som bygger på hennes mors dittills förtigna erfarenheter.

Den estniska nutidshistorien och de olika ockupationerna har i åratal bearbetats i dokumentära böcker och romaner, både av exilester och efter självständigheten 1990 av landets egna författare: man kan nämna Sverigesesten Enn Nõus trebandsverk Vabariigi pojad jag tütred I-III(Republikens söner och döttrar, I-III), skrivet på estniska. Av nestorn Jaan Kross finns ”På stället flyg” (på sv. 2007), en utvecklingsroman som också omfattar de politiska turerna under den första självständigheten och de omväxlande tyska och ryska ockupationerna. Ett gripande avsnitt handlar om hur huvudpersonen tillsammans med sin hustru hösten 1944 cyklande på väg mot kusten tillsammans med karavaner av flyende vänder om; plötsligt nås de av insikten: är det rätt av dem, ”när tusentals ger sig iväg, men en miljon måste stanna?”, efter att de just hört skriket från en nyfödd medborgare.

Det finns fortfarande en generation ester med egna minnen av tiden bakom järnridån: Jaan Kaplinski skriver i ”Samma flod” (på sv. 2009) om en ung mans sökande efter andliga värden i den prosaiska och genompolitiserade verkligheten, med ingredienser som hemliga avskrifter av exildikter, förhör i KGB och kärleksbekymmer som kolliderar med besvikelsen över en andlig ledare. Maimu Berg bygger i ”Jag älskade en ryss” (på svenska 1997) på minnen från skoltiden i Sovjetestland, samtidigt som hon visar hur främmande ryssar och ester stod för varandra. Och i Viivi Luiks ”Historiens förfärande skönhet” (på svenska 1993) får vi ta del av hur den unga flickan måste använda ett kodat språk när hon talar i telefon med sin lettisk-judiske pojkvän, medan i romanen ”Den sjunde fredsvåren” (på svenska 1990) ett barn observerar förtigna hemligheter, som till exempel ”skogsbröderna”, frihetskämparna som gömde sig ända till in på 50-talet. Samma motståndsrörelse och dess konsekvenser lyfts fram av Ene Mihkelson i Katkuhaud(Pestgraven) ur ett mer självupplevt, traumatiskt perspektiv; barnet vars föräldrar drog till skogs men lämnade henne hos mostern som angav dem. Genom pregnanta minnesscener och arkivsökande lappas här på ett modernistiskt och suggestivt sätt historien ihop.

Sofi Oksanen (f.1977), som skriver på finska och är uppvuxen i Finland, med estnisk mor och finsk far, har gjort stor succé genom att väva ihop trådar ur den estniska historien till rafflande intriger och melodramatiska berättelser. Här är det förrädare-offerperspektivet som dominerar, färgat av angiveri, tortyr, sexuellt utnyttjande och andra dramatiska inslag.

Nu har det inom Estland också uppträtt en ny generation utan egna minnen av den sovjetiska eran eller kriget, som likt Oksanen försöker gå tillbaka och leva sig in i epoken. Och åtminstone tre nya böcker använder sig av det naiva perspektivet på historien.

Pobeda 1946(Pobedan) av filmaren och författaren Ilmar Taska (f.1953) handlar om en liten pojkes fascination av bilmärket Pobeda, som tillverkades i ett litet antal för partipampar och KGB-folk, och som utnyttjas av en man ur nämnda underrättelsetjänst till att få pojken, som han låter leka och åka med bilen, att avslöja fadern som gömmer sig i lägenheten och som därigenom förs bort. Den naiva barnblicken hålls fast, även sedan pojken sänts till barnhem i Ryssland för att läras upp till riktig kommunist. Romanen vidgar dock perspektivet till att omfatta KGB-mannen, den olyckliga modern och hennes operasångerska till syster, som drömmer om forna tider, samt systerns engelska beundare som arbetar vid BBC, något som gör romanen flerskiktad.

I Kai Aarelaids Linnade põletamine (Bränna städer; ett kortspel) uppfattar en flicka de vuxnas liv antydningsvis, samtidigt som hon registrerar och erfar det sovjetestniska samhällets utveckling fram till våra dagar; först i kollektivboende med grannar tätt inpå, gamla damer som bevarat minnen från ”den estniska tiden”, fattiga skolkamrater som bor i källare, byteshandel, hemligheter, trakassering, och en rysk pojkvän vars far är militär, men förflyttas långt bort, vilket blir den första stora sorgen.

Barndomsskildringen inramas av ett före och efter, och boken ger ett autentiskt intryck av hur människor framlevde sina vardagliga liv i sovjettidens Estland, den känns självbiografisk, men kan omöjligen vara det, (författaren är född 1972).

Ett annat sätt att använda sig av den naiva blicken i berättandet finns i Holger Kaints (f. 1957) Uinuv maa (ung. Ett land i sömn). En ung kvinna, helt ointresserad av politik, blir 1938 förälskad i en kommunistisk agitator, som suttit inne men fått amnesti, och gifter sig med honom. Hon får först arbete som busskonduktör i Tallinn, efter sovjetiseringen blir hon fabriksarbetare och så något slags lagerbiträde i källaren till Kadriorgs slott, tidigare presidentbostad, nu bebodd av Ordföranden i högsta sovjet. Hon erfar de allmänt sämre villkoren för vanligt folk och sitt äktenskap utan att nånsin klaga. Mannen får en skada i kriget och förlorar sin ställning, utan att han börjar tvivla på kommunismen och har egentligen aldrig velat utnyttja sina privilegier. Han ägnar sig fortfarande åt långa ideologiska utläggningar, som påminner om dem man kunde får höra också hos oss under en viss period. Kvinnan får tampas med vardagens alla problem, som präglas av köer, stölder, fifflande och utbredd alkoholism, men mannen står över sådant, fortfarande ståndaktig och rättroende. Genom en mycket detaljrik tidsskildring får vi inblick i en period, som man kan tänka sig att den framstod för de flesta som levde i den. Genom ett naivt perspektiv på historien tillåts läsaren distansera sig och ställa frågor, och inte bara förfasas.

Historien kan vara både traumatisk och skrämmande, men det fanns också en vardag, som framlevdes av alla dem som fick navigera genom blindskären så gott de kunde. Både den vardagliga och den mer dramatiska tycks fortfarande ganska okänd för de flesta svenskar.

 

Enel Melberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 20 februari, 2013

Magna Grecia Tomba del tuffatore

Med anledning av Internationella mansdagen

Det finns pojkar och även kvinnor som menar att Internationella mansdagen är ett skämt, trots att den enligt Wikipedia ”avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 19 november, 2016

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

Konsten att radera

Den stora skrivstilsboken låg framför mig, det fanns en glädje blandad med prestationsångest när lektionen började. Min lärare, Julia, studerade noga varje bokstav jag svarvade över min axel, med sina ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 10 augusti, 2013

Magnus Göransson

En höstkrönika

Här kommer natten, här kommer mörkret, nu kommer hösten. Plötsligt står den där med all sin fundamentala jävlighet och långsamt knackar på din dörr. Inte för att du tyckt sommaren ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 11 oktober, 2016

Vy över Sherman Fairchild Physical Science Center och Wheeler Hall från Baker Memorial Library. PDW

Resa i New England 2: Tillbaka till Dartmouth.

”Över floden in bland träden” heter en sen och som jag minns det inte särskilt bra roman av Ernest Hemingway, om en amerikansk general i Venedig. Den är minnesvärd mest ...

Av: Ivo Holmqvist | Resereportage | 17 Maj, 2016

Marco Missiroli

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

En intervju med Marco Missiroli. Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2014

Matilda Lilja. Prosa

Matilda Lilja är 20 år och uppväxt i norra Stockholms förort. Hon studerar drama vid Södertörns Högskola och har sedan våren 2011 arbetat för att skapa en alternativ scen för ...

Av: Matilda Lilja | Utopiska geografier | 13 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.