William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

En mindre känd sida av Satyajit Ray



bertilr.jpg
Artikelförfattaren på gravplatsen i Kolkata.

Oscarsbelönade Satyajit Ray tillhör gruppen om ett dussintal filmmakare som intar en alldeles speciell ställning i film­historien. Han föddes i Kolkata (Calcutta) 1921 och avled där 1992. I Sverige har han ibland kallats Indiens Ingmar Bergman, men det är närmast ett understatement. Ray var som film­makare mycket mer än bara en regissör, menar Bertil Falk.

 

Satyajit Ray var författare, tecknare och grafiker som ritade kläderna, formgav scenbilder och skrev inte oväntat själv sina manuskript, även då han filmatiserade andra författares verk. Det hände också att han komponerade musiken och stod bakom kameran. Något av en total filmmakare med andra ord.

Satyajit Ray hade den uppfattningen att ett filmmanus är så viktigt att han inte ville göra film på något annat språk än sitt modersmål bengali. Mot slutet av sitt liv gjorde han ändå en film på hindi. Det var antagligen frestande att filmatisera den indiske nationalskalden Prem Chands hindi-novell Shatranj Ke Khilari (Schackspelarna), som handlar om två män som besatta av schackspel struntar i att det pågår ett krig mot engelsmännen runt omkring dem. Flera av Rays filmer har visats på svensk teve, men han är mest känd bland cineastrar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mindre känt även bland dem är att han hemma i Kolkata och Väst-Bengalen, och förmodligen också i grannlandet Bangla-Desh, var och fortfarande är en populär författare av sagor, deckare och science fiction. Hans farfar gav ut en tidskrift för barn och ungdom. Ray fortsatte att ge ut den och skrev sagor för småbarn och berättelser riktade till barn och ungdom.

Det visade sig snart att dessa berättelser lästes långt upp i åldrarna. Intrigerna är mer mysiga än märkliga och en anledning till populariteten torde vara de exo­tiska miljöer som Ray för sina läsare till, exempelvis den engelska begravningsplatsen mitt i kulturstaden Kolkata, som även för stadens invånare ter sig exotisk – om de nu alls känner till den.

Ray var påverkad av Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, men till skillnad från Holmes, som bara har en sajdkick i doktor Watson, håller sig Rays detektiv Feluda med två ”medhjälpare”. Den ene är hans unge kusin Topshe, som han lär upp i detekterandets konst, och den andre är Lalmohan Babu, en författare av pangpangberättelser, som är späckade med faktafel och publiceras som kioskdeckare.

Samtliga noveller och långnoveller om Feluda finns översatta till engelska och utgivna av Penguin Books India i sju paperbackutgåvor, som numera bör gå att få tag i via internet. Även flera av hans science fiction-berättelser och filmessäer finns publicerade på engelska, men tyvärr inte på svenska.

Inspirerad av Vittorio de Sicas film Cykeltjuven, som drabbade Ray som något av en uppenbarelse, skapade han den i filmkretsar berömda trilogin, som inleddes med Pather Panchali. Men han gjorde också filmer, som var mer direkt riktade till hemmapubliken genom att filmatisera sina egna sagor och berättelser. Således blev det två deckarfilmer med Feluda, Sonar Kela (Det gyllene fortet), som utspelar sig i Rajastan, och Joi Baba Felunath (Elefantguden), som utspelar sig i Varanasi. Elefantguden såg jag första gången för många år sedan på svensk teve. Den innehåller bland annat en nervpirrande knivkastarscen, som man inte glömmer i första taget. I båda dessa filmer, liksom i debutfilmen Pather Panchali, spelar ett par unga pojkar viktiga roller.

Rays favoritskådespelare Soumitra Chatterjee har talat om för mig att det gjorts några tevefilmer med Feluda, men dessa tycks – till skillnad från långfilmerna – inte ha getts ut på DVD.

Hur såg Satyajit Ray på Ingmar Bergman? Det enda jag egentligen vet på den punkten är följande citat från Rays bok Our Films, Their Films (1976), där han skriver så här: ”Jag betvivlar att Smultronstället hade filmats om inte Bergman hade behov av att hylla Victor Sjöström.” Tja, kanske det.

Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika XXXIV Slutet (rum)

In. I ett enbart slutet rum inom förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperationell aldrig om varse panik, hamnat där flerdörrstängt åförd ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 04 januari, 2010

Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd

Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen ...

Av: göran af gröning | Utopiska geografier | 31 juli, 2015

Tre år efter självmordsattacken

Julen 2010, samtidigt som den så kallade arabiska våren begynte, hördes en smäll på Bryggaregatan i Stockholm. En ung man, Taimour Abdulwahab, hade sprängt sig själv i luften, den första ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 04 januari, 2014

Maria på verandan

Bland änglar hos en ärkeängel i Lärkstan

Rösten är Maria Baczynskis öde. Den egna rösten, andras röster. Solo och körer. Teatrar och salonger. Rösten leder hennes uppmärksamhet in i människors utveckling, i deras möjligheter, hinder eller frihet.

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 23 maj, 2017

Poetmöte på Stockholmcentral

Det var midsommarafton 1987 och jag var på väg hem från Uppsala till föräldrarna i Gnosjö. Med fullpackad ryggsäck och glassklassikern Sandwich i min högra hand tog jag sikte på ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 29 juni, 2009

Terry Fox Virtual Volume (Smoke Exhalation), 1970 Foto: Barry Klinger © Estate of Terry Fox, Köln

Associativa rum

Tidningen Kulturens Stefan Thorsson besökte Akademie der Künste, Berlin. Här skriver han om verk av Terry Fox och Arno Schmidt.

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 04 oktober, 2017

Postmodernismens liv efter detta

För två år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Essäer | 11 maj, 2011

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.