Illustration: Hebriana Alainentalo

Marginalnyttan

Melker Garay om den samtida likgiltiga egoismen.

Av: Melker Garay | 30 augusti, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Katja guidar oss ut i världsrymden

Katja Lindbloms andra hem är Slottsskogsobservatoriet i Göteborg. Hon är astronomen, konstnären och anarkisten som guidar oss ut i såväl den verkliga som fiktiva rymden. Bakom en becksvart dörr i Slottsskogsobservatoriets ...

Av: Nicklas von Matérn | 10 Maj, 2011
Konstens porträtt

 Dominospel på gång på synagogans innergård Johny till vänster snappade upp min kamera

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 3 av 3)

Dagen efter att Johny och jag skilts åt osams på väg mot den andra synagogan, ville jag ställa Johny några frågor med tanke på att jag kanske ändå skulle skriva ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | 24 februari, 2017
Resereportage

Sparbössor och direkt demokrati

Alla de som förespråkar den representativa demokratin, är per definition även motståndare till de decisiva, det vill säga beslutande folkomröstningar. Jag antar att dessa människor praktiserar representativ demokrati även i sina ...

Av: Vladimir Oravsky | 10 oktober, 2016
Gästkrönikör

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten



Image
Illustration: Ragni Svensson

Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den katolska dogmatismen och politiska och religiösa maktstrider gick inte att undvika. Under 1500-talet härjades Frankrike av hugenottkrigen, och under detta århundrade verkade en av Västerlandets storslagnaste tänkare genom tiderna, nämligen Giordano Bruno, född år 1548 i Nola, en landsortshåla inte långt från Neapel. Redan i tonåren blev han en dominikanbroder. Han studerade flitigt och läste även litteratur som närmast kunde anses vara kättersk, bland annat av Erasmus Rotterdamus. Vid 26 års ålder var han tvungen att fly efter att ha gjort sig omöjlig inom sin orden. Han kallade sig själv ”en akademiker utan akademi” och trodde att han skulle finna en viss frihet hos kalvinisterna i Genève. Men här var man lika dogmatisk, inkrökt och inskränkt som hos de mest inkvisitoriska katolikerna.

Ariosto kunde skriva sitt epos Orlando furioso, som i sin handling berör myter om antika gudar och gudinnor, i början av 1500-talet, och Botticelli kunde år 1485 skapa sin berömda målning Venus födelse. Lorenzo de’ Medici såg till att skriftsamlingen Hermes Trismegistus, som innehåller egyptisk visdom i senantik tappning, översattes av Ficino, som Bruno läste och inspirerades av.

Den kända Brunoforskaren Frances A. Yates, som år 1964 gav ut boken Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, är medveten om Brunos stora intresse för hermetismen och det faraonska Egyptens tankevärld och livsvisdom. Vad döljer sig bakom slöjorna? En ny uppståndelse, en omätlig och magisk värld, där konst och vetenskap förenats?

Yates ser Bruno som en magiker som insåg den helande konstnärliga magin hos Kristus och hans apostlar. Bruno ville reformera makten och trodde på de egyptiska gudakrafternas återuppståndelse inom den kristna världen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Hermes Trismegistus talas det om en stad som kallas Adocentyn, kanhända en framtida solstad full av människor som kan leva i harmoni med skapelsen! Yates citerar: ”The gods who exercise their dominion over the earth will be restored one day and installed in a City which will be founded towards the setting sun, and into which will hasten, by land and by sea, the whole race of mortal men.”

Denna hermetiska profetia flyter fortfarande omkring som en drömbild i människors inre. Men visst har solkraftens närvaro och solenergins möjligheter blivit en alltmer påtaglig verklighet. Vi kan inte hur länge som helst som strutsen sticka ner våra huvuden i sanden och på så sätt tro att vi löser alla våra problem.

Luftföroreningar och vattenföroreningar fanns även på Giordano Brunos tid, men de var inte så alarmerande. Regnskogarna var i stort sett orörda. Men skogarna runt Medelhavet hade förstås skövlats, exempelvis av de krigiska romarna, vars ättlingar vi nu ser överallt.

Männen har dominerat, men visst fanns det starka kvinnor under korstågstiden och under renässansen. Hildegard av Bingen är en av dessa, en människa med renässansegenskaper flera hundra år före Brunos tid.

Munken Giordano Bruno förblev under hela sitt liv en lärd vagabondakademiker och munk. 1582–84 vistades han i England och skrev då ett par av sina mest kända verk, till exempel La Cena de le Ceneri (Askonsdagsmåltiden) som 1994 utkom på svenska i översättning av Paul Enoksson (förlag Atlantis). I denna bok står det på sidan 255: ”… vad jag avsett och hållit för sant, vilket kort sagt innebär att jag betraktar universum som oändligt, det vill säga produkten av en oändlig kraft, eftersom jag ansåg det ovärdigt att den gudomliga godheten och kraften, som är i stånd att bortom denna världen skapa ännu en, ja, oändliga världar, skulle ha skapat en begränsad värld.”

Den amerikanske författaren och universitetsläraren Ramon G. Mendoza skriver i sin bok The Acentric Labyrinth, Giordano Bruno’s Prelude to Contemporary Cosmology (1995) om Brunos oändliga intresse för det oändliga. Denne filosof, som vägrade att begränsa världen och medvetandet, var naturligtvis en nagel i ögat på inkvisitionen, vars blodiga historia inte hade undgått honom. Han lärde och lärde ut, hade ett ovanligt skarpt minne och måste lämna universitet efter universitet i stad efter stad på grund av sitt fria ickedogmatiska tänkande. Man bevakade sina revir, då som nu. Ja, man försökte då som nu slänga ut de nyskapande andarna på sopbacken.

Var inte solen i oändlighetens perspektiv en strålande gnista bland alla andra strålande gnistor och alla andra strålande solsystem och galaxer som föds och dör ut, tänds och slocknar i en oändlig skapelseakt utan centrum? Med Brunos ord: ”Det enda centrum som finns finns under vars och ens fötter.” Vissa inskränkta Big Bang-fantaster med entropiinställda ögon skulle ha retat gallfeber på honom.

Det är för många nutida människor populärt att påstå att vi måste leva här och nu och glömma då och i morgon. I vissa upplysta indiankulturer är detta ett ynkligt tänkande. Vi deltar enligt Bruno i kretslopp där alla tider är ständigt närvarande. Och varför skulle vi begränsa vår tid när oändligheten finns?

Ett berömt Brunocitat är dessa ord: ”Vid horisontens korsväg står Människan.”

Den korsvägen har vi kanske ännu inte nått, men den närmar sig.

Filosofen och nytänkaren Giordano Bruno hade troligen en övertro på bildade människors fattningsförmåga och välvilja. Han tänkte nytt och stort och utvidgade Kopernikus’ världsbild, där solen är centrum och inte jorden. Han var mer vidsynt än Galileo Galilei och skrämdes inte av inkvisitionen. Han gick i fällan. En tid före återkomsten till Italien var han med om bokmässan i Frankfurt. Ja, han var sannerligen en bokälskare, själv upphovsman till cirka trettio verk, och borde aldrig ha lämnat Frankfurt.

Han lockades till Italien av en ung rik italienare vid namn Mocenigo som ville ha honom till sin lärare och som senare missförstod honom. Efter en kort tid i Italien blev han omhändertagen av inkvisitionen 1592 i den venetianska republiken, som tyvärr snart utlämnade honom till Rom, vars påve var en nitisk kättarförföljare. I cirka sju år satt han i ett inkvisitionsfängelse – i en mörk romersk påvlig fängelsecell. Dålig mat, läsning av den italienske 1200-talsteologen Thomas av Aquino (den ende författare han tilläts läsa), besök av inkvisitorer, dålig hygien … Mörker och åter mörker … Hur uthärdade han? – Man kommer nästan att tänka på den marockanska författarinnan Malika Oufkir, som i slutet av 1900-talet under tjugo års tid var instängd i ett ökenfängelse, där måhända ljuset trots allt var mer närvarande än i Brunos fängelsehåla.

De nitiska inkvisitorerna försökte få honom att avstå från sin världsbild. Han skrev ett brev till påven för att förklara att han på intet sätt var fientligt inställd till den katolska kyrkan, och det sägs att detta brev öppnades men aldrig lästes. Till de inkvisitionsdomare som år 1599 fällde domen sa han: ”Ni, mina domare, som fäller denna dom, känner troligen större rädsla än jag  som mottar den.”

Den 17 februari år 1600 gick han naken och bakbunden, och med ett munlås som gjorde det omöjligt för honom att tala, till avrättningsplatsen Campo dei Fiori i Rom. Det berättas att en munk, innan bålet tändes, i all välmening sträckte fram ett krucifix mot honom för att på detta sätt utdela en välsignelse. Men han lär ha böjt undan huvudet. – Hur skulle han kunna motta en välsignelse av en korsfäst Kristus i ett gränslöst universum där till och med döden kommer till korta och där Kristus själv sägs ha uppstått från de döda?

Nu finns det på det blomstertorg där han mötte döden, Campo dei Fiori, en staty rest till hans minne. Har den påvliga kyrkan bett om ursäkt eller förlåtelse? Inte vad jag vet. Har vi bett om förlåtelse? Inte vad jag vet. Jo, påven Johannes Paulus II lär ha bett om ursäkt. Men räcker det?

Irländaren James Joyce har i sitt storverk Finnegans Wake gjort sitt. Här i denna mästerliga språklabyrint, som gestaltar ett ofantligt mänskligt kretslopp, förekommer Giordano Bruno under flera täcknamn. Den renässansfrihet denne filosof bar i sitt väsen fortsätter att inspirera skapande människor på deras väg utanför de av alla accepterade och romerskt raka autostradorna. 

 Percival

Ur arkivet

view_module reorder
Bruce Springsteen på Ullevi 1985 under Born in the U.S.A. Tour. Foto: Associated Press/Brucebase.

Springsteen på Ullevi

I boken "Rockens text" skriver Ulf Lindberg, att ”alla som har något förhållande till Bruce Springsteen vet att han skall upplevas som scenartist – live”, och jag skulle vilja tillägga ...

Av: Richard Ohlsson | Musikens porträtt | 20 juni, 2016

Konstens eviga frågor tas upp på gatan

På Kägelbanan i Stockholm har för tredje året i rad en helg ägnats åt konventet Art of the Streets. Förra gången blev det uppståndelse kring förbudet mot marknadsföring av gatukonstfestivalen ...

Av: Rebecka Bülow | Kulturreportage | 02 september, 2012

The new beginning

Pjäs i två akter "I have nothing to say / and I am saying it / and that is poetry / as I needed it" (John Cage) Words, words, words (Hamlet / William Shakespeare) "The rest is silence" (Hamlet's final words)  

Av: Vladimir Oravsky & Kurt Larsen | Utopiska geografier | 06 april, 2009

Gud som haver – vad kommer sen?

Det var på hösten 1780 som Gustaf III å sin sons vägnar mottog bönen Gud som haver barnen kär. Den stod nedtecknad i den Barnabok som överlämnades av Samfundet Pro ...

Av: Mikael Mogren | Övriga porträtt | 18 februari, 2009

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | Kulturreportage | 05 september, 2014

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.