Skylden

 Innledning Nåtiden kretser om å være i bevegelse, det vil si at å flyte omkring er hva det hele er om. Karl Marx, som slettes ikke var en dumskalle, traff målet ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Ezra Pound Canto LXXXI

Zeus lies in Ceres' bosom Taishan is attended of loves under Cythera, before sunrise and he said: "Hay aquí mucho catolicismo--(sounded catolithismo) y muy poco reliHión" and he said: "Yo creo que los reyes desaparecen" (Kings will ...

Av: Ezra Pound | 12 juli, 2010
Utopiska geografier

Att uppfinna det heliga på nytt

Att uppfinna det heliga på nytt - det låter som en orimlig tanke, i synnerhet i vår tid, när den moderna (natur)vetenskapen, sedan sekler behärskar tänkandet och anses sakrosankt (!). Och ...

Av: Erland Lagerroth | 01 april, 2009
Litteraturens porträtt

Inför GIBCA – Guerrilla Girls

"No one knew who we were. And we caused a sensation."– "Gertrude Stein" Citatet ovan är inte ett citat av Gertrude Stein, författaren, kulturpersonligheten och samlaren av modern konst vid sekelskiftet ...

Av: Simone Frankel | 05 september, 2013
Essäer om konst

Man tager vad man haver. Luis Bunuel. Raymond Durgnat

En fars i högreståndsmiljö - Mordängeln av Luis Bunuel



En bunuelisk kavalkad tillsammans med Ulf Stenberg.

 


Det mest kända exemplet är nog den ytterst blasfemiska rekonstruktionen av Leonardo da Vincis målning "Den sista måltiden" (Nattvarden) i mästerverket Viridiana, som tillkom året före Mordängeln, till Händels halleluja kör ur oratoriet Messias.
Buñuel hade också ett kors att bära den katolska kyrkan. Bunuel 100 ANOS, Istituto Cervantes

Buñuel hade också ett kors att bära den katolska kyrkan. Bunuel 100 ANOS, Istituto Cervantes

Annons:

Preludium (inzoom)

Gud sände - eller hade för avsikt att göra det - en Mordängel till jorden för att döda alla människor som syndat mot hans lagar. Men alla människor? Det kan väl inte vara möjligt? Fast Gud brukar ju inte vara så nogräknad. Han är mer generell. Så nog är det möjligt. För att reda ut detta och kanske lägga till något gjorde Luis Buñuel, några år senare, 1962, en film med samma namn, Mordängeln, som innehåller ett visst förtydligande angående frågeställningen ovan, i alla fall om vilka människor som bör straffas, som i förstone förefaller gå Guds ärenden. Nämligen att det skulle vara den härskande klassen som är den största boven i dramat, att det är den som syndar mest, och därför får det besvärligt i Bunuels film, vilket i sak inte är särskilt konstigt, synd - om det ska vara något med den - kostar pengar. Mycket pengar. Men i sig, ändå, ytterst märkligt med tanke på att de inte precis var några såta vänner. Den ene, Buñuel, förnekade den andre, han är en bluff, och den andre, Gud, får man förmoda, även om han var bra på att förlåta, det är till och med hans affärsidé, förkastade den förste, han är ju ateist.

Men den katolska kyrkan kom emellan, Guds förlängda arm på jorden, vilken naturligtvis också ville ha ett ord med i laget, till och med Guds ord. På delegation, får man förmoda. Den katolska kyrkan är och har alltid varit en del av den härskande klassen och försvarat den påbjudna samhällsordningen och vill av fullt förståeliga skäl inte möta någon mordisk ängel, och om den betett sig illa och till och med syndat någon gång under historiens lopp (sic!) har det skett på delegation. Mordiska änglar i mänsklig gestalt med gudomliga uppsåt är historien och samtiden full av.

Ludium (närbilder)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en palatsliknande byggnad på Calle de la Providencia (Försynens gata) samlas ett stort antal representanter för denna klass efter en kväll på operan för att njuta av livets goda i form av mat och dryck. Och av sig egen förträfflighet. Men någonting är på tok redan från början. Det finns ingen som tar emot ytterkläderna. Tjänstefolket håller på att lämna huset en efter en, utan förklaring. Till slut återstår bara hovmästaren. Maträtterna serveras dessutom i fel ordning. Oförklarliga incidenter tar vid. När huvudrätten bärs in på ett magnifikt fat snubblar kyparen och hela härligheten kastas ut över rummet. Gästerna skrattar och prisar värdinnan för hennes originalitet. Buñuels kamera är fullständigt assimilerad och beter sig som en av gästerna men med något öppnare ögon för vad som händer.

Njuta av sin egen förträfflighet? Det finns en läkare med på bjudningen som konsulteras ideligen. Så förträffligheten har tydligen sina sidor. Det är inget mindre än en social striptease vi får vara med om, med starkt surrealistiska inslag, som ett slags fortsättning på märkligheterna i stumfilmen L´Age d'or. Där en överklass och en rad oförklarliga händelser står i centrum, tryfferade med talrika portioner l´amour fou. Dialogen i Mordängeln (som Bunuel utformat efter en opublicerad dramatisk förlaga av José Bergamins) är stundtals bisarr, nyckfull och lätt absurdistisk. Verkligheten likaså. En ensam björn påträffas i kapprummet tillsammans med ett får. De är placerade där för att senare kanske ingå i ett divertissement för gästerna. Den originella värdinnan igen?

Under den korta musikstund som följer på middagen plockar en av damerna upp några fågelfötter ur sin väska, två män signalerar med kryptiska handrörelser över bröstet tillhörighet i någon hemlig och mystisk loge. Svartkonster och magi verkar inte vara främmande för gästerna. Ett osunt förhållande mellan en äldre kvinna och en ung man, som visar sig vara syskon, antyds. Någon lättar på kläderna och sträcker ut sig på en soffa, där en man senare får hjärtproblem och dör. Så pågår det innan den dramatiska peripetin infaller. Som en blixt från en klar himmel.

Det är Bunuel som håller i åskviggen. Han inför helt sonika en osynlig vägg, som omöjliggör för gästerna att lämna det rum där allt utspelar sig. Det klaras aldrig ut om väggen finns som något påtagligt, yttre hinder eller enbart hos gästerna själva. Som inre väggar? Man hindras av någon osynlig kraft. Hur som helst hittar man på olika ursäkter för att inte lämna rummet, även om det är just vad alla önskar och pratar om. Klockan har hunnit en bra bit in på småtimmarna. Ingen vill eller vågar, till en början, benämna denna ytterst pinsamma belägenhet. Den kringgås, om nu detta är möjligt. Man tvingas till och med att övernatta och att utföra de vanliga kvällsritualerna inför öppen ridå. Den sociala degraderingen fortsätter obarmhärtigt, där människan, den högst stående varelsen i Guds trädgård, långsamt sänks till samma nivå som de övriga däggdjuren. Till naturstadiet. Till att äta, dricka, sova och, förstås, det andra, i dessa kretsar onämnbara. Men nödvändiga.

Ett angränsande litet rum eller snarare förrådsutrymme för stora porslinsvaser förvandlas till toalett för samtliga gäster och kärleksnäste för ett ungt par som smugit sig undan och som också slutar sina dagar där genom ett dubbelt självmord. Mitt i den outhärdliga stanken. Törst och hunger tar sig lika drastiska uttryck. Huvudvattenledningen slås sönder. Pappersark knölas ihop till små nystan för att inmundigas i stället för riktig föda. Dagarna går. Utanför palatset samlas stora folkmassor, men ingen kan ta sig in. Huset är plomberat. Undantaget några får som letar sig upp för den stora trappan och in i rummet med alla gäster. Ett av dem slaktas och tillagas över öppen eld, som hålls levande med delar av sönderslagna inventarier. Sophögarna växer. Aggressionerna blir öppnare och allvarligare. En syndabock måste lokaliseras och avlivas. Men dit hinner man aldrig. Ytterligare en märklighet inträffar som förändrar allting, denna gång i positiv riktning. Man har funnit lösningen och tillvägagångssättet att ta sig tillbaka till den punkt då man föll ur tiden och på så sätt, förhoppningsvis, lyckas haka i den igen och komma på rätt kurs.

Coda (utzoom)

Det är en av kvinnorna som kommit på lösningen och som leder denna kollektiva minnesakt på spaning efter det ögonblick då man föll ur tiden. Rekonstruktionen lyckas och samtliga gäster kan lämna rummet och palatset och bege sig till kyrkan för en tacksägelsegudstjänst. Men när de tre prästerna, efter avslutad gudstjänst, tågar iväg längs med huvudgången, för att gå ut ur kyrkan genom den magnifika portgången, händer det igen. Den osynliga väggen är där och ingen kan lämna kyrkan. Så lätt ska ni inte komma undan, tycks någon resonera. Kanske självaste Mordängeln? Vem som nu har sänt henne, Gud eller Buñuel? Utanför kyrkan pågår ett regelrätt uppror med våldsamma gatustrider.

Bunuels vägar är outgrundliga, även om det alltid är ett nöje och ett äventyr att följa honom i spåren, om det inte är på det viset att han denna gång enbart vill understryka det faktum att sociala och politiska maktordningar är tillfälliga och lånta fjädrar är lånta och kan ryckas loss från fästena när som helst. Några religiösa djupsinnigheter ska man inte leta efter, då hamnar man helt fel. Buñuels avsky för den katolska kyrkan och allt vad religion heter kände inga gränser och tog sig många, ofta spektakulära uttryck.

Det mest kända exemplet är nog den ytterst blasfemiska rekonstruktionen av Leonardo da Vincis målning "Den sista måltiden" (Nattvarden) i mästerverket Viridiana, som tillkom året före Mordängeln, till Händels halleluja kör ur oratoriet Messias. Längre än så går det inte att komma i den genren. En icke föraktlig del av den blasfemiska energin och avskyn för allt vad kyrka och religion heter härrörde med all säkerhet från det faktum att man, i den jesuitskola han tvingades gå i, hade som ett återkommande inslag, för att leda de unga pojkarnas sexualitet i av kyrkan och jesuitskolan acceptabla banor, att de samfällt skulle onanera inför en bild av den heliga modern. Kanske då bäst att, om man kan, skratta åt allting? Som Buñuel säkert själv gjorde.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Glenn Ford - Hjälte både på film och i verkligheten

Glenn Ford - hjälte både på film och i verkligheten Som Tidningen Kulturen berättat i notisform tidigare, så avled skådespelaren Glenn Ford vid 90 års ålder den 30 augusti ...

Av: Niclas Samuelsson | Filmens porträtt | 19 september, 2006

Benjamin 21

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 07 januari, 2012

Manikeisk hymn i svensk tolkning av Percival

Se träden, örterna de har alla förnyat sig! Se rosorna, de utbreder i vida kretsar sin glans ... Har redan banden brustit som hämmade deras blad? Sönderslit också våra kedjor ...

Av: Okänd | Utopiska geografier | 18 juli, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010

Peter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 26 november, 2010

Pierre Hadot

Filosofin eller livet?

Filosofi magistern Jan Sjunnesson om Pierre Hadot och Michel Onfray.

Av: Jan Sjunnesson | Agora - filosofiska essäer | 07 april, 2017

Som ett skillingtryck med många verser

Handlingen är som ett gammalt skillingtryck: "Gift kvinna älskar berömd ungkarl. Han planerar en hjältemodig upptäcktsresa. De har hemliga möten. Mannen ifråga startar sin farliga färd. Den slutar tragiskt ...

Av: Annagreta Dyring | Essäer | 12 juni, 2011

Släpp inte fan över bron!

Släpp inte fan över bron! Ann Hingström träffar Hans Alfredson.    Hans Alfredson, foto: Julia Peirone/W&W Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och ...

Av: Ann Hingström | Scenkonstens porträtt | 12 januari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.