ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Alfred Hitchcock.  Foto: El Matador

Svindel à la Hitchcocks Vertigo



Hur närmar man sig en ikon, en makalös filmmakare, kort sagt en av de verkligt stora i filmens drygt hundraåriga historia. Man får snabbt svindel, och det leder mig osökt över till vad detta ska handla om, nämligen Vertigo (svindel) från 1958 som är hans i mitt tycke bästa film (i hård konkurrens med Shadow of a doubt, Strangers on a train och Rear Window).

- En kommentar.


Det finns en närmast wagneriansk dödslängtan hos Madeleine, inte minst i val av ställen som hon besöker om och om igen, ett gammalt hus, ett konstmuseum och en kyrkogård, platser som alla förknippas med en död person, en viss Charlotta som levde för hundra år sedan. Som på något sätt talar till henne och försöker ta över hennes identitet.
James Stewart är  Scottie, och  Kim Novak är  Judy med Golden Gate  i bakgrunden.

James Stewart är Scottie, och Kim Novak är Judy med Golden Gate i bakgrunden.

Annons:

Det har skrivits mycket om Hitchcock, inte minst av den franska nya vågens filmare, där Truffaut intar en särställning med sin klassiska intervjubok, Hitchcock om Hitchcock, som har några år på nacken (1966 i fransk utgåva och 1968 i en svensk översättning av Torsten Manns) men fortfarande fungerar alldeles utmärkt som nyckel till hans många filmer. Den är dessutom mycket rolig. Det är ju Hitchcock själv som mestadels håller låda och det i ett ämne som han behärskar fullt ut, sig själv och sina filmer.

Det har vänts och vridits på honom. Så såg den franske filmaren Éric Rohmer, löst knuten till franska nya vågen, en katolsk mystiker i Hitchcock. Han skrev en bok om Hitchcock tillsammans med Claude Chabrol. För att inte tala om alla dessa freudianska djupdykningar som kanske ändå har ett visst fog för sig. Jag betraktar honom - liksom han själv gjorde - som en skicklig hantverkare och en stor konstnär. Det senare epitetet hade han bestämt vänt sig emot. Han löste kinematografiska problem, med fokus på bildberättandet. Film är bilder, mer eller mindre lyckade bilder och bildsammanställningar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skådespelare är, brukade han säga, besvärliga typer som ofta bara strular till det. Men som i ovan nämnda urval och särskilt i Vertigo åstadkommer underverk. Med det viktiga tillägget: om de gör som Hitchcock säger. Vilket James Stewart visste, han hade varit med förr, och som Kim Novak omgående, inte utan visst gnissel dock, fick lära sig. Hitchcock hade ett noggrant, i detalj förberett koncept. På samma sätt som när James Stewart, alias Scottie, i filmen försöker rekonstruera den förlorade Madelaine och har synpunkter på varje moment och detalj i denna rekonstruktion. De gick också tillväga på samma, lite brutala sätt. Demonregissör, javisst, men vilken film blev det inte.

Vertigo bygger på en bok, faktiskt skriven speciellt för att Hitchcock skulle filma den, av två för mig okända författare, Boileau (inte DEN Boileau, naturligtvis) och Narcejac, som heter, D´entre les morts, Bland de döda. Hitchcock använde sig oftast av olika manusförfattare, kanske för att det var svårt att få folk att stanna, han gjorde ändå som han ville. Han var ingen auteur, även om han agerade som en sådan, som skrev sina egna manus à la Godard och Bergman.

Det fanns också ett fackligt motstånd i Hollywood mot att hoppa mellan olika yrkeskategorier. Screen Writers Guild var dessutom det starkaste av dessa filmarbetarfack, också i ett historiskt perspektiv. Senator Joseph McCarthy (dåtidens Donald Trump) förklarade mer eller mindre hela sammanslutningen vara kommunister (och flera av dem var det eller hade varit, men det finns inget rättsvidrigt i det enligt First Amendment i konstitutionen). Denna människojakt inleddes med häxprocesserna i Hollywood 1946-47 och höll på i närmare tio år, då kommuniststämpeln arbetade för högtryck och svartlistningen likaså (som bland andra drabbade den bioaktuelle Dalton Trumbo). Oamerikansk verksamhet kallades det för i ett försök att kringgå konstitutionen och en av dem som inledningsvis höll i stämpeln hette Richard Nixon, som senare själv fick stämpla ut från ämbetet. Man jagade iväg både Chaplin och Brecht tillbaka till Europa. Hitchcock höll sig emellertid borta från händelsernas centrum.

Där finns trots allt, lite längre bakåt i tiden, tunga namn på manussidan som Charles Bennett, Ben Hecht och Raymond Chandler, som man inte hanterade hur som helst, liksom det på musiksidan finns två verkliga bjässar i genren, Franz Waxman (med Billy Wilders oförglömliga Sunset Boulevard) och Bernard Herrmann (med Rear Window). Den sistnämnde har också gjort musiken till Vertigo, ett verkligt mästarprov.

En kärleks orchestrina

Jag såg Vertigo (med den lite banala och intetsägande svenska titeln, Studie i brott) första gången, om det inte rent av var 1958, på Höglandsbiografen i Bromma. Jag var sjutton år och ytterst mottaglig för de starka känslor som finns i filmen och förälskelsen i Kim Novak var omedelbar. Det var det mest fantastiska jag dittills hade sett på vita duken. Jag var nog inte helt införstådd med alla turer, men det bara förstärkte upplevelsen, skänkte den en air av hemlighetsfull slutenhet. Jag minns att jag gick hem längs hela långa Alviksvägen i fullkomlig trance, hade huvudet fullt av filmen och Kim Novak. Att ta tolvans spårvagn till Klövervägen var inte aktuellt. Jag måste ha en fri rymd för mina känslor och tankar. Sedan har filmen förföljt mig genom åren och intresset har förflyttats till andra, mer intressanta saker. Hur själva berättelsen är konstruerad, hur musiken samspelar, hur återskapandet av Madeleine går till. Scotties besatthet och passion. Som en Orfeus som lyckas hitta sin Eurydike för att förlora henne ännu en gång. Som Tristans långa väntan på sin älskade Isolde.

Filmen är långsamt berättad. Det är en film att vistas i. Som i den närmast oändliga men utsökt vackert tagna bilfärden, som jag gärna gör om och om igen tillsammans med James Stewart, klädd i stilfull hatt och oklanderlig kostym. Har, frågar jag mig, herrmodet någonsin varit snyggare eller för den delen bilarna. Scottie förföljer Madeleine, också hon bilburen, till olika platser i San Fransisco som spelar roll i det pussel han, som före detta kriminalare, lägger och som ska förklara vem hon är eller snarare vem som har tagit plats i henne och styr hennes handlingar som samtliga pekar åt ett håll. Självmord. Detta är en del i en synnerligen djävulskt konstruerad mordhistoria, byggd som den är på Scotties skicklighet som just kriminalare men också på hans svårartade svindel.

800px Vertigomovie restoration

Det finns en närmast wagneriansk dödslängtan hos Madeleine, inte minst i val av ställen som hon besöker om och om igen, ett gammalt hus, ett konstmuseum och en kyrkogård, platser som alla förknippas med en död person, en viss Charlotta som levde för hundra år sedan. Som på något sätt talar till henne och försöker ta över hennes identitet. Bernard Herrmanns djupt Tristan-influerade musik spär på. Där finns till och med ett slags ledmotivstänkande, ett sug och en laddning i orkestersatsen som påminner om musiken i Tristan. Den tar sig fram i långa slingrande rörelser, vilka stundtals dominerar eller helt stannar upp och tassar fram som en försiktig iakttagare lite vid sidan av, draperad i enbart svaga höga stråkar, som i den oändligt vackra kyrkogårdsscenen, tagen med ett grönaktigt dimfilter som skapar ett alldeles speciellt ljusdunkel, påminnande om renässansmålaren Piero della Francescas ofta dämpade kolorit och suveränt behärskade iscensättningar. Scottie ger sig inte till känna, iakttar enbart. Förundrad. Förälskad. Förlorad.

Madelaine

Ett hopp framåt i filmen. Madeleine är död, det var/är inte Madeleine, men det är en historia som
jag lämnar utanför. Scottie är förkrossad. Tills han i sitt närmast somnambula tillstånd får syn på en kvinna på gatan som uppbär vissa likheter med Madeleine. Han börjar uppvakta henne och ser hur likheterna växer allteftersom han framskrider i sitt arbete med att återskapa Madeleine, hittar de rätta kläderna, rätt grå dräkt, rätt frisyr, rätt smink. Han är till slut, som det verkar, framme vid sitt mål. Bernard Herrmann ger oss allt av vad han har kvar att utvinna ur ledmotivet. Kokpunkten närmar sig.

Madeleine träder eller snarare skrider ut ur badrummet, som genom ett trollslag, i en ytterligt stegrad ljussättning, ett dimmigt färgat skimmer. Det ÄR Madeleine. Måste vara hon. Som en ensam återvändare från dödsriket. Scottie är stum. Hans ögon tåras. Han har lyckats med det omöjliga, fast han tror fortfarande att det är hans verk, att Rudy, som hon egentligen heter, inte är den riktiga Madeleine. Hur skulle hon kunna vara det?

Hitchcock låter kameran - det händer i flera dagar innan hon försvinner in i badrummet för en sista touch - röra sig runt Rudys huvud för att sluta i ett fasansfullt ansiktsuttryck, en face, rätt in i kameran ... Det ÄR Madeleine. Det är ett hisnande ögonblick. Vi vet alltså detta långt innan hon skrider ut ur badrummet och tar steget från en verklighet till en annan. Scottie upptäcker det först senare genom ett banalt men ödesdigert misstag som Madeleine begår.

Slutet är en mörk och plågsam resa bakåt i filmen, till nattens ände, där allt uppdagas och Madeleine/Ruby försvinner för alltid, förenade i ett, i döden.

Som ytterligare en förlaga, förutom de båda författarnas bok, Bland de döda, nämns ibland Georges Rodenbachs roman, Brygge - den döda (1892). Den finns i en svensk utgåva (2014). Det är osäkert om Hitchcock läst den eller överhuvud kände till den. Eller om de två författarna gjorde det, vilket ändå verkar mer sannolikt. Det lär finnas likheter i själva storyn. Vaga förbindelser, som det verkar. Jag tänker se om filmen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och återigen gripas av svindel, som vår hjälte när han inledningsvis jagar en brottsling över hustaken. Min svindel däremot är av det vederkvickande slaget.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.