Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103
Roberto Rossellini, Ingrid Bergman och friheten - Tidningen Kulturen
person_outline
search

Warning: imagejpeg(): gd-jpeg: JPEG library reports unrecoverable error: in /home/tidningenkulture/public_html/modules/mod_news_pro_gk5/helpers/gk.thumbs.php on line 563

Humanism och humanitarism En polemisk betraktelse

I likhet med sin sentida kollega Harold Bloom var den amerikanske litteraturprofessorn Irving Babbitt (1865 – 1933) en stridbar man. Hans välturnerade sarkasmer förskaffade honom många fiender. Så här kunde det ...

Av: Göran Lundstedt | 24 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Om den amerikanske författaren James Purdy

”The Complete Short Stories of James Purdy” har just kommit ut i USA (Liverright Publishing, 35 dollar), en tegelsten på 726 sidor. Recensenten i New York Times Book Review i ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 augusti, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

Tarja Salmi-Jacobsons underbara resa till Turkmenistan i bilder och ... ord.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 17 september, 2015
Resereportage

Carl von Linné och världens skenbara lycka

Carl von Linné och världens skenbara lycka Idag, detta år då trehundraårsjubileet av hans födelse ska firas, är det hart närt omöjligt att förstå den vurm och oreserverade dyrkan som en ...

Av: Crister Enander | 18 januari, 2007
Essäer

Ingrid Bergman och Roberto Rossellini under inspelningen av Stromboli

Roberto Rossellini, Ingrid Bergman och friheten

Som hyllning till Ingrid Bergmans 100 års jubileum publicerar vi en (förkortade) text av den italienske filmvetaren Adriano Aprà . Översättning Guido Zeccola 
Rossellini svarar och föreslår Stromboli. Ingrid Bergman blir fascinerad av beskrivningen som Rossellini gör av filmen och accepterar.

Maj 1948 fick Roberto Rossellini ett brev från Ingrid Bergman:

Bäste herr Rossellini,
Jag har sett Era filmer Rom - öppen stad och Paisà och tyckte mycket om dem. Om Ni behöver en svensk skådespelerska som talar mycket bra engelska och inte har glömt sin tyska, kan göra sig måttligt förstådd på franska och kan säga bara "Ti amo" på italienska, är jag beredd att komma och göra en film med Er. Ingrid Bergman

Rossellini svarar och föreslår Stromboli. Ingrid Bergman blir fascinerad av beskrivningen som Rossellini gör av filmen och accepterar.

Hon träffar honom i Paris under en paus på inspelningen av Hitchcocks "Under Capricorn" som hon medverkade i då. I januari 1949 är Rossellini i New York för att hämta ett pris han fick från filmkritikerna i New York för "Paisà". Han fortsätter till Hollywood och träffar Ingrid Bergman för att diskutera produktionen av Stromboli. Nu börjar missförstånden. Rossellini tackar nej till Samuel Goldwyn och till ett välbetalt kontrakt för att han inte vill lämna in ett förbestämt manus enligt Studio Systems policy.

Till journalisterna som frågar honom om Hollywood svarar han att Hollywood är en utmärkt korvfabrik (eller – som vi kunde tillägga, av burkdrömmar. Låter konstigt). I varje fall är Ingrid Bergman fortfarande stjärna nummer ett, och till slut lyckas hon övertyga Howard Hughes, ägaren till RKO, att finansiera Stromboli och ge Rossellini den frihet han behövde. Rossellini kommer tillbaka till Italien i triumf. Inte för att han kritiserade Hollywood och fick som han ville utan därför att han blev den första italienska regissören att arbeta med en stor utländsk filmstjärna.

Ingrid Bergman kommer till Rom i mars 1949. De åker till vulkanön Stromboli i norra Sicilien, där de börjar filma. Första skandalen. Ingrid Bergman spelar mot en amatörskådespelare som aldrig tidigare hade medverkat i en film. Andra skandalen. Rykten om en love story mellan Roberto och Ingrid sprider sig. Ön invaderas av nyfikna reportrar. Skvallertidningarna är fyllda av bilder på "paret". Vilket scoop kan vara bättre? En regissör med rykte om sig att vara en kvinnoförtjusare och en stjärna som publiken avgudar.

Nyheten sprids till Hollywood. Ingrid är gravid. Detta är den verkliga skandalen, därför att Ingrid Bergman är gift och har en tonårsdotter. Filmindustrin får sin vendetta. Om den ännu inte kan kritisera honom på en konstnärlig nivå, kan den börja attackera honom på det moraliska planet. Under tiden, under tusen svårigheter, gör Rossellini och Bergman sin film och lever sin kärleksstory, struntar i sedvänjorna, och väljer friheten. Filmen var planerad att komma ut i februari 1950.

Howard Hughes respekterar inget "Gentlemen's Agreement" med Rossellini, och, med hjälp av en klausul i avtalet, klipper filmen från de 106 ursprungliga minuterna till bara 81. Det är i detta skick som filmen kommer ut i USA och i England.

Senatorn Johnson betraktar Rossellini som en "scoundrel" och uppmanar censuren att förbjuda filmen och biograferna att bojkotta Stromboli, inte på grund av filmen utan för Ingrid Bergmans skandalösa beteende.

Filmen är ett fiasko och Rossellini betraktas som en gangster av den amerikanska pressen. Även Rossellinis kortfilm Miracolo (Mirakel) som ingår i en episodfilm blir censurerad som obscen efter ett yttrande av den katolska kardinalen Spellman. Många i den italienska pressen följer det amerikanska exemplet. Rossellini tröttnar på det hela och reagerar genom att spela in en annan film, en film om den helige Franciskus: Francesco giullare di Dio (Franciskus, Guds gycklare).

På filmbiennalen i Venedig 1950 presenteras samma dag både Stromboli terra di Dio och Francesco giullare di Dio: spänningen är stor, mottagandet katastrofalt. I båda filmerna är sökandet efter Gud en sökning som identifierar sig med friheten. I Stromboli är det en kvinna som söker Gud och finner Den i slutet, eller åtminstone vänder sig till Den i en sorts mystisk extas som är nästan köttslig.

I Stromboli, terra di Dio är "den feminine" som söker lösa frihetens dilemma genom det emotionella och det irrationella, i Francesco, giullare di Dio är " den maskuline" som finner lösningen i munkbrödernas kollektiva liv, i en mer konkret relation med sig själva och världen.
Stromboli är brinnande, levande ångest, Francesco är infriande utopi.

Vi kan betrakta filmerna som en bekräftelse på Rossellinis inre bild av människoläget.
Nästa film, Europa 51, som Rossellini regisserar och producerar, är en protestfilm om det samtida samhället i Europa.

 

166096 ROSSELLINI 450 318 1

 

"Jag gjorde filmen för mig och för mina barn skull", säger Rossellini. Europa 51, som titeln antyder är en film om Europa idag, även om filmens handlingar sker i Rom hos en högborgerlig familj av engelskt ursprung. Irene (Ingrid Bergman), som spelar huvudrollen, är en självisk människa som får sitt liv plötsligt upprivet av sonens tragiska död, en son som begår självmord för att han inte får tillräcklig uppmärksamhet från modern. Irene försöker desperat att ge händelsen en mening genom att bjuda en ny mening till sitt eget liv. Hon vänder sig till de andra, speciellt de fattiga.

Det gör hon influerad av en kusin som är kommunist men också driven av en vag religiös känsla. Tyvärr förstår henne ingen riktigt, varken kommunisten eller prästen. Hennes man tvingar in henne på mentalsjukhus och läkare och domare säger att hon måste vara galen för att hon inte lever som en "normal" person. Så hon blir kvar på sjukhuset och bara hennes vänner från de fattiga förorterna (borgate på italienska) blir upprörda för det som händer henne och kallar henne Sankta Irene.

Irene är en modern Jean d'Arc, ett offer för ideologin som härskar över vår värld. Men hon är också en modern Franciskus: hennes vittnesbörd förblir obegripligt.

Europa 51 är en mycket personlig film, Rossellini gör filmen med tanken på en bredare publik. Det är därför som han – enligt min åsikt, för första gången väljer etablerade aktörer. Även scenbilden är mer klassisk, mindre "slarvig", och har professionella producenter som Lux-Ponti De Laurentiis.
Europa 51 skapar emotion och är så klarsynt att man riskerar brista i gråt. Men filmen förkastas på biennalen 1952 av kritiker som följer samma anda som dom som tvingar in Irene på mentalsjukhus.

Strax innan han regisserade Europa 51 deltog Rossellini med kortfilmen Avundsjukan till episodfilmen (en genre som var populär då) som hette De sju dödssynderna. Avundsjukan hämtade sin inspiration från en av Colette korta romaner: La Chatte. Det handlar om en kvinna som är avundsjuk på sin katt. Hon gillar inte att hennes man tar så mycket hand om katten. Hon är inte svartsjuk: hon är avundsjuk. Detta beror på hennes oförmåga att förhålla till djuret.

Samma tema – fast i mycket komisk form, finner vi i en annan kortfilm, även den från en episodfilm (Vi kvinnor) som heter Ingrid Bergman. Bara det att den här gången är djuret en höna som trakasserar gästerna som Ingrid har bjudit hem. Betydelsen är densamma. Förstår vi inte djuren, förstår vi inte naturen, vårt förhållande med världen blir overkligt. Att vara fri betyder att upprätthålla ett förhållande med världen i alla sina aspekter, precis som Franciskus.

I början av 1953, strax innan episoden ovan, regisserar Rossellini (och producerar också) "Resa till Italien" med Ingrid Bergman och George Sanders. Det är den första filmen där Rossellini tar itu med äktenskapet och dess relaterade bekymmer. I tidigare filmer av Rossellini var mannens roll sekundär jämfört med kvinnans. Det kan ha sitt upphov i Rossellinis privata intresse för Anna Magnani och sedan för Ingrid Bergman. "Resa till Italien" regisseras när Roberto och Ingrids äktenskap genomgår en kris. Det påverkar också filmen. Nu står både mannen och kvinnan i fokus. Dessförinnan var Rossellinis inställning gentemot män och kvinnor en aning patriarkalisk. Mannen var en variant av S.t Josef, förment fader till kvinnan sedd som en jungfru Maria, som valdes för att frälsa världen.

Så är det för Anna Magnani i "Rom öppen stad" och i "Miracolo" (Miraklet), så är det för Ingrid Bergman i "Stromboli" (där hon är gravid i fiktion och i verklighet; deras första barn Robertino föddes i februari 1950). Temat fortsätter med "Europa 51", där Irene försöker väcka den döde sonen till livet. Även här är Ingrid gravid på riktigt. Den här gången med Isabella och Isotta som föddes i juni 1952.

Ett annat tema i "Resa till Italien" är konfrontationen mellan två kulturer: den anglosaxiska (paret i filmen) och den napolitanska omkring dem. I den här filmen nås friheten bara när paret accepterar "la différence" (skillnaden) mellan dem, kontexten de lever i och deras egna personliga
problem.

Filmen kommer ut ganska sent i Italien, 1954, mottagen av en vrålande tystnad delvis från publiken men framförallt från kritiken. Allt tolkas som ett nytt bevis på Rossellinis konstnärliga dekadens, en man som inte ens förtjänar recensenterna. Filmkritikerna i Frankrike däremot (i Italien bara år efteråt) uppmärksammar regissörens helt unika sätt att berätta: det är inte bara fiktion utan en essä i fiktionsform! En filosofisk berättelse.

"Jean d'Arc på bålet", hans första film i färg, följer Claudel och Honeggers oratorieföreställning. Denna film, ovanlig i Rossellinis konst, är ett viktigt bidrag till regissörens strävan efter friheten. Filmen kan jämföras med "Francesco giullare di Dio" och med en film han regisserar senare, "India Matri Bhumi". Medan friheten i "Stromboli", "Europa 51" och "Resa till Italien" förblir i sitt utopiska stadium av strävan, vittnar här filmerna om en uppnådd frihet.

Jean d'Arc går bortom döden, bortom sina kedjor. Tillsammans med munken Domenico går Jean d'Arc igenom en sorts psykoterapi. Hon begriper livets processer och kan identifiera sina verkliga fiender. Hon når en fullständig frihet.

I "Miraklet" och sedan i "Stromboli" och "Europa 51" fastnade kvinnorna i sina egna känslor. Under den här nya perioden i Rossellinis liv är känslorna ett hinder för friheten därför att känslorna förblindar förnuftet.

Senare kommer Rossellini att ge mannen rollen som vägvisare och friheten kan nås med förnuftet mer än med känslan.

Jean d'Arc vinner över sina känslor, möter Paradiset och friheten därför att – genom en rationell läsning av sitt eget liv, har hon "begripit".

Under den här perioden är det kris i Roberto Rossellinis och Ingrid Bergmans äktenskapliga liv. Deras projekt, filmen "La paura" (Otrogen, Tyskland 1954), tycks vara ett försök från Ingrids sida att hänvisa Rossellini till ett mer traditionellt sätt att göra filmer, men också ett sätt att rädda sig själv från den dystra situationen de befann i sig gentemot publik och kritik.

"Otrogen" blev en film à la Hitchcock, en film som påminner om Fritz Langs "noire"-filmer. Berättelsen, efter en novell av Stefan Zweig, är byggd kring ett par, och får oss att tänka på "Europa 51" och "Resa till Italien".

Frun har ett förhållande med en annan man, som tvingar henne att bekänna otroheten med hjälp av en fruktansvärd utpressning. Till slut erkänner hon synden och de finner igen kärleken till varandra. Det är bekännelsen (som liknar en bikt) som, trots att den orsakas av en sadistisk fälla, räddar henne från självmordet och ger henne en ny möjlighet. "Otrogen" är en mycket underlig film. Den liknar ett desperat försök att finna en lösning till Roberto och Ingrids svåra familjekris och därmed rädda deras relation till varje pris.

"Otrogen" avslutar den mest intensiva och experimentella perioden i Roberto Rossellinis filmkonst. Ett experiment av "hypercinema" med vilket Rossellini tycks fly även från sig själv. Två år senare åker han till Indien. En ny historia börjar, en tv-historia.

Adriano Aprà

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Det sicilianska bröllopet

- Men har du en lämplig klänning? frågar min kusin misstänksamt. Mina sicilianska kusiner, har blivit bjudna till ett bröllop och vänligt nog har de bestämt sig för att ta mig ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 21 mars, 2013

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Kärlek om du vill

Jag stod stilla, vattnet började forsa in. Fönsterrutorna på undre däck exploderade, en efter en. Vattenstrålarna dunkade mot mig, som skjutna ur en kanon. Sorlet och skräcken var total. Människor grät, somliga tyst, andra ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 24 augusti, 2013

Vladimir Oravsky av Ole Schwander_foto Vladimir Oravsky

Parlamentsvalet i Georgien oktober 2016

”Våld har präglat de sista dagarna fram till parlamentsvalet i Georgien. En bilbomb avsedd för en partiledare skadade fyra i Tbilisi, vid ett valmöte utbröt skottlossning och valets starkaste ledare ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 oktober, 2016

Vi köper väl en julvört då!

När blev vi så förbannade på högtider? De där som kommer och går, år efter år, som ska delas med nära och kära och bringa glädje och liv även till ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 29 december, 2011

Ingen har riktigt koll!

-Det blir alltmer sällsynt att de personliga berättelserna hörs i radion, sa Bengt Bok professor på Dramatiska Institutet och författare till "Möte med den andre" (Carlssons Bokförlag). Precis när han ...

Av: Ann Hingström | Gästkrönikör | 28 november, 2008

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | Övriga porträtt | 09 juli, 2012

Kärlekens koreografi

”Genom att vända hela sin kropp mot dig visar han att du har hans fulla uppmärksamhet. Är ni inomhus är chansen stor att han även placerar sig mellan dig och ...

Av: Klara Meijer | Essäer om litteratur & böcker | 17 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.