Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin tur något hoppingivande



Francis Ford Coppola regisserade 1983 filmerna Rumble Fish och The Outsiders. Foto: Wikipedia

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och känsla av hopplöshet. Det var Francis Ford Coppola som år 1983 filmatiserade de två ungdomsböckerna Rumble Fish och The Outsiders av författaren Susan Eloise Hinton. Författaren använde sig oftast av initialer för att inte få sina böcker avfärdade på grund av att hon var kvinna. Based on the novel by S.E Hinton, heter det.

Man gör dock bäst i att frångå begrepp som manligt och kvinnligt när man ser dessa filmer. Det intressanta är att se individerna, deras känslor och hur de interagerar i grupp. En tonårings känslor och behov är desamma idag som de var för 30 eller 50 år sedan även om miljöerna runtomkring dem har ändrats. Både Rumble Fish och The Outsiders visar tonåringar i kamp mot sin tillvaro. Man är frustrerad för att man känner sig begränsad och instängd eller utestängd. Frustrationen blir till ilska. Efter ilskan finns en ledsamhet över att saker och ting är som de är, en längtan bort från ens personliga och samhällets stängsel.

I filmerna presenteras ett skådespelarteam ännu i början av sin karriär. Matt Dillon, Nicholas Cage, Chris Penn och Diane Lane strålar som tonåringar i Rumble Fish, tillsammans med den något äldre Mickey Rourke. Tonårsgänget hänger i sitt närområde, bråkar med andra tonårsgäng. Mickey Rourkes karaktär, med smeknamnet Motorcycle Boy, är den glorifierade storebrodern. Han som en gång ägde gatorna men sedan försvann. Matt Dillons karaktär, Rusty James, är lillebrodern. Han som tagit efter och vill bli lika cool som sin brorsa. När filmen börjar dyker Motorcycle Boy upp igen efter en tids frånvaro. Han har varit i Kalifornien, upplevt saker, blivit mer analytisk, mer filosofisk. Grabbarna tycker att han har blivit annorlunda, på något sätt äldre. Polisen vill ha bort honom från stan igen, eftersom han har dåligt inflytande. Rusty James vill att han ska se honom. Under den tuffa grabbiga ytan anar vi att Rusty James inget hellre vill än att bli älskad och sedd. Han är rädd för att bli ensam, troligen för att han blev övergiven av sin mamma när han var liten. Deras pappa, spelad av Dennis Hopper, är en alkoholiserad advokat på socialbidrag. Motorcycle Boy och Pappan kan växla stora ord med varandra på ett filosofisk plan som inte Rusty James behärskar, även det blir en frustration för honom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Rumble Fish är förutom en film med suggestivt manus och fantastiska repliker en estetisk filmupplevelse utöver det vanliga. Filmen tillåter sig en mängd effekter och lyckas göra det smakfullt. Kameran zoomar in närbilder ur kreativa vinklar. När det hettar till i tempot följer kameran med i karaktärernas fart och blir rörlig. Det är deras perspektiv vi följer. När Rusty James efter ett slagsmål får en nära döden upplevelse ser vi hur hans själ lämnar kroppen, och följer med på själens resa innan den åter landar i honom. Med dessa knep dras vi in i miljön som filmen utspelar sig i. Staden, gränderna, gatorna. Då en stor del av handlingen utspelar sig i kvälls- och nattljus blir det även ett frekvent användande av skuggor och silhuetter. En liten katt får en skrämmande stor skugga i gatubelysningens dova sken, som en symbol för de unga pojkarna som är ute i samma gränder. Filmen är dessutom svartvit. Inte för att tekniken krävde det, utan för att leka med sinnena och mediet. Motorcycle Boy är färgblind och har en hörselskada. På frågan om hur han upplever det svarar han: som gammal svartvit TV och med volymen riktigt lågt. Precis så får vi också uppleva det både via bilden och ljudet i filmen.

Filmens/bokens titel Rumble Fish får sin förklaring. Motorcycle Boy fäster sig vid djuraffärens akvariefiskar (de för övrigt enda objekten som vi får se i färg). Han tycker att de borde släppas ut i floden. När man har dessa fiskar på för trångt utrymme blir de aggressiva. De försöker döda varandra om de simmar i samma skål. Sätter man en spegel framför akvariet försöker fisken till och med att attackera sig själv, döda sin egen spegelbild. Att fiskarna är en symbol för ungdomarna blir illustrerat när Rusty James ser sin reflektion i ett polisbilsfönster och krossar rutan av ilska. Fiskarna måste släppas ut i floden, tillbaka till sin frihet. Rumble Fish slutar med Rusty James silhuett vid havet bland flygande måsar. Mitt i all ilska är det en bild som andas hopp.

Filmatiseringarna byggde på de två ungdomsböckerna Rumble Fish och The Outsiders, skrivna av författaren Susan Eloise HintonOm Rumble Fish skildrar en frustration skapad på grund av hämmade personligheter, så skildrar The Outsiders en frustration skapad av klassamhället. I The Outsiders är ungdomarna indelade i två tillhörigheter beroende på vilken sida av staden de kommer ifrån. Snobbarna är de mer välbärgade och Greasers är de andra, de med vax i håret som enligt Snobbarna inte har några framtidsutsikter. När några killar från de båda klasserna drabbar samman en kväll slutar slagsmålet i att en av Snobbarna dödas av en Greaser. Killen som höll i den dödande kniven, Johnny (Ralph Macchio) och hans vän Ponyboy (C.Thomas Howell) flyr staden och gömmer sig i en övergiven kyrka. Under dessa dagar som killarna lever ännu mer utanför samhället känns de ändå mer fria. Kanske för att de på sin flykt även kommer bort från sin egen klass. De läser högt ur en bok, beundrar gryningen och filosoferar om livet. Ingen av dem hade egentligen velat hamna i slagsmål från första början. Det som hände var i självförsvar. När killarna återvänder hemåt väntar ett oundvikligt storbråk mellan gängen, eftersom Snobbarna måste hämnas sin döde vän. I ett ärligt samtal strax innan bråket erkänner två från de olika gängen uppgivet hur de har ledsnat på situationen. Att de har tröttnat på att definiera varandra efter grupptillhörighet. Men trots detta så kommer storbråket fortfarande att äga rum. Och oavsett vem som vinner så kommer de inblandade fortfarande att tillhöra sin grupp varav den ena förväntas vara den lycklige och välbärgade och den andra den utstötte. Man är fången i en förlegad grupptillhörighet men börjar bli trött på det. “Det måste finnas en plats där människor bara är människor“ säger Johnny.

Johnny dör av brännskador efter att ha räddat skolbarn från en brinnande kyrka. En heroisk handling som ingen hade trott om en Greaser. På sjukhuset kommer han till ro med sitt öde. I ett brev till Ponyboy skriver han att barnen som han räddade var mer värdefulla än han själv och han gläds över att han upptäckte gryningens skönhet innan han dog. Han ber Ponyboy att upplysa vännen Dally (Matt Dillon) om gryningen, för han tror inte att Dally någonsin har lagt märke till hur fin den är. Som i en roman skriven av John Steinbeck; det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin tur något hoppingivande.

Matt Dillons karaktär är inte den man kommer närmast i The Outsiders. Därför ger han intrycket av att vara mer hård och “galen” än i Rumble Fish där han är huvudfigur. Men även i The Outsiders lyckas det mjuka skina fram under hans hårda yta. Det mjuka ter sig dock hårt. När Johnny dör blir känslorna för mycket för honom och han stormar iväg och rånar en butik i ett rent okontrollerat känsloutbrott. Rånet leder till att polisen jagar och skjuter honom då han bär på ett vapen (som visserligen inte är laddat). När han ligger död skriker någon, “Han är ju bara ett barn!”

Och de är ju bara barn. Då som nu. Barn som hamnar och växer upp i sin omgivning, finner sin plats och försöker höra hemma någonstans. Ponyboy blir kär i Cherry (Diane Lane), en tjej från andra sidan stan. De kan prata med varandra på ett sätt som känns bekvämt och hon gillar honom. Ändå förklarar hon att hon inte kommer att prata med honom i skolan. Han förstår. Hon berättar att den mördade Greasern faktiskt var en fin kille. Vilket han säkert var om vi hade fått se historien ur hans perspektiv. Av det lilla vi såg, var han bara en aggressiv tonåring i slagsmål. “Kan du se gryningen från din sida av stan?” frågar Ponyboy. Ja svarar hon. “Det kan man från min sida också”, säger han som för att poängtera deras samhörighet. Förutsättningar till förändring finns i var och ens erkännande att något inte är som det ska.

Vi säger grattis till dessa två 30-åringar som tål att ses om, mer än en gång.

Nicole E. Wallenrodhe

 

.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.