Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 januari, 2017
Gästkrönikör

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | 20 december, 2011
Kulturreportage

Gynekologen



altKVINNA MÖRDAD  - en löpsedel skymtar förbi.
Några dar senare hajar jag till - GYNEKOLOGEN HÄKTAD. Köper bägge tidningarna - läser annars varken Aftonbladet eller Expressen.
Gynekologen och jag kommer från samma ort i Mellansverige. Vi föddes 1956. Hans namn är Gottfrid Göthe och han växte upp med sin mamma Ragna, född i Tyskland.      
Första gången han var häktad för mord var 1992, för sju år sedan. Det var då han blev Gynekologen med svenska folket. Efter en tid släpptes han. Och jag tänkte inte vidare på saken.

När jag nu ser bilden av den mördade kvinnan, strypt liksom den förra, slås jag av likheten med Sara, flickan som Gottfrid Göthe gifte sig med. Och som förolyckades. Hon var mörk, gracil med stora bruna ögon precis som kvinnan i tidningen. Men hette inte hon också Sara - den förra som blev mördad?

Sara och jag var klasskamrater. Vi var aldrig bästisar men tillhörde samma tjejgäng i gymnasiet. Hon var den sötaste, behaglig men undflyende. Skygg. Satt mest tyst.
En gång kom jag henne nära. Vi blev ensamma kvar på bryggan efter att de andra gått hem för att äta. Låg utsträckta intill varandra och såg fiskarna slå i kvällningen. "Nu nappar det, synd att vi inte tog med oss metspö."
Sen var det mest Sara som pratade. Hon blev en annan när det bara var vi två. Ivrig och gestikulerande. Jag minns tydligt att hon frågade om jag trodde på Gud. Tror jag svarade att det måste finnas något som är större, utanför världens ände - en början som någon skapat.
"Det tror jag också. Jag brukar be men det var längesen jag fick svar. Tror du Gud finns?"
"Vet inte. Kanske. - Jo, jag tror han finns." Det sista la jag till när jag såg att hon blev ledsen när jag tvekade. "Men inte som nån gubbe med vitt skägg uppe i himlen."
Minns inte om hon redan då börjat sällskapa med Gottfrid. - Jo kanske, för han kom och hämtade henne på sin moppe.

Det värsta man kunde göra i ett samhälle som vårt var att avvika. Och Gottfrids mamma avvek men inte på något avvikande sätt utan för att hon var urtypen för det normala, för rejäl präktighet. Hon var den normalaste bland de normala.

Det enda anmärkningsvärda var att där inte fanns någon pappa men när åren gick och invånarna inte kunnat spåra någon man i hennes närhet så övergick denna brist till att bli ytterligare ett bevis på hennes oförvitlighet som mor vilken färgade av sig på sonen. Gottfrid var skolans ljus. Vi gick inte i samma klass men det märktes vid stipendieutdelningarna.

Hans mamma var för det mesta klädd i tweeddräkt till bruna rågummiskor - även i juni på skolavslutningarna. Och hon bar hatt med fjäder i. Min mamma kom i sista minuten vinglande på höga klackar med blusen felknäppt - knäppt brännvin som man sa. Då skämdes jag för henne men skulle inte för allt i världen ha velat byta. Det fanns något hårt och obevekligt hos Ragna. Hon höll sig mest för sig själv och aldrig var någon hemma hos Gottfrid och lekte. Men han var med i scouterna, det vet jag genom min syster.
Det ryktades att han hade varit nära att dränka en flickscout när de badade i havet. Han skulle ha tryckt ner hennes huvud under vattnet och hållit kvar. Flickan förlorade medvetandet och upplivningsförsök gjordes på stranden innan ambulansen kom.
Efter den händelsen lämnade hon scouterna. Det sades att hon var fysiskt för klen. Klarade inte av de strapatser som scoutlivet innebar enligt min syster som hade avancerat till scoutledare. Hon är tre år äldre och skulle alltid vara så klok och förståndig. För mig själv tänkte jag att jag heller inte skulle ha velat riskera att bli dränkt.

Jag fortsätter att köpa kvällstidningarna även när det inte längre står något om Gynekologen. Det dröjer till rättegången, för denna gång blir det rättegång, innan skriverierna tar fart igen. Under mellantiden grubblar jag en hel del på Gottfrid.
En händelse från skolgården dyker upp. Det måste ha varit i de lägre klasserna. Vi elever drogs till ett hörn av skolgården där Gottfrid, lång och gänglig, vänd mot en rödhårig, fräknig, liten kille väser: "Vad var det du sa?"
"Golfbyxa." spottar den rödhårige ur sig.
Gottfrid tar ett steg närmare med nävarna knutna: "Säg om det där, om du törs."
"Golfbyxa, golfbyxa..." Och med ens ligger killen på asfalten, varvid Gottfrid lyfter honom i tröjan och släpar honom till en intilliggande lerpöl där han trycker ner pojkens huvud. Någon måste ha skvallrat för en lärare kommer springande och avbryter men då hade Gottfrid redan flera gånger doppat den rödhåriges ansikte i pölen. Vi skingras men senare samma dag ser jag rektorn och fru Göthe komma i korridoren med Gottfrid emellan sig. Han är kritvit och hopkrympt. Går framåtböjd, som om han duckade.

Jag blir alltmer upptagen av Gynekologen. Den mördade kvinnan är 22 år, lika gammal som Camilla, min dotter som för ett halvår sen flyttade hemifrån. Så nu är jag ensam. Det är också detta att han står häktad andra gången för mord men å andra sidan är det väl då lättare att bli misstänkt.
Kriminalen har börjat dra paralleller mellan detta mord och det tidigare som fortfarande är ouppklarat: Bägge kvinnorna blev strypta, funna med nakna underliv i ett skogsområde i närheten av ett sjukhus, inte långt från motorvägen. Kropparna var nätt och jämt övertäckta, nästan som om förövaren ville att de skulle bli upptäckta. Men han kanske fick bråttom.
Det rör sig om olika sjukhus och på det aktuella har Gynekologen aldrig arbetat. Förra gången var den mördade kvinnan hans sista patient för dagen. Man hade funnit hennes trosor i papperskorgen på mottagningsrummet. Häktad blev han på den lägsta graden av misstanke och släpptes alltså efter några dar. Nya misstänkta trädde fram, däribland kvinnans sambo som stämt möte med henne utanför sjukhuset.



*

De gifte sig i hänryckningens tid. Vår medeltida kyrka, omgiven av en gammal stenmur, belägen intill en björkdunge, var nästan fullsatt - främst från hennes sida. Förutom föräldrar och tre äldre bröder med familjer fanns där släktingar, vänner och tjejgänget. Från hans sida kom modern och fyra grabbar. Dessa utgjorde tillsammans med Gottfrid en krets som på gymnasiet studerade Mein Kampf och som enligt rektorn i "ungdomligt oförstånd" skrev högerextremistiska pamfletter.
Det var ett vackert par framför altaret. Sara liten och mörk; Gottfrid blond och atletisk. När man såg dem på nära håll föreföll Sara spröd, nästan genomskinlig. Gottfrid utstrålade något kantigt. En kantighet som jag hade fått uppleva när han bjöd upp mig på studentbalen. Det var inte så att han inte kunde stegen - tvärt om. Men det var som om han ville tvinga en att följa hans rigida rörelseschema där det inte fanns utrymme för lek eller improvisation. Pressade sig på mig. Sa inte ett ord. Vid varje felsteg - från min sida - försökte jag skämta men han rörde inte en muskel. Sammanbitet stirrade han framför sig.  När jag senare under kvällen såg att han närmade sig igen blev jag kissnödig och gick jag in på toaletten.

Följande sommar var Sara död. Det var en olyckshändelse. Hon stryptes i sitt nattlinne som snott sig kring halsen och fastnat i deras snirklade järnsänggavel.
Efter henne blev det ett stort tomrum. Hennes död kändes konstig och meningslös. Det som hänt verkade så besynnerligt. Ingen ville prata om det. Minns inte att jag hörde talas om någon begravning.
Däremot såg jag en morgon, efter att jag delat ut tidningar, Saras mamma sitta på en soffa i parken. Det var först när jag kom nära som jag såg att det var hon. Hennes svarta hår hade blivit vitt.
Efteråt ångrade jag att jag inte slog mig ner bredvid henne men hon verkade helt innesluten i sig själv där hon satt hopsjunken. Hennes ansikte med sotfläckarna under ögonen skrämde mig. Nu ångrar jag mig verkligen. Kanske hade hon haft något att berätta.

Någon form av polisundersökning måste väl ha gjorts, sådant som görs vid olyckshändelser.

"Gottfrid hade säkert sitt finger med", säger jag till min syster.
"Du är inte klok! Det där måste du hålla för dig själv. Han är ju snart färdig läkare."
Och kort tid efteråt flyttade han till den stad där han studerade medicin. Ytterligare några år gick innan vi skulle mötas på lasarettet i samma stad. Han ingick i det läkarteam där jag var läkarsekreterare.

Det var han som förde Sara på tal. Efteråt kände jag mig illa till mods. Det hade känts som om han genomskådade mig, visste vad jag hade tänkt den gången - och jag skämdes för mina tankar. Han verkade uppriktigt ledsen och verkar fortfarande sörja henne.
Senare hände något obehagligt. Vi hade bägge arbetat över och han erbjöd mig skjuts hem. Men när vi kommit dit och jag ska kliva ut gör han en rivstart och kör vidare. Först tog jag det som vanlig pojkaktig retsamhet men sen gick det överstyr. Stämningen blev hotfull. Vi avlägsnade oss allt längre från min adress. Och jag började ge akt på hastigheten för att vid lämpligt tillfälle kasta mig ut när han plötsligt tvärbromsar och med ett hånfullt leende sträcker sig över mig för att öppna dörren: "Så där ja, nu kan du gå, lite motion skadar inte."

Dagen efter i matsalen, då vårt team åt lunch tillsammans såg Gottfrid ovanligt arrogant ut, nästan triumferande, när han med sitt sneda leende iakttog mig. Jag försökte hålla god min. Berättade aldrig för någon om det inträffade. I stället började jag söka mig därifrån och fick så småningom anställning hos en privatläkare.
Nu läser jag i tidningarna att även Gynekologen arbetat privat de senaste åren. Flera patienter från hans mottagning har hört av sig till polisen. Kvinnorna anmälde aldrig det inträffade men de flesta återkom inte.
En kvinna skulle ha blivit så skrämd att hon förlorade talförmågan i flera dagar. Vad som egentligen hände förblir oklart. Det mesta är rubriker och spekulationer. Jag bestämmer mig för att ta ut några semesterdagar för att på plats följa rättegången.

Han är sig lik. Förvånansvärt lik. Vet inte vad jag väntat mig men inte att han skulle vara så här solbränd och se så fräsch ut. När han blickar ut över auditoriet kommer tanken: Han leker katt och råtta med oss.
Hans advokat är den främsta i landet - bland kändisadvokaterna. Försvarets utgångspunkt tycks vara att det är en oförskämdhet att anklaga en läkare för att ha mördat - särskilt en kvinna. Jag hör ironin - och den har säkert med min syster att göra. Jag hade så gärna velat ha någon att tala med detta om - någon som kände till bakgrunden. Våra föräldrar är döda men hon bor kvar.

Inte ens när hon berättade att Ragna i kommunalvalet som enda kvinna stod upptagen på Sverigedemokraternas lista, hade hon några synpunkter. Men något betyder det i alla fall att hon nämnde det.
Nej, jag står ensam med detta - vad det nu är. Och inte blir det klarare under rättegångsdagarna. Mest har det varit ett ältande om formalia och oändliga litanior kring procedurfrågor. Det är svårt att förstå att en kvinna faktiskt är mördad. Död.
Efter en sådan dag ringer jag Camilla, bara för att få höra hennes röst. Berättar vad jag ägnat mig åt.
"Det där äcklet! Klart han är skyldig."
"Hur kan du vara så säker på det?"
"Se på hans ögon! Och lyssna! Lyssna på vittnena! Du jag har lite bråttom. Vi kan väl höras i helgen? Tentar på fredag."
"Ja, det gör vi. Lycka till med tentan! Kram."
Vad var det egentligen hans patienter hade sagt? En, lite äldre kvinna, hade reagerat på att ingen sköterska fanns i närheten vid undersökningarna. En annan påstod att läkaren utan plasthandske penetrerat henne analt medan han med den andra handen fattat tag om hennes hals, böjt huvudet bakåt, för att sedan hastigt släppa henne, så att hon varit nära att ramla omkull. På frågan varför hon inte anmälde honom svarade hon att det hade gått så fort, att det verkade så otroligt och att hon var rädd att man inte skulle tro henne.

Under min sista rättegångsdag vittnar en mycket ung kvinna om hur hon på grund av mellanblödningar sökte upp doktor Göthe. Det är hennes första besök hos gynekolog. Hon tycker att han är charmig och börjar känna sig mindre spänd. Medan han undersöker henne säger han att hon måste skrapas. Det låter otäckt men han lugnar henne med att han söver ner henne. Men först måste han spänna fast henne så att hon inte faller ner från britsen.
Han ger henne sprutan och hon somnar in i något mycket behagligt... När hon börjar vakna ser hon hans brinnande ögon ovanför sig - han ser helt vansinnig ut. Med ens blir hon klarvaken och börjar skrika.
"Lugna ner dig lilla toka!" väser han medan han lösgör henne från britsen. "Du hade tur, det kunde ha gått riktigt illa."
Hon samlar ihop sig och går därifrån. Tänkte länge på vad han sagt, om han menat att han med skrapningen räddat henne från någon allvarlig sjukdom.
Under sitt förhör med den unga kvinnan ber försvarsadvokaten henne se in i hans ögon och säga vad hon där ser. Spridda skratt hörs. Kvinnan blir förvirrad och börjar gråta.
Beklämd vänder jag mig bort.
På kvällen mår jag riktigt dåligt och måste kasta upp. Tömmer mig till slem och galla. Faller utmattad ihop på badrumsgolvet.
Nu får det vara nog; jag mår inte bra av det här. Slutar köpa kvällstidningarna. Och följer i fortsättningen rättegångsförloppet sporadiskt.

I TV:s morgonsoffa beskärmar sig en kvinnlig ledarskribent över huvudvittnet - den mördade Marias bästa väninna. De har känt varandra sen dagis och följts åt i vått och torrt.  Ledarskribenten anser att sådana överdramatiseringar som hennes inte hör hemma i en rättssal.
Väninnan berättar att Maria sagt att hon skulle på återbesök till doktor Göthe och att hon var rädd. "Först trodde jag att hon var rädd för att cystan i underlivet skulle vara elakartad. Sen förstod jag att hon menat något annat. Det var dig hon var rädd för!" Här vänder sig vittnet mot den åtalade och stirrar honom stint i ögonen. "Du din djävul, det var du som gjorde det, du våldtog och mördade henne." Kvinnan reser sig och tar några stapplande steg mot Gynekologen som ryggar till och faller ur sin von oben pose, innan vakterna hinner fram och för ut henne. Varpå rätten ajourneras.
FRIKÄND - tvärstannar. Det hade jag inte trott. Hämtar ut domen.
Efter att ha läst förstår jag ännu mindre hur han kunde frikännas. Men rätten var oenig.
Under tiden jag funderar på om jag ska ringa min syster är det i stället hon som ringer mig. "Hej! Så slapp han undan den här gången också."
"Ja - vad säger man hemma?"
"Har inte pratat med nån här som inte tror att det är han. Det hade nog blivit svårt för Ragna om hon bott kvar."
"Har hon flyttat?"
"Ja, hon gör visst politisk karriär Skåne. Du låter trött."
"Ja, det här påverkar en väl mer än man vill tro."
"Du menar domslutet?"
"Ja."
"Hörde ett inslag med hans advokat på radion. Det verkade inte alls som om han var intresserad av vad som verkligen har hänt."
"Nej, hans uppgift är att till varje pris få sin klient frikänd."
"Låter ruskigt."
"Det är ruskigt med det är så det är. Sanningen betyder ingenting. Vanliga människor söker sanningen, lagen enbart bevis. Dessutom ska det helst vara tekniska bevis. Vad människor vittnar betyder inte lika mycket."
"Men lagen är ju skriven av människor."
"Det är sant. Domen kommer säkert att överklagas."
"Va bra, då finns det ju hopp. Men vi kan väl höras. Det var längesen du var här."
"Ja, det gör vi. Hej då."

Feta rubriker! Marias föräldrar talar ut! De säger att hon var skötsam och för det mesta glad. Älskade barn, ville bli barnsjuksköterska eller clown. Hon är deras enda barn. De hoppas att mördaren snart blir fast så att de kan börja sörja. Nu befinner de sig i ett enda stort tomrum. Och jag, jag ser Sara framför mig - lilla fina Sara.

*

Nästa långhelg sätter jag mig på tåget och tas på stationen emot av min syster. Hon lägger armen om mig och tar min väska. Tillsammans letar vi nästa dag upp Saras grav. Den är svår att hitta. Vi får leta länge.
Oansenlig ligger den i bortre delen av kyrkogården. Till hälften skuggad av en björk. SARA står överst och därunder, med mindre bokstäver och efternamnet, föräldrarna bredvid varandra. Ingen av bröderna bor kvar. Där finns inga blommor.
Nästa dag går jag dit ensam och planterar en rosenbuske.

Efter drygt två års överklaganden friar Högsta Domstolen Gynekologen på samtliga åtalspunkter.
Doktor Göthe får behålla sin läkarlegitimation och erhåller ett skadestånd från Staten på 1,6 millioner. Han byter identitet och flyttar, för att öppna praktik på annan ort.

Else-britt Kjellqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman

När jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 09 juni, 2010

J.D. Salinger - Gåtan som inte var någon gåta

Sveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 juli, 2014

Oravský hrad, Foto  CC BY SA 3.0

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 augusti, 2016

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Andra sidor av Alphonse Daudet

Det Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Arabiska kvinnor på modet i Paris

Institut du Monde Arabe visar nu marockanskan Leïla Mencharis dekorer för Hermès; i Victor Hugos hus pågår en orientalisk utställning och på bio går en film om Kvinnor i Kairo. Hermès ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 05 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.