Victorias extraordinära gentlemän

Den tid som inspirerar det mesta med steampunken är en blandning av 1800-talet och 1900-talet, där den tekniska utvecklingen tar en lite annorlunda väg än i den vanliga världen. I ...

Av: Alexander Sanchez | 08 juni, 2011
Essäer

Fredrik Rådberg präst och romantisk aktivist

Den svenske prästen Fredrik Rådberg, född revolutionsåret 1789, nöjde sig inte med att predika de kristna idealen: han ville även se dem förverkligade: samhället borde realisera urkristendomen och dess idéer ...

Av: Björn Gustavsson | 17 oktober, 2009
Litteraturens porträtt

Månmuseet, 1969.

Månmuseet och andra konstverk i omloppsbana

När man står ute en kall vinternatt och tittar upp mot den stjärnklara himlen kan man inte låta bli att ställa sig en av de stora existentiella frågorna: Finns det ...

Av: Mathias Jansson | 02 februari, 2016
Essäer om konst

Kipling foto ivo holmqvist

Engelska mil 2

Som den förste engelske och fortfarande i dag den yngste mottagaren av Nobelpris i litteratur fick den 42-årige Rudyard Kipling både vackra ord, pengar, och en medalj 1907. Den kan ...

Av: Ivo Holmqvist | 13 november, 2016
Litteraturens porträtt

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten



Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta viktigare än någonsin.




Politiken talar till människor som en grupp, en sammansatt massa av människor, som bara för att de delar etnicitet, sexualitet, ekonomisk status, religion, eller kön vore en och densamma. En människa kan på grund av dessa attribut dela en social och kulturell historia, dela fysiska drag eller preferenser, men denna människa har tolkat sina upplevelser på sitt eget sätt och har trots kollektivet, sin unika uppfattning om vad och hur det är att existera. När vi så definierar en människa utifrån vilken grupp den tillhör, oavsett vår politiska agenda, begår vi ett stort misstag.

När jag är en av hundra människor, obekvämt hopklämd på tunnelbanan i den värsta rusningstrafiken ser jag inte oss som en enda sammansatt massa. Jag ser oss som människor, en och en, som för en stund delar utrymme. Jag ser det som finns bakom de andras kroppar, deras historia, vilken den nu är och jag ser att deras liv är kantat av lidande och förhoppningsvis en del glädje. Jag undrar hur dom ser på det jag ser, och påminner mig själv om att dom ser något helt annat än det jag ser. Jag undrar vad dom tänker på och förstår att vi bara delar fragment av tankar. Vi är människor, men det är det enda vi delar. En människa är en outgrundligt unik varelse. Det komplicerade samspelet mellan genetik, biologi och socialt sammanhang har gjort en människa till någon som kanske liknar en annan, men som ändå inte är som någon annan. När jag så hör någon säga att individualismen är vår tids stora sjukdom blir jag illa till mods. Individen är den minsta minoritet som finns på vår planet.

Politiken talar till människor som en grupp, en sammansatt massa av människor, som bara för att de delar etnicitet, sexualitet, ekonomisk status, religion, eller kön vore en och densamma. En människa kan på grund av dessa attribut dela en social och kulturell historia, dela fysiska drag eller preferenser, men denna människa har tolkat sina upplevelser på sitt eget sätt och har trots kollektivet, sin unika uppfattning om vad och hur det är att existera. När vi så definierar en människa utifrån vilken grupp den tillhör, oavsett vår politiska agenda, begår vi ett stort misstag.

För att kunna kommunicera och leva på ett moraliskt och fungerande sätt tillsammans med andra människor, behöver man som individ se sig själv tydligt. Man behöver kunna sortera sina tankar och känslor, man behöver kunna ifrågasätta och granska, inte bara sin omvärld utan även det djupaste djupa i ens inre. Följden av detta granskande är god självkännedom och förmåga till kritiskt tänkande som i sin tur inte gör oss lika lättmanipulerade när det kommer till destruktiva tankar och idéer. Känner man sig själv väl kan man också värna kring vilka idéer man väljer att efterfölja i sitt liv. Det viktigaste blir att finna koherens i sina egna tankar, inte i gruppens. Historien har bevisligen upplyst oss kring konsekvenserna av osjälvständiga individer som anammar gruppmentaliteter framtvingade av staten och kollektivismen, det leder till lidande, fördomar och våld.

Uppslagsverket National Encyklopedin definierar de två polariserande begreppen kollektivism och individualism på följande sätt:

”kollektivism, åskådning som sätter de gemensamma intressena före de enskilda individernas.”

”individualism, uppfattning som ser individens frihet och oberoende som ett högsta värde.”

Utgångspunkten för dessa både ismer är densamma: önskan om att göra världen till en bättre plats att leva på. Dess människosyn och tillvägagångssätt skiljer sig däremot radikalt. Kollektivisten ser människan som en del av en grupp som delar intresse, intention och vilja. Kollektivismen kräver därav ett starkt centraliserat styre som avgör vilket det gemensamma intresset är. Människorna som utgör samhället hamnar i en ofrivillig beroendeställning till det centrala styret där utrymmet att tänka och agera självständigt begränsas. Skulle den enskilda människans intresse, intention och vilja komma att krocka med majoritetens så spelar det inte någon roll, eftersom kollektivismen låser fast människan i gruppen och stävjer dennes identitet inuti den. Individualisten ser den enskilda människan som alltings utgångspunkt, individen är kapabel att styra och hantera sitt eget liv och har både rättigheter och skyldigheter i samhället den verkar i.

Individualisten förstår att det kommer försvåra dess möjlighet att förbli levande och fylla sitt liv med det den värderar om denne inte lever på ett sätt som tillåter andra att göra likadant. Principen kring individualismen är helt enkelt samma som den vi lever utifrån i vårt dagliga liv, i våra arbetsrelationer, romantiska relationer och vänskaps relationer. Den bygger på frivillighet och sunt förnuft. Det finns självklart människor som av olika anledningar inte är kapabla att delta i detta frivilliga utbyte av rättigheter och skyldigheter, och de måste oavsett politiskt styre få hjälp, vård eller straff beroende på deras anledning att inte kunna delta. De brännande frågorna blir: hur avgör vi egentligen vilket som är det gemensamma intresset? och hur långt kan man gå till förmån för det? vilken princip har etiskt företräda, gruppens eller individens? och finns det en motsättning mellan att leva för sig själv och samtidigt värna om andra?

I förlängningen blir det här en fråga om hur vi ser på människor och vad vi tror att de är kapabla till. Individualisten tror på människan, ser att den har styrkan att övervinna sitt lidande, förändra sitt liv och bli det den vill vara. Det är så jag önskar att se på mig själv, men det är framförallt så jag önskar att se på andra. Jag vill inte kedja fast människor vid sin grupp, jag vill inte tro att alla är offer för sitt och världens lidande och jag vill verkligen inte tro att världen skulle gå under utan en stat som använder våld och hot för att få människor att handla gott. En god handling får moraliskt värde då den väljs, inte då den påtvingas. Min poäng är självklart inte att vi människor inte ska samarbeta, diskutera eller jobba för en bättre framtid tillsammans, men kollektivismen kan inte vara förutsättningen, individualismen måste vara det,för den enskilda människan är alltings utgångspunkt.

När vi antar att alla som tillhör en grupp av vare sig religiösa, etniska eller politiska skäl är likadana bortser vi från den djupt subjektiva verklighet som är enskilda människors liv, erfarenheter och tankar. Det är vår rätt och vårt ansvar att tala och tänka själva. Det är det vi är satta på denna jord att göra.

 

 

Isabella Lundgren

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Bo Cavefors om Sexualitet - i ett historiskt perspektiv

Människans sexualitet diskuteras alltför ofta i alltför upphetsade former. Historiska fakta förtiges eller förlöjligas, allt för att göra nutida fobier mer acceptabla. Värdeomdömen om sexuell praxis är alltför ofta alltför ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 02 juni, 2013

Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra

I en synnerligen underhållande film utspelar sig följande dialog mellan en psykolog, (som, jag svär, inte är min hustru), och terapeutens nytillkomne patient Dave, sittandes tillsammans i en grupp andra ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 augusti, 2016

Norrland – en myt som brottas med verkligheten

TEMA VÄSTERBOTTEN Västerbotten ingår i det kulturella begreppet ”Norrland”. Men var ligger Norrland? Är begreppet en myt, som hålls vid liv av dunkla krafter? Någon delade upp Sverige i Götaland, Svealand, Norrland. Södra halvan ...

Av: Signe Rudberg | Essäer om samhället | 02 februari, 2008

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 14 oktober, 2010

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om konst | 28 juni, 2017

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 3

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 05 juli, 2013

Kattens lag på brinnande bakgator

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 19 december, 2009

Svartmetall i teori och praktik: En essä kring några aktuella böcker om black…

”Bathory” är namnet på ett svenskt rockband som ofta hyllas som föregångare inom black metal. ”Bathory” är också namnet på en ungersk grevinna, Elisabeth Báthory (1560-1614), som enligt legenden bokstavligen ...

Av: Jonas Andersson | Essäer | 21 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.