Frida Uhl i Amerika – ”Jag är Strindbergs enda och riktiga maka”

I september 1914 klev Frida Uhl-Strindberg i Liverpool ombord på oceanångaren RMS Campania för avresa till New York. Krigsutbrottet hade försvårat hennes möjligheter att leva i England; som österrikisk medborgare ...

Av: Kurt Bäckström | 09 november, 2012
Övriga porträtt

Mystik genom kampsport

Genom alla tider har människan försökt förstå det vi kallar meningen med livet. Ytterst handlar det om insikten; är det värt mödan att leva på den orättvisa jorden. Finns det ...

Av: Isabella Canow | 05 november, 2011
Kulturreportage

L som i lära sig köra bil. Intervju med Babis Makridis

Det är inte okänt att det grekiska samhället befinner sig en mycket allvarlig kris, men det finns en samhällssektor som har en fantastisk blomstring. Det är filmindustrin. ”Dogtooth” av Giorgos ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 29 november, 2012
Filmens porträtt

Umeå som jag minns det

Mats Myrstener om Umeå som stad och kulturstad. I år celebrerar Umeå, ”Kvarkens pärla”, att man blivit utnämnd till kulturhuvudstad inom Europeiska unionen. Inget fel i det – Umeå har alltid ...

Av: Mats Myrstener | 17 januari, 2014
Kulturreportage

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase



"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med bilden av ett traditionellt och vackert Japan) men i de inledande scenerna får man följa en trött man på väg genom ett stadslandskap. Man får intrycket av att väckarklockan ringt för tidigt, att natten varit för kort (och innehållit för mycket alkohol) och att morgoncigaret



Under körsbärsträden


"Under körsbärsträden" är baserad på en roman av Durian Sukegawa och Naomi Kawase står för både filmmanus och regi. I ett land som är berömt för sina stora manliga regissörer, lyser Naomi Kawase extra klart som den stora kvinnliga fixstjärnan bland regissörerna. Hon blev den yngsta regissören någonsin att vinna Camera d'Or i Cannes, hon var tjugosju år och filmen var debuten "Suzaku". På senare år har hon blivit känd för sina vackra naturlyriska filmer som "Still the water" och "Hanezu". I västerlandet har de ibland kallats "new age" men ur japansk synvinkel är de snarare "old age". Ett poetiskt förhållande till naturen finns även i "Under körsbärsträden", det enda man kan lita på egentligen är årstidens växlingar.

Annons:

Tidiga morgnar för sockerbagaren

Sentaro försörjer sig på att tillaga och sälja dorayaki, små godsaker som består av två plättliknande perfekt runda stycken av kasutera, som omger fyllningen av söt röd azukibönpasta.

Hans stamkunder är fnittriga skolflickor i identiska skoluniformer. De retas gärna med den melankoliske bagaren som aldrig drar på smilbanden. Den enda person som Sentaro verkar trivas med är en allvarlig flicka, Wakana, som visserligen har samma skoluniform som de andra flickorna, men som aldrig fnittrar eller skrattar. Hemma har Wakana en kanariefågel som inte får sjunga och en mamma som dricker för mycket. Varje dag får den allvarliga flickan ta med sig de plättar som Sentaro inte har kunnat sälja. De som inte har en tillräckligt perfekt, rund form. "Inte någon perfekt form" är också en beskrivning som passar Tokues händer. Tokue är en gammal änka som kommer förbi dorayakiståndet och som försynt undrar om hon inte kan få jobba där, eftersom platsannonsen hon läst inte anger någon viss ålder. Hon kräver mindre än minimilön och lagar en himmelsk bönpasta.

En god vind för en magisk fé

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denna Sentaros goda fé driver in i handlingen och in i dorayakiståndet med samma vind som blåser genom de tyst prasslande körsbärsblommorna. Ingen musik hörs, regissören är lyhörd för vardagen och dess vardagsljud, men det här blir ändå till ett magiskt ögonblick. Lika magiskt som när Mary Poppins blåser in för att ordna upp allt i familjen Banks liv och lika magiskt som när den goda fén sjunger för Askungen och trollar med pumpan. Fast här trollas det med bönor istället.

Scenen lovar i alla fall gott: här kommer en vis gammal god fé, som ska ordna upp allt! Hon lyssnar på den udda, allvarliga flickan och de blir goda vänner. Hon lyssnar på Sentaro, även när han inte säger någonting (eller snarare: särskilt när han inte säger någonting), och de blir goda vänner. Hon lyssnar till och med på bönorna och hon pratar med dem.

Stoltheten som ett gott arbete medför

Tokues magiskt goda bönpasta gör att Sentaro för första gången kan känna stolthet i sitt yrke - han har tidigare köpt färdig bönpasta och inte känt sig stolt över sin produkt - det hela är som om "arga kocken" bytts ut mot "snälla kocken", men budskapet är detsamma: köp inte färdiglagad mat och låtsas att du lagat den själv, du kommer då inte att få någon glädje i ditt jobb (och kunderna får ingen god mat).

Vänskapen mellan tre mycket olika personer från tre olika generationer - och från tre olika versioner av landet Japan - är en stor del av filmens behållning.

Den som väntar på något gott ...

Sentaro verkar ha försökt att trubba av sina sinnen för att orka med sin vardag, men den charmiga och positiva Tokue lär honom att känna och lukta och smaka och lyssna och framför allt att vänta.

Bra bönpasta kan inte stressas fram. Det gäller det mesta i livet. Och inte bara i Japan.

Den goda bönpastan gör att det plötsligt blir långa köer till doryakiståndet.

De tre udda karaktärerna bildar en ny familj och tillsammans verkar de få framgång med bönpastan och försäljningen. Men säg den lycka som varar!

Det förflutna kommer tillbaka och spökar och det visar sig att Tokue inte alls är någon glad och lycklig fé och även Sentaro har sina mörka hemligheter som gör att han inte ställer upp för sin nyvunna familj.

Allt är osäkert och alla sviker

I en västerländsk film (framför allt en amerikansk mainstream film) hade budskapet hamrats in med tydlig symbolism, men "Under körsbärsträden" är inte en sådan film. I japansk film kan allt existera samtidigt: det nya och det gamla, tekniken och naturen, nutid och dåtid och framtid, och ingenting tyngs ner av pekpinnar.

Det här är en film helt fri från sentimentalitet, smetig pålagd musik och smäktande fiolsträngar. Det här är inte en matlagningsfilm à la Lasse Hallström. Samhället sviker, familjen sviker, vänner sviker. Det är vad som händer under filmens gång. Årstiderna växlar och det kommer ständigt nya körsbärsblommor nästa vår, men Japan har blivit ett land som inte längre minns sin historia eller sina traditioner, där familjer faller sönder och där unga ständigt tävlar om att vara bäst. Fler och fler människor, färre och färre jobb. Ingen plats för drömmar och möjligheter. Wakana svarar på pressen genom att hoppa av skolan. Hon har fått nog av ekorrhjulet. Sentaro hittar en livlina i de söta små plättarna - men han försöker bara överleva en dag i taget.

"Under körsbärsträden" är baserad på en roman av Durian Sukegawa och Naomi Kawase står för både filmmanus och regi. I ett land som är berömt för sina stora manliga regissörer, lyser Naomi Kawase extra klart som den stora kvinnliga fixstjärnan bland regissörerna. Hon blev den yngsta regissören någonsin att vinna Camera d'Or i Cannes, hon var tjugosju år och filmen var debuten "Suzaku". På senare år har hon blivit känd för sina vackra naturlyriska filmer som "Still the water" och "Hanezu". I västerlandet har de ibland kallats "new age" men ur japansk synvinkel är de snarare "old age". Ett poetiskt förhållande till naturen finns även i "Under körsbärsträden", det enda man kan lita på egentligen är årstidens växlingar.

Bönpasta som metafor

Tillredandet av bönpastan i filmen är inte någon metafor för "tillbaka till naturen" och "det enkla livet" utan snarare en metafor för den komplexa samtiden i Japan. Fler och fler människor delar på färre och färre jobb. Det finns stora klyftor mellan generationerna och ett slags historielöshet där den unga generationen idag inte har en aning om de övergrepp som inträffade så sent som 1996. Alla verkar arbeta extra hårt i skolan för att konkurrera om de få platser som finns. Många måste söka nya vägar till nya platser och med knappa resurser. "Under körsbärsträden" är en vacker vänskapshistoria och en existentiell rebus, allt inbakat i samma bönpasta. Visst blir det magi, men inte av den sorten som filmen först verkar utlova, den verkliga magin ryms i den dramaturgiska leken med det som syns och det som är osynligt och nertystat. Vilka murar byggs upp? Vilka stängs inne? Vilka stängs ute?

Körsbärsblad i bönpastan

Vill man se ett positivt budskap kan man tolka det som att det påtvingade utanförskapet ger möjligheter till en ny gemenskap. Men Naomi Kawase arbetar i realiteten inte med budskap, vad man faktiskt ser är att årstiderna rullar vidare, att körsbärsträden släpper sina blad för vinden, och att enstaka blad letar sig in i bönpastan.

Slutet är öppet. Eller så finns det inte. Eftersom allt bara rullar vidare, oavsett hur lyckliga eller olyckliga människorna är.

 

Regi: Naomi Kawase

Titel: Under körsbärsträden

Originaltitel: An

Medverkande: Kirin Kiki, Masatoshi Nagase, Kyara Uchida, Miki Mizuno, Miyoko Asada, Etsuko Ichihara m. fl.

Japan, 2015

Studio S Entertainment

 

Belinda Graham

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2015

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 15 maj, 2014

Teaterkonsten, Teater KAOS och "Vita Horan"

På 80-talet var Stockholm en av Europas teatertätaste städer. Där fanns framförallt en oerhörd mängd fria teatergrupper som med eller utan statliga medel skapade kvalitetsteater för brinnande livet. Publiken vande ...

Av: Boel Schenlaer Boel Schenlaer | Gästkrönikör | 05 mars, 2012

Discovågen

Discovågen var som hetast i ungefär ett decennium: från mitten av 70-talet fram till mitten av 80-talet. Första gången jag besökte ett ”diskotek” var 1971 i gillestugan på en stiftsgård, där ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 29 augusti, 2014

Rätten till berättelsen

Berättelsen glider ifrån oss, berättelsen avfärdas av det offentliga rummet, berättelsen har det kärvt med att bli tagen på allvar. Och ändå är det just berättelsen som formar oss som ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 11 maj, 2014

Vi tänkte åka till Thailand i vinter

Jag hade en kollega som skulle åka till Thailand. Eller rättare sagt har jag nog haft minst sju olika kollegor som vardera åkt på minst två resor var till Thailand ...

Av: Sofie Niemi | Gästkrönikör | 21 mars, 2013

Håll hoppet levande

I september 2012 var en av undertecknarna av Charta 77, Jaroslav Suk, tillsammans med undertecknad, de enda svenskar som fick äran att ingå i en månghövdad internationell grupp av övervakare ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 maj, 2014

Bhagwan Rajneesh Foto Pretty 133 ccby2.0sa2.0

Kärlek, rupies och blomsterfrön längs Indiens tåg

Jag minns Osho, kontroversiell indisk guru, – Bhagwan Rajneesh, som han kallades på den tiden, och hans rödklädda Sannyasins (hängivna) på Stockholms gator. De väckte en viss förfäran, liksom han ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 24 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.