Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Essäer om politiken

Skotska folkomröstningen: bakgrund, argument, konsekvenser

När Storbritanniens premiärminister David Cameron satt i Harpsundsekan i somras så slängde han månne en förstulen blick på bottenpluggen. En tidigare upplaga sjanghajades av republiken Jämtlands förste president Yngve Gamlin under dennes ’statsbesök’ på Harpsund 1967. Enleveringen ska ha åtföljts av diverse regionalpolitiska ultimatum som statsminister Tage Erlander hade att uppfylla om han ville återse pluggen (turligen nog hade Erlander 22 reservpluggar att tillgå).

Cameron skulle drömma om att dras med sådana nationalister. Han har med de skotska nationalisterna att göra. Om Jämtlands nationalism karaktäriseras av ett skämtsamt allvar – separatism på skämt, regionalt värnande på allvar – så är den skotska nationalismen alldeles på allvar, i alla avseenden, på alla fronter. Och i dag kan den uppnå sitt ultimata mål när Skottland håller en folkomröstning om huruvida man ska bli ett självständigt land eller stanna kvar i unionen Storbritannien.

Marxismen och marknaden

Karl MarxIdén om det vänsterorienterade marknadssamhället är inte ny. Den formulerades redan under tidigt nittonhundratal av den brittiske författaren och målaren Wyndham Lewis. På senare år är det uppenbart att Lewis förutsägelse, som av hans samtida upplevdes som absurd, har realiserats.

Vänsterorienterat marknadssamhälle betyder i det här sammanhanget att en vänsteristisk kultur samexisterar med ett marknadsbaserat ekonomiskt system. Det innebär i praktiken att motsättningen mellan höger och vänster inte är så nödvändig som man kan förledas till att tro. Den långtgående förändringsprocess som framför allt marxismen genomgick under nittonhundratalet har fått konsekvensen att förhållandet mellan marxismen och marknad inte längre behöver vara präglat av fientlighet.

Grunden för vad som komma skall läggs som en följd av första världskriget. Den internationella socialismen genomgick då sin ditintills största kris. Misslyckandet med att mobilisera massorna för sin sak hade lämnat djupa spår av pessimism över hela Europa. Att man dessutom förlorade mark till den framväxande fascismen gjorde misslyckandet än mer påtagligt. När den tyska socialdemokratin röstade för krigskrediter – och därmed satte fosterlandet framför den internationella solidariteten – var nederlaget ett faktum.

Rosa Luxemburgs martyrium

IRosa Luxemburg förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att hämta henne. Hon följer med utan motstånd. Men innan hon går ser hon till att stoppa Goethes Faust i handväskan.

En annan revolutionär, som liksom Rosa stod inför döden, valde också Faust. I Waldemar Bernhards biografi över Hinke Bergegren (1950) läser jag om Amaltheamannen Algot Rosberg, som från fängelset, dömd att halshuggas, skriver till Hinke: ”Du kan gärna sända mig Faust och några andra böcker, som du tror kan passa.”
Nu blev inte Rosberg avrättad, han fick livstid. Men när han skrev till Hinke trodde han att döden var nära, och Faust var alltså en av de sista böcker han ville läsa. Varför betydde den så mycket?

Doktor Faustus var en tysk lärd, magiker, alkemist och astrolog som skall ha levt i brytningstiden mellan medeltiden och renässansen. Enligt legenden sålde han sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskaper.
Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22). Jag har läst det i svensk översättning av Martin Tegen (1996).

Arbetarlitteratur och företagarlitteratur – två sidor av samma mynt

Alisa Zinovyevna Rosenbaum. alias Ayn RandFredrik Runebert ställer den amerikanska författarinnan Ayn Rand mot den svenske arbetarförfattaren ivar Lo-Johansson – i vad möts de?

I Sverige(och i övriga världen) finns det en utpräglad arbetarlitteratur som har sin startpunkt i slutet av 1800-talet och som fick sitt tydliga genombrott på 1930-1940-talet. Arbetarlitteraturen flyttade fokus från de högre klasserna; adel, präster och kapitalister, till arbetare som inte ägde sina produktionsmedel och bostäder med mera.

Det som kallas för borgerlig litteratur var uteslutande av karaktären relationsdramer mot en borgerlig fond. Arbetarlitteraturen lyfte fram arbetsmoral, bildning, hederlighet, solidaritet, gemenskap och medmänsklighet medan den borgerliga litteraturen lyfte fram romantiska relationer, ridderlighet, hederlighet, giftermål mot de ingående parternas vilja och andra liknande relationsdramer.

Den borgerliga litteraturen på 1900-talet lyfte fram olika ideal men var blind för arbetsmoralen och de dåliga arbetsförhållanden som rådde i samhället.

De båda formerna av litteratur glömde bort grunden till välfärden – företagande, arbete, innovationer och teknologiutveckling. Förvisso tog arbetarlitteraturen upp arbetet som en viktig komponent, men den var bara en del i ett nödvändigt ont och som en produkt av ett orättvist samhälle.

Därför skulle Sverige och världen behöva mer företagarlitteratur, och för att skapa en tydlig kontrast till denna form av litteratur som jag eftersöker tänker jag ställa den mot arbetarlitteraturen som är den form av litteratur som i olika skepnader fortfarande dominerar litteraturvärlden.

I den här artikeln har jag därför valt att jämföra den amerikanska författarinnan Ayn Rands (1905-1982) litteratursyn med den svenska arbetarförfattaren Ivar Lo-Johanssons (1901-1990).

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Francisco Goya.KolossenSuperbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan hammaren och städet i konfrontationen med den sociala verkligheten tvingas vi till ständiga revisioner och korrigeringar av oss själva. Det enda som binder samman är känslan av kontinuitet, att det upplevande självet är och förblir detsamma. Förskjutningarna kan dock vara lika dramatiska och stora som i Alice i Underlandet. Även om vi ofta saknar den medvetna insikten om dessa växlingar. Problemet för den som växlar mellan melankoli och megalomaniskt övermod är att kontinuiteten brutits.

 Ordens och språkets relation till det sanna

Varje poet och skribent befinner sig i en ständig kamp med den belastning av associationer varje ord oundvikligt bär på, dels via den mekanik själva språket bär med sig via den evolution orden genomgått dels via de ”avskuggningar” varje ord bär med sig för varje enskild människas betydelsehorisont styrd av alla hennes tidigare erfarenheter och karaktär samt kollektivets fantasmer och de begränsningar syntaxen sätter. De stora orden bär givetvis på den högsta belastningen i detta avseende. Därför blir deras betydelse alltmer flertydig och korrumperad samtidigt som ord och tankar inte längre kan kombineras fritt. Och de slits ut fortare. De obetydliga mellanorden däremot är genom sin brist på associationer outslitliga och i sig entydiga därför att de i sig inget betyder. Därför kan de i sig aldrig ljuga, de är i sig sanna. De befinner sig därmed i närheten av det heliga språk Walter Benjamin talar om, det språk som inte inrymmer möjligheten till lögn. I motsatt ända av spektrum finns retoriken som enligt Emmanuel Levinas i sig är våld, manipulation, propaganda.

Putin och den gåtfulla ryska själen

Vladimir Putin Det är få petersburgare som känner till den svenska staden Nyen som låg vid Nevans utlopp i Finska viken. Både staden och fästningen Nyenskans lät Peter den store riva innan han inledde sitt gigantiska projekt, byggandet av S: t Petersburg år 1703. Under de första åren var 40 000 människor verksamma som byggnadsarbetare i den nya staden. Flera tusen av dessa var svenska krigsfångar från Poltava. De fick beröm för sin yrkesskicklighet och var med om att uppföra tsarens första Vinterpalats, Peter Paul-fästningen och att plantera björkallén som fick namnet Nevskij Prospekt.

Vladimir Putin som härstammar från Leningrad är omåttligt stolt över sin kulturhuvudstad. Det är något helt annat än att vara från Moskva, den skräniga, penningstinna, maktfullkomliga staden. Det kejserliga imperiets skimmer vilar ju ännu vemodigt över anletsdragen och petersburgaren anser sig omtyckt och uppskattad överallt på grund av sin artighet, sin kultur och bildning.

Ryssarna i allmänhet är mycket stolta över sitt land och medvetna om sin historia. Alla känner framför allt till Det stora fosterländska kriget, det vill säga andra världskriget, då 25 miljoner ryssar stupade och ”räddade Europa från nazismen och frälste det genom ryskt blod och ryska tårar”. Den övertygelsen sitter fastbränd i själen hos varje ryss och firas omsorgsfullt den nionde maj varje år. Då översållas hela landet av de svart-orangefärgade så kallade hjältebanden. Bilarna far också runt med dessa band på antennen.

Med bröstet fullt av medaljer drar krigsveteranerna fram på Moskvas gator och hyllas med stor uppriktighet. Alla har ledigt. Barnfamiljer och ungdomar fyller parkerna, grillar korv och sjasjlik och dricker öl. Hela stan sjunger och ler.

Danska karikatyrer och imamer

Graffiti i Rom2003 skickade tecknaren Christoffer Zieler in skämtteckningar på Jesus och uppståndelsen till Jyllands-Posten. Redaktionen tackade nej med förklaringen att det skulle skapa ett ramaskri.i Två år senare publicerade de tolv karikatyrer av Muhammed som skapade ramaskri över hela världen. Danska flaggor brändes, ambassader stormades, människor dog och tecknarna fick polisskydd. Personer fick betala med sitt liv. Det kostade danska staten och företag miljontals kronor. Danmarks rykte solkades ned i den muslimska världen. Samtidigt delades mediavärlden mellan dem som tyckte Jyllands-Posten hade gjort rätt respektive fel.

Historien är absurd på flera vis. Protesterna i den muslimska världen startade inte förrän flera månader efter publiceringen. Ett möte i Mecka mellan muslimska ledare hade skett där man hade beslutat att något var ruttet i Danmark.ii Det cirkulerade bilder som inte var en del av originalen, till exempel ett fotografi där Muhammed hade fått grisöron.iii Skälet till mötet var för att danska imamer inte hade fått gehör av den danska regeringen. De hävdade att Jyllands-Posten hade utnyttjat sin yttrandefrihet i illasinnade syften.iv

Händelserna skapade inte bara ilska hos muslimer världen över utan i efterdyningarna var även sekulära intellektuella som Åke Ortmark bittra över sin egen undfallenhet. I sin självbiografi Makten och lögnen skriver han att rädslan för våldshandlingar gjorde att han inte vågade visa dem i sitt teveprogram på TV8. Inte ens i självbiografin, åtta år senare dristade sig förlaget till att ta med dem.v Han skriver att ” Islamismen kränkte och besegrade mig”.vi

Dessa tolv karikatyrer av blandad kvalitet fick en enorm symbolisk kraft. Och det trots att majoriteten i mitt tycke inte har någon kvalitet utan är taffliga. Då utgår jag från Salman Rushdies tankar kring ett litterärt verk. Han skriver att ”[l]itteraturen är självberättigad”. Och fortsätter ”[e]n bok berättigas inte alls av hur värdig författaren är [att] skriva den, utan hur bra det skrivna är”vii. Han nöjer sig dock inte med att hänvisa, som jag gjorde till en luddig kvalitetsstandard utan skriver att ett verk ska ta risker. En författare ska i sitt skrivande skjuta på gränser, visa på det omöjliga och försöka nå gränserna för det tänkbara. ”Böcker blir bra när de når fram till denna kant och riskerar att falla över den”viii. Genom att ta denna risk, att sikta mot det omöjliga, tar sig författaren också rätten att inte låta grupper få ensamrätt på ett tema.ix

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.