”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

En mindre känd sida av Satyajit Ray



bertilr.jpg
Artikelförfattaren på gravplatsen i Kolkata.

Oscarsbelönade Satyajit Ray tillhör gruppen om ett dussintal filmmakare som intar en alldeles speciell ställning i film­historien. Han föddes i Kolkata (Calcutta) 1921 och avled där 1992. I Sverige har han ibland kallats Indiens Ingmar Bergman, men det är närmast ett understatement. Ray var som film­makare mycket mer än bara en regissör, menar Bertil Falk.

 

Satyajit Ray var författare, tecknare och grafiker som ritade kläderna, formgav scenbilder och skrev inte oväntat själv sina manuskript, även då han filmatiserade andra författares verk. Det hände också att han komponerade musiken och stod bakom kameran. Något av en total filmmakare med andra ord.

Satyajit Ray hade den uppfattningen att ett filmmanus är så viktigt att han inte ville göra film på något annat språk än sitt modersmål bengali. Mot slutet av sitt liv gjorde han ändå en film på hindi. Det var antagligen frestande att filmatisera den indiske nationalskalden Prem Chands hindi-novell Shatranj Ke Khilari (Schackspelarna), som handlar om två män som besatta av schackspel struntar i att det pågår ett krig mot engelsmännen runt omkring dem. Flera av Rays filmer har visats på svensk teve, men han är mest känd bland cineastrar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mindre känt även bland dem är att han hemma i Kolkata och Väst-Bengalen, och förmodligen också i grannlandet Bangla-Desh, var och fortfarande är en populär författare av sagor, deckare och science fiction. Hans farfar gav ut en tidskrift för barn och ungdom. Ray fortsatte att ge ut den och skrev sagor för småbarn och berättelser riktade till barn och ungdom.

Det visade sig snart att dessa berättelser lästes långt upp i åldrarna. Intrigerna är mer mysiga än märkliga och en anledning till populariteten torde vara de exo­tiska miljöer som Ray för sina läsare till, exempelvis den engelska begravningsplatsen mitt i kulturstaden Kolkata, som även för stadens invånare ter sig exotisk – om de nu alls känner till den.

Ray var påverkad av Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, men till skillnad från Holmes, som bara har en sajdkick i doktor Watson, håller sig Rays detektiv Feluda med två ”medhjälpare”. Den ene är hans unge kusin Topshe, som han lär upp i detekterandets konst, och den andre är Lalmohan Babu, en författare av pangpangberättelser, som är späckade med faktafel och publiceras som kioskdeckare.

Samtliga noveller och långnoveller om Feluda finns översatta till engelska och utgivna av Penguin Books India i sju paperbackutgåvor, som numera bör gå att få tag i via internet. Även flera av hans science fiction-berättelser och filmessäer finns publicerade på engelska, men tyvärr inte på svenska.

Inspirerad av Vittorio de Sicas film Cykeltjuven, som drabbade Ray som något av en uppenbarelse, skapade han den i filmkretsar berömda trilogin, som inleddes med Pather Panchali. Men han gjorde också filmer, som var mer direkt riktade till hemmapubliken genom att filmatisera sina egna sagor och berättelser. Således blev det två deckarfilmer med Feluda, Sonar Kela (Det gyllene fortet), som utspelar sig i Rajastan, och Joi Baba Felunath (Elefantguden), som utspelar sig i Varanasi. Elefantguden såg jag första gången för många år sedan på svensk teve. Den innehåller bland annat en nervpirrande knivkastarscen, som man inte glömmer i första taget. I båda dessa filmer, liksom i debutfilmen Pather Panchali, spelar ett par unga pojkar viktiga roller.

Rays favoritskådespelare Soumitra Chatterjee har talat om för mig att det gjorts några tevefilmer med Feluda, men dessa tycks – till skillnad från långfilmerna – inte ha getts ut på DVD.

Hur såg Satyajit Ray på Ingmar Bergman? Det enda jag egentligen vet på den punkten är följande citat från Rays bok Our Films, Their Films (1976), där han skriver så här: ”Jag betvivlar att Smultronstället hade filmats om inte Bergman hade behov av att hylla Victor Sjöström.” Tja, kanske det.

Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.