Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk with Me



Fire Walk With MeThrough the darkness of future’s past,
The magician longs to see.
One chants out between two worlds …
Fire … walk with me.”

När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991, dröjde det inte länge förrän David Lynch, som skapat serien tillsammans med Mark Frost, avslöjade att han tänkte göra en Twin Peaks-film. Detta fick nog många att hoppas (eller kanske rentav anta) att den skulle ta vid där serien slutade. I säsongsavslutningens sista scen stod agent Dale Cooper med blodig panna och skrattade galet och hånfullt i badrummet på hotellet The Great Northern, och i den krossade spegeln syntes BOB, som till synes hade tagit över Coopers kropp. ”How’s Annie, how’s Annie?” Men Lynch var inte intresserad av Coopers vidare öden och äventyr, utan av kvinnoliket inlindat i plast, Laura Palmer. Han ville se henne leva och tala. Syftet med filmen var att ta symboliskt farväl av Laura och de andra karaktärerna, och att ge fansen en körsbärspaj som avskedsgåva – en körsbärspaj inlindad i taggtråd, som han uttryckte det. Denna gåva var filmen Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992). Men de flesta som hade följt tv-serien upplevde det som att Lynch tryckte in pajen rakt i ansiktet på dem.

Mark Frost var inte tillgänglig, så Lynch skrev istället manuset tillsammans med Robert Engels, som hade skrivit tio avsnitt av tv-serien. Lynchs och Engels manus riktade sig till de som uppskattade makaber humor och grotesk realism. Lynch har förklarat att han huvudsakligen är intresserad av livets mörka sidor, av det okända och skrämmande. Han ville inte klarlägga allt som skett i serien. Som tittare skulle man inte ens behöva ha sett alla avsnitt för att kunna ta del av filmen, även om det vore en fördel. Som vanligt lät Lynch det undermedvetna skapa mycket av filmens innehåll; Laura Palmers mentala förfall och surrealistiska resa in i döden. Onda vindar blåser upp, vedträn ser det som går oss förbi, främmande krafter använder människor som värddjur och godhetens änglar har för länge sedan gett sig av.

ScenKort efter det att Lynch berättat om sina filmplaner meddelade Kyle MacLachlan att han inte var intresserad av att återigen spela agent Cooper, eftersom han fruktade att hamna i ett fack. Men han övertalades av Lynch och kom på andra tankar. Dock ville han inte ha huvudrollen, så manuset, ”TWIN PEAKS – Fire Walk with Me, Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer”, fick genomgå en drastisk omskrivning. Cooper reducerades till en biroll och en annan FBI-agent fick ta hans plats. Sherilyn Fenn (Audrey Horne) ville inte medverka eftersom hon var besviken på den andra säsongens allt sämre kvalitet. Lara Flynn Boyle avböjde också – hennes roll som Donna Hayward gick istället till Moira Kelly. Några från tv-serien som lyckligt nog tackade ja till att medverka var Ray Wise som Lauras besatte far Leland och Grace Zabriskie som hennes kedjerökande mor Sarah. Andevarelserna i The Black Lodge; BOB, MIKE och The Man from Another Place, gestaltades återigen av Frank Silva, Al Strobel och Michael J. Anderson. David Lynch spelade än en gång Gordon Cole, Coopers i stort sett döve chef (det sägs att han även spelar den mystiska, smutsiga lilla gumma som dyker upp i en scen). Rollen som FBI-agenten Philip Jeffries gick till ingen mindre än David Bowie, eftersom Lynchs assistent alltid frågade om han skulle skriva en roll åt Bowie. Många av de stora rollerna från serien reducerades under klippningsprocessen till flyktiga cameos, såsom tuffingen Bobby Briggs, mjukisknutten James Hurley, Double R Diner-ägaren Norma Jennings, servitrisen Shelly Johnson och hennes våldsamme make Leo Johnson. Lynch hade skrivit kontrakt med det franska filmbolaget CIBY 2000 på tre filmer, och den första av dessa var alltså Twin Peaks: Fire Walk with Me, som spelades in under hösten 1991, först i Snoqualmie i delstaten Washington och sedan i Los Angeles. Inspelningen var snabb. Lynch har beskrivit den som en härlig upplevelse. Angelo Badalamenti, som gjorde musiken till tv-serien, stod för musiken även denna gång, tillsammans med Lynch. Scenerna med Dale Cooper tog fem dagar att spela in. Han var inte lika humoristisk den här gången, utan fungerade som en varnande och tröstande närvaro för Laura – en sorts skyddsängel. Änglar är ett genomgående motiv i filmen. I en scen frågar Donna Laura om hon tror att man saktar ner efter ett tag om man faller i rymden, eller om man faller snabbare och snabbare. Laura svarar med drömmande, frånvarande blick (som om hon skådar in i sin egen framtid): ”Faster and faster … until after a while you wouldn’t feel anything … and then your body would just burst into fire. And the angel’s wouldn’t help you, ‘cause they’ve all gone away …”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Fire Walk With METwin Peaks: Fire Walk with Me inleds med att någon drämmer in en yxa i en tv-apparat – en tydlig signal om att det som nu följer inte kommer att vara som serien. Filmen är indelad i två delar. I den första får FBI-agenterna Chester Desmond (Chris Isaak) och James Stanley (Kiefer Sutherland) i uppdrag att utreda mordet på en ung servitris, Teresa Banks (Pamela Gidley), vars kropp flutit iland i den lilla orten Deer Meadow, där alla är otrevliga och allt känns ogästvänligt. Deer Meadow är som en är mardrömsversion av det gemytliga Twin Peaks. Poliserna är så långt ifrån Harry Truman, Hawkeye, Andy och Lucy man kan komma, och damen som äger det lokala matstället knappast någon Norma. När de två agenterna undersöker Banks kropp upptäcker de att den ring hon burit är borta, och att en liten pappersbit prydd med bokstaven ”T” har placerats under hennes vänstra ringfingernagel. Efter ett besök på matstället knackar de på hos Banks hyresvärd, Carl Rodd (Harry Dean Stanton). Desmond ser ett foto på Banks inne hos Carl. Hon bär en grön ring. Kort senare lämnar Stanley utredningen och kör tillbaka till Portland, medan Desmond stannar kvar. Han undersöker den husvagnsparkering som Banks bott på, Fat Trout Trailer Park, och begrundar en elstolpe med siffran 6 på. Han går fram till en husvagn. Han får syn på något under den – en liten jordhög med en grön ring. Han plockar upp ringen och bilden tonar ut. Vi byter plats, till FBI:s högkvarter i Philadelphia, där agent Cooper vill berätta för Gordon Cole om en dröm han nyss haft. Plötsligt dyker agent Jeffries upp, efter att ha varit spårlöst försvunnen i nästan två år. Innan han går upp i rök på nytt får vi reda på att han befunnit sig på den plats (eller dimension?) där The Man from Another Place, BOB, Mrs. Tremond och andra andeexistenser håller till. ”It was a dream! We lived inside a dream!” Efter detta får Cole veta att agent Desmond har försvunnit borta i Deer Meadow. Agent Cooper utreder fallet och träffar Carl Rodd. Cooper upptäcker ett meddelande skrivit med läppstift på Desmonds bil: ”LET’S ROCK”. Stående vid floden Wind River talar han in ett meddelande till Irene. Ledtrådarna som Desmond och Stanley hittade har inte lett någonstans, men bokstaven ”T” under Banks nagel inger honom en känsla av att Teresa Banks mördare kommer att slå till igen.

LynchsexFilmens andra del utspelas ett år senare i det välkända Twin Peaks, och vi hör Angelo Badalamentis oförglömliga ledmotiv från tv-serien medan Laura Palmer är på väg till skolan. Hon träffar sin bästis Donna. Laura framstår först som en normal helylletjej, men det visar snart att hon tar kokain och tycks ha två pojkvänner på samma gång; Bobby och James. Senare befinner hon sig på sitt rum och ska just till att skriva något i sin hemliga dagbok, då hon upptäcker att några sidor ur den har rivits ut. Hon kör hem till sin vän Harold Smith (som inte vågar gå ut ur sitt hus) och berättar om det som hänt. Hon säger att det är BOB som har gjort det, med Harold tror inte att BOB är verklig. Laura berättar att BOB ”har haft henne” sedan hon var tolv (jag förmodar att hon menar sexuellt) och att ingen förutom BOB kan ha känt till dagboken. Hon väser andevarelsernas mantra, ”Fire … walk with me”, och tycks för ett ögonblick förvandlas till något monstruöst. Hon börjar gråta och ber Harold att gömma dagboken åt henne, eftersom BOB inte känner till honom. Samtidigt i Philadelphia berättar agent Cooper något för sin kollega, den vresige agent Albert Rosenfeld.

COOPER: Lately I've been filled with the knowledge that the killer will strike again.
ALBERT:
All right, let's test it for the record. Will the next victim be a man or a woman?
COOPER
: A woman.
ALBERT:
What  hair color will she have?
COOPER:
Blonde.
ALBERT:
Tell me some other things about her.
COOPER:
She's young, she's in high school, she's sexually active, she's taking drugs, she's crying out for help.
ALBERT:
Well damn Cooper, that really narrows it down, you're talking about half the high school girls in America!

Tillbaka till Twin Peaks: under sitt arbete som servitris på Double R Diner får Laura ett pass som matutdelare åt Meals On Wheels. Hon träffar den gamla damen Mrs. Tremond (Frances Bay), som står tillsammans med en pojke med en vit mask för ansiktet. Mrs. Tremond vinkar henne till sig och ger henne en tavla, föreställande ett mörkt rum med en dörr på glänt, och säger att den skulle passa fint i Lauras rum. Pojken viskar att ”mannen bakom masken” letar efter boken med bortrivna sidor, och att han står under takfläkten – det vill säga hemma hos Laura. Hon beger sig hemåt och upptäcker snart BOB stående bakom byrån i hennes rum. Han vrålar åt henne, och hon rusar ut. Hon gömmer sig under en buske och ser snart sin far, Leland, lämna huset. Laura bryter ihop och tycks inse att det är han som är BOB. Senare på kvällen sätter hon sig ner för att äta kvällsmat. Leland ser att hon har ett silverhalsband runt halsen, och säger att hon inte har tvättat händerna, att hon har smuts under ena ringfingernageln (papperslappen med bokstaven ”T” påträffades under Teresa Banks ringfingernagel). Han vill veta vem hon fått halsbandet av, men får inget svar. Senare sitter Leland på sängen i sitt sovrum och börjar gråta. Han går in till Laura och säger att han älskar henne. Han kysser henne på pannan, säger god natt. Laura hänger upp tavlan hon fått av Mrs. Tremond på väggen mitt emot sängen. Vi beger oss in i tavlan, glider innanför dörren och kommer till The Red Room (”väntrummet”), där agent Cooper och The Man from Another Place finns. Den nu välbekanta gröna ringen ligger på ett runt litet bord. Dvärgen tar upp den och håller upp den mot Cooper, som ber till Laura att hon inte ska ta ringen. När Laura vaknar ser hon en ung, blodig kvinna liggande i sängen – Cooper flickvän Annie Blackburn (Heather Graham). Hon säger att den gode Dale är i The Lodge, att han inte kan lämna den och att Laura ska skriva det i dagboken. Annie försvinner. Laura upptäcker att hon har den gröna ringen i sin hand. Hon står i dörröppningen i tavlan och ser sig själv ligga och sova i sängen. När hon vaknar morgonen därpå är ringen borta. Hon tar ner tavlan från väggen och vänder den uppochner.

MunnenFire Walk with Me slutar, precis som alla som sett tv-serien vet, med att Laura mördas på det övergivna gamla tåget av Leland, besatt av BOB, medan Ronette Pulaski lyckas fly. Leland lindar in sin dotters döda kropp i plast och dumpar den i vattnet. Den flyter upp på stranden där den senare kommer att upptäckas av Pete Martell när han går ut för att fiska. Vi avslutar alltså där tv-serien började. Cirkeln var sluten. Kanske fick vi inte reda på så mycket om Laura som vi inte redan fått information om i serien, men vi fick i alla fall se henne leva och prata, precis som Lynch ville.

Om Twin Peaks skildrades utifrån agent Coopers syn på tillvaron; humoristiskt, småbisarrt, ibland oangenämt men oftast ganska mysigt, är filmen helt ur Lauras kaotiska, mardrömslika perspektiv. Och på samma sätt som att Deer Meadow är en mardrömsversion av det idylliska Twin Peaks är Fire Walk with Me en mardrömsversion av tv-serien. Dock var det inte tänkt så från början. Lynchs och Engels manus inkluderade flera karaktärer från serien, såsom Big Ed Hurley och hans fru Nadine, Dr. Hayward, Josie Packard, Harry Truman (när han spelar på gitarr!), konstaplarna Andy och Hawkeye, Lucy, Pete Martell och Dr. Jacoby. Scener med alla dessa filmades, men klipptes bort eftersom Lynch för det första var tvungen att göra en film med kommersiellt gångbar längd (det vill säga inte över två timmar och femton minuter) och för det andra valde att fokusera så mycket som möjligt av historien på Laura Palmer. Detta medförde att den ursprungliga balansen mellan ljus och mörker gick förlorad, nästan all humor försvann och slutresultatet blev i stort sett bara totalt jävla mörker.

Sheryl  beforeNär Twin Peaks: Fire Walk with Me visades på filmfestivalen i Cannes 1992 möttes den av burop. Vincent Canby skrev bland annat följande i sin dräpande recension i The New York Times: ”Everything about David Lynch's ’Twin Peaks: Fire Walk With Me’ is a deception. It's not the worst movie ever made; it just seems to be. Its 134 minutes induce a state of simulated brain death, an effect as easily attained in half the time by staring at the blinking lights on a Christmas tree.” De flesta var nog helt enkelt inte beredda på den resa in i människosjälens galna mörker som de tvingades genomgå. Istället för tv-seriens mysande med körsbärspaj med förbannat gott kaffe fick de kokainmissbruk, incest och mord. Under vistelsen i Cannes blev Lynch så pass sjuk att en läkare tillkallades. Dagen därpå skulle den stora presskonferensen hållas. Lynch beskrev det hela som om han var gjord av splittrat glas. Hela vistelsen i Cannes var en enda lång mardröm för honom. Det skulle dröja fyra år innan han kom igång med nästa film, den lika mörka och ännu mer kryptiska Lost Highway (1997).

Jag gillar verkligen Twin Peaks: Fire Walk with Me. Visst, den håller inte riktigt ihop, men å andra sidan, behöver den göra det? Det är ju trots allt en David Lynch-film. Att klaga på något sådant vore som att klaga på att man inte får reda på varför saxofonisten Fred Madison förvandlas till bilmekanikern Pete Dayton i Lost Highway. Logik och dramaturginormer måste helt enkelt ignoreras när man har med Lynch att göra. Jag gillar särskilt den första delen, den med Chris Isaak och Kiefer Sutherland, men den tar abrupt slut utan någon upplösning. Det märks att mycket material har klippts bort. Och att Chester Desmonds försvinnande efter att han plockat upp ringen inte tycks ha något med resten av filmen att göra är frustrerande. Jag vill veta mer – inte nödvändigtvis få det förklarat för mig, utan en fördjupning. Kommer han till The Black Lodge? Var det så agent Jeffries försvann? Vem var den där Judy han pratade om? Och varför dök han upp bara för att försvinna igen? Desmond känns som en ganska klumpig nödlösning på problemet att MacLachlan inte ville att Cooper skulle ha en stor roll. Filmen skulle antagligen fungera betydligt bättre om Cooper var med mer i den, eftersom han och alla hans egenheter utgjorde en stor del av tv-seriens charm. Mer Cooper hade vägt upp Laura Palmers mörker.

Sheryl LeeJag gillar dock de få scenerna han är med i, även de med Lynch som Gordon Cole, vars namn är taget från Lynchs favoritfilm, Sunset Blvd. (1950). Några av mina favoritscener är de med Harry Dean Stanton som Carl Rodd, som bara tycks känna livsglädje när han får sig en cigg och en kopp Good Morning America. Jag gillar hans tomma (eller är det sorgsna?) ansiktsuttryck när den konstiga lilla gumman (Lynch?) kommer in. När Desmond frågar om hon kände Teresa Banks börjar hon darra och backa tillbaka. Carl ser trött och förvirrad ut, en smula nervös. Det klipps till en elstolpe med siffran 6 på – en ledtråd? Carl säger att han ”redan varit på ställen”, och att han vill vara kvar där han är. Det är en enkel men kufisk liten scen som väcker frågan: har Carl varit i The Black Lodge? Är gumman samma sorts andevarelse som BOB, MIKE, Mrs. Tremond och de andra? Vem är hon egentligen? Jag har en känsla av att det inte är första gången som Carl ser henne. Nåväl. Jag gillar scenerna med Leland (utmärkt spelad av Ray Wise) och de med BOB, som fullkomligen osar av demonisk illvilja. Jag gillar scenen med Mrs. Tremond och den mystiska tavlan, och när The Man from Another Place låter som en indian. Det finns mycket jag gillar i filmen – något jag däremot inte gillar är den löjeväckande och i mina ögon helt opassande raplåten ”A Real Indication” (skriven av Lynch) och Bobby Briggs lika löjeväckande rörelser när den spelas. Scenen efter mordet på Laura, när Leland/BOB träder in i The Black Lodge och träffar MIKE och The Man from Another Place, som suger i sig Lelands ”garmonbozia” (hans smärta och lidande), är härligt suggestiv och surrealistisk. Scenen med Laura, Cooper och ängeln i The White Lodge ger mig gåshud, och är nästan lika gripande som scenen i tv-serien då det uppdagas för Cooper att Lauras kusin Maddy blivit mördad. Badalamentis vackra musik får mig att tänka på slutscenen i Lynchs Elefantmannen (1980), då Joseph Merrick lägger sig ner för att sova som en normal människa.

sheryl lees munMen jag bli alltid en aning frustrerad när jag ser Twin Peaks: Fire Walk with Me, eftersom den ofta känns upphackad och fragmentarisk, särskilt den första delen. Karaktärer dyker upp för att sedan aldrig visas igen. Den är något av en soppa rent berättartekniskt, men Lynch är Lynch – han har aldrig varit intresserad av att följa ramarna. Dessutom ”känns” Fire Walk with Me helt enkelt inte som tv-serien, på grund av att det saknas mänsklig värme (förutom i slutscenen) och humor (förutom Gordon Cole, som jag tycker är ganska rolig när han står och gastar i telefonen i början av filmen). Kanske försvann mycket av detta i och med att Mark Frost inte längre var medskapare? Nästan alla Lynchs filmer, både de före och de efter Fire Walk with Me är kalla och mörka, så att förvänta sig något annat är egentligen ganska enfaldigt. Jag kan dock bortse ifrån allt som Fire Walk with Me inte innehåller, eftersom den har en emotionell råhet som träffar direkt i magen, till skillnad från många av Lynchs mer enigmatiska verk, även om den kanske inte är fullt så snillrikt konstruerad och elegant som till exempel Mulholland Dr. (2001). Men att klaga på att en film om en knarkande tonårstjej som blir sexuellt utnyttjad och mördad av sin egen far inte är elegant är som att klaga på att en anka har näbb, antar jag.

Lynchs och Engels manus var betydligt mer omfattande än slutresultatet. Av manusets drygt 150 sidor motsvarar filmen ungefär 100 av dem. Den första versionen av filmen var fyra och en halv timme lång, och behövdes klippas ner avsevärt. Cirka en timme och fyrtiofem minuters filmat material togs därför bort. Scenerna med Desmond och Stanley i den första delen kortades ner. En scen där Desmond och polischefen i Deer Meadow har ett knytnävsslagsmål togs bort, likaså en scen med agent Jeffries på ett hotell i Buenos Aires (vilket förklarar hans solbränna och vita kostym) och dialog mellan Jeffries och de andra FBI-agenterna. Som ett resultat av detta är Bowie med i bara någon minut i den färdiga filmen, och hela hans funktion är så gott som obegriplig. Scenen i det dammiga vindsrummet med The Man from Another Place (som pratar om ett Formica-bord) och de andra andevarelserna var ursprungligen ungefär tjugo minuter lång, men reducerades till cirka en minut. Jürgen Prochnow spelar en av andarna, men har inga repliker och är endast med i några sekunder, trots att hans namn står med i förtexterna. Scenen med Laura och Donna på väg till skolan trimmades ner, likaså dialog mellan Laura och James, mellan Laura och hennes mor, och så vidare. En annan scen som föll offer för saxen är där Leland innan kvällsmaten låtsas att han är en jätte:

PinocchioLELAND (big giant voice): Hello, Laura. Hello, Sarah. Where’s my axe? (singing) ”I’m hungry.”
SARAH:
Oh, Leland.
LAURA
(embarrassed): Dad.
LELAND
(suddenly speaking Norwegian): Hyggelig ĺ mřte dem. Jeg heter Leland Palmer.
Translation is: How are you? My name is Leland Palmer.

Laura and Sarah stare at him.
LELAND:
The Norwegians are coming next week and I want you to learn to say what I just learned in Norwegian. So you can talk to them. I want you to learn to say, “Hello, my name is Leland Palmer.”
LAURA:
But my name isn’t Leland Palmer.
SARAH:
Neither is mine. And can’t we talk about something serious for a change?
LELAND:
This is serious. Mr. Benjamin Horne’s got a delegation of Norwegians coming in next week and I want both of you to learn to introduce yourself. Sarah, you first.

Det är en scen som dels visar den värme och humor som trots allt finns i familjen Palmer, och dels fungerar som en koppling till pilotavsnittets scener med norrmännen på hotellet. En annan kort men intressant scen som klipptes bort var en dialog mellan Laura och BOB:

The fan turns slowly as Laura goes up the stairs.

BOB’S VOICE: Laura.
Laura’s head snaps around.
LAURA:
No … No, go away.
BOB’S VOICE:
I’m glad you let me talk to you. You used to not let me talk to you.
LAURA:
Go away. I am not talking to you.
BOB’S VOICE:
I want you.

spectralisEn annan scen som Lynch valde att eliminera var en där Laura inser att den gröna ring som hon sett i drömmen med The Man from Another Place och agent Cooper burits av Teresa Banks, som hon och Ronette Pulaski varit tillsammans med på Blue Diamond City Hotel.

LAURA (to herself): The same ring …
Laura is jolted by Bob’s voice.
BOB’S VOICE:
That’s not important. I will tell you what is important. The fan will soon be starting.
LAURA:
Who are you? Who are you REALLY?
BOB’S VOICE:
I am the One who wants to breathe through your nose and taste through your mouth.

Ytterligare material som klipptes bort: Donna ser Laura ta kokain utanför The Bang Bang Bar, Ed och Nadine flår ett rådjur, MIKE/Philip Gerard står framför en cirkel med levande ljus och kippar efter andan, en tillbakablicksscen där Teresa Banks pratar i telefon med Jacques Renault och Leland, en scen där Laura kommer hem till Bobby och hans föräldrar, och så vidare. Scenen i Renaults stuga var ursprungligen längre, likaså slutscenen med Leland/BOB i The Black Lodge. En sjukhusscen med Annie Blackburn försvann också. I den förklarar sjukhuspersonal att hon förts från Glastonbury Grove av Harry Truman. Det visar sig att Annie bär den gröna ringen. En sjuksköterska tar av den från Annies finger, tittar på den och börjar skratta hysteriskt. Även en dialogscen mellan Cooper och The Man from Another Place i The Red Room filmen klipptes bort, en fortsättning på Lauras dröm om ringen.

COOPER (looking at the table): Where is the ring?
MAN FROM ANOTHER PLACE
: Someone else has it now.
COOPER:
That would indicate that it’s the future.
MAN FROM ANOTHER PLACE:
The later events have never been kept a secret.
COOPER:
Where am I? And how can I leave?
MAN FROM ANOTHER PLACE:
You are here and there is no place to go …

A pause.

MAN FROM ANOTHER PLACE (shouts): BUT HOME!
The Man From Another Place begins to laugh uncontrollably.

Dialogen ger en liten förklaring till Coopers öde i The Black Lodge. Lynch valde även att ta bort en scen som var en direkt fortsättning på den som var seriens sista: Cooper har låst in sig i badrummet på hotellet The Great Northern medan Truman och Dr. Hayward väntar utanför.
Doc Hayward and Sheriff Truman watch the door of the bathroom anxiously.

TRUMAN: Coop … Coop …
DOC:
Cooper, are you alright?
Not getting any response, Truman breaks open the door.

Scene 237: Inside the bathroom.
Cooper, in his pajamas, lies on the floor. The mirror above the sink is shattered, with blood all over it and the sink. Cooper smiles up at them strangely.

COOPER (smiling strangely): I slipped and hit my head on the mirror. The glass broke as it struck my head. (laughs) It struck me as funny, Harry. Do you understand me, Harry, it struck me as funny.
DOC:
You are going right back to bed.
Doc and Truman help Cooper up.
COOPER:
But I haven’t brushed my teeth yet.
Cooper smiles at the uneasy pair.

twin peaks fire walk with meMed allt detta borttagna material gnagande i bakhuvudet känns Lynchs film som de rykande slaktresterna av det som en gång var en ko på en grön äng. Twin Peaks-fans har i åratal försökt få de som har rättigheterna till scenerna att inkludera dessa som extramaterial på en kommande DVD-utgåva, men inget har hänt på den fronten. Lynch är av allt att döma inte intresserad av att göra en förlängd version av filmen, trots att det länge ryktats om det. Han tycks ha lämnat Twin Peaks bakom sig. I en intervju från 2001 sa han att serien var ”dead as a doornail”. Alltså; den version vi fick 1992 är den version vi får nöja oss med. Mycket av det bortklippta materialet hade inte med Laura Palmer att göra, och ur en ren berättarteknisk aspekt kunde scenerna plockas bort utan att grundhistorien tog någon större skada. Om de inkluderats hade nog folk klagat på att filmen spretade för mycket. Men det hade i alla fall blivit en sammanfattning, en avrundning och ett värdigt farväl av tv-serien. Det hade varit mer tillfredställande för alla dess fans, och kanske just den körsbärspaj inlindad med taggtråd som Lynch ville ge dem. Men det var inte den sortens film han valde att göra i slutändan. Han valde att gå efter det som kändes bäst för honom, och det hade han all rätt till.

Trots den mördande kritik som Twin Peaks: Fire Walk with Me fick när den kom tycks filmen ha stigit i popularitet under de över tjugo år som gått. Numera tycks folk kunna se den för vad den faktiskt är: inte en film om invånarna i Twin Peaks, utan en David Lynch-film om Laura Palmers sista dagar i livet. Filmkritikern Mark Kermode anser att den är briljant, och jag är beredd att instämma. Jag ger filmen, på gammalt hederligt agent Cooper-manér, tummen upp. Den är obehaglig, suggestiv och underbart bisarr. De som har sett tv-serien och som vill ha mer av samma vara kommer troligen inte att gilla den. De som uppskattar Lynchs övriga alster, och som kan skjuta tanken på tv-serien åt sidan, kommer förhoppningsvis inte att bli besvikna.

Om nu när jag inte har något mer att säga ger jag mig återigen ut i skogen där mörka krafter lurar, där en ung flickas död ligger som en våt trasa över mitt inre, där röda draperier uppenbarar sig om man står på rätt plats, och där ugglorna inte är vad de verkar.

Jonas Wessel

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.