Vladimir Oravsky av Elena Piligrim

Klippboksutdrag

Satt på SJ-tågets ”tysta avdelning” på väg mot Kastrup. Igen. Läste korrekturet till min kommande kortroman ”Mona Lisas leende”, som handlar om geniet Leonardo da Vinci under hans arbete på ...

Av: Vladimir Oravsky | 01 september, 2015
Gästkrönikör

Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Cirkeln sluts i södra Frankrike, ett möte med ett av Sveriges främsta konstnärspar

Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på ...

Av: Katinka Kant | 23 mars, 2017
Konstens porträtt

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | 07 december, 2013
Konstens porträtt

Carl Schmitts antiliberala partisaner

Carl Schmitts antiliberala partisaner Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und Der Begreiff des Politischen som "...une travail du grande qualité". Meier var 95 ...

Av: Bo Cavefors | 11 januari, 2007
Essäer om samhället

Pedro Almodóvar, Rossy de Palma, Emma Suárez, Michelle Jenner, Adriana Ugarte, och Daniel Grao

Almodóvar: en filmisk återblick, och Julieta



Pedro Almodóvar är åter aktuell på bioduken med den finstämda filmen Julieta (vars ursprungstitel Silencio ändrades utav respekt från Almodóvar gentemot Martin Scorsese vars nya film ska ges denna titel) där den spanske regissören använder sig av de ingredienser han är bäst på och vilket leder till publiksuccé.


Julieta kan ses som en sammanfattning av Almodóvars karriär som regissör och den succé han åtnjutit hittills. Redan i öppningsscenen (tonsatt av Alberto Iglesias som gjort gripande musik till flera av Almodóvars filmer) möts vi av en närbild i rött; en bakgrund mot vilken filmtiteln och Almodóvars namn framhävs i tydliga bokstäver och där Julietas röda utstyrsel snart ersätts med ännu en närbild, nu på en till synes förhistorisk fallisk miniatyrstaty föreställandes en man i suggestiv ställning och med överdrivet stor penis.
Julieta

Julieta

Annons:

http://www.indiewire.com/2015/11/pedro-almodovar-renames-silencio-to-avoid-confusion-with-martin-scorseses-silence-104620/

Detta är hans 20e långfilm sedan starten i början av åttiotalet och ett mästerverk där melodramatiska inslag inte tar överhanden utan ger företräde till målandet av ett ofta realistiskt livsöde där många känner igen sig i den kvinnliga huvudpersonens för henne själv (och därmed även för oss) omtumlande känslor; hennes lycka, tvivel och kval. Den aktuella, nostalgiska filmiska resa som Almodóvar nu låter oss ta del av manar till en historisk återblick över hans repertoar, där hans filmer ofta speglar samtida spanska samhällsförändringar och tittaren ges politiska och kulturella insikter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Almodóvar banade väg för såväl sig själv som andra likasinnade, liberala och djärva regissörer, under Spaniens nyvunna demokrati i slutet av 70-talet och början av 1980-talet. Den spanske diktatorn Generalissimo Francisco Franco efterträddes efter sin död 1975 av Juan Carlos de Borbón (Juan Carlos I) och under hans monarki och demokratiska ledning gjorde skeppet Spanien en totalgir från mörka diktatoriska vatten in i desto ljusare, hoppfulla demokratiska tider kännetecknade av en nyvunnen såväl nationell som individuell frihet, som kom till artistiskt, kulturellt och sexuellt uttryck genom den kända kulturella och samhällsmässiga revolutionen La Movida.

Friheten 

Denna djupgående frihetsrörelse tillät under spanskt sjuttio och åttiotal tidigare politiskt och kulturellt förtryckta invånare att nu uttrycka sej ohämmat, leva ut sina sociala, kulturella (inklusive musikrelaterade vad gäller framför allt punk som föredragen musikstil) och sexuella lustar och bejaka sin individuella läggning, under en period utan like i samtida historia. Spaniens övergivande av 50 års diktatur och anammande av ett demokratiskt styrelseskick gick förhållandevis snabbt och en ung Pedro Almodóvar, nyligen anländ till huvudstaden från hembygden Calzada de Calatrava i Castilla-La Mancha, välkomnade Madrids livsrus och många frihetsuttryck.

Almodóvar dokumenterade det han såg och upplevde med sin Super 8 filmkamera; till en början regisserande kortfilmer som dock snart skulle följas av långfilmer som var så annorlunda och unika att spanjoren snabbt blev känd som auteur i egen rätt. Hans rollfigurer (trots att de kan förefalla extrema framför allt för icke-spanjorer skildrar Almodóvar deras personligheter med djup insikt och förståelse och många av hans karaktärer genomgår livsöden som känns igen.

Därmed vinns tittaren över och det är lätt att sympatisera med de framförallt kvinnliga rollfigurerna) och handlingar speglar till viss del spanska värderingar och påverkar även hur Spanien betraktas utifrån. Almodóvar har kommit att bli känd inom spansk nation branding och det s.k. Marca España; det förra ett koncept utvecklat av framför allt den engelske politiske rådgivaren Simon Anholt. I Almodóvars fall har hans filmer blivit så populära världen över att hans filmstil kan klassas som ett spanskt varumärke i sig. Han är omåttligt populär i såväl Europa som i USA.

Almodóvar slog först igenom med långfilmen Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón (till engelska översatt som Pepi, Luci, Bom and Other Girls on the Heap). Filmen såväl speglar som är en produkt av det liberala klimat som härskade i Spanien då den kom ut och är producerad av hans eget filmbolag med det passande namnet El Deseo.  

Pepi, Luci, Bom... är en orgie i sexuell och uttrycksmässig frihet.
Filmen utspelar sig i ett grått stadslandskap i den spanska huvudstaden och scener och episoder under handlingens lopp provocerar, attraherar och frånstöter biopubliken på en och samma gång. Spanske kritikern och historikern Santos Zunzunegui har uppmärksammat vissa motbjudande dock effektiva scener i filmen och påstår att den är strukturerad i enlighet med principer som inkluderar "el feísmo, el amaterismo, lo informe y lo grotesco".

( Santos Zunzunegui, Historias de España: De qué hablamos cuando hablamos de cine español (Valencia: Generalitat Valenciana, Conselleria de Cultura i Educacio, Subsecretaria de Promocio Cultural, Institut Valencia de Cinematografía Ricardo Muñoz Suay, 2002). 170.)

Almodóvars filmer

Samtidigt går Almodóvar till filmhistorien med en handling som utspelar sig kring scener som speglar den uppsluppna punkkultur som påverkade hela Madrids samhälle när filmen först visades på biograferna, och verkliga kulturikonen Alaska framträder tillsammans med sin grupp Alaska y los pegamoides i verklighetstrogna scener som gör filmen till ett viktigt visuellt och narrativt dokument där vi får en insikt om och inblick i hur mycket La Movida influerade de första åren av spansk demokrati.

Den minst lika frihetsfirande och ohämmade filmen Laberinto de pasiones kom ut 1982 och följdes av något excentriska Entre tinieblas där Almodóvar gör ett inte så indirekt politiskt uttalande mot katolska kyrkan; en samhällets drivkraft som under Franco gavs avsevärd makt och beslutanderättigheter men som under påföljande demokrati förlorade en förhållandevis stor del av sitt inflytande. En djärv Almodóvar drar nytta av spanska kyrkans ifrågasatta makt i en film som trotsar systemet och vad det står (eller stod) för (samma tendenser skulle senare bli påtagliga i den dock mycket allvarligare och allvarsamma filmen La mala educación).

Dessa kulturella förändringar i ett land som gått förhållandevis snabbt från ett politisk statsskick till ett annat speglas i Almodóvars filmer i skiftande identiteter, sexuella läggningar och könspreferenser. I Almodóvars övriga 80- och 90-talsfilmer behandlar han samhällets tidigare utstötta och oliktänkande med empati (detta kan även ses i hans neorealistiska beskrivning av utsjasade hemmafrun Gloria i ¿Qué he hecho yo para merecer esto!!) och i fokus är ofta en hjälte eller kanske snarare hjältinna som ledigt fluktuerar mellan olika sexuella identiteter och som vågar bejaka en okonventionell livsstil och värderingar och där de naturligt uttrycker sina åsikter i ett land som inte längre straffar oliktänkande. Som del av detta träder transvestiten fram som en antihjälte som väcker sympati och förståelse hos publiken.

Denna sympatiska transvestit som betonar frågor och tankar som vi alla har men inte helt vågar ge uttryck för, kommer i Almodóvars repertoar framför allt till skott genom den transvestitiska rollfiguren La Agrado, som i den kritikerrosade filmen Todo sobre mi madre (Allt om min mamma) behagar alla inte bara sexuellt och performativt utan även genom sin befriande personlighet som smittar av sig på andra såväl på duken som ibland publiken.

Almodóvars transvestiter

Alfredo Martínez-Expósito och Santiago Fouz-Hernández menar i sin bok Live Flesh (en direktöversättning från Almodóvars filmtitel Carne trémula) att autenticitet eller äkthet har att göra med en "avoidance of stereotypes" och det är sant vad gäller Todo sobre mi madre, där La Agrados deklaration att "Una es más auténtica cuanto más se parece a lo que ha soñado de si misma" ("Man är mer äkta ju mer man liknar den man alltid drömt om att bli") ofta citeras i filmanalyser och visar på att äkthet ofta sitter på insidan, snarare än att vara ett begrepp som kan bedömas genom att se till en persons yttre.

Almodóvars transvestiter är på ytan färgsprakande och extravaganta rollfigurer som när vi lär känna dem närmare visar sig vara frågande och intelligenta individer och som genom att uttrycka sig och agera helt fritt ofta blir ett föredöme för de andra, och något av ledargestalter. Som åskådare är de omöjliga att ta blicken ifrån. Transvestiter och även homosexuella rollfigurer ges fritt företräde i Almodóvars filmer och vittnar kanske om hans egen empati för kvinnor eller kvinnliga tendenser vilket leder honom till att ofta låta sina handlingar kretsa kring kvinnliga huvudpersoner i medelåldern, som är fyllda av tvivel kring sin egen identitet och ställning i samhället samt den roll de spelar, och som slutligen ifrågasätter meningen med livet i allmänhet. Dessa känslor får dem att genomgå nödvändiga kriser och förändringar som påverkar vem de är och hur de beter sig och ser på livet, tillvaron och omvärlden.

90-talet har hos Almodóvar kallats hans Picassoinspirerade blå tidsperiod och kännetecknas av mer allvarsamma filmer som reflekterar ett spanskt samhälle där ett avstamp nu tagits från föregående Movida-influerade år. Filmer som La flor de mi secreto (1995), Carne trémula (1997) och Todo sobre mi madre (1999) behandlar teman som aids (redan delvis behandlat i Entre tinieblas), organdonationer och transplantationer (Spanien uppvisade en ovanligt hög statistik i detta avseende under mitten av 90-talet vilket gjorde en film som Todo sobre min madre till viss del i högsta grad realistisk och aktuell under det år den släpptes).

Spaniens historiska avstamp från dess närhistoria leder även i många av Almodóvars 90-talsfilmer till nostalgiska och melankoliska rollfigurer som upplever motsägelsefulla och förvirrande känslor av förlust till synes över vad som varit och som nu snabbt måste anpassa sig till ett nytt samhälle där den enskilde medborgaren inte alltid hunnit bearbeta djupgående sociala förändringar och ej heller hunnit helt anpassa sig till sin nyvunna frihet, en frihet som har såväl positiva som negativa påföljder.

Kvinnliga resor (såväl fysiska som mentala) i syfte att komma till personlig insikt och lösa hittills ouppklarade problem har blivit något av ett ledmotiv i Almodóvars filmer

Generellt sett kan man hävda att 90-talistiskt postmodernt samhälle kännetecknades av individer drivna av ett ständigt behov av förändring och som istället för att blicka tillbaka reflexivt intensivt stirrade framåt mot en osäker framtid, och vägrade att stå stilla för att begrunda. I Almodóvars filmer representerar hans framförallt äldre rollfigurers ständiga resor eller enträgna längtan från Madrid till landsbygden, dagens invånares återkommande känslor av att vara fast i en stressig, hetsig och överväldigande stadsmiljö (detta kan sägas gälla stadsbor även globalt sett).

Detta speglas i den nyutkomna filmen Julieta (som åskådare drar man en lättnadens suck när man åter känner igen sig i Almodóvar efter hans förhållandevist högtflygande flopp Los amantes pasajeros (Almodóvar har kallat filmen "a light, very light comedy": http://www.cineuropa.org/nw.aspx?t=newsdetail&l=en&did=22314)  som symboliserade spansk lågkonjunktur och där hans flygpassagerare - de kan jämföras vid "globetrotters" of "the postmodern elite" (Dennis Smith, Zygmunt Bauman: Prophet of Postmodernity. Malden, MA: Polity Press, 1999: 152) - ackompanjerades av en trio trallande manliga flygvärdinnor och tillbringade hela resan i luften, kretsande över spanska La Mancha istället för att sätta fart mot Mexico, i pilotens avvaktan på godkänd landning på fortfarande spansk mark för att fylla på bensin), där den nu medelålders kvinnliga huvudpersonen (spelad av en likaså medelålders Emma Suárez) redan i första scenen packar för en resa till Portugal från Madrid och förklarar att "Me gustaría no volver a Madrid si puedo evitarlo" ("Kan jag undvika det återvänder jag inte till Madrid"), men där hennes längtan efter att fly undan den spanska huvudstaden snart går i kras när den handling hon är en del av vill annorlunda och hon stannar i hopp om att se sin dotter slutligen närma sig henne åter efter att inte ha sett henne på 12 långa år (Julieta sammanfattar krasst hur hennes dotters tystnad påverkat henne genom att konstatera att "Tu ausencia llena mi vida y me destruye" - "Din frånvaro fyller mitt liv och förstör det", och senare under filmens lopp: "La incomunicación [es] lo mas duro" - "Det svåraste är bristen på kommunikation"; ett citat som innehåller ett av filmens nyckelord).

julietta

 

Julieta kan ses som en sammanfattning av Almodóvars karriär som regissör och den succé han åtnjutit hittills. Redan i öppningsscenen (tonsatt av Alberto Iglesias som gjort gripande musik till flera av Almodóvars filmer) möts vi av en närbild i rött; en bakgrund mot vilken filmtiteln och Almodóvars namn framhävs i tydliga bokstäver och där Julietas röda utstyrsel snart ersätts med ännu en närbild, nu på en till synes förhistorisk fallisk miniatyrstaty föreställandes en man i suggestiv ställning och med överdrivet stor penis.

Julieta

I fokus är Julieta och till stor del hennes tidigare förhållande med spanske Xoán, summerat i återblickar där vi får ta del av deras relation och där han redan tidigare symboliserats av den potente lerfiguren i filmens öppningsscen. Julieta innehåller diverse scener och sekvenser som påminner om scener från Todo sobre mi madre och även från Volver (2006). Således gör Julieta upprepade tåg och bussresor som, liksom tidigare hade varit fallet för hårt prövade Manuela i Todo sobre mi madre, kommer att betyda mycket för henne och filmens fortsatta handling, och där tåget en ung Julieta reser med under sin första nattliga resa genom den spanska landsbygden surrealistiskt flankeras av en drömlikt och i slow motion löpande ren. Den manlige passageraren i sätet mitt emot Julieta försvinner spårlöst varefter han senare återfinnes död nära den kyliga tågrälsen.

Julietas tillfälliga och oförutsedda tågmöte med galiciske fiskaren Xoán under samma resa får avgörande betydelse och när hon två år senare reser med buss till sin barndoms by (denna sekvens är inspelad i Mairena del Alcor i Sevilla) för att först introducera sin och Xoáns dotter Antía till hennes föräldrar, påminner resan inte bara om Manuelas återresa till Madrid från Barcelona där hon har adoptivsonen Esteban i famnen (ett barn från en annan film men i Antías ålder), utan även om Raimundas resa tillbaka till hembygden från Madrid, i Volver; där hennes återförening med modern får avgörande konsekvenser för filmens fortsatta handling.

Kvinnliga resor (såväl fysiska som mentala) i syfte att komma till personlig insikt och lösa hittills ouppklarade problem har blivit något av ett ledmotiv i Almodóvars filmer och i Julieta upptäcker en alltmer desperat kvinnlig huvudperson under sitt sökande efter sin spårlöst försvunna dotter att hon känner till mycket lite om Antía ("lo único que descrubrí fue lo poco que sabía de ti"). Xoán har vid det här laget bokstavligt talat vigt sitt liv åt havet och havet har blivit hans grav. Julietas alltmer ansträngda relation med dottern får Antía att söka själslig tröst efter allt som hänt, på en avlägsen plats i spanska Pyrineerna. Där uppsöks hon av modern men påträffas ej.

 Almodóvar (som i slutet av Todo sobre mi madre även skriftligt hyllar kvinnor av alla åldrar och från olika bakgrunder) bevisar åter hur starka kvinnors relationer kan vara, när Antía äntligen förstår vad modern genomlidit under alla dessa år efter att först förlorat Xoán och senare vad hon befarar även dottern. En cirkulär berättelse får ett lämpligt slut när Antía efter att ha förlorat äldste sonen, med det passande namnet Xoán, i en drunkningsolycka skriver ett brev till Julieta i Madrid, där hon förklarar att "[e]ntiendo el dolor, tu sufrimiento por mi desaparacion" ("jag förstår din smärta, hur mycket du lidit efter att jag försvann"). I slutscenen ser vi Julieta inleda sin sista men samtidigt största resa, den som förhoppningsvis leder till en återförening med Antía. Bilderna av denna bilresa på slingriga vägar genom det hisnande vackra bergslandskapet, till Panticosa i Aragonien, förstärks av Chavela Vargas aningen melankoliska sång Si no te vas:

Si no te vas,
te voy a dar mi vida
si no te vas,
vas a saber quien soy
vas a tener
lo que muy pocas gentes
algo muy tuyo
mucho, mucho amor

Dr Jytte Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Tablighi Jamaat Foto CC BY SA 2.0

Bort och hem igen

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 10 april, 2017

En resa till makedonien-ett annorlunda minne av första världskrigets utbrott

Thessaloniki är Greklands andra stad med ungefär en och en halv miljon innevånare och belägen i mellersta Makedonien, en region som har varit utsatt för många konflikter under 1900-talet. Staden var ...

Av: Jens Wallén | Kulturreportage | 04 juni, 2014

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | Övriga porträtt | 09 juli, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Byn Adak har en alldeles egen Saga

TEMA VÄSTERBOTTEN På Arlanda tittar jag efter en kvinna i grön linnedräkt och igelkottsfrisyr. Det var så hon beskrev sig själv, Eivor Jonsson från Adak. Med en kopp starkt svart lappkaffe ...

Av: Erika Hesselgren | Kulturreportage | 18 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts