Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

Cate Blanchett Foto: Popperipopp, Wikimedia commons. CC BY SA 3.0

Inför Oscarsgalan. Del 2: Carol



Ivo Holmqvists andra delen av essän inför Oscarsgalan 2016.

 


Cate Blanchett gestaltar Carol med en inlevelse som gränsar till identifikation. Den prestationen ger henne kanske snart en Oscar, det vore rättvist. Det är väl lite mera tveksamt om Rooney Mara i den andra huvudrollen är lika förtjänt av ett pris även om hon är fenomenal på att se ut som Audrey Hepburn.
Todd Haynes. Foto: David Shankbone, Wikimedia commons. CC BY 3.0

Todd Haynes. Foto: David Shankbone, Wikimedia commons. CC BY 3.0

Annons:

Detta är andra delen av Ivo Holmqvists essä inför Oscarsgalan 2016. Första delen finner du här: Inför Oscarsgalan del 1: The Danish Girl

Regissören Todd Haynes är bra på att återskapa femtiotalet. Så är han också ung nog att inte själv ha upplevt detta inte sällan ganska förskräckliga årtionde, han är född 1961. För några år sedan kom Far from Heaven, hans film med Julianne Moore i huvudrollen som en allt olyckligare förortshustru vars man överger henne, inte för en annan kvinna utan för en man. Hon söker tröst hos den sympatiske färgade trädgårdsmästaren vilket väcker förargelse bland de fördomsfulla i de bigotta villakvarteren i Connecticut där allt kontroversiellt hålls dolt under vardagsslentrianens välpolerade yta. Hemmafruarna framlever en enahanda tillvaro i hus fyllda av arbetsbesparande köksmaskiner medan deras män tågpendlar in till kontoren på Manhattan.

Todd Haynes

Man behöver inte leta länge för att hitta de litterära förlagorna, bland annat noveller och romaner av John Cheever, John Updike och Richard Yates (Sam Mendes film på hans Revolutionary Road berättar en sorgesam historia om stäckta ambitioner som också den utspelar sig i en villaförort). Ett skickligt tidsvittne var också Patricia Highsmith som 1952 gav ut romanen The Price of Salt, för säkerhets skull under pseudonym eftersom det är en lesbisk historia, i senare upplagor omdöpt till Carol. Så heter huvudpersonen, en av dessa uttråkade välbärgade förortsfruar som less ihjäl i sina ståtliga villor tills något oväntat händer. Patricia Highsmith har berättat om en händelse fyra år tidigare som gav henne uppslaget. Hon var som tjugosjuåring tillfällig expedit på ett varuhus när hon fick syn på en välklädd kvinna:

Perhaps I noticed her because she was alone, or because a mink coat was a rarity, and because she was blondish and seemed to give off light. With the same thoughtful air, she purchased a doll, one of two or three I had shown her, and I wrote her name and address on the receipt, because the doll was to be delivered to an adjacent state. It was a routine transaction, the woman paid and departed. But I felt odd and swimmy in the head, near to fainting, yet at the same time uplifted, as if I had seen a vision. As usual, I went home after work to my apartment, where I lived alone. That evening I wrote out an idea, a plot, a story about the blondish and elegant woman in the fur coat. I wrote some eight pages in longhand in my then-current notebook or cahier

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det ligger nära en berömd dikt av Sapfo. Och så ångade historien på, med den mörkhåriga expeditens och den blonda lyxhustruns fortsatta möten och kärlekshistoria – romanen blev snabbt en lesbisk klassiker. Den boken har Todd Haynes nu tagit hand om, på förtjänstfullt sätt.

Cate Blanchett gestaltar Carol med en inlevelse som gränsar till identifikation. Den prestationen ger henne kanske snart en Oscar, det vore rättvist. Det är väl lite mera tveksamt om Rooney Mara i den andra huvudrollen är lika förtjänt av ett pris även om hon är fenomenal på att se ut som Audrey Hepburn. Den rollen ligger långt från hennes tidigare som Lisbeth Salander i den amerikanska versionen av Stig Larssons roman (Naomi Rapace i de svenska är bra mycket bättre).

Av tidens politik märks nästan inget i Haynes film. Där kan man istället se den utmärkta Good Night, and Good Luck, en film regisserad av George Clooney 2005 som ligger nära det amerikanska femtiotalets kommunisthet, i porträttet av den legendariske reportern Ed Murrow och hans till slut framgångsrika kamp mot Wisconsin-senatorn Joseph McCarthys allt mera hysteriska och paranoida framfart mot alla vänstersympatisörer (filmtiteln är Murrows avslutningsfras efter tv-programmen).

Filmen vimlar av tidsmarkörer, alla röker som borstbindare, alla män bär hatt, och bilar med mycket plåt och krom glider fram på Manhattan. Sådan rekvisita har också Haynes haft nytta av även om hans film är inspelad i Cincinnatti i mellanvästerns Ohio, långt från förorterna runt New York. I de sekvenser där filmen blir en roadmovie har rekvisitörerna haft en enklare uppgift. Många motell och sluk längs landsvägen ser fortfarande ut som de gjorde för sextio-sjuttio år sedan.

En hel del deckare och thrillers av Patricia Highsmith har efter hand filmats, bland dem den långa serien om den samvetslöse skurken och mördaren Tom Ripley som ibland gestaltats av Matt Damon (där var också Cate Blanchett med), oftare av den riktigt obehaglige John Malkovich. Om henne själv finns en intressant biografi från 2010 vars titel anspelar på Ripley-böckerna: The Talented Miss Highsmith, skriven av Joan Schenker.

Hon har gjort bra ifrån sig när hon dykt ner i det Highsmith-arkiv som finns i Schweiz, och läst sig fram genom den åttatusen sidor långa dagboken som den komplicerade, alkoholistiska och depressiva Patricia Highsmith förde och där hennes många affärer med olika kvinnor är noga förtecknade. Att hon inte var någon lycklig människa ses redan i hennes mörka böcker.

Till de allra bästa hör Främlingar på tåg som kom 1950, två år före The Price of Salt. Alfred Hitchcock var snabbt klar med sin version. Den kom 1951 och är en av hans mest lyckade filmer. Kanske fick Patricia Highsmith uppslaget från Thedore Dreisers omfångsrika roman En amerikansk tragedi, skriver strax efter förra sekelskiftet, om en ambitiös yngling som mördar sin flickvän. Hon står i vägen för hans sociala klättring när han träffat en societetsflicka vars familj kan öppna alla dörrar i samhället. Den är en bra bok. Dreiser borde ha fått Nobelpriset i stället för Sinclair Lewis, det tyckte både han själv och andra. Den blev till George Stevens sevärda En plats i solen som kom samma år som Hitchcocks och med Elizabeth Taylor och Montgomery Cliff i centrum och Shelley Winters i periferin, också det en klassiker som hållit sig.

Cate Blanchett

För ett par år sedan upplevde vi något som fick mig att tänka på en sekvens hos Hitchcock. Så här var det: i filmen som avviker en hel del från Patricia Highsmiths roman är hjälten en stilig tennischampion. I en berömd scen på slutet spelar han en viktig match som han vill vinna så fort som möjligt, för att sätta stopp för psykopaten som han tidigare mött på ett tåg och som föreslagit att de ska byta mord. I det ögonblicket låter Hitchcock kameran svepa över tennispubliken. Allas ögon följer bollen, allas huvuden vänder sig fram och tillbaka, fram och tillbaka, i takt med att bollen spelas över nätet och returneras. Allas ögon följer spelet, allas huvuden rör sig i takt, utom en enda person som håller huvudet still och stirrar stint på hjälten på plan. Det är något lurt med avvikaren – han är förstås den psykopatiske mördaren.

En onsdagseftermiddag gick vi runt i salarna på Louisianas konstmuseum norr om Köpenhamn, och hade just avverkat Richard Avedons fantastiska porträtt och de intressanta intervjuerna med honom. Och så kom vi in på specialutställningen med Lucien Freud, med köttiga ansikten, anatomiska nakenstudier, vacker tät grönska. I ett rum hade en grupp samlats framför en av målningarna. Vi kände igen en god vän i utkanten av församlingen och hejade glatt men möttes av vänligt förebrående blickar och ett finger på läpparna hos en oberstlieutenant i full galauniform, eller kanske var han rent av generalmajor. Vi tystnade väluppfostrat och lyssnade på konstvetaren som lade ut texten om Lucien Freuds porträtt av modern, vitklädd och utsträckt på en säng, rofylld, kanske döende.

Allas blickar riktades mot målningen, både konstvetarens, de två stiliga damernas i centrum, och de välfriserade kvinnornas som omgav dem, idel skotskrutigt och lammullströjor. Avvikaren den gången var en lång man i mörk kostym. Hans blick rörde sig pilsnabbt över rummet, han registrerade allas rörelser men visade inget intresse för målningarna. Först då såg vi vem som fanns mitt i gruppen, och vem mannen var satt att bevaka: den långa ståtliga danska drottningen och hennes lika ståtliga och ännu längre syster Benedikte, omgivna av hovdamer. Överstelöjtnanten var hennes adjutant, den mörkklädde en diskret livvakt. När gruppen drog vidare till nästa rum enades vi med konstmuséets egen vakt att så här ska en monarki fungera.

Gick Stalin någonsin på konstutställning (Hitler gjorde det, med katastrofalt resultat för avvikande konstnärer) och gör Barack Obama eller Putin det? I så fall bakom avspärrningar, med fladdrande helikoptrar över huvudet, och omgivna av en arsenal skjutvapen... Så går det gudskelov inte till i Hamlets hemland.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.