Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

Upplysning! Ädla tankar och vulgär verklighet



Eugene DelacroixI

Det var den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) som i den till formatet oansenliga broschyren "Vad är upplysning?" år 1784 formulerade frågan: "Lever vi för närvarande i en upplyst tidsålder?" Svaret han själv gav löd: "Nej, men i en tidsålder av pågående upplysning."

Väsentligare för dagsdebatten, såväl dåtidens som dagens, är Kants mycket enkla sätt att definiera den viktigaste principen för ett självständigt liv, inspirerad som han var av upplysningens patos.

"Sapere aude!" Alltså: "Våga kunskap!" skrev Kant."Ha mod att använda dig av ditt eget förstånd! - så lyder upplysningens valspråk."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Reaktion mot radikalism, rädsla för förändring samt strömkantring åt höger har därigenom förenat en Verner von Heidenstams och en Oscar Levertins 1890-tal med en Horace Engdahls och en Anders Olssons postmodernism. Parallellerna är många och iögonfallande. Även i synen på upplysningstiden är dessa två perioder besläktade. Upplysningen, och framför allt då inställningen till dess ideal och historiska betydelse, kan användas som något av ett lackmuspapper i historiens ständigt skiftande ideologier. Doppa ner det i tidens tankar och utslaget ger tydliga indikationer på hur färgen skiftar. När reaktionen mörknar blir upplysningen tung och besvärande, en börda att bära med sig i tankegodsets ränsel. Då ökar också kritiken mot upplysningens grundtankar och dess bärande ideal. Det är med andra ord inte upplysningen som förändrats och heller inte så att den plötsligt - som det ofta påståtts - skulle bära skulden till det europeiska arvets "inneboende Ondska". I stället är det de olika tidsperiodernas skiftande inställning till och värdering av denna strömning som genomgår högst egenartade och aparta förskjutningar. Dessa förändringar säger mer om den tid då de framträder än om föremålet för kritiken.

Immanuel Kant Upplysningsrörelserna, de ursprungliga som löpte genom det europeiska sjuttonhundratalet, är svåra att överskåda. Det finns inte en Upplysning - med stort U - som man gärna skolboksförenklat vill föreställa sig, utan ett brokigt flertal. Det rör sig om ytterst vittförgrenade tankeströmningar som uppträder hårt sammantvinnade med varandra. I detta sammanhang är det däremot av störst intresse att se vad som förenar de olika franska, engelska och även tyska upprinnelsekällorna till det som går under den förenklade beteckningen "Upplysningen".

Även här kommer oss Kant tillmötes. Med hans enkla definition och uppmaning förmår man fånga upplysningens kanske i särklass viktigaste beståndsdelar. I korthet kan de formuleras som så: Alla former av auktoriteter - intellektuella, politiska och ekonomiska - skall inte enbart ifrågasättas utan i grunden anses för tvivelaktiga till dess motsatsen har bevisats. Kraften till kunskap och förnuft, och därmed till ökat människovärde, finns hos den enskilda människan, hos varje individ och då i förlängningen också hos folket i dess helhet, som kollektiv. Kunskap och vetande är, enligt upplysningens ideal, till för att spridas till samhällets samtliga medborgare.

Därigenom höjer sig ett samhälle, och dess invånare, från förtryck till självständighet och till en för alla ökad lycka, eller med en för tiden typisk formulering: dess lycksalighet. Ett lands välstånd är, enligt detta synsätt, uteslutande dess medborgares förtjänst. Folket bär landet på sina axlar och styr ytterst dess framtid. Det är tron på förnuftet, på människans möjligheter att genom egen förmåga och ökad utbildning kunna ta sig ur sin intellektuella och sociala fångenskap, som i grunden driver hela upplysningsrörelsen genom seklerna.

Denna tanke förenade såväl den tidigt spirande engelska upplysningsrörelsen, med dess starka ursprungsrötter hos empirismens eller erfarenhetsfilosofins store teoretiker John Locke (1632-1704), som den franska kretsen kring Denis Diderot (1713-1784), Jean Le Rond d'Alembert (1717-1783). Den kommer till uttryck i den överväldigande kraftansamling och manifestation som Encyklopedien innebar. "Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers", som dess fullständiga titel lyder, utkom i tjugoåtta band med ett antal supplement- och registerband, trots ständiga censuringripanden och hot om indragning under åren 1751 till 1780.

Encyklopedien är upplysningens fullödigaste skapelse och även dess mest koncentrerade uttryck. Detta uppslagsverk bildar en för oss lättillgänglig och läsbar karta över samtliga de ambitioner som drev rörelsen framåt. Tanken var att Encyklopedien skulle kunna tjänstgöra som ett användbart verktyg så att alla medborgare, som var läskunniga, enkelt skulle kunna nå in till de vetenskapens världar som annars förblivit stängda för andra än enbart specialister och universitetsfolk.

"Det verk vars första del vi nu framlägger", skriver d'Alembert i Inledning till Encyklopedien (1751), "har två syften. Som encyklopedi skall de så långt möjligt framställa de mänskliga kunskapernas ordning och sammanhang. Som systematisk uppslagsbok över vetenskaper, konster och hantverk skall de för alla vetenskaper och alla konster - fria som mekaniska - inrymma de allmänna principer som de grundas på och de viktigaste enskildheter som bildar deras huvudinnehåll och substans."

DiderotDiderot själv, som slet hårdast med Encyklopedien, betraktade den som det verkligt stora bidraget till samtiden. Han var alltid beredd att lägga undan sina egna skriverier för att inte riskera att projektet havererade. Periodvis stod Diderot ensam. En efter en flydde de forna medarbetarna - till exempel just d'Alembert. De lade benen på ryggen, panikslaget och räddhågset, för att värna sina egna karriärer, vilka hotades av deras medverkan i arbetet med Encyklopedien när censuren slog till och de makthavande blev uppmärksamma på projektets i grunden samhällsomstörtande karaktär. "För övrigt är han slagen med häpnad", skriver Diderot apropå några brev han fått från baron d'Holbach. "Han svär vid sin själs salighet i två eller tre av sina brev att ingen människa under himmelen uträttat eller kommer att uträtta ett sådant arbete (som Encyklopedien, m a), och uppriktigt sagt var jag i hemlighet fåfäng nog att tycka detsamma. Det är säkert det bästa arbete jag gjort sedan jag började ägna mig åt litteraturen, på vilket sätt man än ser på det, de skiftande tongångarna, de varierade ämnena och överflödet på idéer, som - inbillar jag mig - inte passerat genom något annat huvud än mitt. Det är en gruva av angenäma ting, ibland lätta ibland mera vågade. Ibland en konversation precis som vid brasan, andra gånger så vältalig och djup man kan tänka sig. Ibland har jag känt mig sliten mellan helt motsatta känslor. Det har funnits stunder då jag önskat att detta arbete tryckt och färdigt fallit ner från himlen mitt i huvudstaden... En skön tanke är också... att jag kan ha krossat fanatism och fördomar här och var och händelsevis kan ha gett suveränerna en lektion."

Även i Sverige vann upplysningens grundhållning ett stort antal anhängare. Det gäller såväl Thomas Thorild som hans svurne fiende Johan Henrik Kellgren. Den styrde även en karriärist som Carl Gustaf af Leopolds och den i hovkretsar framburne Nils von Rosensteins samhällssyn. Den senare tjänstgjorde bland annat som informator åt Gustaf III:s son - sedermera Gustaf IV Adolf - och valdes 1786 till Svenska Akademiens förste ständige sekreterare.

Rosenstein var också Kellgrens nära bundsförvant i den stora upplysningsstrid som rasade mot alla former av vad vi idag skulle kalla ockultism och flum: striden om det sunda förnuftet. Pro sensu communi-striden, som den kallas, tog sin början år 1787.

Sällskapet Pro sensu communi, vilket bara bestod av de två medlemmarna Kellgren och von Rosenstein, hade som målsättning att försvara upplysningsfilosofin. Den grund för tänkandet de förfäktade var helt enkelt det sunda förnuftet, vilket skulle räcka gott och väl som kraftfullt vapen mot alla de former av ockulta irrläror som börjat florera i framför allt huvudstaden och som även vunnit insteg vid hovet.

Johan Henrik KellgrenAtt Kellgren och Rosenstein beslutade sig för att bilda ett "sällskap" var i sig en ironisk krigsförklaring mot svärmarna för tidens ordensväsende och alla de klubbar som vuxit fram som svampar ur marken, och vid vars möten man ägnade sig åt de galenskaper som plötsligt kommit på modet. Sin högtidsdag förlade Sällskapet Pro Sensu Communi till den 29 augusti, det vill säga på självaste John Lockes födelsedag. Honnörsorden var bombastiskt provocerande:

"Sanning, smak och anständighet!"

Huvudfienden var antirationalismen, attacken riktades mot - som Kellgren skriver i de "Theser" som sällskapet presenterade i Stockholms Posten den 3 januari 1787 - "Guldmakare, Svedenborgianer, Mesmerianer, Somnambulister, Andars framkallare, Skattsökare, Nummerpuncterare, Universaldroppmakare &c. &c. &c."

Efter tes nummer ett - "Två gånger två är fyra" - sammanfattar Kellgren träffsäkert problemet på följande sätt: "För 7 Sekler tilbaka trodde man alt hvad man ej begrep, emedan man ingen ting viste: Nu vet man mycket som man ej begriper, och derför tror man alt."

Hos både Rosenstein och Kellgren framträder upplysningens filosofiska mål och historiska betydelse klart och tydligt. Sunt förnuft och ett grundmurat försvar av människans förtjänster, hennes individuella förmåga och kunnande, som den enda betydelsefulla och avgörande meriten för allt samhälleligt avancemang. Börden, det adliga blodet, var inte längre att betrakta som en grund för framgång och hög ställning. Borgerligheten hade fått sina försvarare.

Vad upplysningen ytterst handlade om var att en ny samhällsklass, borgerligheten, växt till sig i styrka och under 1700-talets senare hälft stod i öppen strid mot den hierarkiska och feodalt organiserade aristokratins dominans; en hierarki i vars topp det satt en maktfullkomlig och enväldig monark. Vägen till förändringen, borgarklassens erövring av den intellektuella hegemonin och senare även det totala övertagandet av makten i samhället, tog sig högst skilda uttryck. Tydligast skedde det i Frankrike med 1789 års revolution. I Sverige togs steget fullt ut först i samband med 1809 års statskupp då den maktfullkomlige despoten Gustaf IV Adolf avsattes genom militärt ingripande och Sverige fick ny regeringsform och grundlag.

Avståndet mellan en ideologisk kamp om förnuftet - rätten till kunskap och mänskligt egenvärde - och ett direkt maktövertagande var under detta historiska skede kort. Striden tog sig under vissa perioder och i somliga länder blodiga och ytterst drastiska uttryck, allt beroende på hur starkt motstånd den döende despotin erbjöd.

EdmundBurke1771Ur upplysningen vann sedermera såväl liberalismen som socialismen sin ideologiska näring. Som motrörelse föddes även konservatismen när Edmund Burke (1729-1797) gick till angrepp mot den Franska revolutionen. Redan året efter att revolutionen rullat igång med stormandet av Bastiljen inledde Burke sin häftiga kritik. Den 9 februari år 1790 håller han ett flammande tal i det engelska underhuset. När han nio månader senare, närmare bestämt den 1 november, ger ut "Reflection on the Revolution in France" startar ett ännu pågående krig mot varje förstärkning av de mänskliga rättigheterna och ett ifrågasättande av demokratins existensberättigande. Ännu idag ekar Burkes argument och hållning i skallen på företrädare för konservatismen; ett förhållande som de i regel - för att inte säga alltid - svävar i total okunnighet om.

När Thomas Paine ett år efter publicerandet av "Reflektioner om franska revolutionen" går i svaromål och till angrepp mot Burkes elitism och föraktfullt antidemokratiska inställning lyckas han med slagkraftiga formuleringar hamra in upplysningens centrala politiska budskap. I frågan om den ärftliga makten skriver till exempel Paine i "Människans rättigheter": "Vad en hel nation väljer att göra, har den rätt att göra. Herr Burke säger nej. Var finnes då den rätten? Jag kämpar för de levandes rättigheter, och mot att de avhändas, kontrolleras och bortlovas genom döda människors skriftligen befordrade myndighet; Herr Burke kämpar för de dödas myndighet över de levandes rättigheter och frihet." Det är grunden för själva äganderätten - åtminstone möjligheten att ärva rikedom eller maktställningar, inklusive tronen - som här ifrågasätts och förnekas. Varje medborgare borde ges samma förutsättningar för en rättvis möjlighet att ta sig fram i livet.

Socialism. Liberalism. Konservatism. I och mot upplysningen formeras grunddragen till de politiska ideologier som än idag bestämmer vårt politiska tänkande.

Det är här, mitt i upplysningen och sjuttonhundratalet, som det moderna europeiska samhället har en av sina viktigaste skärningspunkter. Detta är också en bidragande orsak till varför just upplysningen blivit den rörelse som oftast utsätts för omvärderingar och förnyade angrepp. Dess kärna är fortfarande utmanande och kontroversiell.

Det är mot denna bakgrund man måste se det ifrågasättande av upplysningsidéerna som varit framträdande och dominerande under de senaste två decennierna, ett ifrågasättande som var ett bärande element i den så kallade postmodernismen. Att denna på alla sätt djupt bakåtsträvande tankeströmning till stora delar hade sina rötter i vissa akademiska former av "marxism" - jag tänker inte då minst på den riktning som går under beteckningen Frankfurtskolan och främst galjonsfigurerna Max Horkheimers och Theodor W Adornos arbete "Upplysningens dialektik" - ger en mycket tydlig bild av hur reaktionära ideologier lätt överbryggar motsättningar i kampen mot en gemensam och överlägsen fiende.

 II

VoltaireStolta namn som Voltaire och Rousseau får ofta, i likhet med Kellgren och Thorild här i Sverige, stå som symboler för upplysningen. De ses som portalgestalter och föregångsmän till en ny tid, vilken med ett förklenande uttryck kan kallas för liberalismens gyllene era. Och det är ofta i deras skrifter som historiker av facket letar efter förklaringar till hur den ideologiska grunden för framväxandet av det borgerliga och ökat demokratiska samhället såg ut.

Inte sällan dras en skarp och rät linje, en direkt förbindelse, mellan dessa privilegierade intellektuellas verksamhet och den franska revolutionens utbrott.

När François Voltaire (1694-1778), denne lättirriterade elitist som sällan sparade på invektiven utan friskt doppade sin vassa stålpenna i egen ettrig galla, drog ut till försvar för den till döden dömde - och 9 mars 1762 avrättade - Jean Calas ses detta som ett avgörande steg framåt för en stolt upplysningstradition.

I "Sur la tolérance à cause de la mort de Jean Calas" - senare ofta utgiven under den kortare titeln "Traktat om toleransen" - pläderar förvisso Voltaire för ökad religionsfrihet. Han angriper hårt alla former av fanatism och stelbent dogmatism. I fallet med Calas ledde, menar Voltaire i sin stridsskrift, de religiösa fördomarna till att en oskyldig människa dömdes och avrättades enbart för att familjen Calas var anhängare av den i Frankrike förbjudna kalvinismen. Ryktet lät förmedla att pojken, Marc-Antoine Calas, vilken funnits död i familjens hem hade mördats av fadern eftersom sonen önskat konvertera till den rådande och av staten - alltså monarken - sanktionerade religionen, till katolicismen.

Jean Calas dömdes alltså till döden för mordet på sin egen son, men alla undersökningar tydde på att den tjugonioårige Marc-Antoine begått självmord.

Voltaires insats är tveklöst av stor betydelse. Hans kamp är en rättmätig kamp mot fördomsfullhet, inskränkthet och frånstötande maktfullkomlighet. "Nå", skriver Voltaire, "men skall då varje medborgare tillåtas att inte tro på annat än sitt förnuft och att tänka vad detta upplysta eller vilseledda förnuft dikterar?" Sedan följer genast en reservation: "Ja, just det, förutsatt att han inte stör ordningen." Och längre ner ryggar den girige Voltaire tillbaka inför tanken på ett krossande av äganderätten, rädd som han var om sin egen förmögenhet samtidigt som han tog strid mot de makthavande. "Må det således vara tillåtet säga att med samma rätt bör varje medborgare få ärva sin faders egendom, och att man inte kan inse att han förtjänar att bli berövad densamma och släpad till galgen, därför att han i sina åsikter följer Ratramnus emot Paschasius Radbertus och Berengar emot Scotus."

Nu är det inte min avsikt att på något sätt försöka skjuta undan Voltaire från historiens arena eller ställa in honom i samma skrubb där isterbuken Edmund Burke står med sin djupt föraktliga syn på människan som en massvarelse utan förmåga till egen tankeverksamhet. Även om det är lätt att instämma med Diderot när han i brev kallar Voltaire "det elaka och egensinniga barnet" (1760), måste dock Voltaires egensinnigheter och elitism vägas mot hans stora förtjänster. Han var i mångt och mycket en känslomänniska som ständigt kastades mellan å ena sidan plötsligt uppflammande och aggressiva utbrott, ofta personligt färgade och ytterst roande att läsa, och å den andra sidan sin principiella hållning och mer djupgående filosofiska övertygelse.

Diderot fångar på kornet den lynnighet som behärskade och styrde patriarken på slottet Ferney: "Men apropå konstnärers bisarrerier", skriver han den 27 januari 1766 till Sophie Volland, "så kommer här en sak som speglar hela Voltaires liv och som enligt min mening hedrar honom oändligt. Man läste upp för honom en fruktansvärd sak som Rousseau, medborgare i Genève, skrivit mot honom. Han blir rasande, han hetsar upp sig, han kallar honom usling, han skummar av raseri och vill låta slå ihjäl den stackaren. Då säger en i sällskapet: 'Ändå vet jag från säkert håll att han kommer att be er om en tillflykt, och det idag, i morgon eller kanske i övermorgon. Vad kommer ni att göra med honom?' 'Vad jag kommer att göra med honom?' säger Voltaire och gnisslar tänder. 'Jag kommer att ta honom i hand, föra honom in i mitt sovrum och säga: Där är min säng. Den är den bästa i huset. Lägg dig där, ligg där resten av ditt liv och var lycklig.'"

Voltaire hade många brister. Hans uppfattning var inkonsekvent, pendlande mellan tilltro till upplysningen och ett mer elitärt fasthållande vid den upplysta despotin som det bästa styrelsesättet. Ändå råder det alls inget tvivel om att Voltaire till fullo förtjänar den paradoxala ära som två fängelsevistelser på Bastiljen innebär i eftervärldens ögon.

Problemet är ett annat.

Voltaire ansåg verkligen inte, till skillnad från till exempel Diderot, att förändringen av samhället skulle komma nerifrån, från folket, utan uppifrån; den skulle spridas från de bildade kretsarna och gärna från den upplyste despoten, ner till vad Voltaire livet ut fortsatte att kalla "pöbeln".

Vad som sällan har diskuterats i historieskrivningen eller ens ordentligt ifrågasatts är det självklara att tolerans näppeligen är den rätta grogrunden för eller drivkraften bakom en samhällsomstörtande revolution.

Här öppnar sig ett idealistiskt gap mellan de vackert tänkta tankarna och den råa misärens verklighet. Bläck står mot det adligt blåa blod som kom att flyta från giljotinens stupstock. Detta är ett gap som i eftervärlden vidgar sig till en avgrund och överlever som en grundfalsk syn på upplysningen som helhet.

louis XVITy vad man än kan säga om de kvinnor som den 14 juli 1789 stormade Bastiljen och därmed startade revolutionen så inte var deras drivkraft tanken på ökad tolerans. Det var hunger, nöd och svält som drev dem. En annan viktig faktor är också att de fullkomligt hade förlorat respekten för överheten; en respekt som tidigare förmått hålla det franska folket i schack. Därmed var också rädslan för maktens möjligheter att utöva repressalier övervunnen.

Går vi nu närmare sjuttonhundratalet, lägger volymerna med alla filosofernas vackra ord åt sidan för en stund, och betraktar det faktiska skeendet syns snart ett annat mönster. Fram träder en tidigare okänd upplysning.

Med två ord kan den kallas för den vulgära upplysningen.

"Filosoferna" - vilket var samlingsbeteckningen för upplysningsmännen redan i samtiden - förde under den gamla regimen ett högst behagligt liv. De umgicks i högt uppsatta och adliga kotterier, de träffades i litterära salonger och rörde sig i förnäma kretsar, ofta i hovets direkta närhet. De beviljades ekonomiska och rättsliga privilegier, somliga fick till och med ekonomiskt understöd eller tillfälliga stipendier ur kung Ludvig XVI:s egen ficka.

Det upproriska och revolutionära i deras läror blev helt enkelt mondänt; uppsuget av och inlemmat som en del av etablissemanget, den fina världen - le Monde. Därmed riskerade upplysningen att bli ett inställt uppror; ett erövrande av kunskap och självständigt människovärde - som Kant talade om - enbart för det redan utvalda och upphöjda fåtalet.

Misstron och hatet mot den despotiska kungamakten fortsatte likväl att jäsa. Men det var inte främst i dessa lärda och flärdfulla salonger som tankarna på en genomgripande förändring överlevde och som till slut ledde till att språnget togs från ord till handling.

Till och med en så av de polisiära myndigheterna och hovet verkligt avskydd och fruktad filosof som baron d'Holbach kunde i lugn och ro framleva sina dagar i luxuöst överflöd och bjuda vilka gäster han ville till sitt slott Grandval.

Ändå hade d'Holbach (1723-1789) skrivit vad som brukar kallas för materialismens bibel, den år 1770 utgivna och minst sagt skandaliserade "Système de la nature". Idag vet vi att boken var ett samarbete mellan ett antal skribenter, inte minst medarbetade den från deism till ateism omvände Diderot, men av samtiden sågs den som ett ensamverk av den ondskefulle och ogudaktige baron d'Holbach.

Frågan om kyrkans orubbade position var central för det styrande skiktet. Genom sin fruktan inför Gud kunde folket styras och kontrolleras. Prästerskapet fungerade i den meningen som en form av polisiär myndighet. Ateismen var därigenom den mest fruktade läran eftersom den riskerade underminera respekten, rädslan och vördnaden inför alla auktoriteter.

Ytterst vilade folkets lydnad på deras tro på Gud, ansågs det vid hovet.

Av någon anledning föredrog likväl de styrande att låta d'Holbach leva sitt fria och behagliga liv, även om han säkert skulle ha fängslats om han lämnat sitt lantliga slott och för gott slagit sig ner i oroshärden Paris. "Vad ska man göra med den mannen?" frågar Diderot retoriskt. "Sedan åtta dagar är han inte sjuk längre men roar sig med att utnyttja en sjuks privilegier, det vill säga han klagar utan att ha ont, han brusar upp, han tjurar, han vill och vill inte äta, vara ensam och inte vara det, han snäser om man är uppmärksam och grälar om man inte är det."

Den fruktade upplysningsmannen och ateisten lever med andra ord den bortskämdes rikemansliv. Han gnäller över småsaker och finner inte Marie-Antoinettes berömda bakelser söta nog. En i sanning besynnerlig situation för revolutionens förtrupp!

 III

Jean-Jacques Rousseau Ändå växte sig upproret allt starkare i intellektuella kretsar, men i skiktet under de framgångsrika och uppburna tänkarna. Voltaires och Rousseaus framgångar hade lockat mängder av unga och förhoppningsfulla män till Paris för att pröva lyckan som fria tänkare och skrivande "filosofer". Ute i landsorten hade de drömt om berömmelse, ära och medföljande rikedomar. Verkligheten som väntade dem i huvudstadens slum var i stället den svåraste fattigdom, ett liv utan fast bostad och en ständig jakt efter mat för dagen och kanske ett tillfälle att sälja vad de skrivit på någon av stadens alla dåliga krogar och nergångna vinstugor.

Rännstenen var deras hem; krogarna deras skrivarstugor.

På dessa unga män regnade sannerligen ingen manna från Kung Ludvig XVI:s hov; de bjöds aldrig in till några av Paris' framstående kvinnors så kallade litterära salonger. De fick leva i smuts och vanära, bespottade och skymfade av överklassen, jagade av polisen.

Här, i rännstenen eller under tillfälliga vindskupors skydd, växte och pyrde hatet. Avunden gentemot framgången och det dignande överflödet, i kontrast till armodet och svälten, var en av deras starkaste drivkrafter. Inte sällan riktades deras avund mot just Voltaire och d'Alembert eller mot självaste Rousseau.

"Paris är fullt av unga män", skriver den politiske journalisten Mallet du Pan, "som tror att en viss fallenhet för att skriva är detsamma som talang, av biträden, bokförare, advokater, soldater, som utnämner sig till författare dör av hunger, till och med tigger och ger ut pamfletter." Den upphöjde Voltaire spottade och fräste; detta intellektuella trasproletariat kallade han för "peuple crotté", "den trasiga hopen". Med avsky skriver han i "Dictionnaire philosophique" (1764) om "den eländiga arten som skrev för sitt levebröd... mänsklighetens drägg", detta "litteraturens avskum" och han jämställde dem rakt av med horor. Några av dem har dock överlevt historiens dom och glömska. Så till exempel Réstif de la Bretonne (1734-1806) som av den kvicke Melchior Grimm döptes till "le Rousseau de ruisseau", rännstenens Rousseau.

I skuggan av de strängare edikten om en alltmer inskränkt tryckfrihet växer en litteraturens undre värld fram.

Det är en värld där ord säljs och köps, där rabulistiska pamfletter smugglas förbi gränserna och undan den litterära åsiktspolisens vakande ögon; där handeln med förbjudna böcker av de mest skilda slag blomstrar i diktaturens mörka vrår och Paris' trånga prång. Det går till och med att tala om en renodlad underjordisk litteratur, som markant skiljer sig från den som möter varje läsare av traditionella översiktverk i litteratur- och idéhistoria - även då de förment "marxistiska" och "progressiva" som skrivits under 1970-talet och senare.

Det är här i Paris som vi finner historiens första verkliga brödskrivare, om vi räknar bort alla hovpoeter och insmickrande lismare som viskat vänliga verser i despoters och furstars öron. Vad som skiljer sjuttonhundratalets brödskrivare från skriblärer anställda vid hov och universitet är att de skriver direkt för en marknad, en bred läsekrets som är beredd att betala för vad de vill läsa. Skall man göra akademiska konster av dessa förändrade förhållanden är Jürgen Habermas standardverk "Borgerlig offentlighet" en bra introduktion till hur borgarklassen manifesterar sina intellektuella och ideologiska intressen genom framväxten av en marknad för åsikter.

Det effektivaste vapnet i kampen mot överheten visade sig inte vara de förvisso nödvändiga men ofta högtravande och abstrakta tankarna om tolerans och frihet. Vad som verkligen förmådde att underminera staten och dess auktoritet - i detta fallet representerade av enskilda personer vid hovet och med kungen som given centralgestalt - var det öppet plumpa och riktigt gement vulgära. Genren kallas le libelle.

Vid en undersökning av vad fransmännen läste på 1700-talet, vilken Daniel Mornet publicerade år 1910 och som omfattade en granskning av drygt 500 kataloger över privata bibliotek, hittades ett enda (1!) exemplar av den i idéhistorien alltid refererade och framhållna skriften "Om samhällsfördraget" av Jean-Jaques Rousseau. Däremot lästes Rousseaus "Julie eller Den nya Héloïse" i stor omfattning. Förklaringen är enkel. "Julie" motsvarar vår tids populära romaner, med sexuella anspelningar och andra kittlande och läsfrämjande ingredienser.

Det var också här, i gränstrakten mellan pornografiskt skvaller och revolutionär politik, som brödskrivarna hittade sin största och mest givande marknad. Det var även denna utgivning som satte störst skräck i makthavarna och deras hantlangare.

I allt från pamfletter och vishäften till tjockare böcker, vilka ofta utgav sig för att handla om diverse filosofiska spörsmål, gick de ohämmat till attack mot allt vad överhet och maktfullkomlighet hette. Och de gjorde det med en råhet, en erotisk mustighet och ett illasinnat gapflabb som tilltalade det av den despotiska kungamakten hårt förtryckta folket.

Marie Antoinette på  schavottenBerättelser om sexuella utsvävningar i kungahuset, om framträdande degenerationsfenomen som impotens och ständig krasslighet eller patetisk och löjeväckande vekhet, varvades med mer sanna eller helt osanna rykten; rykten som ofta uppmuntrades och spreds av funktionärer anställda vid hovet. Ett förhållande som polischefen oavbrutet återkommer till i sina rapporter.

För att ta ett exempel: boken "Les amours de Charlot et Toinette", vars titel självfallet syftar på Marie-Antoinette, inleds med en beskrivning av hur drottningen onanerar och handlingen övergår sedan i en allt annat än stillsam orgie mellan henne och hovfunktionären greven av Artois. Kung Ludvig får sitt nedriga respass med följande vers:

Det är väl känt att stackars Herrn,
som tre eller fyra gånger fått sin dom
av den medicinska fakulteten
för fullständig impotens
inte kan tillfredsställa Antoinette.
Helt klar över sin olycka blir han
då han ser att hans sticka
som inte är större än ett halmstrå,
alltid är slak och alltid böjd.
Han har ingen pung, förutom i sin ficka.
I ställer för att knulla, låter han sig knullas,
i likhet med salig prelaten av Antiokia."

Ludvig XVI:s polischef, Jean-Charles-Pierre Lenoir, skriver indignerat i sina memoarer: "Parisarna satte mer tilltro till onda rykten och nidskrifter som cirkulerade i hemlighet än de fakta som trycktes och publicerades på order eller med tillåtelse från regeringen."

De franska skandalskrivarna har inte, signifikativt nog, kartlagts av någon fransk historiker, vare sig inom litteratur- eller idéhistoria. Det är i stället en amerikan, Robert Darnton, som lagt ner åratal på denna forskning. Darnton slutsats vad gäller den vulgära upplysningsrörelsen lyder:

"Detta var farligare propaganda än Om samhällsfördraget. Den skadade den känsla för anständighet, som band allmänheten till dess härskare. Det skenheliga moraliserande som överheten hängav sig åt utmanade de breda folklagrens etik. Smädeskrifterna var nämligen trots alla obsceniteter strängt moraliska. Kanske gav de till och med uttryck för en borgerlig moraluppfattning som bar frukt under revolutionen."

När upplysningen diskuteras skriver ofta historiker av facket att det egentligen inte finns någon rörelse att tala om eftersom det hos de enskilda företrädarna inte går att hitta tillräckligt många gemensamma nämnare för att man skall kunna beteckna upplysningen som en enhetlig rörelse. Den stora stötestenen i sammanhanget är ateismen.

EHans Järtan sann filosof i upplysningens anda bör enligt de flesta fastställda definitioner vara ateist. Så invänder de akademiska perukstockarna, vilka aldrig upphör att försöka bortförklara upplysningen som radikalt fenomen, att till exempel Voltaire inte var ateist. Visserligen ansåg han att man skulle krossa den skändliga, dvs katolska kyrkan, men också att religionen var nyttig och nödvändig som - med en senare formulering - ett opium för folket, den stora massan. "Om Gud inte funnes, finge man lov att uppfinna honom", lyder också ett känt citat av Voltaire som just syftar på religionen som ett sätt att styra folket. Även Rousseau hängav sig åt en form av panteism, detta att se Gud i varje gren och varje buske; Gud var naturen och naturen - inklusive människan - var därmed Gud.

Rännstensfilosoferna var sannerligen inte uteslutande brödskrivande överlevare. De skrev för att störta makten, såväl den världsliga som kyrkliga. De flesta av dem var fullblodsateister och de verkliga revolutionära föregångarna till 1789. "Smädeförfattarna", summerar Darnton, "var talesmän för en intelligentsia, som inte bara stod utanför samhället utan betraktades som paria. De ville inte förändra samhället på ett stillsamt, liberalt, voltairianskt sätt. De ville omstörta det."

Tyvärr är den svenska underjordiska tidskrifts- och pamflettfloran inte utforskad. Den väntar ännu i arkiven. Av den anledningen är det också vanligt att åsikter som att det inte fanns någon svensk upplysning alltjämt dyker upp med jämna och konjunkturkänsliga mellanrum. Den svenska upplysningen har systematiskt enbart utforskats vad avser dess motströmningar, med det banbrytande tvåbandsverket "Upplysningstidens romantik" (1918-20) av Martin Lamm som bästa exempel och med eftersläntrande undersökningar som "Magnetisörens tid. Den animala magnetismen i Sverige" (1974) av Karin Johannisson som symtom på den förhärskande inriktningen av den akademiska forskningen.

Ändå råder det ingen tvekan om att rännstensfilosoferna fanns även i Sverige. Majoren Pehr af Lund med sin tidskrift "Dag-Bladet Wälsignade Tryck-Friheten", efter censuringripande utgiven under namnet "Tryck-Friheten den Wälsignade" är bara ett exempel. Kretsen kring filosofen Benjamin Höijer i 1790-talets Uppsala - kallad Juntan - ett annat. I kretsen ingick den unge Hans Järta. Järta (fram till år 1800 Hierta) hade före mordet på Gustaf III umgåtts med Pechlin och var alltså intimt allierad med de som lät avrätta despoten. Järtas skriverier under åren runt 1792 är huvudsakligen nidvisor och satirer. Trots gedigna undersökningar är denna sida av Järtas produktion inte tillfredsställande kartlagd.

Hemma hos general Pechlin, hjärnan bakom operamaskeradsmordet, kunde även Kellgren dyka upp på besök. Det gick alls inga vattentäta skott mellan de av Gustaf III gynnade hovfilosoferna och de som till slut fyllde hans rygg med järnskrot. Kellgren, av Thorild kallad "Voltaires fagre apekatt", kan mycket väl ha varit informerad om mordet på monarken före det att skottet föll. Denna tanke har märkligt nog ännu aldrig diskuterats i den lärda litteraturen.

På Stockholms gator sjöngs hånfulla och råa visor, som till exempel parafrasen på "En jungfru födde ett barn idag", vilken drev med Gustaf III:s oförmåga att avla en kronprins och ryktet att hovstallmästare Adolf Fredrik Munck fått mer än assistera vid tillfället för den upphöjda äktenskapliga akten. På gatorna år 1792, efter mordet, skanderades den berömda "Sansculottes-wisan", skriven av Hans Järta.

 "Må med Champagnedrufvans safter
Lifwas all vår tacksamhet
Mot de hjältar, hvilkas krafter
hedrat deras Byxlöshet;
Ty om detta Vin ej vunnit
Skydd av Sansculotterne
hade de altsammans runnit
 I de krönta Byxorne. /.../

Snart skall Petri Stol betäckas
Af en Byxlös Sittare;
Snart des helga Byxor räckas
Åt en kappråcks-skräddare.
Och de nyklar som uplåsa
Christna Skafferierne
Skola framför Påvens näsa
Skiljas ifrån Byxorne."

Dessa två verser, av tjugo, är närapå de enda man kan hitta grundligt analyserade och diskuterade i den akademiska litteraturen. Järta blev senare i livet, efter statskuppen 1809, riksdagsledamot, landshövding och medlem av Svenska Akademien. Vad alla de skrev och gjorde som aldrig nådde framgång eller placerade sig vid maktens bord, ja det ligger ännu kvar i arkivens och bibliotekens gömmor.

Hemma hos Pechlin fick den unge Järta i manuskript läsa Thomas Paines "Rights of Man". Generalen hade skaffat sig en avskrift av C F Nordenskiölds svenska översättning före denne flydde till England. Nordenskiölds tidning "Medborgaren" hade redan stoppats och förbjudits av Gustaf III efter publicerandet av en artikelserie om "Människans rättigheter".

När Gustaf III sedan efter häftig feber och inflammation i skottsåren avlider bestämmer sig Hertig Carl, eller säkerligen snarare "Storviziren" Reuterholm, att försöka smeka oppositionen och de missnöjda upplysningskretsarna och revolutionsanhängarna medhårs och avskaffar censuren. Major Pehr af Lund börjar på nytt att ge ut "Wälsignade Tryckfrihet" och Nordenskiöld sin "Medborgaren". Från tryckeriet kommer nu också för första gången den svenska översättningen av Paines "Människans rättigheter". I ett brev skriver Järtas vän Gustaf Abraham Silfverstolpe:

"Hvad menar Du om Tryckfriheten? Hurra, hurra, skrif som sjelfva Satan och lär vår Nation at tänka. Är Du nu rädd skall jag ge Dig piller."

 Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.