Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Den ekonomiska imperialismens kontradiktioner



Image
En portugisisk karack
Pierre Gilly skisserar en liten historia över den ekonomiska imperialismen från karacken till John Perkin.

Imperialism. Ordet luktar sjuttiotal. För många är det ett passerat stadium. Imperialismen tog fart när karacken gjorde det möjligt att korsa Atlanten och upphörde ungefär samtidigt med att man slutade bygga eternithus i Sverige.

Intressant nog blev begreppet stort bland allmänheten under Vietnamkriget, då den imperialismen som tagit formen av kolonialism mer eller mindre upphört.

1914 kontrollerade européerna och deras ättlingar runt 80 procent av världens territorium. Idag finns nästan inga kolonier kvar. Det brittiska imperiet där solen aldrig gick ner är borta. Det franska kolonialväldet gick samma väg som det portugisiska och spanska. Nationalism och kalasjnikov gjorde det omöjligt att fortsätta att fysiskt kontrollera icke-europeiska folk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men är världen idag så annorlunda än den var 1880 eller 1950? Ser man till de ekonomiska förhållandena mellan gamla kolonier och kolonialmakter verkar inte mycket ha hänt. Den grundläggande likheten är att resurser fortfarande förs över från syd till nord. Det syns genom att fattiga länder exporterar mer kapital än de får tillbaka.

Mellan 1970 och 2002 lånade Afrika söder om Sahara 294 miljarder dollar. Under samma period betalade man tillbaka 268 miljarder, men trots det har man fortfarande skulder på 210 miljarder, enligt FN. Bara 2004 hade Latinamerika en negativ kapitalbalans på 52 miljarder dollar, trots stora exportöverskott.

Skuldsättningen och ränteåterbetalningar spelar en viktig roll i den nya imperialismen. När många kolonier fick sin formella självständighet på sextiotalet överöste man dem med lån till en ränta så låg att bara galningar skulle ha tackat nej. Sedan dess har USA själv börjat låna enorma belopp, vilket drivit upp räntorna till nivåer som gått ut över skola och sjukvård i många av världens fattigaste länder.

Skuldsättningen är inte bara ett effektivt sätt att komma åt de gamla koloniernas resurser utan också ett sätt att förhindra att de för en politik som missgynnar våra affärsintressen. Den som är försatt i skuld är som bekant inte fri. För att bevilja nya lån, ställer man nu krav på "strukturomvandlingar".

Länder i Västafrika, som Mali, har till exempel tvingats att börja odla bomull i stor skala. Exporten av bomull skulle betala både den nya investeringen och de gamla lånen, hävdade experterna från Världsbanken. Men då man i praktiken tvingat många länder att föra samma ekonomiska politik, och både USA och Europa ger enorma subventioner till sin egen produktion, har bomullspriserna kollapsat.

Länder som Mali har blivit ännu mer skuldsatta, vilket gör att de har ännu mindre möjligheter stå emot de "råd" IMF, Världsbanken och andra institutioner ger. Nu heter det till exempel att skuldsatta länder måste sälja ut statliga företag, som vattenverk, avskaffa subventioner och marknadsanpassa priser.

Den klassiska imperialismen är borta, men de gamla kolonierna är uppenbart fortfarande underställda de gamla kolonialmakterna. De brittiska och franska kolonialsoldaterna har bytts ut mot tjänstemän i organisationer som IMF, Världsbanken och WTO. I stället för att fysiskt kontrollera andra länder nöjer sig västvärlden med att kollektivt bestämma över världens ekonomiska spelregler. Resultatet har blivit att den ekonomiska klyftan mellan nord och syd ökar.

Den statistik som producerats av de internationella organisationerna och som ibland visar på förbättringar går ofta inte att lita på. Ta en av de mest centrala begrepp som används för att mäta resultaten av "våra" ansträngningar att bekämpa fattigdomen. För att klassas som extremt fattig av världsbanken måste man ha mindre än en köpkraftjusterad dollar om dagen att leva på. Att mäta köpkraften är en rimlig metod då växlingskursen inte säger så mycket om vad det kostar att leva i olika länder. Frågan är hur man ska göra det.

Världsbanken utgår ifrån en imaginär korg av varor och tjänster, vars prislapp ligger till grund för den köpkraftjusterade dollarn. Stora skillnader i olika länders prisbild och konsumtionsmönster gör dock att dessa beräkningars relevans kan ifrågasättas.

I fattiga länder är tjänster ofta billiga medan livsmedel är förhållandevis dyra. I rika länder är förhållandet snarare det omvända. Detta leder till att en afrikan kan betala mer hårvård med sin köpkraftsjusterade dollar än en svensk men han kan inte köpa lika mycket ris. Eftersom fattiga afrikaner ändå inte går till frissan innebär det att Världsbanken i praktiken överskattat hans köpkraft.

En rimlig slutsats är att det finns fler extremt fattiga i världen än de 1,2 miljarder människor som Världsbanken räknar med. Syftet med statistiken är mer att rättfärdiga den egna politiken än att ge en rimlig bild av förhållandena i världen.

Vid sidan av skuldsättning är handelspolitik ett effektivt sätt att kontrollera de gamla kolonierna.

Ekonomisk teori säger att frihandel gör alla till vinnare, men om de som bestämmer verkligen trodde på det skulle det inte finnas några handelshinder mellan EU, USA och Japan. Det finns inget exempel från historien på ett land som industrialiserats och blivit rikt med hjälp av frihandel, men trots det är det denna politik som ska hjälpa de fattiga länderna.

Kan någon på allvar tro att bönder i syd som producerar ett ton spannmål skulle kunna konkurrera med de i norr som kan komma upp i tusen ton? Jordbruket i syd (med undantag för vissa delar av Sydamerika) har naturligtvis inte en chans gentemot det mekaniserade och extremt subventionerade jordbruket på norra halvklotet.

Ett tredje sätt att kontrollera de gamla kolonierna är bistånd, som mest handlar om att man vill gynna egna ekonomiska intressen. Det gäller I alla fall det bistånd som stormakter som Frankrike, Storbritannien och USA ger.

Det saknas inte exempel. För några år sedan fick Adam Smith Institutet i London 7,6 miljoner pund i utvecklingsbistånd av den brittiska regeringen. Det är mer än vad Liberia eller Etiopien ansågs behöva.

Image
Illustration: Ida Thunström
Det var Adam Smith Institutet som inspirerade de konservativa i Storbritannien att privatisera allt de kom åt, sänka skatterna för de rika och höja dem för de fattiga. Med statliga pengar erbjuder institutet nu sina råd till hela världen.

Den indiska delstaten Andra Pradesh fick samtidigt 15 gånger mer pengar än svältens Etiopien eftersom dess regering genomför privatiseringar. Zambia fick

700. 000 pund för att förbättra livsmedelssituationen och 56 miljoner pund för att privatisera koppargruvorna. Det här är en återgång till traditionell brittisk biståndspolitik, menar The Guardians George Monbiot som jämför det med när regeringen under den irländska potatissvälten bara hjälpte de bönder som gav upp arrendet till sin mark.

Ett annat exempel är livsmedelshjälpen som uppenbart inte styrs av behovet utan de rika producentländernas intressen. Om biståndet främst var till för de fattiga borde det öka när priserna är höga och sjunka när priserna går ner men i verkligheten händer precis motsatsen menar den franske agronomen Jacques Berthelot som studerat FN:s statistik för vete och vetemjöl åren 1980-1990. Den amerikanska livsmedelshjälpen uppgick till exempel till 6,2 miljoner ton när priserna låg i botten 1987 och sjönk till 2,8 miljoner ton när priserna var som högst 1997. Större delen av Frankrikes och USA:s bistånd går också direkt till franska och amerikanska bolag.

Ett fjärde sätt att kontrollera de gamla kolonierna är att patenträttigheter, ett femte är sanktioner (selektiv tillämpat med svepskäl om brott mot mänskliga rättigheter, terrorism, innehav av massförstörelsevapen, kärnvapenprogram och så vidare) och skulle inget av detta fungera så kan det hända att den trilskande regeringen störtas av någon sympatiskt inställd general, att landet bombas eller rent av ockuperas.

För även om det är ekonomer som sköter den dagliga kontrollen av de gamla kolonierna vilar hela systemet fortfarande ytterst på att länder som inte lyder kan straffas fysiskt. Den moderna imperialismen arbetar ungefär som trafikpolisens som inte övervakar alla vägar utan bara gör vissa punktinsatser. Genom att stoppa och bötfälla en del får man de flesta att respektera hastighetsbestämmelserna någorlunda.

Ockupationen av Irak, sanktionerna och hoten mot Iran, utfallen mot Venezuela (stödet till kuppen mot den demokratiskt valde Hugo Chavez!) är den internationella politikens motsvarigheter till trafikpolisens punktinsatser. Det handlar om att visa världen vad som händer med dem som inte rättar sig efter de ekonomiska spelregler som är skräddarsydda och hela tiden manipulerats för att gynna den gamla kolonialmakterna i allmänhet och USA i synnerhet.

Det som förenar länder som Iran, Venezuela, och tidigare Irak är inte att de skulle utgöra ett militärt hot mot någon utan att de alla är länder som öppet stretar emot denna världsordning.

Det har man bland annat gjort genom att välja att inte ta betalt för sin olja i dollar, vilket hotar dess ställning som världens referensvaluta. Om oljan slutar att handlas i dollar finns det mindre behov för centralbankerna i oljeimporterande länder att samla på sig dollar i valutareserven. Med tanke på de enorma och växande underskott USA haft i sin utrikeshandel de senaste trettio åren (runt 700 miljarder dollar om året nu) är det ett direkt hot mot USA:s ställning i världen.

Venezuela är dessutom extra farligt då det både köper upp latinamerikanska länders obligationer - vilket hotar att göra IMF maktlöst - säljer en del av sin olja till subventionerat pris till fattiga länder, byter olja mot kubanska specialisters tjänster (läkare, lärare) och rent allmänt sett till att landets oljeresurser inte hamnar i händerna på en liten överklass som investerar sina pengar i USA.

Så här långt finns det säkert de som redan avfärdat allt jag skrivit som en konspirationsteori. Det finns väll ingen imperialisms centralkommitté som i hemlighet drar i trådarna?

Kanske är det hela mer uträknat än man kan tro. En av dessa experter, John Perkins har faktiskt erkänt, inte bara att han skrivit falska rapporter för att lura låntagarna, utan att han dessutom gjort det på uppdrag av den amerikanska säkerhetstjänsten NSA. Perkins var chefsekonom på en internationell konsultfirma och förhandlade med statschefer och ministrar på 1970 talet. Samtidigt var Perkins en "ekonomisk hit man" som också skulle tillvarata sitt lands ekonomiska intressen. Hans uppdrag var att få utvecklingsländer att låna mer pengar till infrastrukturprojekt än de skulle kunna betala tillbaka. För att lyckas med det skrev han ekonomiska prognoser som inte bara var överoptimistiska utan också medvetet lögnaktiga. Falska rapporter, mutor och utpressning var gängse metoder för att binda strategiskt betydelsefulla länder till USA med hjälp av skulder till och garantera att uppdragen och pengarna aldrig lämnade USA, utan bara fördes över till amerikanska bolag som Haliburton.

Image Nu för tiden behövs dock inga ekonomiska hit men, menar Perkins i sin bok Confession of an Economic Hit Man (Berett Kohler). En kombination av egna ekonomiska intressen och en uppriktig tro på ekonomisk teori (i olika skepnader) är tillräckligt för att upprätthålla västs kontroll över tredje världen.

Visst kan man kalla detta för en konspirationsteori, men att rika länder driver en politik som främst syftar till att gynna det egna landet är inte konstigare än att företag manipulerar börskurser, försöker skapa monopol om det är möjligt eller ingår i karteller om tillfället ges. Skillnaden är att det är enklare för stormakterna att konspirera utan att det syns, då alla internationella institutioner som har hand om utvecklingsfrågor och finanser kontrolleras av dem.

Pierre Gilly

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.