Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

Tarja Salmi-Jacobsons underbara resa till Turkmenistan i bilder och ... ord.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 17 september, 2015
Resereportage

Jag väljer att dyrka Torbjörn Säfve

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att proffsboxning såväl som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 03 september, 2012
Stefan Whilde

Stoisismen og vår tid

Stoisismen er en filosofi, og romernes filosofi var stoikernes filosofi. Stoisismen ble grunnlagt av den greske filosof Zenon, født i Citium på Cypros rundt 336/5. Zenon døde i Athen rundt ...

Av: Thor Olav Olsen | 06 juli, 2011
Agora - filosofiska essäer

Peru, det farligaste landet i världen

Den latinamerikanska kontinenten har i modern tid präglats av en allt tyngre skuldbörda och stor politisk instabilitet. Det gemensamma arvet från de två närbesläktade kolonialmakterna Spanien och Portugal och ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 13 februari, 2010
Reportage om politik & samhälle

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 8



Nu skulle tv- och populärkulturen vara glamourös, vilket banade väg för tv-serier som Dallas och Falcon Crest. Det fanns inte längre något utrymme för västernfilmen. Foto: WikipediaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Västernfilmen 80-talet

Efter att 1960-talet och 70-talet fällt sina politiskt präglade kommenterar om västernfilmen, gick genren på 80-talet in i en ny utvecklingsfas. Västernfilmen svävade till viss del ovan molnen och hade i många avseenden svårt att landa på fast mark. Man försökte även ingjuta mer dramatik och spänning i syfte att kyla ner den romantiska prägeln och bryta genrens linjära mönster. Ett fåtal ambitiösa försök till en mer avståndstagande romatisering ägde rum, däribland Walter Hills film The Long Riders från 1980. Trots en noggrann och spekulativ porträttering av Jesse James gärningar och öde kontrat av en genomgripade rollista, föll uppmärksamheten istället mer på soundtracket än på filmens handling. Ointresset för genren höll i sig under flera år och underblåstes delvis av en växande populär- och ungdomskultur som hellre lyssnade på musik-tv och tittade på underhållningsvåld på video. Film- och tv-bolagen satsade mer än gärna sina pengar på filmer och tv-serier vars innehåll innefattade områden som ny teknik, rättsystem, science fiction och inte minst kapitalism. Polis- och advokatserier massproducerades där Hill Street Blues och 21 Jump Street satte en sorts formell standard och Michael Mann satte stiltrenden med Miami Vice. Attityden inom tv- och populärkulturen skulle vara glamourös, fartfull, kitchig, exotisk och färgrik, vilket banade väg för tv-serier som Dallas, Falcon Crest, Moonlightning, Star Trek, och MacGyver, med flera. Det fanns helt enkelt inte längre kvar något utrymme för västernfilmen.

Avsmaken för genren kom också i samband med att en ökad medvetenhet kring landets mörkare historia långsamt uppenbarades. Allmänheten tog sig alltmer tid att studera de konsekvenser som kontinentens urinvånare fick genomlida under expansionens framfart, man hade nu fått en mer överskådlig bild av kolonialismens handlingar och följder.

Västerngenren hade inte helt försvunnit utan gick på sparlåga, det fanns krafter som inte lillät den att somna in. Visserligen producerades det ett ringa antal västernfilmer under decenniet, majoriteten bestod av lågbudgetproduktioner och nådde aldrig riktigt fram till en större publik. Två lite mer påkostade filmer skulle dock göra sig ordentligt hörda och samtidigt bli en aning stilbildande för den samtid de representerade. Skillnaden mellan de här två olika tolkningarna av vilda västern var minst lika kontrastrika som den populärkulturella publik som existerade och tog del av filmerna på 80-talet. Berättarstrukturen och estetiken gick här åt två separata håll. Lawrence Kasdans och Clint Eastwoods västernskildringar kolliderade under samma premiärår, 1985. Silverado och Pale Rider stod var för sig för två alternativa perspektiv och syn på genren. Kasdan hade tidigare etablerat sitt namn som manusförfattare åt George Lucas i Irvin Kershners rymdsaga The Empire Strikes Back (1980) och Spielbergs äventyrsepos Raiders of the Lost Ark från 1981.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Silverado återgick till de mer traditionella konventionerna och förväntningarna, laddad med nostalgisk kärlek och utan att ta sig själv på allvar men för att underhålla. Foto: WikipediaAtt de här utmärkande bidragen till filmhistorien skulle mynna ut en romantiserad återupplivning av västernfilmen kanske inte tedde sig helt oväntat från Kasdans sida.

Silverado ignorerade alla de negativa strömningar som västernfilmen för stunden konfronterades med och återgick till de mer traditionella konventionerna och förväntningarna, skillnaden var att Kasdan verkställde det hela i en sorts modern tappning laddad med nostalgisk kärlek. Filmen ville inte ta sig själv på allvar utan enbart underhålla. Den äldre, mer äventyrsökande berättardynamiken kring vilda västern, samma estetik som John Ford och Howard Hawks hade lagt grunden för under den romantiska eran på 1900-talet, tog i Silverado ut sin fulla rätt. Västernfilmen surfade under en kort tid på en gammal tidvattenvåg. Lawrence Kasdan ansträngde sig inte att kritisera samhällsklimatet, hans ambitioner bestod snarare av att återuppliva en episk känsla som sedan lång tid tillbaka hade gått förlorad utan att för den sakens skull göra anspråk på eller, framför allt, inkräkta på den postmoderna kulturen. Den massiva generositeten i Silverados upplägg ledde till att samtliga förväntningar som åskådaren kunde kräva av en västernfilm tillfredställdes. I Kasdans film återfanns en bred repertoar av alla de klicheér vars framställningar mer eller mindre bör tolkas som obligatoriska i en traditionellt bunden västernfilm, allt med avsikt att leva upp till ett nostalgiskt motto.

Vid anslaget i Silverado skildras den vidsträckta öknen tonsatt med en blandning av kontemporär orkestermusik med tydliga inslag av Dimitri Tiomkins bekanta stämningsuttryck. Man ville nämligen hålla sig på fin kant med samtiden utan att för den sakens skull bekosta sig historiska tillbakablickar. Titelsekvensen blinkar tydligt åt 50-talets förtjusning för Cinemascope och filmens händelserika inledning är menad att charma. Handlingen cirkulerar kring flera personer från olika samhällsklasser och alla får sin beskärda del av uppmärksamheten. Det politiskt korrekta ligger till grund för filmen. Det handlar om att återknyta familjeband och samtidigt hitta sin rätta plats i tillvaron.

Den kringströvande och genomgode Paden (Kevin Kline) gör sällskap med cowboyen Emmet (Scott Glenn). Tillsammans är de i färd med att hämta ut Emmets bror Jake, spelad av Kevin Costner, från häktet. Snabbt får de veta att den lilla staden Silverado blivit infekterad av korruption, och att den styrande sheriffen Cobb (Brian Dennehy) tjänat stora pengar på att hålla upp den falska fasaden. Ett stort problem infinner sig då Cobb visar sig vara en god vän till Paden. När Jake och Emmet får reda på att Cobb anlitat prisjägare för att provocera deras familjer, uppstår en ohållbar konflikt. Cobb utser samtidigt Paden till ägare av Silverados mest förnäma saloon, han tvingas nu välja sida. Under tiden dras ytterligare en figur in i bilden, den svarte cowboyen Mal, spelad av Danny Glover. Mals pappa blir kallblodigt mördad av Cobbs gäng och Mal bestämmer sig för att hämnas, intrigerna tätnar. Upplägget demonstrerade vilket förtroende västernfilmen hade i förhållande till filmindustrin under 80-talet och vilka ramar genren var tvungen att hålla sig inom för att ha en möjlighet att lyckas. Silverado kan, i viss mån, tolkas som en High-Concept-västern med riktigt låga insatser och möjlighet till hög avkastning, ingen hade egentligen något att förlora. Man var samtidigt tvungen att bryta den linjära traditionen för att kunna göra filmen mer intressant. Man blandade även in en portion distinkta element som engagerade åskådaren, Silverado riktades till en så bred publik som möjligt.

I Pale Rider går regissör Eastwood i motsatt riktning, någon romantisering var det här inte tal om. Eastwoods tematik hade en annorlunda och mörkare ton. Foto: WikipediaInnehållet skulle kännas bekant, fast karaktärerna och de komiska undertonerna förblev styrande, publiken skulle ha någon att kunna identifiera sig med. Kasdans avsikt var att, per defintion, underhålla publiken, likt en västern i en västern, på så vis skyddades innehållet från purister och konservativa västernideal, samtidigt som filmen till viss del väckte genren till liv utan att behöva skämmas för ett eventuellt fiasko. Lawrence Kasdan hade i princip fria händer att forma sin västernfilm på det sätt han önskade.

I Silverado jongleras det med revolvrar till höger och vänster, stuntmän faller ifrån försågade trappräcken och hoppar mellan hästar och diligenser i ett rasande tempo som om tyngdkraften inte existerade. När revolvrarna går varma tycks ammunitionen aldrig ta slut och de få kvinnor som skymtar förbi i allt kaos finns enbart där för att motivera hjältarna. Sheriffen i staden är dessutom korrupt, hans hantlangare bär snusnäsdukar över ansiktet och vrålar ”yehaa!” med jämna mellanrum, för att sedan skynda till en ny scen där nästa uppgörelse ska äga rum. Naturligtvis förekommer också en avslutande duell på huvudgatan. Kasdan försökte inte bara gå västernfilmen till mötes, han införlivade även en mer idealiserad bild av genrens konventioner genom att blåsa upp proportionerna. Få västernfilmer har under historiens gång berättats på ett liknande sätt eller för den delen tagit sig själv på mindre allvar än dessa. Fords och Hawkes västernfilmer arbetade utifrån något okänt och handlade mer om att använda västern som ett stiliserat underlag för eskapism och nostalgi i de berättelser de ville skildra, nämligen att återfinna och kanske i viss mån återuppleva den amerikanska drömmen. Kasdan levde istället i den amerikanska drömmen.

En västernfilm likt Silverado, paketerad med den gamla skolans estetiska stildrag, kanske kunde ha väckt folks tankar om att återknyta till en tid och känsla som en gång för länge sedan hade format landet? Detta var förmodligen inte Kasdans huvudsakliga intention, men resultatet manade till viss eftertanke.

I Pale Rider går regissör Eastwood i motsatt riktning, någon romantisering var det här inte tal om. Myten kring den vilda västern, den myt som Eastwood själv en gång i tiden varit med om att generera hade nu nått räkenskapens dag. Kontrasten mellan Pale Rider och Silverado gick inte att blunda för. Om det nu var så att de båda filmerna verkligen ville säga något om det aktuella politiska läget under det rådande 80-talet får förbli osagt, men Eastwoods tematik hade en annorlunda och mörkare ton. Om nu så var fallet, kan det friskt spekuleras i om Pale Rider kunde tolkas som en pessimistisk allegori över ett existerande samhällsklimat; Ronald Reagan regerade landet under sammat tid och hade precis återvalts som president. Vietnamkriget låg fortfarande i bakgrunden och pyrde och det var ett svårt trauma att riktigt kunna göra upp med i en handvändning. Landet behövde tid att läka. Senare skulle ännu fler utrikeskonflikter väckas till liv där skandalen kring Iran-Contras-affären väntade på att exponeras för allmänheten, med ödesdigra konsekvenser. Samtidigt ska man ha i åtanke att det kalla kriget ännu inte var över. Visserligen var relationen mellan öst och väst en aning varmare än tidigare, men spänningarna fanns fortfarande kvar.

Young Guns avvisade västernfilmens konventioner i syfte att ge mer utrymmet åt att marknadsföra en rad unga stjärnor. Foto: WikipediaClint Eastwood, vars karriär under de senare åren på 70-talet och de tidigare åren på 80-talet präglats av schimpanser samt en och annan Dirty Harry-film, fattade ett riskabelt beslut när han vid den här tidpunkten valde att göra ett nytt seriöst försök med västernfilmen. Detta skulle för övrigt bli Eastwoods allra sista traditionella västernfilm. Redan 1980 drev Eastwood med sin image i filmen Bronco Billy där han utgjorde förgrundsfiguren åt en modern kringresande vilda västern-cirkus. Oavsett filmens finansiella misslyckande visade Bronco Billy på att Eastwoods motivation till att vilja konfrontera genren från mer än ett håll inte skulle underskattas, humorn till skillnad från våldet visade sig vara rätt utgångspunkt för att återigen väcka kritikernas uppmärksamhet. I Bronco Billy gjorde Eastwood på ett ärligt sätt upp med sin egen destruktiva självbild där både alkoholmissbruk och mentala sjukdomar användes som en sorts diskurs. Kanske behövde han rannsaka sig själv för att kunna göra Pale Rider rättvisa. Eastwood visste förmodligen bättre än någon annan hur genren både kunde reflektera och anpassas till sin samtid, hädanefter skulle han inta en prominent position både framför och bakom kameran.

Berättarmässigt skiljde sig Pale Rider inte nämnvärt från de tidigare västernfilmer som Clint Eastwood hade medverkat i, men det var ändå något som inte riktigt stämde in med bilden. En överjordisk känsla hade infunnit sig. Eastwoods resonans som filmstjärna kunde här ta tillvara på en stor chans till upprättelse.

Det fanns helt plötsligt inga tydliga hjältar längre, heller inga tydliga motiv. Filmfotot innehöll få färger och kameran intog en mer statisk position, vilket gav ett mycket kargt och stilla intryck. Dialogen var sparsam och filmmusiken var mycket sällan framträdande. Karaktärerna, vars uttryckslösa ansikten kunde varit huggna ur sten, påminde mer om spöken än riktiga människor. Bibelns värderingar låg som en tung slöja över Pale Rider från början till slut och de övernaturliga inslagen gav en annorlunda vinkling åt något som istället kunde framställts som mer konventionellt. Eastwood valde denna gång att inte gå hela vägen i sin förklaring, utan lät åskådaren själv bedöma och tolka inslagen. Det var samtidigt en mycket dyster skildring av västern som Eastwood målade upp, mer opolerat kunde det nästan inte bli. 1800-talet närmade sig sitt slut och industrialismen, med sina påföljande ekonomiska förändringar var i färd med att förvanska människans omdöme genom girighet. Miljöförstöringar väntade i efterdyningarna och Bibelns ord tycktes vara den sanna vägen till själslig frälsning.

Atmosfären i Pale Rider har förblivit en av de tyngsta i genrens historia, men gav samtidigt en mer realistisk och ostiliserad bild av de västernmiljöer som man hade stiftat bekantskap med tidigare. Här fanns inga stora dammiga nybyggarstäder med rökiga salooner och stökiga bordellhus, heller inte en massa folk som i all iver trängdes ute på gatorna om att få stirra ut nykomlingarna som ridit in till staden. De kaktusbeprydda ökenlandskapen och drömmen om de öppna prärierna befann sig långt borta, som i en annan värld. Istället bemöttes man av landskapens talande tystnad och människan hade, i denna omgivning, reducerats till underkastelse. Hjältarnas tid var förbi. Pale Rider motsvarade kanske till viss del de förväntningar som postmodernismen stod för och skapade ideligen något annorlunda utifrån bekanta och igenkänningsbara element. Även om det inte var Eastwoods huvudsakliga intention, ville han sannolikt i och med filmens spartanska yttre, understryka något nytt, inte bara en förändring inom västerngenren utan som en form av nystart och eftertänksamhet inför det förgångna.

 Regissören John McTiernans hjältedikt Die Hard konstruerades i minsta detalj kring den nya tidens konventioner, prototypen för den moderna actionfilmen var född. Foto: WikipediaMen det var inte bara miljöskildringarna som var nedtonade och annorlunda. Det mesta som kunde förknippas med traditionella västernklicheér lyste med sin frånvaro. I Pale Rider återfanns nästan inget av den substans man kanske kunde förväntat sig av att få se i en västernfilm. Istället lyftes en tydlig arbetarklass fram i skepnad av en ansamling nedbrutna guldgrävare under ledning av Hull Barret, spelad av Michael Moriarty. Denna skara hårt arbetande lycksökare förtrycks av den girige markägaren LaHood (Richard Dysart). Efter att LaHood, i filmens inledning, hetsat nybyggarna och deras familjer på flykt genom att vandalisera deras läger med hjälp av betalda vapendragare, får Barrets enda dotter till slut nog. Hon beger sig en kväll ut för att be en stilla bön mot natthimlen i hopp om att få hjälp av en undsättare från ovan. Hon ber till gud att hennes familj ska få stanna kvar på den mark som de ärligt köpt och att det kapitalistiska imperium LaHood byggt upp genom att begå en miljövåldtäkt mot naturen ska försvinna ur deras liv för alltid. Hennes bön besvaras en dag då en främling plötsligt dyker upp i den nystartade lilla gruvstaden på berget. Likt ett helgon utsänd från en högre makt uppenbarar sig främlingen på den öppna gatan. Mannens häst är blekgul till färgen och hans anspråkslösa utstyrsel smälter in i den färglösa omgivningen likt ett spöke. Den höga hatt han bär på huvudet betecknar inte bara en intressant metafor för makt, formen på hatten utgör även en symbol för magi.

Gestalten rimmar på det utdrag ur Bibeln som den lilla flickan beskrev i sina böner. Nykomlingen på hästen uppger aldrig sitt namn, prästkragen understryker istället hans auktoritära roll. Familjen som erbjuder honom mat och husrum titulerar främlingen för ”the preacher” och de fattiga nybyggarna tar honom snabbt under deras vingars beskydd. LaHood försöker desperat köpa honom, vilket sedermera leder till att fraktioner och konflikter eskalerar. Främlingen vill undvika våldsamma konfrontationer om det inte är absolut nödvändigt och koncentrerar sig hellre på att sprida Bibelns budskap och värderingar bland nybyggarna. När LaHoods tålamod börjar tryta sänder han efter förstärkning. Främlingen kommer till insikt att han måste byta prästkragen mot revolvern för att skipa rättvisa då ett väsen från det förflutna anländer till staden. Hans namn är Stockburn. Kanske är han djävulen självt?

Våldet i filmen är inte finkänsligt, heller inte barmhärtigt. Filmcensuren stötte för första gången på allvarliga problem när våldet i Pale Rider skulle klippas ner, man ville samtidigt kunna upprätthålla någon form av stadigt berättande. Eastwood konfronterar det goda med det onda utan nåd på ett sätt han aldrig tidigare har gjort. I Pale Rider fanns det inget utrymme för någon rättvisa i uppgörelserna. Några utdragna och traditionella revolverdueller var det inte tal om. Pale Rider gav inte sken av och hade heller inte som avsikt att följa de obligatoriska västerntraditionerna. Samtliga uppgörelser som äger rum skildras genom att människorna ifråga befinner sig i gravt underläge innan de skoningslöst dödas. Eastwood vandrar likt en bödel mellan varje bildruta och avrättar person efter person utan att missa en enda gång. Remingtonrevolvern går varm och han laddar om vapnet på ett systematiskt vis utan att släppa blicken från horisonten, the preacher visar inga tecken på brådska. Frågan om det verkligen är en människa och inte ett övernaturligt väsen man tittar på ger mer näring åt spekulationerna, en detalj som också främjar berättandet. Våldet förvandlas snabbt till en katalysator, men blir för den sakens skull inte komiskt utan blir snarare än mer effektivt. Genom att skildra våld som egentligen strider mot västernfilmens mer traditionella konventioner och förväntningar, så underblåser Eastwood Pale Riders politiska kommentarer. Filmens regelrätta misshandlingar och dödsskjutningar finns inte där för att underhålla, Eastwood ville skaka om det allmänna medvetandet.

Till skillnad från Kasdans västernfilm Silverado, där våldet återgavs med glimten i ögat på ett förhärligat och rättfärdigt sätt, framställs våldet i Eastwoods film som mer realistiskt och stötande. Kontrasten och skillnaden i filmverkens olika våldsframställningar sår fröet till en begrundande tanke kring synen på genrens dåvarande anseende. Vad ville man egentligen påpeka med filmernas divergens? I Pale Rider är de genretypiska dragen nedtonade, statister som handlöst faller till marken efter att ha blivit beskjutna från ett trasigt balkongräcke återfinns inte. I Eastwoods film blir människor perforerade av dussintals revolverkulor. Folk dör helt enkelt på fläcken, väldigt dramatiskt, efterföljt av ett eko från revolverns mäktiga dån. Clint Eastwoods personliga uppgörelse med sin egen image blir allt mer uppenbar när våldsscener med liknande innehåll skildras i filmen. Kanske återfanns en vilja från hans egen sida att kyla ner de Dirty Harry-värderingar som han själv en gång i tiden gett upphov till. Pale Rider var först med att ifrågasätta våldet i västernfilmen med öppna kort.

Efter 1990 återkom det revisionistiska förhållningssättet inom västerfilmen. Man berättade inte för våldets skull, utan för dess konsekvenser. Här Dances with Wolves (1990). Foto: WikipediaPale Riders tysta och öppna vidder var bekanta, men det var inte lika magnifikt skildrade som i de äldre västernfilmerna, det var som att något väntade på att återupptäckas på nytt. Snön och den karga naturen hade för tillfället fått landskapen att gå i ide. Dimitri Tiomkin, vars tonsättning förr i tiden målade upp de storslagna scenerierna med hjälp av alla tänkbara harmoniska toner, lyste här med sin frånvaro. Istället dominerades ljudrummet av stillhet och tysta vindar likt ett andligt rum. Klippiga bergen framställdes i filmen som forna monument vars närvaro inte längre hägrade, utan enbart beskådade det som pågick nedanför. De ensliga miljöerna tycktes mer visa sitt förakt mot människornas fortgående planer på att exploatera. Skogarna var inte gröna, de var snarare ogästvängliga, inget tycktes kunna frodas i landskapen. Kanske var detta Eastwoods kommentar på västvärldens anseende, att det helt enkelt inte fanns så mycket kvar att se förutom konsekvenserna av den förödelse man själv hade åstadkommit. De kyliga och ofruktbara landskapen kanske samtidigt symboliserade en klarvit kanvas som bara väntade på att fyllas med färg. Det fanns kanske en gnutta hopp dold bakom den karga fasaden.

Eastwood visste med största säkerhet att åskådaren var tillräckligt klartänkt för att upptäcka detta utan att behöva poängtera det uppenbara. Att solen sken som starkast mot slutet av filmen underströk det metafysiska undertonerna i Eastwoods svar på en mer modern västernfilm. Shane och High Noon gav västernfilmen en mer jordnära anknytning, Pale Rider följde upp samma grundtanke på det spirituella planet. Bara en myt kan döda en myt.

Övergången till actionfilmen

Västerngenren levde ett sporadiskt liv och samlade visserligen på sig ett antal poäng under årtiondet men inte tillräckligt många för att kunna vända den historiskt låga konjunkturen. 1988 vände Hollywood sig med västernfilmen till ungdomen under det rådande bratpackets förvaltning; man försökte rädda genren genom att lägga ansvaret på söner till kända filmstjärnor. Filmen Young Guns från samma år baserade sitt berättande på verkliga händelser, men förlitade sig mer på action och äventyr, något som inte rimmade med kritikernas åsikter. Young Guns avvisade västernfilmens konventioner i syfte att ge mer utrymmet åt att marknadsföra en rad unga stjärnor, man ville blinka åt äldre tider med hjälp av trendiga skådespelare. Young Guns gick av denna anledning med högvinst men tillförde inte tillräckligt med substans för att vända den nedåtgående trenden. Det fanns även önskningar om att botanisera mellan västernfilm och modern actionfilm vid flera atillfällen. Regissören Walter Hill återupplivade i denna anda Sam Peckingpahs västernupplägg och estetiska stildrag i filmen Extreme Prejudice (1987), men utan någon större framgång.

Klimatet för västernfilmen blev under 80-talet alltmer avslaget, genren som genom tiderna ansetts vara amerikansk films mest populära filmgenre tvingades ge vika åt den nya så kallade actionfilmen. Som tröst kan man trots allt påpeka att den traditionella amerikanska actiongenren faktiskt var sprungen direkt ur västernfilmen. Innehållet i den moderna actionfilmen var fortfarande detsamma som västernfilmen, det gick ut på att försvara sitt land och de åsikter man trodde på. De svaga och ödmjuka i samhället skulle beskyddas och actionhjältens uppgift var att till varje pris försvara denna kärna av godhet, helst med sitt eget liv som insats.

Efter att västerngenren tillfälligt lämnat världen under 80-talets slut till förmån för den moderna actiongenren, förändrades även de attribut som hade legat till grund för den klassiska västernhjälten. Den långa och blonda cowboyen iklädd flanellskjorta och höga boots med sina trygga och rättfärdiga egenskaper kördes över av muskelberg, kampsportsstjärnor och svettiga actionhjältar i vita linnen. Hästen hade ersatts av antingen en motorcykel eller ett vrålåk med V8-motor, revolvern hade bytts ut mot automatvapen och de klippiga bergens symboliska värde fick en ny motsvarighet, den lyxuösa skyskrapan. Vapen, kostymer och starka finanser var de ny medlen. Andra kännetecken och maktfaktorer som tillskrevs den nya actionfilmen var ett ökat flygkomplex och en närmast abnorm fallenhet för kärnvapen. I samband med Berlinmurens fall 1989 blev Hollywood tvunget att leta efter filmskurkar någon annanstans på jorden. Kalla kriget hade tagit slut och USA blev sedermera vän med Ryssland, nu ville man inte längre framställa ryssar som lömska och onda. Lotten föll ganska omgående på förmögna vita män i medelåldern, vanligtvis västeuropéer, vars livsfilosofi oftast färgades av koloniala storhetstankar eller så hade de som ambition att bara komma undan lagen med en ofattbar stor summa pengar. Kokain och miljardsummor blev under 80-talet filmskurkarnas nya handelsvaror och deras motto: ”diplomatisk immunitet!”.

 Unforgiven satte punkt för myten om den vilda västern. Eastwoods rygg mot åskådaren indikerade ett bokslut. Foto: Wikipedia

Den politiska ideologin och det amerikanska samhället hade nu tagit kontrollen över Hollywood. Västernfilmens konventioner och förväntningar reläades om och ingick 1988 en permanent fusion med den moderna actionfilmen. Regissören John McTiernans hjältedikt Die Hard konstruerades i minsta detalj kring den nya tidens konventioner, prototypen för den moderna actionfilmen hade formats. Die Hard levde upp till det mål som Hollywood så länge hade siktat in sig på. Titeln signalerade High-Concept-standard, explosionerna var större än någonsin, skyskrapan innebar ett begränsat utrymme och hjälten var numerärt utmanövrerad. Han led samtidigt av kärlek-med-förhinder och ägde synonyma drag med den jordnära västernhjälten. Skurkarna var taktiska och militärt överlägsna – de hade dessutom rest hela vägen från Europa. Ett annat nytt och viktigt attribut; actionhjälten kunde nu både gråta och blöda. Han tålde inte hur många kulor och skärsår som helst och känslolivet var heller inte alltid på topp. Die Hard gjorde bot på västernfilmens lidande och vilsenhet och tog vid samma tillfälle, på västernfilmens bekostnad, ett naturligt steg mot det oundvikliga. Västerngenren hade stampat vatten tillräckligt länge och förtjänade att bli avlöst av något annat för att kunna gå vidare till något nytt och annorlunda.

Die Hard fungerade likt en nödventil åt västernfilmens instabila övertryck. Det finns en scen i filmen där tusentals brinnande värdepapper handlöst faller ner från himlen likt svävande dunfjädrar. Utgjorde dessa papper kanske en parabel över den uppskattade värdepappersvikten av västernfilmens genrenvärderingar?

Omställningsprocessen tillät västerngenren att inta en marginell position i syfte att analysera sig själv och utforska nya områden. Efter 1990 återkom det revisionistiska förhållningssättet inom västerfilmen, våldet hamnade återigen i fokus men den nya tematiken gjorde att våldet fick en ny betydande roll i narrativet. Man berättade inte för våldets skull, utan via dess konsekvenser. I Dances with Wolves från 1990 tog Kevin Costner på sig rollen som både skådespelare och regissör och gjorde kanske den mest omfattande och ärligaste porträtteringen av Nordamerikas Siouxindianer mot bakgrund av det amerikanska inbördeskriget. Att Costners figur, protagonisten John Dunbar, ensam posteras vid präriens ände där urinvånarnas närvaro snabbt blir påtalig, symboliserade inte bara genrens önskan att vidga sina vyer, utan utgjorde samtidigt en premiss där amerikansk film för första gången på länge kände sig redo att betala gamla skulder och konfrontera gamla orättvisor. Nordamerikas indianer och traditionella livsstil skulle i första hand skildras subjektivt och John Barry fick i uppgift att tonsätta dem på ett rättvist sätt i sin relation till landskapet.

Att Dances with Wolves företrädde en genre som senast under 30-talet hade belönats med en Oscar för bästa film, underströk både Hollywoods och västernfilmens nya inställning till och önskan att komma ett steg närmare att bli rentvådd.

Costners aningen oväntade bidrag till den nya moderna västernfilmen gav genren en provisorisk uppgång, men klimatet inom den kommersiella filmindustrin ansåg inte att intresset var tillräckligt stort för att satsa fullt ut. Det fanns ingen utbredd marknad för västernfilmen och mycket hade redan sagts och tagits upp i Costners film. Clint Eastwood trotsade Hollywoods prognoser och finansierade år 1991 ett femton år gammalt manus genom sitt eget produktionsbolag, trotjänaren Malpaso Productions. Unforgiven premiärvisades 1992 och resulterade i en massiv succé. Filmen markerade inte bara upplösningen av den gamla skolans västerngenre via sina mörka undertoner, utan Unforgiven satte även punkt för myten om den vilda västern, samma myt som Clint Eastwood en gång i tiden personligen hade upprättat. På filmens affisch stod Eastwood för allra första gången med ryggen vänd mot åskådaren, en detalj som bestämt indikerade ett bokslut, hädanefter skulle västernfilmen vandra vidare utan Eastwoods närvaro. Men gesten på affischen indikerade inte bara ett farväl, utan också på en underliggande skam. Han ville inte möta betraktarens blick.

Eastwoods levnadsbana hade sedan länge, både inom västern- som actiongenren, burit på ett syndfullt förflutet. Unforgiven krossade av den anledning genrens alla principer och konventioner i en enda handvändning och framställde istället vilda västern som en dyster hägring där man fick betala ett enormt moraliskt pris i syfte att frodas. Guds frånvaro i den lilla staden Big Whiskey är påtaglig och lagens närvaro företräds av sheriffen Little Bill Daggett (Gene Hackman) vars nolltolerans mot vapen är ett strängt kriterium. Synden ligger som en tung slöja över människan och den kringliggande omgivningen. Våldets natur har samtidigt övergått till ren sadism. Stereotyperna har upphört att existera och ingen tycks längre bry sig, var tiden inne för västernfilmens frigörelse? Lagföreträdare kunde här lätt förvandlas till mördare, lagen var nämligen inte längre gällande, den var anpassningsbar för dem som förfogade över den.

Västernhjältarna, vars anseende tidigare hade konstruerats på glorifierat skvaller om dygder och stordåd, visade sig enbart bestå av lögner.

Eastwoods rollfigur, den åldrade och tidigare rättslöse William Munny, ägde alla de kännetecken som Eastwoods västernhjältar dessförinnan hade omgivits av, skillnaden var att en mörkare sida nu präglade hans förflutna. I syfte att kunna göra upp med det förgångna var han tvungen att bli det han fruktade allra mest, sympatisk. Munny befann sig på moralens bottennivå och han hade ingenting att förlora. Återigen framträder den röda tråd som på ett omedvetet sätt spunnits genom Eastwoods karriär av äldre västernfilmer. 1960- 70- och 80-talens ”mannen utan namn” strålade utifrån William Munny. Tiden hade nu kommit ikapp karaktären. Främlingen hade på sätt och vis övergått till en superhjälte.

När västerngenren var död såg Eastwood sin chans till att abdikera. Lärdomarna från Sergio Leone och Don Siegel förvandlades till en konsensus med genrens pris på ikonskapande. Synden, våldet och erövringen av västern hade hela tiden gått hand i hand, Unforgiven tog initiativet och sträckte ut sin hand åt historien i syfte att be om ursäkt åt västernfilmens vägnar.

Fredrik Stomberg

Fotnot

I en serie artiklar på temat sceniska rum undersöker Fredrik Stomberg här västerngenrens reformer och möjligheter under perioden 1950-1990. Den digra ursprungliga längden på 50 sidor har gjort att vi fattat beslutet att dela upp den i en serie artiklar om åtta delar. För att till fullo åtnjuta texternas innehåll rekommenderar vi att läsningen görs kronologiskt då en efterföljande del alltid tar vid där en tidigare slutat. Detta är det sista avsnittet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Livet är en lek

Leken är ett universellt fenomen och början till all kultur. Leken har funnits sedan tidernas begynnelse och genom historien har funnits tänkare som behandlat kopplingen mellan lek och lärande. Platon ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 27 augusti, 2013

Kulturförbittring III.

Problemet med genreindelning i ett post-nihilistiskt samhälle. Anförande, Lunds Författarskola 9:e maj 2011 e.v. Genre förklaras enklast, åtminstone enligt de axiom som jag uppfattat, som uppdelad i innehåll och ...

Av: Freke Räihä | Agora - filosofiska essäer | 21 Maj, 2011

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

Förändra allt för att inte förändra någonting. Om Leoparden av Lampedusa

Stjärnorna, dessa orörliga punkter på himlen. Under natten förändras natthimlen, men det är endast betraktaren som har rört sig, men inte genom egen vilja utan därför att jorden rör sig ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 06 juli, 2013

Umeå som jag minns det

Mats Myrstener om Umeå som stad och kulturstad. I år celebrerar Umeå, ”Kvarkens pärla”, att man blivit utnämnd till kulturhuvudstad inom Europeiska unionen. Inget fel i det – Umeå har alltid ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 17 januari, 2014

6 juni - Du gamla, du fria

Du gamla, du fria   6 juni Andra muggen morgonkaffe ångar lockande. Starkt och hett med en ynka mjölkskvätt för att runda av smaken. Dagens nyheter har jag redan läst. Adrenalinet står ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 07 juni, 2007

Om å humanisere livet

Vi publicerar en essä av Thor Olav Olsen. Texten är på norska därför att vi gärna vill öppna vår tidning för bidragen från skribenter från andra nordiska länder. Livet i det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts