Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 5



Revisionistisk västernfilm, starkt anknuten till samtiden, ville belysa och reda ut historiska fakta. Little Big Man (1970) lyfte fram var en sådan film. Foto: WikipediaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Hollywoods reaktion och den nya revisionistiska västernfilmen

Omställningarna inom genren, som långsamt hade pågått sedan 50-talet, kulminerade tydligt på 1960-talet där identiteten kring efterkrigstidens västernfilm mynnade ut i en ny form, den så kallade revisionistiska västern. Att vara politisk korrekt blev en god egenskap. Trenden till en förändring av genren inleddes redan 1950 i Delmer Daves film Broken Arrow med James Stewart i huvudrollen, men tematiken skulle återkomma i bredare omfattning långt senare. Revisionistisk västernfilm uppkom till följd av att den romantiserade bilden som utmålats kring den epok som lade grunden till Nordamerikas livsstil kanske inte var så glamourös som tidigare framställts. Den revisionistiska västernfilmen var starkt anknuten till vad som pågick i samtiden och ville samtidigt belysa och reda ut historiska fakta. Filmer som Run of the Arrow (1950) Soldier Blue och Little Big Man båda från 1970 lyfte fram sidor som hade åsidosatts av många filmmakare tidigare. Baksidor och tragedier av frontens erövringar, händelser och dold ångest som ingen riktigt hade energi att ta itu med intog centrum i berättandet. Nordamerikas ursprungsbefolkning skildrades med större respekt och gavs mer utrymme att själva kunna få berätta om arméns övergrepp. Kvinnorna, som tidigare enbart stått i skuggan av mannens dominans, blev mer framträdande, vilket pekade på att mannens roll ifrågasattes och kanske heller inte var så självständig som tidigare skildrats i de äldre västernfilmerna.

Verkliga livsöden bland epokens legendarer porträtterades i den revisionistiska västern med en mindre romantiserad blick, man koncentrerade och förankrade sig alltmer i historiska fakta i syfte att tona ner romantiseringen av myterna. Resultatet blev istället en gedignare västernfilm ingen förstod sig på, konventionerna uppfylldes inte. Alla decennier hade sin unika prägel, John Fords filmer präglades av en särskild visuell stil som mer eller mindre lade grunden för hela genren, diligensen som är under attack av indianer och som dånar fram över prärien i ett rasande tempo är ett klassiskt exempel, en scen som var mycket svår att genomföra och samtidigt spektakulär för sin tid. I Fords filmer var det ofta utforskandet av vidderna och försvarandet av egendom som stod i centrum, filmer som Stagecoach (1939) och Wagon Master (1950) etablerade en stilriktning inom genren vilket skulle stanna kvar ända tills dessa dagar, men många andra filmskapre ville kommentera västerngenren under resans gång. Romatiseringen av västern hade under de föregående decennierna spelat ut sin roll och var inte lika självklar längre. Man anpassade istället genren till det som pågick i samtiden, ett ökat historiskt medvetande trädde in i västerngenren, vilket medgav nya perspektiv och nya möjligheter att berätta, fokus låg på Nordamerikas ursprungsbefolkning.

Våldet inom genren, som under de första femtio åren hade varit relativt milt och avdramatiserat, skulle under 60-talet hastigt eskalera och börja luta åt en ökad realism; när någon blev skjuten eller slagen skulle det se verkligt ut. Även karaktärer, typiska för genren, som under den klassiska västernepoken var kraftigt marginalserade, exempelvis indianerna, fick i de revisionistiska västernfilmerna ett större utrymme utan att för den sakens skull förlöjliga dem, indianer och mexikanare var längre inte några inhemska ocivilserade vildar. John Fords och Howard Hawks tidigare romantisering av genren konfronterades nu med en bister verklighet, de pågående aggressiva samhällsförändringarna gjorde sig ordentligt hörda. Kunde man rättfärdiga våld? Våldet i västernfilmen fick här en mer centraliserad premiss i berättandet, som om våldet helt plötsligt blev den främsta drivkraften, ett nödvändigt ont, och med tanke på 1900-talets globala utveckling parallellt med genren, var detta i viss mening en oundviklig tendens. Även en reservation och antikommunism började spegla sig i 60-talets västernfilmer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Våldet inom genren eskalerade under 60-talet och börja luta åt en ökad realism; blev någon skjuten eller slagen skulle det se verkligt ut. Foto: WikipediaGenrens karaktäristiska drag och de arketypiska nordliga breddgraderna, med sina klippiga berg, byttes ut mot sydligare latituder, västernfilmen flyttade söderut och fick en mer mexikansk prägel. Öknens sterilitet, likt i Leones filmer, hade nu ätit sig in i den amerikanska västernfilmens mest heliga kammare. Den revisionistiska västernfilmen skulle få publiken att engagera sig och ifrågasätta, våldet blev också ett utmärkande element för genrens framtid. Om den här förändringen kunde tolkas som protektionistisk eller inte kan diskuteras, västernfilmen ville ju trots allt överleva och gjorde allt för att hålla näsan ovan vattenytan.

Västernfilmen flyr till Europa där Sergio Leone & Ennio Morricone möter upp

Det gick så dåligt för den amerikanska västernfilmen mot mitten av 60-talet att genren, med sina konventioner, var tvungen att fly till Europa. Alternativet var att följa skeppet i djupet. Amerikansk filmindustri stod samtidigt inför en betydande omställningprocess, ett nytt Hollywood var i antågande i efterverkningarna av det turbulenta klimat samhällsförändringarna hade gett upphov till, och västernfilmen klamrade desperat efter en livbåt. Det många politiska händelserna ledde till att en laddad stämning inföll både i USA och i resten av världen, vilket drastiskt ändrade kursen för en genre som förmodligen hade sett sina bästa dagar. Västernfilmen fördes nu mot en helt ny estetisk stilriktning, närmare bestämt mot den italienska Spagettivästern. Europa tog omedvetet på sig rollen som en tillfällig förvaltare av genren, västernfilmen skulle nu avmystifieras.

En mer politiskt engagerad subgenre till Spagettivästern, den så kallade Zapatavästern, dök senare upp mot slutet av 60-talet, där handlingen huvudsakligen utspelades i New Mexico i skuggan av den brinnande revolutionen. Men en djupare tanke fanns bakom denna uppstickare. Det lite diffusa genrebegreppet Zapata härstammar från Emiliano Zapata, en av förgrundsfigurerna inom den Mexikanska revolutionen under början av 1910-talet. Här såg italienarna sin chans att använda amerikanernas utslitna genrekonventioner för mer politiska ändamål, allt i syfte att kommentera omvärlden. Zapatavästern gav, med anledning av genrens politiskt laddade innehåll, även upphov till en stridare ström av italienska filmmakare än exempelvis den mer konkreta Spagettivästern, där Sergio Leone och till viss del också regissören Sergio Corbucci höll ställningarna obestridda. Corbucci skulle sedermera ägna större delen av sin karriär åt just Zapatagenren. Leone var inte fullt lika hängiven, men drog, trots ett visst bakomliggande vemod, sitt strå till stacken med filmen A Fistful of Dynamite (Giù la testa, 1971) vilket också blev regissörens sista offentliga framträdande inom västerngenren helt och hållet. Fördelen med Zapatavästerns, å filmarens vägnar, var att innehållet och det politiska svängrummet var bredare, friare och mer laddat än i exempelvis den mer lättsamma Spagettivästern. Men trots en relativt omfattande produktion nådde de här filmerna som konsekvens aldrig ut till samma vida publik i någon större utsträckning, filmerna stannade oftast inom Europas gränser och de filmer som visades på andra sidan Atlanten var oftast kraftigt censurerade.

 En mer politiskt engagerad subgenre till Spagettivästern, den s.k. Zapatavästern, dök senare upp mot slutet av 60-talet. Här A Fistful of Dynamite (1971) Foto: WikipediaSpagettivästern, till skillnad från Zapatavästern, lät de politiska kommentarerna förbli mer lågmälda. En viss underliggande kritik riktad mot den amerikanska kapitalismen kan i viss mån urskiljas utifrån de tre filmernas gemensamma nämnare, dollarn.

Sergio Leones Dollartrilogi, med den då unge och interntionellt relativt okände Rawhide-stjärnan Clint Eastwood i titelrollen, gav uttryck åt det mest anmärkningsvärda av ironiska filmexempel som troligtvis skådats. Inte nog med att A Fistful of Dollars (1964), For A Few Dollars More (1965) och The Good The Bad and the Ugly (1966) snuvade Hollywood på dess mest avhållna filmgenre, Leones filmer spelades dessutom in i Spanien respektive Italien bestående av en till större delen europeisk ensemble, därutöver kröntes filmerna med amerikanska namn, skådespelare som i regel hade stora svårigheter med att få jobb i Hollywood, eller värre, fått nobben totalt. Europeisk film lånade en amerikansk outnyttjad skådespelarresurs. Eastwood fick som bekant nästan bara göra svartvit TV i hemlandet under 50-talet. Han var inte ens välkommen in till drömfabriken utan satsade istället på Europa, där nu filmmediet genomgick ett omfattande experimentstadium. Sergio Leone agerade likt en räddande ängel för den unge Clint och vem vet, han kanske såg en större potential i denne långe och blonde skådespelare än vad någon annan vid den tidpunkten kunde göra. Leone insåg förmodligen att han funnit en ikon som, för stunden ovetande, skulle skriva ett stort kapitel inte bara inom filmhistorien, utan även inom populärkulturen. Eastwoods sammanbitna ansikte med de kisande ögonen och den dova fåordiga rösten var Leones kommentar till den dödförklarade amerikanska västernfilmen.

Men den här duetten, bestående av Leone och Eastwood, skulle bli en trio när Ennio Morricone inbjöds att tonsätta trilogin. Då den nya avancerade ljudläggningen hade etablerat sig under 60-talet, fanns det inte mycket utrymme kvar för musiken att göra sig hörd på. Filmmusik i största allmänhet var helt enkelt inte lika intressant längre och bred orkestrerad musik tillämpades heller inte i lika stor utsträckning. Popmusiken trängde sig på från väst och utmanade den traditionella filmmusiken. Istället fokuserade man på att utforska ljudlandskapen och dess relation till bilden och filmmusiken gick, av den anledningen, på 60-talet in i ett sorts avantgardistiskt skede där många inte ville använda sig av konventionell symfonisk orkestermusik, man ville prova på nya möjligheter. Eftersom budgeten styrde kring Leones västernfilmer, så kringgick kompositören problemet genom att tonsätta trilogin med hjälp av ytterst simpla instrument på ett sätt som musikexperter än idag inte riktigt begriper hur han lyckades med. Resultatet blev en rikt illustrerad musikbild som låter lite hur som helst, men ändå på samma sätt. Varje enskilt instrument framhävs extra tydligt i en eskalerande ljudmatta, utan att för den sakens skull inkräkta på ljudbilden. En elgitarr rasslar till, någon visslar, en munharpa framträder, det plingar till, trummor börjar slå och en manskör börja eka i bakgrunden, ackompanjerat av en kvinnlig sopran. Morricone favoriserade sångerskan Edda Dell Órso. Morricone tonsatte västernfilmen på nytt och folkmusiken blev på många sätt den europeiska västernfilmens musikaliska signum.

Det fanns också en medveten tendens till underliggande humor i Morricones musik då den både var berättande och anafonisk på samma gång. Stereotypifieringen var nu än mer lekfull än tidigare, när någon stod inför att bli hängd under galgen och det visslades i soundtracket, visste man vem som stod gömd i bakgrunden redo att skjuta av repet.

Därefter komLeones Dollartrilogi som snuvade Hollywood på dess mest avhållna filmgenre. Här A Fistful of Dollars (1964). Foto: WikipediaDollartrilogin blev mycket uppskattad, nästintill kanoniserad. Trilogin blev samtidigt en oväntad uppstickare vilket bäddade för en helt ny filmestetik vars stilart än idag ekar långväga inom populärkulturen. Morricones tonsättning av Leones filmer, vars musik sedan dess figurerat i otaliga populärkulturella såväl kommersiella sammanhang som TV-inslag och reklamfilm, lär i hög grad ha påverkat generationerna efter Tiomkins tid av hur en västernfilm egentligen ska låta. TV och masskultur understödde och i vissa fall anpassades till, den typ av musik som Morricone specialierade sig på. Långsökt kan man påstå att Morricone inte bara tonsatte den europeiska västernfilmen, han deltog även i tonsättning av den filmkultur som uppkom trettio år senare. Numera hör man sällan breda symfonier och utdragna stråkar i västerngenren. Oftast återkommer den här musiken när filmerna följer upp den klassiska perioden. Musikkompositören John Barry gick exempelvis åt det hållet. Morricones toner utgick ifrån västern men mynnade ut i andra användingsområden, vilket finns kvar i luften än idag i olika tappningar. Här ser man ett exempel på hur publiken, via genrens nya tonsättning, genomgick ett generationsskifte.

I och med framgångarna med Dollartrilogin genomgick västerngernren en typ av modernisering och tillika omvärdering, vilket genomfördes under en form av europeisk övervakning. Sergio Leone visste vad han höll på med och Leone var säkerligen också medveten om de brister den amerikanska västernfilmen led av; han ville bidra med förändring. Leones västernfilmer kändes främmande men ändå inte, likt en hybrid av något slag, men det som saknades ersattes av nya, mer skämtsamma, narrativa element med underliggande religiösa toner. Stereotyperna fanns där, landskapen fanns där till viss del, men något var annorlunda. Kameran var närgående och betraktande, den fokuserade inåt, inte utåt, musiken och ljudet var mer lekfullt och våldet ännu mer påträngande.

Borta var nu sökandet efter en fast punkt, en mening i tillvaron, borta var också det familjära och det oskuldsfulla, borta var de magnifika scenerierna som Tiomkin så ambitiöst målade upp genom sin musik i den amerikanska västernfilmen. Berättandet ersattes istället av ensamma män i ett till synes ofruktbart landskap, sökande efter rikedom, inte mening. Alla knep i boken var tillåtna för att hitta en guldskatt, en skatt vars enda ledtråd var namnet på en grav. Leones västernfilmer handlade inte om att söka efter en mening med livet, att starta familj och att erövra prärien, snarare handlade Leones västerns om girighet och dess värsta konsekvens, döden. Kan det bli mer pessimistiskt eller rent ut sagt symboliskt, att leta efter en dollarskatt undangömd på en kyrkogård? Likväl påminde den europeiska spagettivästerngenren om de västernfilmer som gjordes tidigare i USA, men här handlade det inte om små människor som frodades i en imperialistisk exploateringssmiljö. Snarare skildrades människor i misär. De rika naturmiljöerna och de mänskliga förhoppningarna som så prakfullt målades upp i bred Cinemascope och i Technicolor med alla dess färger under 50-talet, såg man här inte skymten av. Istället återfanns bara sand så långt ögat kunde nå. Genrens konventioner hade rostat. Ruinerna av nybyggarsamhällen flankerarade en miljö där döden och de postapokalyptiska undertonterna ständigt var närvarande. Såväl omgivningarna som kulisserna såg övergivna och skrämmande ut, inte mytiska och välkomnande.

Leones scenografi var skrämmande på många sätt. Det var som om man vandrade omkring John Fords övergivna dekor, hundra år senare. Några av de mest illustrerande scenerna till den här nätt och jämt ödsliga känslan är när Eastwood och Eli Wallace iklädd sydstatsuniformer, rider på en diligens genom öknen när de plötsligt, i horisonten, möter ett ridande kavalleri nordstatsoldater. Kavalleriet är täckt av ökendamm och deras framfart genom öknen får dem att framstå som en trupp ridande spöken. I tron om att soldaterna tillhör sydstasarmén ropar Wallace slagord mot nord i syfte att alliera sig, men när soldaterna stannar upp intill deras vagn och borstar av sina uniformer, framträder en djup blå färg under det tjocka dammet. Därefter skickas Eastwood och Wallace till ett dystert straffläger. Att dessutom avsluta dollartrilogin med filmen The Good, the Bad and the Ugly, ute på en till synes oändlig kyrkogård, tillför den starka religösa undertonen.

Sergio Leone sammanfattar därmed lite av syftet med sin syn på västerngenren, att ur döden föds livet. Ur en genre föds en annan. Dödens närvaro är mer påtaglig i Leones västerns än i de amerikanska från samma tid. The Good, the Bad, and the Ugly är utan tvekan den mer politiskt laddade i dollartrilogin.

Här fångar Leone både det obehagliga med det komiska på ett sätt amerikanerna aldrig kunde förmå göra, förmodligen för att de inte hade de rätta glasögonen att läsa av den kulturella terrängen. Leones filmer utspelades i västerngenrens ruiner eller, milt uttryckt, dess bakgård. Leone lade ner mer ansträngning på hur ansikten uttryckte sig i närbild än hur scenografin förhöll sig till figurerna. Gjorde Leone kanske västernfilmen mer mänsklig? Eastwoods karaktär ”Mannen utan namn” tycks påminna lite om en turist som hamnat fel, en bortglömd relik hemmahörande på Nordamerikas prärier, men som istället bär en dammig poncho och planlöst driver omkring på Europas ökenslätter i väntan på att en förändring av genren ska äga rum hemma. Sergio Leones egen personliga tolkning av vilda västern spred vidsträckta ringar på vattnet och inte långt därefter blev Spagettivästern en inofficiell subgenre där filmer som Django (1966) och They Call Me Trinity (1970), med flera, dök upp i kölvattnet och dessa filmer skulle gå i samma estetiska stilriktning som Leones filmer. I de här europeiska västernfilmerna tog ammutionen i revolvrarna aldrig slut, hjältarnas moral var till synes orubblig och de tålde bokstavligt talat hur mycket stryk som helst. Våldet och humorn blev i det här filmerna än mer uppskruvat och utnyttjade till fullo de konventioner som Leone hade stakat ut tidigare.

Både Easy Rider och The Good the Bad and The Ugly tillför intressanta perspektiv på västernfilmen och dess identitet under 60-talet. Foto: WikipediaEn mer komisk ådra inom Spagettivästern skulle också viderutvecklas, där italienska skådespelare som Franco Nero, Terence Hill och Bud Spencer efteråt blev nationella publikfavoriter, karriärerna gick dock inte lika bra i USA. Något annat som karaktäreriserade Spagettivästerns var den mycket ojämna läppsynkroniseringen, även alla skott som avfyrades lät förhållandevis exakt likadant. Det var oftast enbart ett fåtal, i vissa fall bara en person som dubbade på engelska, men trots den estetiska skavanken tillförde detta ”slarv” istället en särskild krydda humor till Spagettivästernfilmerna. Man skulle långt senare även göra en grej av det här ”omedvetet ickeperfekta”.

Sammanfattningsvis kan man säga att västerngenren mognade på 60-talet, den behövde rannsaka sig själv och var redo att återfödas på nytt och den hade ett starkt behov att påverkas utifrån. Frågan var om USA var redo? Den ensamme tystlåtne mannen utan namn gav sig återigen ut för att skydda de oskydliga och straffa de onda och äregiriga, men det behövde inte betyda att han var en lagföreträdare. Den europeiska västernfilmen formades av en miljö som kantades av blandade värderingar, politiska erfarenheter och ett friare kulturklimat. Genren byggdes upp genom en kombination bestående av olika kulturella element, likt en trasdocka. Amerikansk västern grundade sig på solid materia, europeisk västern byggdes på de rester som USA hade lämnat efter sig, men betyder för den sakens skull inte att det ena resultatet var sämre än det andra. Man använde en amerikansk mall, men kryddade den med europeiska kommenterar och värderingar. Sergio Leone riktade medvetet widescreenformatet mot en människas ansikte istället för landskapet i syfte att markera ett ställningstagande. Enbart detta stildrag underblåste regissörens strävan efter att söka inåt istället för utåt. Europa upplevde samtidigt en period av uppgång och USA hade tillfälligt stagnerat. The Good the Bad and the Ugly kan, likt Easy Rider, också tolkas som en lika nödvändig roadmovie där berättelsen och innehållet i filmen konfronterar åskådaren med att ta itu med sin plats i tillvaron, att våga ifrågasätta.

Det dekadenta och trasiga USA som Fonda, Hopper och Nicholson reser igenom påminner om den öde landskap som omger Clint Eastwood, Lee van Cleef och Eli Wallace i sitt sökande. Då Easy Rider reste land och rike runt i sökandet efter mening och en förlorad själ, sökte The Good the bad and the Ugly efter guld i ett för människan övergivet landskap, men guldet hade en större betydelse, det skulles vägas mot ett samvete. Att Leones film använder amerikanska inbördeskriget som bakgrund till sitt narrativ fungerar likt en stark historisk påminnare, hittills hade ingen amerikansk film porträtterat kriget med en sådan gripande förmåga. Både Easy Rider och The Good the Bad and The Ugly tillför intressanta perspektiv på västernfilmens identitet under 60-talet och båda filmerna behövde varandras hjälp för att styra genren mot den riktningen den förtjänade.

Sergio Leone inspirerade i hög grad Hollywood att på allvar sända sin tidigare så älskade västerngenre på en välbehövlig terapikurs, den behövde rannsaka sig själv. På många sätt kändes det som om Leone ville ge publiken något som den inte visste att den ville ha, inte det som förväntades av genren.

Fredrik Stomberg

Fotnot

 I en serie artiklar på temat sceniska rum undersöker Fredrik Stomberg här västerngenrens reformer och möjligheter under perioden 1950-1990. Den digra ursprungliga längden på 50 sidor har gjort att vi fattat beslutet att dela upp den i en serie artiklar om åtta delar. För att till fullo åtnjuta texternas innehåll rekommenderar vi att läsningen görs kronologiskt då en efterföljande del alltid tar vid där en tidigare slutat.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts