Bonaden från Överhogdal

Från Asken Yggdrasils tupp "Gullinkambe" har egentligen menats Gulltopp (emblem för sol-ljus guden…

I den nordiska mytologin rytande tuppen Gullinkambe (den med gyllene kam) på toppen av trädet Yggdrasil motsvarar Gulltopp (den guldluggade, den mytiska häst som är Heimdalls emblem), Heimdall som blåser ...

Av: Javad Mofrad | 25 maj, 2017
Essäer om religionen

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | 01 juni, 2009
Reportage om scenkonst

Dansmusikens marknadsekonomi

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och ...

Av: Robert Halvarsson | 16 januari, 2012
Essäer

Två röster och en cello. Foto: Tina Axelsson

En resa oändligt lustfylld och lite skrämmande – intervju med albumaktuella Lise och…

Det har ösregnat hela dagen när Lise Hummel, Gertrud Stenung och jag möts på ett kafé på Kungsholmen. Om ett par dagar släpps deras femte album, ”Lyckan kommer från ett ...

Av: Hedvig Ljungar | 29 september, 2014
Musikens porträtt

En mindre känd sida av Satyajit Ray



bertilr.jpg
Artikelförfattaren på gravplatsen i Kolkata.

Oscarsbelönade Satyajit Ray tillhör gruppen om ett dussintal filmmakare som intar en alldeles speciell ställning i film­historien. Han föddes i Kolkata (Calcutta) 1921 och avled där 1992. I Sverige har han ibland kallats Indiens Ingmar Bergman, men det är närmast ett understatement. Ray var som film­makare mycket mer än bara en regissör, menar Bertil Falk.

 

Satyajit Ray var författare, tecknare och grafiker som ritade kläderna, formgav scenbilder och skrev inte oväntat själv sina manuskript, även då han filmatiserade andra författares verk. Det hände också att han komponerade musiken och stod bakom kameran. Något av en total filmmakare med andra ord.

Satyajit Ray hade den uppfattningen att ett filmmanus är så viktigt att han inte ville göra film på något annat språk än sitt modersmål bengali. Mot slutet av sitt liv gjorde han ändå en film på hindi. Det var antagligen frestande att filmatisera den indiske nationalskalden Prem Chands hindi-novell Shatranj Ke Khilari (Schackspelarna), som handlar om två män som besatta av schackspel struntar i att det pågår ett krig mot engelsmännen runt omkring dem. Flera av Rays filmer har visats på svensk teve, men han är mest känd bland cineastrar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mindre känt även bland dem är att han hemma i Kolkata och Väst-Bengalen, och förmodligen också i grannlandet Bangla-Desh, var och fortfarande är en populär författare av sagor, deckare och science fiction. Hans farfar gav ut en tidskrift för barn och ungdom. Ray fortsatte att ge ut den och skrev sagor för småbarn och berättelser riktade till barn och ungdom.

Det visade sig snart att dessa berättelser lästes långt upp i åldrarna. Intrigerna är mer mysiga än märkliga och en anledning till populariteten torde vara de exo­tiska miljöer som Ray för sina läsare till, exempelvis den engelska begravningsplatsen mitt i kulturstaden Kolkata, som även för stadens invånare ter sig exotisk – om de nu alls känner till den.

Ray var påverkad av Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, men till skillnad från Holmes, som bara har en sajdkick i doktor Watson, håller sig Rays detektiv Feluda med två ”medhjälpare”. Den ene är hans unge kusin Topshe, som han lär upp i detekterandets konst, och den andre är Lalmohan Babu, en författare av pangpangberättelser, som är späckade med faktafel och publiceras som kioskdeckare.

Samtliga noveller och långnoveller om Feluda finns översatta till engelska och utgivna av Penguin Books India i sju paperbackutgåvor, som numera bör gå att få tag i via internet. Även flera av hans science fiction-berättelser och filmessäer finns publicerade på engelska, men tyvärr inte på svenska.

Inspirerad av Vittorio de Sicas film Cykeltjuven, som drabbade Ray som något av en uppenbarelse, skapade han den i filmkretsar berömda trilogin, som inleddes med Pather Panchali. Men han gjorde också filmer, som var mer direkt riktade till hemmapubliken genom att filmatisera sina egna sagor och berättelser. Således blev det två deckarfilmer med Feluda, Sonar Kela (Det gyllene fortet), som utspelar sig i Rajastan, och Joi Baba Felunath (Elefantguden), som utspelar sig i Varanasi. Elefantguden såg jag första gången för många år sedan på svensk teve. Den innehåller bland annat en nervpirrande knivkastarscen, som man inte glömmer i första taget. I båda dessa filmer, liksom i debutfilmen Pather Panchali, spelar ett par unga pojkar viktiga roller.

Rays favoritskådespelare Soumitra Chatterjee har talat om för mig att det gjorts några tevefilmer med Feluda, men dessa tycks – till skillnad från långfilmerna – inte ha getts ut på DVD.

Hur såg Satyajit Ray på Ingmar Bergman? Det enda jag egentligen vet på den punkten är följande citat från Rays bok Our Films, Their Films (1976), där han skriver så här: ”Jag betvivlar att Smultronstället hade filmats om inte Bergman hade behov av att hylla Victor Sjöström.” Tja, kanske det.

Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2013

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | Essäer om musik | 03 augusti, 2013

Ett möte på häktet

En av de hittills mest berikande upplevelserna i mitt liv hade jag när jag besökte häktet i Jönköping för att berätta om mitt skrivande. Jag var inte särskilt orolig när jag ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 18 januari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Alfred Hitchcock.  Foto: El Matador

Svindel à la Hitchcocks Vertigo

Hur närmar man sig en ikon, en makalös filmmakare, kort sagt en av de verkligt stora i filmens drygt hundraåriga historia. Man får snabbt svindel, och det leder mig osökt ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 22 februari, 2016

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 mars, 2012

Robert Burns i översättning av Erik Carlquist

Writers´ Museum, en av Edinburghs sevärdheter, är tillägnat de skotska nationalförfattarna Robert Burns, Walter Scott och R.L.Stevenson. Där visas, förutom originalmanuskript och porträtt, sådant som Scotts schackbord och en ring med ...

Av: Robert Burns | Allmänna reportage | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts