Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

 Pierre-Auguste Renoir, som föreställer modern Gabrielle och Jean Renoir.Public Domain Wikipedia

En lunch i det gröna av Jean Renoir - en kärleksförklaring



En rubrik som kanske sätter myror i huvudet, det är i så fall meningen. Frukost i det gröna, Eduard Manets berömda målning från 1863, känner många till, men Jean Renoirs film Partie de Campagne (svensk titel, Utflykt på landet) från 1936, färdigställd först 1946, som jag här kallar En lunch i det gröna, är inte lika bekant. 
I filmen är de med bland de seminarister som i samlad tropp passerar förbi den picknickande familjen och kastar många, kanske alltför många uppskattande blickar på kvinnfolket. Särskilt på dottern, Henriette, som spelas av Sylvie Bataille, gift med den berömde och beryktade författaren och filosofen, Georges Bataille, som också är med bland seminaristerna.
Partie de Campagne Foto: Fair use Wikipedia

Partie de Campagne Foto: Fair use Wikipedia

Annons:

Den lever ett liv i skuggorna, men föranledde för några år sedan en fantastisk utställning på Cinemateket i Paris. Med all tänkbar dokumentation, rörlig såväl som orörlig, och uppnådde med god marginal kultrullestatus. Den dubbeljubilerar dessutom i år, 80 och 70 år.

För att fylla på med ytterligare information kan nämnas att Jean Renoir (jovisst, han var son till den kände impressionisten Pierre-Auguste Renoir) gjorde en film 1959 med samma namn som Manets målning, Frukost i det gröna, en ganska misslyckad historia, långt från någon impressionistiskt mästerverk och inte i närheten av den lyster och poesi som den tjugotre år äldre, svartvita men ofullbordade Partie de Campagne äger.

Den är ett konstnärligt mirakel samtidigt som den är en torso, frågan är om den blivit bättre om den fått ytterligare tio minuter. Jag tror inte det. Nu är den fyrtio minuter och upplevs inte alls som någon torso. De sista bilderna är kongeniala. En slags sorgesam coda. Lite rumphuggen kanske men fullt tillräcklig. Den lätt uppsluppna dagen har gått mot sin ända, mörkret faller på, väderleken vänder och det dramatiskt. Jag vet inte hur många gånger jag sett den på min hemmabio. Förmodligen också den film jag skulle ta med mig till en öde ö.

Andra konstnärligt intressanta torson är Erich von Stroheims båda filmer Greed (1924) och Queen Kelly (1928) och Orson Welles The Magnificent Ambersons (1942). Det finns förstås fler, men dessa är kanske de mest upprörande exemplen på när producenten tagit över regissörens roll och mer eller mindre slaktat filmerna. Det gäller för Stroheims båda filmer (hans vildsinta men geniala idéer kostade förstås multum) och i hög grad också för Welles. Hans fria händer i Citizen Kane hade nu bakbundits och ersatts av producentens grovlemmade labbar. I Renoirs fall var det yttre faktorer, närmare bestämt ett opålitligt väder, som tvingade fram ett avslut. Förlagan är en novell av Guy de Maupassant, för övrigt en nära vän till fadern Auguste, och filmen inget annat än en novell av Jean Renoir. På lätta men melankoliska vingar. Som livet självt i sina mest förklarade stunder.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En borgarfamilj från Paris är på söndagsutflykt på landet. Det här utspelar sig på 1860-talet så man behövde nog inte åka särskilt långt. Strax runt knuten. Häst och vagn med mannen, hustrun, dottern, gammelmormor och blivande svärsonen som hela tiden tjatar om en canne a pech (ett metspö). Samt en katt. Ett värdshus i sikte. Här stannar vi. Här kan vi äta, vila, meta och kanske (så tänker åtminstone hustrun) vänslas lite. Inte precis fritidsklädda är dom, sånt fanns inte på den tiden, inte i kretsar som dessa, utan de är söndagsfina med allt vad det innebär av rysch och pysch, stärkta kragar och varma västar.

Värdfolket på värdshuset verkar trevligt, två unga män, en kvinna och en äldre man (Jean Renoir i en cameo). De två männen, en frivolt uppspelt och en mer allvarsam, sportigt klädda, har redan bestämt sig för vilken av kvinnorna som ska förföras och av vem. Åtminstone har den frivolt uppspelta gjort det. Det blir tvärtom. Katten lämnar de därhän. Svärsonen, den blivande, liten och spinkig, i alltför säckiga byxor, fortsätter att tjata om sitt metspö. "Canne a pech!". Och mannen, välgödd och pösig, är bara intresserad av vin och mat och att få sträcka ut sig i gräset med ett vasstrå i munnen.

Joseph Kosmas musik bäddar in scenerierna i förförisk musik, så där lagom melankoliskt fransk, med någon undanstoppad saxofon som svagt gör sig påmind. Eller kanske inbillar jag mig det. Det skall sägas, innan vi låter pariserhjulet snurra igen, att det måste ha varit mycket lockande att deltaga i denna produktion, eftersom där finns två kända regissörer i vardande, Jacques Becker (med filmer som Casque d´Or) och Luchino Visconti (med filmer som Döden i Venedig) och en dito känd fotograf, Henri Cartier-Bresson (som fäst hela kulturvärlden på bild).

I filmen är de med bland de seminarister som i samlad tropp passerar förbi den picknickande familjen och kastar många, kanske alltför många uppskattande blickar på kvinnfolket. Särskilt på dottern, Henriette, som spelas av Sylvie Bataille, gift med den berömde och beryktade författaren och filosofen, Georges Bataille, som också är med bland seminaristerna. Just ett passande sammanhang för denne libertinske tänkare, som gärna riktade sin blick åt samma håll som sin föregångare, Markis de Sade, och vars mest kända verk heter inte för inte Ögats historia.

Men det är inte det ögat som Renoir använder sig av. Visst finns begäret och lusten på plats hela tiden, och blickarna, inte minst i den förföriskt vackra scenen med Henriette i gungan, ett konstverk i sig, parat med kamerans följsamma rörelser och Kosmas musik, vilket man självklart associerar med Fragonards kända rokoko-målning, och som får den frivolt uppspelte unge mannen att inte släppa henne med blicken utan förväntansfullt smeka sin magnifika mustasch, som han just befriat ur sin hållare. Visst, visst, men det är sommar och livet leker.

Sylvie är helt underbar som Henriette, hennes ansikte är som en öppen bok, fullt av förundran inför livet självt. Anatole, som den blivande svärsonen heter, får sitt metspö, efter att de sovit middag och i vinrusets behagfulla efterdyningar snarkande sjungit med i naturens olika signalsystem. Anatole har dessutom ådragit sig en envis hicka som stör sömnen för de andra och håller på att driva hustrun till vansinne. Hon har gjort en rad hopplösa försök att få den snarkande mannen att visa intresse för hennes behag. Kittlat honom med ett vasstrå till exempel. Det är de båda unga männen som ordnat metspöna, för att på så sätt få loss kvinnorna ur männens intressesfär. Vilket går alldeles utmärkt. Den frivolt uppspelte unge mannen agerar yster Pan när han med sin flöjt dansar runt sitt mer än villiga villebråd, hustrun.

Sylvie är helt underbar som Henriette, hennes ansikte är som en öppen bok, fullt av förundran inför livet självt.

Den allvarsamme unge mannen gör tvärtom, han går ytterst varsamt fram. Här rör det sig heller inte om något villebråd. Eller någon jakt. Man anar att en verklig kärlek är på gång. Molnen drar förbi under den första kyssen, förebådande vad som komma skall. Henriette är lovad till Anatole, som hela tiden fastnar med metspöt i den täta vegetationen. Ett slags hicka det med.

Kosmas musik förändras, mörka, lätt hotfulla moln drar också igenom den samtidigt som tiden gör ett hopp på några år, där samma söndagsrutiner upprepas. Nu är det Anatole som bestämmer över Henriette som snällt får bära metspöna. De älskande, som fortfarande älskar, stjäl en kort stund tillsammans i något näraliggande buskage, under det att Anatole sover eller försöker få ordning på sina metspön. Det är sensommar och livet leker inte längre. Den regnpiskade floden visar upp ett annat, mindre gästvänligt ansikte. Tiden rinner ut och förbi.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.