Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Ullmans filmatisering följer Strindbergs historia, synliggör kön och klass och blottar Julies överkl

Non-virgin suicides på Göteborgs filmfestival



Daniel Barnz Cake (också visad på Göteborgs filmfestival) kan sägas starta där Miss Julie slutar, följa samma tema – och ändå vara alldeles annorlunda. Det är en sorts misslyckad (vit) femininitet, ett beteende som nästan gränsar till galenskap (i Julies fall någon sorts frustration och dekadens, i Claires (Jennifer Aniston i en roll jag aldrig tänkt henne i) en cyniskhet och surhet och smärta som skildras som alldeles oacceptabel). Det är en skildring av klass och av kropp. 
Cake belyser en sorts misslyckad (vit) femininitet, ett beteende som nästan gränsar till galenskap.

Cake belyser en sorts misslyckad (vit) femininitet, ett beteende som nästan gränsar till galenskap.

Vem har råd att vara konstig? Det är uppenbart ett privilegium.

I Liv Ullmans Miss Julie (visad på Göteborgs filmfestival) finns en hund som barondottern Julie vill låta avrätta, hellre än att låta henne föda en kull valpar som kanske är resultatet av en parningslek med en annan hund, en som inte är renrasig och som tillhör (om den alls tillhör någon) människor utan titlar och rikedomar, en oren graviditet och orena ofödda valpar. Det är en metafor, ja, men det är också en verklig, fysisk hund med ett verkligt liv och värde, som hotas och riskeras. Hundens enda allierade är hushållerskan Kathleen, Ullmans irländska kontexts motsvarighet till August Strindbergs Kristin. Ytterligare ett djur finns med i filmen – Julies kanariefågel, som hon vill ta med, buren insvept i en sjal, när hon tillsammans med John ska fly till ett nytt, fritt liv. John säger, symboliskt tungt, att hon inte kan ta buren med sig, men lika mycket verkar han ogilla hennes kärlek till fågeln och den blödighet den kan gestalta – och så dödar han den. I eftertexterna står att inga djur kommit till skada under inspelningen. Det känns tryggt och bra, men jag tänker ändå på tryggheten som klaustrofobisk.

Filmen kan använda återblickar och miljögestaltningar på andra sätt än pjäsen (här Strindbergs Fröken Julie). Inledningsscenerna visar Julie som liten flicka, när hon ensam rör sig i huset. Redan här etableras något, i relationen mellan flickan, huset, rummen, naturen, den vita överklassmiljön. Hur hon rör sig, var hon kan söka sina fristäder. Vad som är ensamhet, tillhörighet, skevhet och privilegium, förblir obesvarat och suddigt, och jag tänker att det är där en del av styrkan ligger.

Ullmans filmatisering följer Strindbergs historia, ett triangeldrama mellan Julie, betjänten John (i pjäsen Jean) och Kathleen. Där Julies och Johns relation också synliggör kön och klass, i en tid när klassrelationerna förändrades medan mycket av könsrollerna förblev desamma (eller, Strindbergs önskan tycks i alla fall ha varit att låta dem förbli det). John kan läsas som den arbetande, självförsörjande och självständiga mannen, med kraft och möjlighet att göra en klassresa, bli någon, transcendera. Julie kan läsas som överklassen, fylld av inavel och dekadens, som faller ner när arvet inte längre är tillräckligt för att vara på toppen. Han är mannen som är styrkan och som stiger. Hon är kvinnan som faller, faller, utan möjlighet att komma upp ur det kvinnliga, geggiga, dekadenta och destruktiva hålet, en sorts immanens. I det intrikata maktspel som uppstår är det kanske hon som först har någon sorts övertag, samtidigt som hon är totalt utelämnad, hennes kropp blir så mycket kropp, blir omtalad och genom talet ett objekt.

Hennes maktutövande framstår som närmast maktlöst.
Jag tänker på problemen med den här skildringen: John (mannen) som framtiden, Julie (kvinnan) som det hopplösa förfallet. Ändå är det något som är så lockande i skildringen av Julie, som gör att jag älskar henne, älskar allt med henne, det hon gör, hennes kläder, det hon säger, smutsigheten och fallet, det liksom galna. Det känns som om jag bara vill gegga runt i immanensen och det oansvariga. Jag vill stå på Julies sida, hålla hennes rygg, inte svika henne.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men kanske är det Kathleen som ändå är den jag främst vill sympatisera med. Jag tänker på Julies konstighet – hur hon kan bete sig konstigt, och jag tänker på vem som har råd att vara konstig – och det är inte Kathleen. Därför, och för att hon är den enda som bryr sig om hunden, är hon den vars sida jag vill stå på (för jag måste stå på en sida här, känns det som, för det känns som ett krig, som ett ständigt övergrepp och en ständig förlust).

Ett rent konkret övergrepp är sexakten mellan Julie och John. Som mest liknar en våldtäkt, där John är förövaren och Julie offret, och där det är som om John kan använda våldet som en del av sin transcendens, sitt stigande, sin resa. Medan Julie blir lämnad kvar med smärtan i magen. Och jag tänker på vem som blir straffad, för att någon alltid blir straffad, och jag tänker att det alltid är Julie.
John är den i filmen som utan tvekan talar mest – välformulerat (jag ser honom nästan som en sorts Strindbergs alter ego) talar han om klass och hur han förtrycks.

Det är han som kan tala. Och Julie talar inte. Visst säger hon saker, men hennes situation och smärta kan inte bli tal. Slottet, som i programbladet beskrivs som närmast en karaktär i sig själv (vilket jag håller med om), präglas av tystnad och klaustrofobi. Och jag tänker, att det jag skrev, att jag ville gegga runt i, tygerna, orenheten, makten och maktlösheten, att det jag vill se en möjlig subversiv potential i, också är ett fängelse, och även om det är ett vackert fängelse, där jag vill vara de fängslade trogna, och inte straffa eller kalla offer, så är det ändå ett fängelse.

På filmfestivalens öppningsdag hålls seminariet Queera rörliga bilder, ett samarbete mellan festivalen och Akademin Valand, där bland annat Mai Zetterling lyfts fram som en queer, feministiskt och oförtjänt bortglömd, eller fruktansvärt bortvald, regissör. Där visas också Zetterlings Stockholm, där hon bland annat iklär sig just Strindbergs kläder, och hans geniroll, talar om hans kvinnohat och konst. Det finns något lockande i genibegreppet – som jag vill applicera, och som jag upplever kanske håller på att appliceras på både Zetterling och Ullman – även om det är problematiskt i sig, och det är häftigt att se Zetterling klä på sig genikläderna – även om det är ännu mer problematiskt att de måste vara Strindbergs. Den performativitet eller teatralitet som finns här återkommer i Miss Julie, där det finns en känsla och stämning som präglas av en viss icke-realism och förhöjning, vilket funkar mycket bra.

Kanske har jag redan snuddat vid det en aning, men vill tydliggöra, att det i filmen känns mer som om jag som tittare är på Julies sida (bland annat genom att våldtäkten skildras så våldtäktigt – och att hon inte endast är skildrad med strindbergskt förakt och kvinnohat utan också med kärlek – kanske blandad med ett kanske problematiskt medlidande) än vad jag är i pjäsen. Det är en mindre dömande blick. Som delvis uppmuntrar mig att äcklas en smula av John, det starka och handlingskraftiga, det verbala, det som kan bli en våldtäkt – även om Julies blotta existens också är ett övergrepp, exempelvis på Kathleen och hunden.

Så kommer (spoilervarning) slutet. Där Strindbergs pjäs lämnar det någorlunda oklart om Julie tar livet av sig eller inte, visar Ullman allt. Det är en spegling av inledningsscenen med den lilla flickan i trädgården, vid bäcken. Vi ser blomblad som Julie släpper ner i vattnet, hur strömmen för dem med sig. Och så blandas vattnet med blod, en utzoomning och Julies kropp blir synlig. Alltså, ännu en kvinna vid vatten, livlös, en bild som synts i så många sammanhang, från deckare till romantiska målningar, kvinnan i vattnet, tillbaka i naturen, fallen och död. Jag blir lite trött, men, ja, det kanske inte finns någon annan utväg, för någon måste straffas, även 102 år efter Strindbergs död. Så fortsätter historien upprepa sig, och ja, fortsätter att göra ont och vara tröttsam.

DEL II

Daniel Barnz Cake (också visad på Göteborgs filmfestival) kan sägas starta där Miss Julie slutar, följa samma tema – och ändå vara alldeles annorlunda. Det är en sorts misslyckad (vit) femininitet, ett beteende som nästan gränsar till galenskap (i Julies fall någon sorts frustration och dekadens, i Claires (Jennifer Aniston i en roll jag aldrig tänkt henne i) en cyniskhet och surhet och smärta som skildras som alldeles oacceptabel). Det är en skildring av klass och av kropp.

Claire leder av kronisk smärta, hon går i en stödgrupp och filmen börjar med ett självmord – Nina i gruppen har hoppat från en bro, landat på en lastbil, körts över landsgränser och hennes kropp har inte hittats förrän långt senare. Claire blir som besatt av Nina och hennes död. Hon vill också ta livet av sig – och hon vill samtidigt inte. Hon söker upp Ninas man och son, och Nina besöker henne som spöke. Annars umgås Nina mest med hushållerskan Silvana – och den vänskaps-/arbets-relation som finns mellan dem är av det komplexare och intressantare slagen.

Precis som Julie väcker Cake frågan: Vem har råd att vara konstig? Det är uppenbart ett privilegium – vilket tydliggörs i relationen mellan Claire och Silvana, där Silvanas latinamerikanska tillhörighet också lägger ett ras-/etnicitetsperspektiv på klassrelationen. Claire kan vara otrevlig, sur, nästan nerdrogad av mediciner och suicidal – och Silvana stannar ändå. Jag kan inte låta bli att undra: Vad hade hänt om rollerna varit ombytta? Ändå är vänskapen dem emellan fin och intressant.

Kroppen. Full av ärr, stel och på olika sätt synligt präglad av smärta. Den är lika påtaglig som någonsin Julies, men på ett annat sätt, och trots det väldigt plågsamma, nästan befriande i sin icke-perfekthet.
Så finns självmordet. Jag tänker på två olika inställningar till självmord. Det är kvinnan i vattnet, den romantiserade, problematiska, vackra, döden. Det är som om hon närmast tar sitt ansvar när hon dör, för att hon måste dö, enligt samhällets dramaturgi. Sen är det det oansvariga självmordet. När en lycklig mamma, Nina, tar sitt liv. Där är det istället en självisk handling. Claire, på gränsen, hamnar mitt i allt det som det egna livet och den egna döden tycks handla om. Mod och skuld och ilska. När går det att leva – och när går det att dö? Vad är den godaste handlingen och vad är att ta ansvar – och kan ansvar och godhet ställas som krav – på vem?

Såväl Claires poolhus som de extremt många vindspelen (som kanske ska symbolisera någon sorts förlåtelse eller connection med den döda) får rummen i Cake att kännas lika klaustrofobiska som slottet i Miss Julie. Och de moraliska, köns- och klassbundna konventionerna, idéerna om det goda, rätta, riktiga livet, känns lika trånga och skavande. Claires ilska mot stödgruppen, rehabiliteringen, acceptansen, att tala om känslor, att komma över, att kämpa, öppnar upp som ett hål mot hela medelklasslivsidealet.

Länge är det oklart vad som orsakat Claires fysiska och psykiska smärta, men sen blir det klart att det ändå handlar om moderskap. En förlorad son. Och jag kan inte låta bli att bli lite besviken då – varför måste ilskan och sorgen motiveras och godkännas genom förlusten av ett barn? När Claire ligger med spök-Nina på järnvägsspåret och efter en lång stund säger att det hon tänker på är barnet och att hon var en god mamma, tänker jag på hur ja, det är klart att den förlusten skapar enorma sår, men, kan inte såren finnas och skildras utan att vara moderskapsrelaterade?

Och så, när det väldigt lyckliga (och som min vän påpekar, väldigt amerikanska) slutet kommer, blir jag ännu mer besviken. Någon mer gräns kunde överskridits. Någon mer kroppslighet, äckel, ilska, frustration hade kunnat få stanna i mig efteråt.

Anna Nygren

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.