Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten



Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta viktigare än någonsin.




Politiken talar till människor som en grupp, en sammansatt massa av människor, som bara för att de delar etnicitet, sexualitet, ekonomisk status, religion, eller kön vore en och densamma. En människa kan på grund av dessa attribut dela en social och kulturell historia, dela fysiska drag eller preferenser, men denna människa har tolkat sina upplevelser på sitt eget sätt och har trots kollektivet, sin unika uppfattning om vad och hur det är att existera. När vi så definierar en människa utifrån vilken grupp den tillhör, oavsett vår politiska agenda, begår vi ett stort misstag.

När jag är en av hundra människor, obekvämt hopklämd på tunnelbanan i den värsta rusningstrafiken ser jag inte oss som en enda sammansatt massa. Jag ser oss som människor, en och en, som för en stund delar utrymme. Jag ser det som finns bakom de andras kroppar, deras historia, vilken den nu är och jag ser att deras liv är kantat av lidande och förhoppningsvis en del glädje. Jag undrar hur dom ser på det jag ser, och påminner mig själv om att dom ser något helt annat än det jag ser. Jag undrar vad dom tänker på och förstår att vi bara delar fragment av tankar. Vi är människor, men det är det enda vi delar. En människa är en outgrundligt unik varelse. Det komplicerade samspelet mellan genetik, biologi och socialt sammanhang har gjort en människa till någon som kanske liknar en annan, men som ändå inte är som någon annan. När jag så hör någon säga att individualismen är vår tids stora sjukdom blir jag illa till mods. Individen är den minsta minoritet som finns på vår planet.

Politiken talar till människor som en grupp, en sammansatt massa av människor, som bara för att de delar etnicitet, sexualitet, ekonomisk status, religion, eller kön vore en och densamma. En människa kan på grund av dessa attribut dela en social och kulturell historia, dela fysiska drag eller preferenser, men denna människa har tolkat sina upplevelser på sitt eget sätt och har trots kollektivet, sin unika uppfattning om vad och hur det är att existera. När vi så definierar en människa utifrån vilken grupp den tillhör, oavsett vår politiska agenda, begår vi ett stort misstag.

För att kunna kommunicera och leva på ett moraliskt och fungerande sätt tillsammans med andra människor, behöver man som individ se sig själv tydligt. Man behöver kunna sortera sina tankar och känslor, man behöver kunna ifrågasätta och granska, inte bara sin omvärld utan även det djupaste djupa i ens inre. Följden av detta granskande är god självkännedom och förmåga till kritiskt tänkande som i sin tur inte gör oss lika lättmanipulerade när det kommer till destruktiva tankar och idéer. Känner man sig själv väl kan man också värna kring vilka idéer man väljer att efterfölja i sitt liv. Det viktigaste blir att finna koherens i sina egna tankar, inte i gruppens. Historien har bevisligen upplyst oss kring konsekvenserna av osjälvständiga individer som anammar gruppmentaliteter framtvingade av staten och kollektivismen, det leder till lidande, fördomar och våld.

Uppslagsverket National Encyklopedin definierar de två polariserande begreppen kollektivism och individualism på följande sätt:

”kollektivism, åskådning som sätter de gemensamma intressena före de enskilda individernas.”

”individualism, uppfattning som ser individens frihet och oberoende som ett högsta värde.”

Utgångspunkten för dessa både ismer är densamma: önskan om att göra världen till en bättre plats att leva på. Dess människosyn och tillvägagångssätt skiljer sig däremot radikalt. Kollektivisten ser människan som en del av en grupp som delar intresse, intention och vilja. Kollektivismen kräver därav ett starkt centraliserat styre som avgör vilket det gemensamma intresset är. Människorna som utgör samhället hamnar i en ofrivillig beroendeställning till det centrala styret där utrymmet att tänka och agera självständigt begränsas. Skulle den enskilda människans intresse, intention och vilja komma att krocka med majoritetens så spelar det inte någon roll, eftersom kollektivismen låser fast människan i gruppen och stävjer dennes identitet inuti den. Individualisten ser den enskilda människan som alltings utgångspunkt, individen är kapabel att styra och hantera sitt eget liv och har både rättigheter och skyldigheter i samhället den verkar i.

Individualisten förstår att det kommer försvåra dess möjlighet att förbli levande och fylla sitt liv med det den värderar om denne inte lever på ett sätt som tillåter andra att göra likadant. Principen kring individualismen är helt enkelt samma som den vi lever utifrån i vårt dagliga liv, i våra arbetsrelationer, romantiska relationer och vänskaps relationer. Den bygger på frivillighet och sunt förnuft. Det finns självklart människor som av olika anledningar inte är kapabla att delta i detta frivilliga utbyte av rättigheter och skyldigheter, och de måste oavsett politiskt styre få hjälp, vård eller straff beroende på deras anledning att inte kunna delta. De brännande frågorna blir: hur avgör vi egentligen vilket som är det gemensamma intresset? och hur långt kan man gå till förmån för det? vilken princip har etiskt företräda, gruppens eller individens? och finns det en motsättning mellan att leva för sig själv och samtidigt värna om andra?

I förlängningen blir det här en fråga om hur vi ser på människor och vad vi tror att de är kapabla till. Individualisten tror på människan, ser att den har styrkan att övervinna sitt lidande, förändra sitt liv och bli det den vill vara. Det är så jag önskar att se på mig själv, men det är framförallt så jag önskar att se på andra. Jag vill inte kedja fast människor vid sin grupp, jag vill inte tro att alla är offer för sitt och världens lidande och jag vill verkligen inte tro att världen skulle gå under utan en stat som använder våld och hot för att få människor att handla gott. En god handling får moraliskt värde då den väljs, inte då den påtvingas. Min poäng är självklart inte att vi människor inte ska samarbeta, diskutera eller jobba för en bättre framtid tillsammans, men kollektivismen kan inte vara förutsättningen, individualismen måste vara det,för den enskilda människan är alltings utgångspunkt.

När vi antar att alla som tillhör en grupp av vare sig religiösa, etniska eller politiska skäl är likadana bortser vi från den djupt subjektiva verklighet som är enskilda människors liv, erfarenheter och tankar. Det är vår rätt och vårt ansvar att tala och tänka själva. Det är det vi är satta på denna jord att göra.

 

 

Isabella Lundgren

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.