Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 Maj, 2009
Essäer om musik

Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

GIFF, ett rum att förhålla sig till. Festivalaffisch: Per Åhlin. Beskuren

Filmen och rummen



I en text som pekar på hur filmen, berättelserna, den kontext som filmerna springer ur och existerar i, men också hur filmfestivalen som sådan alla är rum som på var sitt sätt utesluter någon eller något, summerar Anna Nygren tematiskt sina tankar från 2015 års filmfestival i Göteborg. 

”Jordskalvet är min kropp. Sprickorna är jag.”



Filmregissören Lisa Aschan. Foto: Linda Wassberg, Wikipedia

Filmregissören Lisa Aschan. Foto: Linda Wassberg, Wikipedia

Berättelsen är ett rum, där allt inte får plats [...]
GIFF, ett rum att förhålla sig till. Festivalaffisch: Per Åhlin. Beskuren

GIFF, ett rum att förhålla sig till. Festivalaffisch: Per Åhlin. Beskuren

Orden kommer från Abderrahmane Sissakos Timbuktu, sägs av den galna kvinnan, sägs innan hon brister ut i skrattet, sägs till männen, som kommer, som ockupanter, som förbud. Hon har konstiga kläder, hon umgås bara med en höna och sina saker, hon skrattar, skrattar, och hennes skratt blir ett rum för motstånd. Liksom när hon talar, hennes kropp, blir en värld, blir motstånd och makt och offer och förövare i ett, blir det som skakar. Timbuktu är en film om rum, om vem som får rum var. Jag blir rädd av filmen, jag vet inte vad jag tänker och vad jag borde tänka, och hur jag ska förhålla mig till det här rummet.

Filmfestivalen blir ett rum som innesluter och utesluter. Den är det såklart hela tiden, men exempelvis blir det tydligt när långfilmskonsulenten Magdalena Jangard läser upp motiveringen till att varför Lisa Aschans nya film Det vita folket, fått stöd av SFI: det är en film med plats på festivaler, men också en film för en bredare publik, eftersom den är en sorts genrefilm. Festivalen som motsats till bred publik. Aschan själv beskriver i ett work-in-progress-seminarium filmen som ett rymdepos, och även om publiken verkar skeptisk till benämningen (det är en film om förvar, om platser där personer, kroppar, förvaras innan de utvisas, det är en film om en plats där alla inte får plats medan andras tillgång till platsen aldrig ifrågasätts, det är en film om den här platsen) – även om publiken verkar skeptisk, som om rymdepos inte kan vara politiska och viktiga så tänker jag att det Aschan säger stämmer, en film om rymden, platsen, världen, allt, allt inuti och utanför och gränsen, den brutala, mellan in och ut.

Under seminariet Sverige, Sverige diskuteras vilka berättelser som berättas och vilka som berättar. Jag uppfattar det som om slutsatsen är att jo, det är viktigt att tänka på vem som berättar men att egentligen kan alla berätta allt, det är bara det att nu kan vissa (de vita männen) berätta allt medan andra (de Andra) endast kan berätta något mycket specifikt och endast en viss berättelse. Jag tänker på berättelser. Jag hat-älskar ordet och jag tänker att det talas så mycket om berättelser, vikten av berättelser. Och jag tänker ändå att det känns som om det skaver, jag tänker på allt det som faller utanför berättelsen, som om berättelsen är ett rum, där allt inte får plats, eller där det är så lätt att komma in i en retorik om vad som är en bra, berörande, viktig, relevant berättelse och jag undrar om det går att använda berättelser. Och hur. Och när. Och var. Caroline Ringskog Ferrada-Noli säger under seminariet att hon inte är så intresserad av berättelser om starka kvinnor. Jag tänker på detta. Sen tänker jag på svaga kvinnor, på svaghet och längtan efter ett rum där det går att vara svag, och omoralisk, och elak, och grym, och ond, även när en definieras som en grupp och där ens handlingar är allas handlingar och där det är tvärtom, där en inte är alla. Jag tänker på rum som vill väl, vill förändring, vill göra bra och vara medvetet om sina egna fördomar (så som i SFI:s och Filmrummets seminarium om representation, där Carlos Rojas från Miklos presenterar en statistisk undersökning som känns fantastisk för att vara en statistisk undersökning och som känns fruktansvärd i vad den visar: representation i svenska filmer från 2014, organiserat kring lagstiftningen mot diskriminering, men där det ibland ändå känns så hopplöst, till exempel att tänka på att det finns folk och institutioner som jobbar för att förbättra, och ja, jag vet inte, jag känner både hopp och hopplöshet), jag tänker på rum som försöker.

Sen tänker jag på rum som inte försöker. Jag går på seminarium om nordiskt tevedrama. Alla – alla – tv-serier har en sorts begränsning när det gäller roller för kvinnliga skådisar. Det går bara att spela död. Mördade kvinnor och manliga poliser tycks vara ett genomgående tema. Okej, det går också, ibland, att sälja sex. Dock är alla roller för kvinnor gjorde för lång, blonda och unga kvinnor. Så om en är skådis och inte man (vit, valfri ålder) eller lång, blond, ung kvinna så går det inte. Andra populära teman: Försvunna barn. Kanske överdriver jag, eller inte. Detta framstår i alla fall som en trend. Och jag blir bara så trött. I övrigt diskuteras under seminariet hur nordiskheten kan göras (ännu mer) säljbar. Och jag blir så trött, och provocerad. Vad är Norden för plats? Vilka har tillgång till nordiskheten? Vilka har tillgång till den nordiska naturen, som är så himla filmisk med fjäll och så vidare och så vidare? Och varför ska detta, det nordiska, fortsätta konstrueras som en lång, blond, ung? Och varför ska det fortsätta konstrueras överhuvudtaget, göras eftersträvansvärt? Och varför ska saker vara säljbara? Där och då inser jag varför en stor del av film- och tevevärlden förblir obegriplig för mig – för att jag verkligen inte fattar grejen med pengar och länder.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tänker på andra rum som kan kallas nordiska. Jag tänker på målningen av ett fjäll på konstmuseet i Trondheim. Framför målningen står den 23-åriga litteraturstudenten och poeten Sigrid i Yngvild Sve Flikkes Women in Oversized Men’s Shirts. Filmen bygger på Gunnhild Øyehaugs roman Vänta, blinka, som när jag läste den kändes som en film. Det medieöverskridande kryper in i filmen också, med en voice over som litterariserar det filmiska, och tillsammans med små, subtilt roliga animationer lägger en till en metanivå som speglar en sorts medvetenhet. Den feministiska medvetenheten, medvetenhet om konsten, om platsen – och hur misslyckandet i att trots medvetenheten ändå befinna sig mitt i och inte utanför. Feministisk feel good, som kanske inte är det viktigaste jag sett, men som muntrar upp.

Jag tänker på Sanna Lenkens Min lilla syster, om två systrar där den ena får ätstörningar och den andra ser. Flickornas rum i familjens hus. Som ibland magiska fristäder, för hemliga dikter och hemlig gråt. Ishallen, där Katja tränar och tränar och där hon i en scen gör sin destruktivitet till det allra farligaste. Sjukhusrummet, som mest av allt får vara skratt och gemenskap på distans. Det som gör mig glad är att det för det första, är en film som inte handlar om vuxen heterokärlek, utan, för det andra, är en film om flickor, och att deras upplevelser får var viktiga och tillräckliga, och får ta plats.

Jag tänker på filmfestivalen som en plats. Jag tänker på när Naomi Kawase (den japanska regissören som gästar festivalen) berättar om hur hennes filmer är så mycket platsen, hur hon låter/tvingar skådespelarna bo där, länge. Hur hon pratar om naturen och mänskligheten. Jag tänker på vilka som lyssnar och ser på vad. Jag tänker på vad jag hör och ser. Jag tänker på hur det känns att sitta i biosalonger, jag tänker på att en till pressvisningarna, som inte är särskilt fullsatta, skulle kunna bjuda in massor av folk, bara släppa in. Jag tänker på det dåliga vädret i Göteborg. Jag tänker på att till Schweiz kan en åka om en vill och behöver hjälp med att ta sitt liv (som i Samanou Acheche Sahlstrøms In Your Arms). Jag tänker på Pervert Park (dokumentären av Frida Barkefors och Lasse Barkefors) där sexbrottslingar i Florida hittar en sorts fristad när inget annat är möjligt. Jag tänker på platser för förståelse och förlåtelse och för icke-förståelse och icke-förlåtelse. Jag tänker att filmen är ett uteslutande medium och undrar vilka som får plats, framför, bakom kameran, som går på bio, som görs begripliga i filmkontexten. Jag tänker att det finns mycket att provoceras av och bli arg och ledsen på. Men att ilska och sorg också är eller kan vara något som gör något möjligt.

Anna Nygren

Ur arkivet

view_module reorder

Alla hjärtans dag

De första solstrålarna letade sig in i Wards kök och Doug tittade ut på den krispiga, blåa februarimorgonen och rörde sig så tyst han kunde medan han gjorde i ordning ...

Av: Henrik Johansson | Utopiska geografier | 06 juni, 2011

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 21 december, 2012

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 Maj, 2011

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 07 januari, 2017

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito

Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 02 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.