Cistercienserna, och deras etablering i det ”nordliga landen bortom världens gränser”

Ser man på det senaste decenniets historiska och religiösa ”flugor” både i Sverige och internationellt, jag tänker bland annat på tempelherrar, ”Arn”, St. Hildegard av Bingen, St. Birgitta av Vadstena ...

Av: Carl Ek | 09 september, 2013
Essäer om religionen

Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del II

Bløffen om menneskenes natur Når sant skal sies, så er det med vareestetikken og globalisering som det er med Pave Benedict: At Paven er Guds vikar på jorden, hvilket ikke er ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

ArkivVisa

Trots ett ett. Oförvånbart. Ofattbart. Av. Huru föröppnandet dig, kunna inte gå till. ¿Varmeraopp fanns du till. Oitagna fram. Fastnat till avstånd i omväg. Du var inte heller hägringen. Vadär ...

Av: Stefan Hammaren | 06 januari, 2011
Stefan Hammarén

Man tager vad man haver. Luis Bunuel. Raymond Durgnat

En fars i högreståndsmiljö - Mordängeln av Luis Bunuel



En bunuelisk kavalkad tillsammans med Ulf Stenberg.

 


Det mest kända exemplet är nog den ytterst blasfemiska rekonstruktionen av Leonardo da Vincis målning "Den sista måltiden" (Nattvarden) i mästerverket Viridiana, som tillkom året före Mordängeln, till Händels halleluja kör ur oratoriet Messias.
Buñuel hade också ett kors att bära den katolska kyrkan. Bunuel 100 ANOS, Istituto Cervantes

Buñuel hade också ett kors att bära den katolska kyrkan. Bunuel 100 ANOS, Istituto Cervantes

Annons:

Preludium (inzoom)

Gud sände - eller hade för avsikt att göra det - en Mordängel till jorden för att döda alla människor som syndat mot hans lagar. Men alla människor? Det kan väl inte vara möjligt? Fast Gud brukar ju inte vara så nogräknad. Han är mer generell. Så nog är det möjligt. För att reda ut detta och kanske lägga till något gjorde Luis Buñuel, några år senare, 1962, en film med samma namn, Mordängeln, som innehåller ett visst förtydligande angående frågeställningen ovan, i alla fall om vilka människor som bör straffas, som i förstone förefaller gå Guds ärenden. Nämligen att det skulle vara den härskande klassen som är den största boven i dramat, att det är den som syndar mest, och därför får det besvärligt i Bunuels film, vilket i sak inte är särskilt konstigt, synd - om det ska vara något med den - kostar pengar. Mycket pengar. Men i sig, ändå, ytterst märkligt med tanke på att de inte precis var några såta vänner. Den ene, Buñuel, förnekade den andre, han är en bluff, och den andre, Gud, får man förmoda, även om han var bra på att förlåta, det är till och med hans affärsidé, förkastade den förste, han är ju ateist.

Men den katolska kyrkan kom emellan, Guds förlängda arm på jorden, vilken naturligtvis också ville ha ett ord med i laget, till och med Guds ord. På delegation, får man förmoda. Den katolska kyrkan är och har alltid varit en del av den härskande klassen och försvarat den påbjudna samhällsordningen och vill av fullt förståeliga skäl inte möta någon mordisk ängel, och om den betett sig illa och till och med syndat någon gång under historiens lopp (sic!) har det skett på delegation. Mordiska änglar i mänsklig gestalt med gudomliga uppsåt är historien och samtiden full av.

Ludium (närbilder)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en palatsliknande byggnad på Calle de la Providencia (Försynens gata) samlas ett stort antal representanter för denna klass efter en kväll på operan för att njuta av livets goda i form av mat och dryck. Och av sig egen förträfflighet. Men någonting är på tok redan från början. Det finns ingen som tar emot ytterkläderna. Tjänstefolket håller på att lämna huset en efter en, utan förklaring. Till slut återstår bara hovmästaren. Maträtterna serveras dessutom i fel ordning. Oförklarliga incidenter tar vid. När huvudrätten bärs in på ett magnifikt fat snubblar kyparen och hela härligheten kastas ut över rummet. Gästerna skrattar och prisar värdinnan för hennes originalitet. Buñuels kamera är fullständigt assimilerad och beter sig som en av gästerna men med något öppnare ögon för vad som händer.

Njuta av sin egen förträfflighet? Det finns en läkare med på bjudningen som konsulteras ideligen. Så förträffligheten har tydligen sina sidor. Det är inget mindre än en social striptease vi får vara med om, med starkt surrealistiska inslag, som ett slags fortsättning på märkligheterna i stumfilmen L´Age d'or. Där en överklass och en rad oförklarliga händelser står i centrum, tryfferade med talrika portioner l´amour fou. Dialogen i Mordängeln (som Bunuel utformat efter en opublicerad dramatisk förlaga av José Bergamins) är stundtals bisarr, nyckfull och lätt absurdistisk. Verkligheten likaså. En ensam björn påträffas i kapprummet tillsammans med ett får. De är placerade där för att senare kanske ingå i ett divertissement för gästerna. Den originella värdinnan igen?

Under den korta musikstund som följer på middagen plockar en av damerna upp några fågelfötter ur sin väska, två män signalerar med kryptiska handrörelser över bröstet tillhörighet i någon hemlig och mystisk loge. Svartkonster och magi verkar inte vara främmande för gästerna. Ett osunt förhållande mellan en äldre kvinna och en ung man, som visar sig vara syskon, antyds. Någon lättar på kläderna och sträcker ut sig på en soffa, där en man senare får hjärtproblem och dör. Så pågår det innan den dramatiska peripetin infaller. Som en blixt från en klar himmel.

Det är Bunuel som håller i åskviggen. Han inför helt sonika en osynlig vägg, som omöjliggör för gästerna att lämna det rum där allt utspelar sig. Det klaras aldrig ut om väggen finns som något påtagligt, yttre hinder eller enbart hos gästerna själva. Som inre väggar? Man hindras av någon osynlig kraft. Hur som helst hittar man på olika ursäkter för att inte lämna rummet, även om det är just vad alla önskar och pratar om. Klockan har hunnit en bra bit in på småtimmarna. Ingen vill eller vågar, till en början, benämna denna ytterst pinsamma belägenhet. Den kringgås, om nu detta är möjligt. Man tvingas till och med att övernatta och att utföra de vanliga kvällsritualerna inför öppen ridå. Den sociala degraderingen fortsätter obarmhärtigt, där människan, den högst stående varelsen i Guds trädgård, långsamt sänks till samma nivå som de övriga däggdjuren. Till naturstadiet. Till att äta, dricka, sova och, förstås, det andra, i dessa kretsar onämnbara. Men nödvändiga.

Ett angränsande litet rum eller snarare förrådsutrymme för stora porslinsvaser förvandlas till toalett för samtliga gäster och kärleksnäste för ett ungt par som smugit sig undan och som också slutar sina dagar där genom ett dubbelt självmord. Mitt i den outhärdliga stanken. Törst och hunger tar sig lika drastiska uttryck. Huvudvattenledningen slås sönder. Pappersark knölas ihop till små nystan för att inmundigas i stället för riktig föda. Dagarna går. Utanför palatset samlas stora folkmassor, men ingen kan ta sig in. Huset är plomberat. Undantaget några får som letar sig upp för den stora trappan och in i rummet med alla gäster. Ett av dem slaktas och tillagas över öppen eld, som hålls levande med delar av sönderslagna inventarier. Sophögarna växer. Aggressionerna blir öppnare och allvarligare. En syndabock måste lokaliseras och avlivas. Men dit hinner man aldrig. Ytterligare en märklighet inträffar som förändrar allting, denna gång i positiv riktning. Man har funnit lösningen och tillvägagångssättet att ta sig tillbaka till den punkt då man föll ur tiden och på så sätt, förhoppningsvis, lyckas haka i den igen och komma på rätt kurs.

Coda (utzoom)

Det är en av kvinnorna som kommit på lösningen och som leder denna kollektiva minnesakt på spaning efter det ögonblick då man föll ur tiden. Rekonstruktionen lyckas och samtliga gäster kan lämna rummet och palatset och bege sig till kyrkan för en tacksägelsegudstjänst. Men när de tre prästerna, efter avslutad gudstjänst, tågar iväg längs med huvudgången, för att gå ut ur kyrkan genom den magnifika portgången, händer det igen. Den osynliga väggen är där och ingen kan lämna kyrkan. Så lätt ska ni inte komma undan, tycks någon resonera. Kanske självaste Mordängeln? Vem som nu har sänt henne, Gud eller Buñuel? Utanför kyrkan pågår ett regelrätt uppror med våldsamma gatustrider.

Bunuels vägar är outgrundliga, även om det alltid är ett nöje och ett äventyr att följa honom i spåren, om det inte är på det viset att han denna gång enbart vill understryka det faktum att sociala och politiska maktordningar är tillfälliga och lånta fjädrar är lånta och kan ryckas loss från fästena när som helst. Några religiösa djupsinnigheter ska man inte leta efter, då hamnar man helt fel. Buñuels avsky för den katolska kyrkan och allt vad religion heter kände inga gränser och tog sig många, ofta spektakulära uttryck.

Det mest kända exemplet är nog den ytterst blasfemiska rekonstruktionen av Leonardo da Vincis målning "Den sista måltiden" (Nattvarden) i mästerverket Viridiana, som tillkom året före Mordängeln, till Händels halleluja kör ur oratoriet Messias. Längre än så går det inte att komma i den genren. En icke föraktlig del av den blasfemiska energin och avskyn för allt vad kyrka och religion heter härrörde med all säkerhet från det faktum att man, i den jesuitskola han tvingades gå i, hade som ett återkommande inslag, för att leda de unga pojkarnas sexualitet i av kyrkan och jesuitskolan acceptabla banor, att de samfällt skulle onanera inför en bild av den heliga modern. Kanske då bäst att, om man kan, skratta åt allting? Som Buñuel säkert själv gjorde.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Teskedsgumman - en stor liten succé fyller 40 år!

”Inget kan skada mig när jag är en sagofigur”, säger Teskedsgumman glatt när tre barn skickar ut henne genom fönstret på åttonde våningen i ett leksaksflygplan. Det kanske är därför ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 19 oktober, 2013

Dali Atomicus av Philippe Halsman Foto Wikipedia

Miljoners miljarder bilder…

Adjektivet ”ikonisk” som knappt ens är försvenskat sprider sig med löpeldens hastighet. Nu senast är hundra fotografier som tidskriften Time samlat ”ikoniska”, dvs. alltigenom välkända. Bilder virvlar runt oss varje ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 november, 2016

Aurélien Lugné-Poe Deus ex machina på Le Théâtre de l’Œuvre

En stark och uppmärksammad teaterupplevelse i Paris nyligen var framförandet av Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 på  Théâtre de l’Œuvre, grundad 1893 av den unge skådespelaren Aurélien Lugné-Poe. En ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 09 april, 2014

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 01 januari, 2017

Jonathan Swift av Charles Jervas (detalj)

Jonathan Swift: Två dikter

Erik Carlquist översätter två rara dikter av Jonathan Swift.

Av: Jonathan Swift | Utopiska geografier | 07 december, 2015

Internationella barnboksdagen

I går, den 1 april, var Skojardagen. Jag tänkte inte på det, eftersom enligt min modus vivendi, livet är alltför kort för att tillåta någon av dess del utsättas för ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2013

Demonernas domptör

Bertil Malmberg (1889-1958). Bild tagen runt 1940. Crister Enander skriver ett rörande porträtt av den svenske diktaren Bertil Malmberg. Han har beslutat sig för att hemsöka min enkla boning. Han lämnar mig ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.