Veckan från hyllan. Vecka 13, 2012

Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's ...

Av: Gregor Flakierski | 24 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | 19 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | 21 april, 2013
Kulturreportage

Farväl

Resbloss forsande medDet köttliknande Kärleksspåret på sidan av(Aldrig deklineras en ny himmelJorden har ett blott ännu brandblåttsår)Du där duÄggulaglad bakom gallretDär du bakar ökenbrödAv coniugalis idiomVid varmastoften korgas ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2010
Utopiska geografier

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien



Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

 

Ingmar Bergman – Federico Fellini: Respekt och missförstånd


Ingmar Bergman blev extremt berörd av filmen och av teatrarna och, berättar Liv Ullmann, "han var nästan avundsjuk." Bergman viskade i Fellinis öra: "Men alla dessa underbara kvinnor, var hittar du dem? Och Fellini. "Men, ser du inte att alla är män?"
Satyricon

Satyricon

Annons:

Fellini och Bergman gillade varandra. Men deras förhållande fungerade mycket bättre på distans. 1969 åkte Ingmar Bergman till Rom för att presentera manuset på en film som hade den provisoriska titeln Tre historier om kvinnor. Filmen var planerad att göras tillsammans med två andra regissörer: Federico Fellini och Akira Kurosawa.

Den japanska regissören avböjde nästan genast på grund av dålig hälsa.
Så Tre historier om kvinnor blev av nödvändighet Love Duet, som projektet kom att heta.
Producenten Martin Poll ordnade ett pressmöte på Hotel Excelsior i Rom för att presentera projektet. Det var den 11e januari 1969. Det blev en ganska blygsam konferens mellan en Bergman som var tyst och frånvarande och en Fellini som pratade hela tiden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De två regissörerna talade mer om sin vänskap än om projektet. Men Fellini sade: "Kärleken som begrepp är någonting så stort att det blir nästan nödvändigt att göra en film i samarbete med andra." Bergman pratade dock om något helt annat: "Hemma hos mig har jag flera filmer av Federico, i 16 millimeter. Och jag måste erkänna att jag ofta tittar på dem. Jag tycker det är underbart om vi lyckas göra en film tillsammans".

En journalist frågade en aning insinuerande: "Inser ni inte risken att Bergman och Fellini, som alltid inspirerade sig till deras respektive länders kultur och miljö, kan reproducera klichéer, Norden så kallt och Medelhavet så varmt?" Och Fellini en aning argt "detta är bara trams, kulturellt osant, de som har besökt Sverige vet att kärleken är varm där, medan i Italien är den iskall!"
Det bestämdes att filminspelningarna skulle ske i Rom och på Fårö, och så var det bara att börja arbeta. Producenterna Martin Poll och Jennings Lang gick från ord till handling och började febrilt arbeta på projektet.

Samtalet var ändå inte så lyckat, kanske främst på grund av språket, Fellini talade som sagt mycket, och Bergman väldigt lite.
Inte heller skåltalet lyckades, eftersom alla skålade i champagne medan Bergman, som var absolutist, skålade i mineralvatten.

En sak var klar: de var misstänksamma och försiktiga, ingen ville berätta för den andre om sina egna manus. De träffades igen senare på Hotel Hassler nära Spanska trappan. Enligt Fellinis pressansvariga Mario Longardi så åt Bergman, ingenting vilket gjorde Fellini på dåligt humör. Ingen ville avslöja sina idéer för den andra. Till slut föreslog Fellini att de skulle brevväxla med varandra. Men filmen blev aldrig till.

Jörn Donner, vän till Bergman och chef på Svenska Filminstitutet, berättade att regissörerna hade bestämt att de skulle träffas igen, och var och en hade då manuset med sig. Men på mötet hade Fellini ingenting i handen medan Bergman hade sitt manus. Man kan spekulera så mycket man vill, men anledningen till att filmen aldrig spelades in är denna, säger Jörn Donner. 2002 berättade Ingman Bergman att han hade det färdiga manuset från början, att det inte blev någon film kan bero på regissörernas karaktärer, Bergman precis och noggrann, Fellini kaotisk och vulkanisk.
Till journalisten och vännen Dario Zanelli berättade Fellini om det konstiga förhållandet mellan de två genierna: "Det är som att samla två barn i samma lekrum: Han ville titta på mina leksaker utan att visa sina."

Till slut gjorde Bergman och Fellini två enskilda filmer av sina respektive manus; Bergman med Beröringen (1971) och Fellini med Kvinnostaden (1980).
Under hans vistelse i Rom ville Fellini visa Bergman Cinecittà (Filmstaden), platsen där han brukade filma. Den italienska regissören visade sin svenske vän samtliga anläggningar och teatrar, och till slut några sekvenser från Satyricon som han då höll på att spela in.

Ingmar Bergman blev extremt berörd av filmen och av teatrarna och, berättar Liv Ullmann, "han var nästan avundsjuk." Bergman viskade i Fellinis öra: "Men alla dessa underbara kvinnor, var hittar du dem? Och Fellini. "Men, ser du inte att alla är män?"

Det borde vara klart att Fellini och Bergman hade två helt olika temperament. Federico Fellini såg Bergman som en man omringad av mardrömmar och demoner.
De besökte Cinecittà en andra gång, tillsammans med filmstadens direktör Pasqualone Lancia. Det regnade, Pasqualone hade ett litet paraply som knappast kunde ge skydd åt Fellini, så Bergman gick gärna bredvid dem utan paraply, under regnet. Han gick tyst, också för att han fattade så lite av det de två andra talade om.

Sedan gick de in på en bar. Federico drack kaffe, Ingmar mineralvatten. Plötsligt frågade Bergman var toaletten fanns... det var jo en normal fråga, men inte i Cinecittà där toaletterna var otroligt smutsiga på grund av de hundratals statister, aktörer och all personal... Det blev en pinsam erfarenhet för samtliga.

Fellini ägde en villa i Fregene, en badort några mil från Rom, med stora skogar, dit han bjöd in sin kollega. Det blev den lyckligaste tiden för Ingmar Bergman under sitt besök i Rom. Han sade själv: "Jag hade jätteroligt. Vi åt ett utsökt stekt lamm. Dagarna tillsammans med Federico och hans fru Giulietta Masina vara bland de lyckligaste i hela mitt liv." Bergman fortsatte om Fellini: "Liv, minns du påsken när Federico visade Rom för oss? Det var då som jag började se staden med hans ögon! Fellini är en underbar konstnär. Filmerna som jag äger har jag sett tio gånger, och varje gång fann jag någonting nytt och förvånansvärt."

Men Fellini tyckte också mycket om Bergman. "Sedan jag såg Smultronstället blev Bergman en kultfigur för mig. Någon kritiker ville jämföra Smultronstället med min 8 ½, men det är inte riktigt, hans film var mycket bättre. Bergman är en riktig konstnär som använder sig av allt han kan hitta för att skapa sina esoterisk-illusionistiska filmer. Filmer som lekfullt framställer en tragisk och problematisk verklighet."

Liv Ullmann, den norska skådespelerskan och även en av Bergmans fem fruar, berättar att de båda regissörerna under sina möten i Rom såg ut som två siamesiska tvillingar som inte träffats på länge. De kramade varandra, de skrattade samtidigt åt samma saker, som om de hade levt tillsammans hela livet. Jag kallade dem brother and friend.

Liv Ullmann berättar dessutom om ett brev som Ingmar hade skickat till Federico, daterat den 11e juli 1979. "Käre Federico, det var väldigt glädjande att kunna få ditt brev efter så många år! Men du, du har aldrig varit så långt borta från mig. För några dagar sedan såg jag än en gång din Amarcord, det är den vackraste filmen jag har någonsin sett. Jag önskar dig lycka med allt det du gör. När du berättar om hur hårt ditt arbete är, tro mig jag förstår dig ordentligt och det gör jag varje morgon då jag går till mitt jobb. Käre bror och vän jag hoppas kunna träffa dig igen."

Amarcord är ifrån 1974, och Bergman berättade att han såg filmen sju gånger under fem år.
På Biennalen i Venedig 1984 efter projektionen av hans Fanny och Alexander bad Bergman chefen om en liten tjänst: en privat visning av E la nave va (Och skeppet går) av Federico.

Och i augusti 1993 när Bergman fick veta att hans konstnärliga broder drabbats av den hjärtinfarkt som två månader senare skulle döda honom, skickade han en bild på honom och Giulietta Masina med den enda texten: "Viva Fellini!"

Silvano Console

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En höstig kärleksförklaring

Jag och min kille är ute på promenad i en Stockholmsförort, såsom vi ofta är. Så köper vi en kaffe och sätter oss ute, i en trappa, för att dricka ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 30 augusti, 2011

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 21 april, 2013

Stig Larsson: Umeå var mardrömmen

TEMA VÄSTERBOTTEN Stig Larsson. Foto: Gustaf Andersson. Regissören och författaren Stig Larsson lämnade Umeå för över trettio år sedan. För Tidningen Kulturen berättar han nu sin Västerbottenshistoria. – Värstingarna på Grubbeskolan kallade ...

Av: Gustaf Andersson | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2008

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 Maj, 2013

Åverkan på en bok

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp ...

Av: Henrik Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 10 juni, 2012

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Strindberg får oväntat besök

I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt ...

Av: Göran Lundstedt | Essäer om litteratur & böcker | 25 juni, 2012

 Anne-Marie och Maria Jönsson, omgivna av pilkonsthantverk. Foto Belinda Graham.

Skånejul 2017 - En riktigt God Grön Jul!

Snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken ... Julen känns aldrig mer nära och mer genuin än när man är på en riktigt bra julmässa, där det vackra ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 25 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.