ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Cate Blanchett Foto: Popperipopp, Wikimedia commons. CC BY SA 3.0

Inför Oscarsgalan. Del 2: Carol



Ivo Holmqvists andra delen av essän inför Oscarsgalan 2016.

 


Cate Blanchett gestaltar Carol med en inlevelse som gränsar till identifikation. Den prestationen ger henne kanske snart en Oscar, det vore rättvist. Det är väl lite mera tveksamt om Rooney Mara i den andra huvudrollen är lika förtjänt av ett pris även om hon är fenomenal på att se ut som Audrey Hepburn.
Todd Haynes. Foto: David Shankbone, Wikimedia commons. CC BY 3.0

Todd Haynes. Foto: David Shankbone, Wikimedia commons. CC BY 3.0

Annons:

Detta är andra delen av Ivo Holmqvists essä inför Oscarsgalan 2016. Första delen finner du här: Inför Oscarsgalan del 1: The Danish Girl

Regissören Todd Haynes är bra på att återskapa femtiotalet. Så är han också ung nog att inte själv ha upplevt detta inte sällan ganska förskräckliga årtionde, han är född 1961. För några år sedan kom Far from Heaven, hans film med Julianne Moore i huvudrollen som en allt olyckligare förortshustru vars man överger henne, inte för en annan kvinna utan för en man. Hon söker tröst hos den sympatiske färgade trädgårdsmästaren vilket väcker förargelse bland de fördomsfulla i de bigotta villakvarteren i Connecticut där allt kontroversiellt hålls dolt under vardagsslentrianens välpolerade yta. Hemmafruarna framlever en enahanda tillvaro i hus fyllda av arbetsbesparande köksmaskiner medan deras män tågpendlar in till kontoren på Manhattan.

Todd Haynes

Man behöver inte leta länge för att hitta de litterära förlagorna, bland annat noveller och romaner av John Cheever, John Updike och Richard Yates (Sam Mendes film på hans Revolutionary Road berättar en sorgesam historia om stäckta ambitioner som också den utspelar sig i en villaförort). Ett skickligt tidsvittne var också Patricia Highsmith som 1952 gav ut romanen The Price of Salt, för säkerhets skull under pseudonym eftersom det är en lesbisk historia, i senare upplagor omdöpt till Carol. Så heter huvudpersonen, en av dessa uttråkade välbärgade förortsfruar som less ihjäl i sina ståtliga villor tills något oväntat händer. Patricia Highsmith har berättat om en händelse fyra år tidigare som gav henne uppslaget. Hon var som tjugosjuåring tillfällig expedit på ett varuhus när hon fick syn på en välklädd kvinna:

Perhaps I noticed her because she was alone, or because a mink coat was a rarity, and because she was blondish and seemed to give off light. With the same thoughtful air, she purchased a doll, one of two or three I had shown her, and I wrote her name and address on the receipt, because the doll was to be delivered to an adjacent state. It was a routine transaction, the woman paid and departed. But I felt odd and swimmy in the head, near to fainting, yet at the same time uplifted, as if I had seen a vision. As usual, I went home after work to my apartment, where I lived alone. That evening I wrote out an idea, a plot, a story about the blondish and elegant woman in the fur coat. I wrote some eight pages in longhand in my then-current notebook or cahier

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det ligger nära en berömd dikt av Sapfo. Och så ångade historien på, med den mörkhåriga expeditens och den blonda lyxhustruns fortsatta möten och kärlekshistoria – romanen blev snabbt en lesbisk klassiker. Den boken har Todd Haynes nu tagit hand om, på förtjänstfullt sätt.

Cate Blanchett gestaltar Carol med en inlevelse som gränsar till identifikation. Den prestationen ger henne kanske snart en Oscar, det vore rättvist. Det är väl lite mera tveksamt om Rooney Mara i den andra huvudrollen är lika förtjänt av ett pris även om hon är fenomenal på att se ut som Audrey Hepburn. Den rollen ligger långt från hennes tidigare som Lisbeth Salander i den amerikanska versionen av Stig Larssons roman (Naomi Rapace i de svenska är bra mycket bättre).

Av tidens politik märks nästan inget i Haynes film. Där kan man istället se den utmärkta Good Night, and Good Luck, en film regisserad av George Clooney 2005 som ligger nära det amerikanska femtiotalets kommunisthet, i porträttet av den legendariske reportern Ed Murrow och hans till slut framgångsrika kamp mot Wisconsin-senatorn Joseph McCarthys allt mera hysteriska och paranoida framfart mot alla vänstersympatisörer (filmtiteln är Murrows avslutningsfras efter tv-programmen).

Filmen vimlar av tidsmarkörer, alla röker som borstbindare, alla män bär hatt, och bilar med mycket plåt och krom glider fram på Manhattan. Sådan rekvisita har också Haynes haft nytta av även om hans film är inspelad i Cincinnatti i mellanvästerns Ohio, långt från förorterna runt New York. I de sekvenser där filmen blir en roadmovie har rekvisitörerna haft en enklare uppgift. Många motell och sluk längs landsvägen ser fortfarande ut som de gjorde för sextio-sjuttio år sedan.

En hel del deckare och thrillers av Patricia Highsmith har efter hand filmats, bland dem den långa serien om den samvetslöse skurken och mördaren Tom Ripley som ibland gestaltats av Matt Damon (där var också Cate Blanchett med), oftare av den riktigt obehaglige John Malkovich. Om henne själv finns en intressant biografi från 2010 vars titel anspelar på Ripley-böckerna: The Talented Miss Highsmith, skriven av Joan Schenker.

Hon har gjort bra ifrån sig när hon dykt ner i det Highsmith-arkiv som finns i Schweiz, och läst sig fram genom den åttatusen sidor långa dagboken som den komplicerade, alkoholistiska och depressiva Patricia Highsmith förde och där hennes många affärer med olika kvinnor är noga förtecknade. Att hon inte var någon lycklig människa ses redan i hennes mörka böcker.

Till de allra bästa hör Främlingar på tåg som kom 1950, två år före The Price of Salt. Alfred Hitchcock var snabbt klar med sin version. Den kom 1951 och är en av hans mest lyckade filmer. Kanske fick Patricia Highsmith uppslaget från Thedore Dreisers omfångsrika roman En amerikansk tragedi, skriver strax efter förra sekelskiftet, om en ambitiös yngling som mördar sin flickvän. Hon står i vägen för hans sociala klättring när han träffat en societetsflicka vars familj kan öppna alla dörrar i samhället. Den är en bra bok. Dreiser borde ha fått Nobelpriset i stället för Sinclair Lewis, det tyckte både han själv och andra. Den blev till George Stevens sevärda En plats i solen som kom samma år som Hitchcocks och med Elizabeth Taylor och Montgomery Cliff i centrum och Shelley Winters i periferin, också det en klassiker som hållit sig.

Cate Blanchett

För ett par år sedan upplevde vi något som fick mig att tänka på en sekvens hos Hitchcock. Så här var det: i filmen som avviker en hel del från Patricia Highsmiths roman är hjälten en stilig tennischampion. I en berömd scen på slutet spelar han en viktig match som han vill vinna så fort som möjligt, för att sätta stopp för psykopaten som han tidigare mött på ett tåg och som föreslagit att de ska byta mord. I det ögonblicket låter Hitchcock kameran svepa över tennispubliken. Allas ögon följer bollen, allas huvuden vänder sig fram och tillbaka, fram och tillbaka, i takt med att bollen spelas över nätet och returneras. Allas ögon följer spelet, allas huvuden rör sig i takt, utom en enda person som håller huvudet still och stirrar stint på hjälten på plan. Det är något lurt med avvikaren – han är förstås den psykopatiske mördaren.

En onsdagseftermiddag gick vi runt i salarna på Louisianas konstmuseum norr om Köpenhamn, och hade just avverkat Richard Avedons fantastiska porträtt och de intressanta intervjuerna med honom. Och så kom vi in på specialutställningen med Lucien Freud, med köttiga ansikten, anatomiska nakenstudier, vacker tät grönska. I ett rum hade en grupp samlats framför en av målningarna. Vi kände igen en god vän i utkanten av församlingen och hejade glatt men möttes av vänligt förebrående blickar och ett finger på läpparna hos en oberstlieutenant i full galauniform, eller kanske var han rent av generalmajor. Vi tystnade väluppfostrat och lyssnade på konstvetaren som lade ut texten om Lucien Freuds porträtt av modern, vitklädd och utsträckt på en säng, rofylld, kanske döende.

Allas blickar riktades mot målningen, både konstvetarens, de två stiliga damernas i centrum, och de välfriserade kvinnornas som omgav dem, idel skotskrutigt och lammullströjor. Avvikaren den gången var en lång man i mörk kostym. Hans blick rörde sig pilsnabbt över rummet, han registrerade allas rörelser men visade inget intresse för målningarna. Först då såg vi vem som fanns mitt i gruppen, och vem mannen var satt att bevaka: den långa ståtliga danska drottningen och hennes lika ståtliga och ännu längre syster Benedikte, omgivna av hovdamer. Överstelöjtnanten var hennes adjutant, den mörkklädde en diskret livvakt. När gruppen drog vidare till nästa rum enades vi med konstmuséets egen vakt att så här ska en monarki fungera.

Gick Stalin någonsin på konstutställning (Hitler gjorde det, med katastrofalt resultat för avvikande konstnärer) och gör Barack Obama eller Putin det? I så fall bakom avspärrningar, med fladdrande helikoptrar över huvudet, och omgivna av en arsenal skjutvapen... Så går det gudskelov inte till i Hamlets hemland.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.