Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Arbeta älska tro



Ska du bli en boss  en försäljare  eller disponent någonstansÄta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en rörelse som är impulsiv och extatisk. Snart är vi dock tillbaka i fabriken. Här är allt reglerat och kontrollerat. Människorna följer maskinerna snarare än krafterna som kommer inifrån. Raša (Nermina Lukač) dansar inte längre. Lydigt packar hon plastlådorna med sallad som fabrikens apparat matar fram med en skoningslöst förutsägbar melodi. Det verkar som om hon i själva verket är lika hemma i båda världar. I fabriken rör hon sig likt en förman, i total förståelse av den industriella apparaten. Den nytillkomna kollegan börjar nästan gråta när hon inte kan hålla tempot. Raša räddar situationen. Maskinen må diktera hennes arbete, men samtidigt står det klart att det finns något i karaktären som också står utanför maskinens kraft. Ett överskott som klumpigt kan beskrivas som ”mänsklighet”.

”Vad ska du bli?” frågade bandet Ebba Grön 1979. ”Ska du bli en boss / en försäljare / eller disponent någonstans / eller kanske nöjer du dig med / vilket jävla skitjobb som helst”. Uppmaningen var: ”Fortsätt fortsätt å va rebell / fortsätt fortsätt å va dig själv”. Alternativet var förutsägbart och konventionellt: ”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / samma sak händer imorgon / jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo”. Och detta var ”inget liv”, det var ”slaveri”. Gabriella Pilchers debutfilm ”Äta sova dö” är värd att uppskattas på många nivåer, inte minst för hur den sätter fingret på något så svårfångat som ett samhälles förändring. Det är ingen överdrift att hävda att också Pilcher frågar ”vad ska du bli”. Hennes svar uppmanar oss att tänka på skillnaden mellan 1979 och 2012 och det skifte i samhälle och kultur som inträffat.

Idag framstår den svenska punkens förgrundsgestalter i Ebba Grön som talesmän för ett tämligen borgerligt uppror inom välbekanta parametrar. Raša har ett ”skitjobb” inom förpackningsindustrin. Men det är inte detta som utgör hennes slaveri. Hur vi ser på arbete har förändrats i grunden, speciellt de manuella arbeten som går att få utan studier. Hotet för Raša kommer inte från arbetets förutsägbarhet. Tvärt om är det när hon får gå på grund av det ekonomiska läget som hon reduceras till en i mängden bland arbetslösa i en utflyttningsort och därmed kommer att tillhöra ett av de allra lägsta skikten av vårt klassamhälle. Det värsta som kan hända är inte att packa medelklassens ruccola i Bjuv. Det värsta är att inte kunna ta hand om en far vars kropp slitits ut av grovjobb utan att samhället tar sitt ansvar.

eller kanske nöjer du dig med vilket jävla skitjobb som helst

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Punkens hårdföra krav på självförverkligande hinner dock aldrig komma till tals, om dessa krav ens artikuleras nu för tiden. Det finns gott om statssanktionerad cynism som tar upp all plats. Här är det viktigt att skilja mellan cynism som ett enkelt negativt förakt och cynism som en ideologisk produkt där sanningen överskuggas av bekväma falskheter. Representanterna för stat och kapital förringar och infantiliserar Raša för att kunna frånsäga sig ansvar. Läkaren svarar på faderns (Milan Dragišic) önskan att bli sjukskriven med ett ”allt handlar inte om pengar. Man får inte bli girig”. Fabriksledningen som sparkar Raša försöker hela tiden att förklara för personalen att det känns så jobbig för dem att behöva göra detta. Till slut är det som om de lyckas övertyga sig själva om att det är nog är de som lider mest. Priset tar som vanligt Arbetsförmedlingen i ett Sverige där cynismen upphöjts till statsreligion. Raša skapar ”själv förutsättningarna för att få jobb” precis som om den post-Fordistiska samhällsomläggningen låg på hennes axlar. Och efter jobbcoachens vuxendagis i arbetslinjens nonsensvärld uppmanas de tvångskommenderade deltagarna att försöka ”ta till vara” på chansen som de fått: ”Ni har faktiskt hela framtiden för er nu”.

Ungdomliga rebeller och arbetsskygga fattighjon lyser med sin frånvaro i Pilchers film. Raša vill arbeta. Och även om vi ska akta oss för att moralisera efter filmens exempel på dubbelmoral, går det inte att skygga för att Pilcher också beskriver hur arbete kan vara bra för oss, i vilket fall som helst mycket bättre än arbetslöshetens fruktansvärda tristess. Nog för att Raša hade sluppit att inlemma sig i förnedrande system av dominans om hon hade garanterats medborgarlön, men arbetet har fortfarande ett värde (vilket inte behöver stå i motsatsförhållande till att avfärda ”arbetslinjen”). Att bli utpekat som varande skyldig till sin egen arbetslöshet är, i vilket fall om helst, den ultimata förolämpningen. I en märklig konkurrens så framstår snart fabrikens maskin som något som garanterar mer mänsklighet åt subjektet än statscynismens lakejer.

För att komma till det filmiska i Pilchers film måste vi först röra oss genom den indignation som hennes ämne ger upphov till. Detta har till en viss del att göra med den ”realism” som filmen gör anspråk på, men inte endast. Vid sidan av Roy Andersson har vi här till slut en konstnär som har modet att också peka på det mest ruttna i vårt samhälle. Att hylla deras konsts formella egenskaper kan leda till en estetisk flykt från vad de egentligen vill säga, även om det svårt att lämnas oberörd av fotografen Johan Lundborgs visuella lyrik. Så trots att det är en skam måste vi skynda förbi filmspråket för att uppehålla oss vid språket som sådant, dess allra skitigaste bokstavliga nivå. Vad är berättelsen? Hur kan den skapa denna bild av hårt slående ärlighet?

Fortsätt fortsätt å va rebell  fortsätt fortsätt å va dig självBåde Pernilla Augusts filmatisering av Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Pilchers ”Äta sova dö” lyckas hålla sig kvar vid sin berättelses pregnans genom att fokusera på kärlek snarare än på passion, på ”älskandet” snarare än förälskelsen. Det är förmodligen inte någon slump att båda filmer har gjorts av kvinnor och har kvinnor i huvudrollen. Ett renodlat kärleksdrama kan lätt bli en flykt från indignationen, det kan lätt suga luften ur allt annat runt omkring. Vi kan konstatera (med risk för att ett antal manliga romantiker måste möta arbetslösheten) att förälskelse är en allt för enkel flykt från skånsk utflytningsort. Raša älskar, utan tvivel. Hon hyser kärlek till hennes far och till den unge Nicki (Jonathan Lampinen) som hon tagit under sina fleeceklädda vingar. Hon är en empatisk människa i affektiva förhållanden. Detta är lika mycket hennes värld som arbetet. Och det är också denna värld som leder till hennes vilja att stanna kvar på en plats där arbete inte finns. Bevekelsegrunden är enkel. Grymheten i samhällets krav är tydlig.

Berättelser om köttslig kärlek handlar om frivilliga uppbrott och paradigmskifte, speciellt i gestaltandet av kvinnor. Andra former av kärlek, till föräldrar eller syskonlika band, binder subjektet i känslomässiga nätverk som på många sätt är långt mer komplexa och stationära. Idén om individens självförverkligande ”fortsätt och va dig själv” (i Ebba Gröns sång) möts av en existerande verklighet av mänskliga förhållanden. Detta utgör också ett samhälles djupa struktur av mellanmänskliga band som ofta glöms bort. Ett samhälle byggt på förälskelsens logik må vara dynamiskt, men samtidigt instabilt och tämligen ensamt (efter det att förälskelsen inte lever upp till förhoppningen). Det går att vända på frågan ”vad vill du bli” och istället diskutera vad samhället vill bli? Vill vi vara ett samhälle där banden mellan generationer försvinner och där vänner är de människor inom ett ”socialt närverk” som kan ge oss kontakter och prestige? Hur stark måste den romantiska förälskelsen vara för att vi ska kunna överleva i en känslomässig öken? Och när kommer vår oförmåga att älska att övergå i en likadan oförmåga att förälska oss?

Till slut måste vi också fråga oss hur stark individen måste vara i detta samhälle, vilket kraft som krävs för att fortsätta älska och att kämpa för ett arbete. Råstark, utan tvekan. Det är också i detta som optimismen i Pilchers film döljer sig. Raša är en urkraft men hon möts av strukturella hinder som kan besegra vem som helst. Hon är en ung kvinna som vill och kan göra allt för att försörja sig och sin far, förutom att lämna de som hon älskar. Historien går igen. Hur ofta hör vi inte om konstnärer och andra som inom rimlighetens gränser har förvandlat sig till goda entreprenörer bara för att mötas av samma vägg av omöjlighet. Vid misslyckandet står statscynismens moraliserande och fäller sin dom, innan makthavare och de ”framgångsrika” går hem till lägenheter och villor som städats av skattefinansierad arbetskraft i det nya bidragssamhället.

Några av personerna bakom Äta sova dö på Guldbaggegalan 2013. Övre raden: Gabriela Pichler, Johan Lundborg, Milan Dragišić. Nedre raden: China Åhlander, Ružica Pichler.WikipediaHoola Bandoola Band frågade sig 1972, med Mikael Wiehes ord, ”Vem kan man lita på?”. I Thomas Di Levas mer individualistiska språk stöptes frågan 1987 om till ”Vem ska jag tro på?”. Raša vet att hon inte kan lita eller tro på samhället. Det är lika lite en utväg som tron på den räddande gudomlighet som tillhör det förflutna. Raša tror på sig själv, med alla rimliga tvivel i världen, men ändå. Och i denna tro som den starka individen påvisar finns också en väg framåt. Det handlar om att återvinna tron på individen från neoliberalismens cyniska strupgrepp. Det är längst ner i samhällsordningen som det måste tros och det måste kämpas. De som fötts in i systemet behöver ingen tro på individen, de gör tvärt emot vad de säger och sätter all tillit till det kollektiv som de tillhör. Deras individualism är vissa gruppers förklädda särintressen. Statscynismen resulterar i ett nedbrytande av utsatta individers tro på sig själva. Förhoppningen rörande vad vi kan bli som individer kan vara radikal i sig själv.

Att tro på sig själv betyder inte att individen tror sig ha de rätta lösningarna. Raša har inga lösningar på samhällets problem, knappt ens på sina egna. Att tro på sig själv är tron att det går att föreställa sig en framtid som är bättre än den man befinner sig i. Hur denna ska skapas är en senare fråga. Där är inte individualismen en lösning, men utan individens tro så går det inte heller att föreställa sig ett inkluderande kollektiv. Att tro på sig själv är också att förvägra systemets rätt att döma ut individen. Mänskligheten börjar och slutar med individen, på riktigt. Klassamhället företräder en kollektivism som resulterar i övergrepp. Varje kollektiv lösning där alla inte har lika värde utgör en fara. Det är med Raša, från botten av ett uppdelat Sverige, vi måste börja samhällsbygget igen genom att arbeta, älska och tro.

Axel Andersson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts