Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

TIC TAC TIC TAC

Det var 5475 dagar sen jag helt utan förvarning kraschade in i en förälskelse som inte alls var lämplig med dig. Det tog 365 dagar att sluta vara ledsen, efter ditt ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 juli, 2014
Gästkrönikör

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | 13 februari, 2017
Kulturreportage

Mellanspråkligheter; sakralitet och galenskap hos Lars von Trier



 

Apocalipsis cum figurisI denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet

Natten som är den ställföreträdande dagen

har ingjutit i mig ett ordlöst språk som ingen talar

Ordlös andas jag ut i det, i en rymd av tystnad som skriker

I denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet

(Hebriana Alainentalo )

Att skriva om Lars von Trier är som att skriva en estetisk biodicé, ett rättfärdigande av livet som konst. Von Triers gud befriar inte från – utan banar till lidande. Hans filmer är en psykos samtidigt som de är ett sätt genom vilket de sakrala krafterna uppdagas. Från den skrikande kristna godheten och antimoderna kärleken i Breaking the Waves till den gammaltestamentliga Dogville, från den panteistiska och psykotiska Antichrist till Melancholias terapi är Lars von Triers dionysiska galenskap någonting heligt.

Figur 01Lars von Trier talar genom ett språk som ingenting har med litteraturen att göra. Han filmspråkar, det oniriska språket som endast filmkonsten kan förverkliga. Det finns filmer som baseras på manus eller böcker, det vill säga på litteraturen. Där intar händelsernas förlopp en narrativ skandering. Men inte i von Triers filmer. Man måste se filmen såsom vore den en resa i regissörens själ, filmen är bilder i rörelse (så heter film på kinesiska), återblickar av drömmar och mardrömmar. Våra kritiker går på teater och på bio för att åskåda litteratur. Men det finns ingenting som är så bortom litteraturen och berättelsen än film- och teaterspråket.

 

Kaos

Figur 02aLiksom en insektsvärm som lämnar sin kupa, svärmen tar form, blir en rotation, en snurr av tusentals små varelser, var och en svävar i sin egen bana: cirkulära, elliptiska, avlånga, i vertikala, i horisontala; flätande in i varandra, i en dynamik som ständigt växlar och tar nya former. Ett stort klot som nu vidgar sig, nu knyter till sig, en utvidgning och en kompression, in och ut som i en andning. För att sedan plötsligt försvinna, guidad av begäret, till en ny fortplantning, till ett nytt liv. Detta liknar von Triers filmspråk.

I Antichrist råder Kaos. Kaos råder! Detta säger kvinnan, detta säger fågeln och de tre tiggarna (rådjuret, korpen och räven). Den kristna skapelsetanken att allt frambringades ur intet enbart genom ett Gudsord är föga åskådlig. I symboliskt tänkande ersätts det av en föreställning om hur ordning upprättades inom en ursprunglig, oredig blandning av elementen. Kaos (på grekiska Χάος) är det som fanns innan allting annat och ur vilket uppstod den bredbröstade Gaia (jorden) och Eros (kärlek). Kaos är bebott av den ursprungliga sakrala kraften som är starkare än gudarna.

Figur 02bEtt ungt par älskar med varandra medan den lilla sonen i ett försök att lära sig flyga... dör. Sorgen är stor. Smärtan ännu mer. Mannen är sorgen, kvinnan är smärtan. Mannen är nu inte länge en far eller en make, han tar på sig rollen av terapeut för att ”bota” kvinnan. Mannen är kanon och norm. Kvinnan är Kaos. Och kaoset går inte att botas.

I Antichrist säger mannen till kvinnan att hon måste lära sig att kontrollera sin egen kropp precis som ”naturen” gör. Kvinnan svarar att  ”naturen” är kvinnornas fiende. 

Figur 02cTrädet

Kvinnan väljer skogen. Paret bor i en stor stuga mitt i skogen. Skogen är träd och djur. Trädet har en enorm betydelse i filmen. Trädet har sina rötter djupt ner i det osynliga och sprider sig i olika former. Grenar som blir armar och händer; trädet blir symbol för vishet och evighet och står i motsats till död, orm, demoner och drakar.

I Veda (Upanishad) finner vi också trädet som har rötterna mot himlen. Det är från trädet som den heliga drycken Soma eller Amrta kommer och det är bland trädets grenar och blad som Yama, kung eller gud över det ursprungliga, bor. I den persiska mytologin finns det biformiga trädet, det ena innehåller alla frön, från det andra rinner den heliga drycken Kaoma som ger vishet.

Figur 03I den assyriska och babyloniska myten finns Eridu, det kosmiska trädet som är djupenhetens hus. Men trädet är också en kvinna: Ishtar, Anat, Tammuz, Kybele som symboliserar den feminina naturen och dess kraft. Hesperiderna är Nix (natten), de heter Aigle, Erytheia och Hesperarethousa – vackra nymfer som bor i den magiska skogen och vaktas av draken Ladon med 100 huvud – de sköter det gyllene trädet som har tusentals grenar och vars frukter är av guld. På Irland, hos druiderna, finns myten om gudinnan Mag eller Bile som betyder Heligt träd eller skinande ett. I den heliga Eddan finner vi Idun som bevarar odödlighetens frukter, och trädet Yggdrasil. Yggdrasil hade tre rötter, och Mimers brunn låg under den rot som ledde till Jotunheim. Den som drack ur Mimers brunn kunde se och höra allt som hade hänt och allt som skulle ske. Mimer som drack varje dag var därför mycket kunnig i vad som hände i världen. Oden offrade sitt ena öga för att få en klunk, och kunde därefter se allt som hände i världen.

Djuret

Figur 04Djuren intar även det en avgörande betydelse i von Triers film. Det är djuren som ger kvinnan den kunskap – avslöjandet – om hennes mans verkliga syfte. Djuret befinner sig i världen som vatten i vatten. När ett djur strider mot ett annat djur sker detta i en kontext som har givna regler vilka gäller för både vinnaren och för förloraren. Det är därför det vinnande djuret inte uppvisar några triumfkänslor – som människan gör – utan återgår till det likgiltiga tillstånd som fanns före striden. Precis som vatten i vatten.

Lars von Trier uppvisar, i sitt konstverk, en psykos orsakad av det mest fruktansvärda som kan hända en mor: sitt eget barns död. Det gör han genom att blanda det jungianska och freudianska – mannen säger att Freud är gammaldags psykologi – teorier med personliga erfarenheter av sakralitet och dårskap. Men det som är viktigt är hur han – antiborgerligt – visar hur en mor offrar allt det hon är på sin döde sons altare. Hon offrar sitt moderskap och söker döda mannen, fadern; det vill säga han som befruktade henne så att hon kunde avla denna biologiska död. Hon hatar honom för att han satt ”ordning” och ”natur” i Kaos.

Denna text kunde skrivas bara genom ett analytiskt bedrägeri av Lars von Triers ovannämnda film Antichrist.

Scenario

 

Figur 05Kvinnan, hon talar

Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla på det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt begär ensamt. Det är det erotiska begäret och rädslan inför döden som tvingar oss att öppna våra ögon för det som vi kallar döden. Spelar Gud tärning? Nere på atomens nivå är verkligheten en möjlighet, en tendens, eller är den en möjlighet för våra meningar att uttryckas? Måste vi räkna med att tillvaron rymmer något mitt emellan existens och icke-existens, nämligen möjligheten till existens, Aristoteles potentia? Om ett visst energipaket, ett ljuspartikel, uppträder samtidigt på båda sidor om en skärm med hål i är det då som möjligheten plötsligt aktualiseras och blir verklighet, kanske rentav genom iakttagarens instrument? Var ligger den sökta mittpunkten? Med andra ord: är det verkligt att du inte är tillsammans med mig nu eller är det jag som har blivit blind och inte kan se dig?

Figur 06Men om det är så att jag har blivit blind och inte uppfattar att du är här tillsammans med mig och har varit här hela tiden; betyder inte detta att bara ögonen eller vilken som helst annan förmåga att se gör verkligheten verklig? Är de blinda helt utanför verkligheten då? Om vi befinner oss i på en plats som inte är verklig, betyder inte detta att det finns, att det existerar ett icke-verkligt icke-existensfält? Om detta icke-existensfält existerar, betyder inte detta att icke-verkligheten inte finns som icke-verklighet utan att den finns som verklighet? Betyder inte detta att allt är verkligt? Men om allt är verkligt, varför ser jag inte dig nu? Betyder detta att du finns men bara i min längtan till dig? Jag darrar. Förnuftet är grunden för all barbari.

Kvinnan vänder sig inte bara mot den sårade och kastrerade mannen: hans ben penetreras grymt av ett järnföremål, hon kedjar fast honom på ett runt verktyg som liknar en liten kvarn; utan hon förnedrar också honom med en desperat kärlek. Det är utblottningens process som är den drivande kraften i hennes fruktansvärda verk. 

Naturen

Det är tabut, det är den heliga otillåtligheten som försvarar det som världen kallar natur; inte den goda uppfostran, inte lagen. Om trädet är heligt för en gud kommer ingen att röra det; om djuret är heligt skall ingen äta det. Men de heliga, de sakrala förbuden som skyddade den Stora Modern är borta och en monoteism som blivit mer och mer monoateism har förstört alla kulter, alla de heliga, sakrala fasorna för naturen. Jorden kan förintas ty den inte längre är helig! (Efter Platon). Den mest utplundrande av alla vetenskaper har plötsligt dykt upp i ett tomrum utan något tabu. O helige Kaos, hur länge till? Tills bara ett enda träd finns kvar, tills den sista korpen flyger, tills en enda molekyl av vatten finns kvar – kanske med lite vin i.

Figur 07Varje tanke är hotad av lagen

Lagen, det sunda omdömet – som är också sunt förnuft – och moralen. Lagen tar gestalt i en osynlig varelse som minutiöst förintar våra inre organ. Den liknar en cancer. Geologiskt och geografiskt organiserad har Lagen herraväldet över oss, både mentalt och fysiskt. Min tanke på dig blir straffad av Lagen så att varje rörelse i riktning mot dig blir omtolkad av Lagen – tanken blir en metafor, i den mer allmänna betydelsen. Mitt begär tillsammans med din längtan till mig blir då metaforer för förräderiet, likaväl som samlaget oss emellan är en metafor för mordet. Det är i detta kosmos omringat av Lagen som avgrunden har blivit till ett skrik och skriket blivit till ord.

Han talar

Du talar mycket, men tillåt inte ditt delirium att spruta sina illaluktande vätskor på mig, på dig. Med utgångspunkt i den intakta kärleksdrömmen om dig och mot bakgrunden av detta kalla fängelserum uttrycker jag min tillvaro i kontrollerade former och överflyttar all känsla till drömmar om ditt underliv, din stjärt och din mun. Detta signalerar en möjlig inledning till fobier, men samtidigt en ny himmel vid sidan om vår förälskelse! Om det finns ett enda sätt att säga sanningen så är sätten att tiga om den otaliga.

Figur 08

Gryningar och nätter växlar med föga förändrade tecken. Skogen är hård, skogen är den fråga som du lämnar kvar hos mig när du springer bort eller när du – instängd i din egen rädsla för att vara instängd – förvandlar din kärlek till mig till en paradoxalt enkel rörelse i skuggans tid. Om jag bara kunde förtydliga min kärlek för dig, om jag bara kunde hålla dig och ge dig skydd i denna fruktansvärda skog. Försvinna kan jag inte – inte återvända heller; sedan är nattens gröna smedja – aftonen blir lång – ett straff eller en bön till Ingenmansguden. 

Figurerna bryter sig såsom vågen mot den yttersta udden vid berget eller möjligen vid dödsriket. Och nu i de slutna ögonen inträder halvmånen. Ett moln sväller och när sömnen för det allt längre bort är blodet ännu kvar bortom döden.

Ett vittne om sonen

För att släcka törsten efter himlen tog barnet utgången genom fönstret. Eller hoppade han bara för att ljuvt kunna flyga tillsammans med snöflingorna. Ängeln hade inga vingar längre när detta skedde och han föll så många våningar, Herre Gud! och dog. Blodspåret på asfalten har ej sköljts bort, trots fyra månader av snö och regn. Misericordia. Miserere. Misericordia. Visa oss din jävla barmhärtighet fuktige Herre!

Figur 09

Terminalis punctum har redan nåtts. Hör du pojkens röst? Hör du när han ropar? Hans skrik omfamnar dig liksom ett gyllene skinn. Och nu – som när furierna och backanterna samlades vid hans, liksom Dionysos, sönderslitna kropp. Den sjukan, sade biofadern, ska kureras. Han repeterar: k u r e r a s. Kanske med något kilo lyckopiller och bli till det som hon alltid har, för övrigt, velat bli: en människoskugga.

 

Ensam blixtrade pojken till och föll i ett kärr av blod. Men han förintas inte; det är de som tror på det som är förintelsen! De döda begraver de döda! Ledsen, men all denna flykt av eld gjorde honom blind för annat. Inte för dig. Du älskar biopappan. Dig du dig dig, och dessa andra barn som inte delar samma öde. Nej, det skall de inte. Men Ödet är större än oss och vinner alltid. Pojkens snyftning bad om hjälp. Ljuvare var att leva än att sjunka i denna magma, lättare att upplösas i vinden än i denna gyttja.

 Han känner i sitt bröst, en plåga under en klump av vingar; slagsmål och kärlekslekar. Nu lyser han i mörkret i sällskap av en larv, en djup tanke, en blå blick och de övervintrande växternas knoppar.

 

Figur 10Hon talar igen

Varje tanke om någonting eller någon är nödvändigtvis vilseledande eftersom varje ord ”om” är ofullkomligt, ofullbordat och fördenskull... begränsat. I livet finns en annan luft, en annan andning.

Ändå finns det hopp om det någon annan kan erfara, det som ter sig så ofullkomligt så att allting till slut blir konkret, levande, fastän att det är irrationellt, eftersom det alltid finns någon som kan erfara det. 

Jag vet att det är du som hör mina ord men om jag adresserar mina ord bara till dig exkluderar jag Sanningen eller den värld utan vilken min smärta vore omöjlig att uttala eller också skulle den uttryckas på ett helt annat sätt. Jag vet att tanken alltid kommer i beständig försening ”efter” den konkreta kampen mot den fysiska ansträngningen, den geometriska kvadraturen som är livets – sanningens – väsen där varje skillnad mellan Kaos och förnuft avgörs.

Jag vet inte varför det är så men jag har alltid, i alla fall nästan alltid, känt mig instängd och känner mig instängd och ofri när du säger till mig, berättar för mig, om det som är rätt och om vad jag ska göra. Du har dödat mig. Kom du ihåg dina händer runt min hals? Kommer du ihåg min nakna kropp, den du lämnade till förruttnelse? Ja, jag dog, men i verkligheten var det är du som begick självmord. Och grenarna och händerna och armarna blev zombiemänniskor som jagade dig upp på berget.

Figur 11I denna långa natt – en smärtans natt – har jag inte alltid funnit samma upplevelse av att vara inuti något eller någon och om detta i vissa fall hindrade mig från att uttrycka det som jag ville uttrycka var det samtidigt en förutsättning för att jag skulle kunna närma mig – på något metafysiskt sätt – dig.

På något märkvärdigt sätt hände inte alltid detta. Jag har följt ett sorts Codex Temporis och funnit möjligheten till ett språk som kunde berätta utan att svika. Och i dag, när tidigare härskande sociala, estetiska, kulturella och ekonomiska hierarkier vittrar sönder och kärleksvillkor inte längre entydigt kan definieras i ”romantiska” eller erotiska termer så måste jag söka mig fram till den minsta gemensamma nämnaren som gäller för alla potentiella åskådare.

Kärleken

Denna minsta gemensamma nämnare var för mig kärleken. Likaså heter denna nämnare kropp och inte bara våra. Kroppen som begrepp har i samhället förvandlats till ett slags utopiskt korrelat: ett tidsfördriv som sjunker i de ”posthumana” tankestrukturerna som samhällena själva börjat relatera till. Där jag tidigare erhöll min personlighet genom att försvara mig mot en aldrig ifrågasatt känslornas ordning var jag nu tvungen att själv tillskriva en omgivning innebörd och signifikans. Men även om kroppen genom den teknologiska och mediala förlamningen, av all distans och skandering – har blivit en abstraktion som inte längre är i stånd att relatera till vilket som helst av vetandets fält och, parodiskt, släcks i en virvel av efemära klockslag – har kroppsspåret frälsts i den enda livsformen som inte är tidens: kärleken.

Min kärlek till dig ställer i utsikt ett metafysiskt motstånd mot den nyss beskrivna tidsnaturen: det ”temporära” ögonblicket i kärleken när frånvaro och närvaro sammanfaller i en och samma klang. Det är bara genom en icke hörbar skandering som tiden i övrigt orörlig och statisk – kan uppenbara sig och förtydligas. Om mitt liv har lyckas övertyga dig i den mån att du blev förälskad i mig beror detta varken på innehållet eller på formen utan på kroppen som andades. Du har hunnit erfara upplevelserna som helhet.

I annat fall har jag misslyckats.

Figur 12För att ha kunnat förstå mig själv måste jag kunna översätta din självförståelse av ditt eget liv. Det är denna översättningsprocess som är grundkoden i det hela. Vidare fortsätter tiden att ticka i våra armbandsur. Där är du tidens, men här i min evighet – är jag en skönhet som borde få dig att brista i gråt. Jag ser nu på min egen smärta och bakom den finns ingenting annat än smärtan, liksom det bakom glädjen bara finns glädje. Du ville förstå eller hitta en sanning bakom min smärta, någonting som ord och skeende dolde. Men det finns ingenting annat än smärta bakom smärtan. Ingenting döljs bakom det som vi ser, om vi nu verkligen ser. Ingenting är illusion om vi bara ser Sanningen som ingen ridå kan gömma.

Smärtan som jag upplever är bakdelen av den glädje som jag upplevde en gång tillsammans med dig och vår pojke. Både smärtan och glädjen finns fortfarande kvar i och omkring oss, även om vi nu, just nu, rör oss vid bara en del av den här enheten. Vi ger till glädjen och smärtan olika namn, och det är genom namnen som glädje och smärta kan uppenbaras. Min glädje hade era namn, min smärta fortsätter att ha era namn. Du dödade mig, ty jag ville döda dig. Men vi fortsätter att existera. Jag finns fortfarande, fast i en annan del av skogen där möten blir omöjliga. Ty Kärleken till en människa är heligare än kärleken till Gud.

Not

Ordet översättning maskerar en annan betydelse: att sätta sig över. På samma sätt är det latinska ordet traducere (översätta, leda) mycket nära tacere: att vara tyst.

 

I mina händer bär luften vingarna
varje sträng är en rot i trädet som jag sitter i
Jag spelar i tystnaden
vars andetag långsamt lägger sig omkring

Jag bär munnen som ett rovdjur 
med ett byte mellan tänderna
Inseglet mellan läpparna är brutet
där en tunga utan språk dansar

(Hebriana Alainentalo)

Guido Zeccola
http://www.youtube.com/watch?v=aVlyzznCxkQ

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Översätta texten eller sätta sig över texten?

Översätta texten eller sätta sig över texten? Hans Färnlöf, lektor i franska vid Mälardalens högskola, har läst språkexperimentalisten Stefan Hammaréns tolkning av Maupassants kortroman "Horla".

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2006

C. J. E. En novell

Vid själslivets marginaler Höststormarna sänkte sina moln över lärdomsstaden och de ogenomträngliga bolstren av spindelvävsgrå dimma gav gatorna ett sken av den psykotiska outsäglighetsmystik som färgade de Maupassants sena, av syfilistöcknet ...

Av: C. J. E. | Utopiska geografier | 03 november, 2014

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet

Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2015

Den gamla världens undergång

I en av vårens böcker beskriver den franske kulturskribenten Olivier Poivre D’Arvor hur den globala erans tekniker osynligt bidrar till amerikaniseringen av världen. Men problemet förblir i slutändan en fransk ...

Av: Jonas Elvander | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2011

Utdrag ur romanen Orolig ordning av Andreas Åberg

Illustration: Edda Erik drömmer att det ringer på dörren till hans lägenhet när det är mitt i natten. Han tar sin papperskniv ur pennburken på skrivbordet, för att skydda ...

Av: Andreas Åberg | Utopiska geografier | 05 november, 2008

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts