Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten



Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta viktigare än någonsin.




Politiken talar till människor som en grupp, en sammansatt massa av människor, som bara för att de delar etnicitet, sexualitet, ekonomisk status, religion, eller kön vore en och densamma. En människa kan på grund av dessa attribut dela en social och kulturell historia, dela fysiska drag eller preferenser, men denna människa har tolkat sina upplevelser på sitt eget sätt och har trots kollektivet, sin unika uppfattning om vad och hur det är att existera. När vi så definierar en människa utifrån vilken grupp den tillhör, oavsett vår politiska agenda, begår vi ett stort misstag.

När jag är en av hundra människor, obekvämt hopklämd på tunnelbanan i den värsta rusningstrafiken ser jag inte oss som en enda sammansatt massa. Jag ser oss som människor, en och en, som för en stund delar utrymme. Jag ser det som finns bakom de andras kroppar, deras historia, vilken den nu är och jag ser att deras liv är kantat av lidande och förhoppningsvis en del glädje. Jag undrar hur dom ser på det jag ser, och påminner mig själv om att dom ser något helt annat än det jag ser. Jag undrar vad dom tänker på och förstår att vi bara delar fragment av tankar. Vi är människor, men det är det enda vi delar. En människa är en outgrundligt unik varelse. Det komplicerade samspelet mellan genetik, biologi och socialt sammanhang har gjort en människa till någon som kanske liknar en annan, men som ändå inte är som någon annan. När jag så hör någon säga att individualismen är vår tids stora sjukdom blir jag illa till mods. Individen är den minsta minoritet som finns på vår planet.

Politiken talar till människor som en grupp, en sammansatt massa av människor, som bara för att de delar etnicitet, sexualitet, ekonomisk status, religion, eller kön vore en och densamma. En människa kan på grund av dessa attribut dela en social och kulturell historia, dela fysiska drag eller preferenser, men denna människa har tolkat sina upplevelser på sitt eget sätt och har trots kollektivet, sin unika uppfattning om vad och hur det är att existera. När vi så definierar en människa utifrån vilken grupp den tillhör, oavsett vår politiska agenda, begår vi ett stort misstag.

För att kunna kommunicera och leva på ett moraliskt och fungerande sätt tillsammans med andra människor, behöver man som individ se sig själv tydligt. Man behöver kunna sortera sina tankar och känslor, man behöver kunna ifrågasätta och granska, inte bara sin omvärld utan även det djupaste djupa i ens inre. Följden av detta granskande är god självkännedom och förmåga till kritiskt tänkande som i sin tur inte gör oss lika lättmanipulerade när det kommer till destruktiva tankar och idéer. Känner man sig själv väl kan man också värna kring vilka idéer man väljer att efterfölja i sitt liv. Det viktigaste blir att finna koherens i sina egna tankar, inte i gruppens. Historien har bevisligen upplyst oss kring konsekvenserna av osjälvständiga individer som anammar gruppmentaliteter framtvingade av staten och kollektivismen, det leder till lidande, fördomar och våld.

Uppslagsverket National Encyklopedin definierar de två polariserande begreppen kollektivism och individualism på följande sätt:

”kollektivism, åskådning som sätter de gemensamma intressena före de enskilda individernas.”

”individualism, uppfattning som ser individens frihet och oberoende som ett högsta värde.”

Utgångspunkten för dessa både ismer är densamma: önskan om att göra världen till en bättre plats att leva på. Dess människosyn och tillvägagångssätt skiljer sig däremot radikalt. Kollektivisten ser människan som en del av en grupp som delar intresse, intention och vilja. Kollektivismen kräver därav ett starkt centraliserat styre som avgör vilket det gemensamma intresset är. Människorna som utgör samhället hamnar i en ofrivillig beroendeställning till det centrala styret där utrymmet att tänka och agera självständigt begränsas. Skulle den enskilda människans intresse, intention och vilja komma att krocka med majoritetens så spelar det inte någon roll, eftersom kollektivismen låser fast människan i gruppen och stävjer dennes identitet inuti den. Individualisten ser den enskilda människan som alltings utgångspunkt, individen är kapabel att styra och hantera sitt eget liv och har både rättigheter och skyldigheter i samhället den verkar i.

Individualisten förstår att det kommer försvåra dess möjlighet att förbli levande och fylla sitt liv med det den värderar om denne inte lever på ett sätt som tillåter andra att göra likadant. Principen kring individualismen är helt enkelt samma som den vi lever utifrån i vårt dagliga liv, i våra arbetsrelationer, romantiska relationer och vänskaps relationer. Den bygger på frivillighet och sunt förnuft. Det finns självklart människor som av olika anledningar inte är kapabla att delta i detta frivilliga utbyte av rättigheter och skyldigheter, och de måste oavsett politiskt styre få hjälp, vård eller straff beroende på deras anledning att inte kunna delta. De brännande frågorna blir: hur avgör vi egentligen vilket som är det gemensamma intresset? och hur långt kan man gå till förmån för det? vilken princip har etiskt företräda, gruppens eller individens? och finns det en motsättning mellan att leva för sig själv och samtidigt värna om andra?

I förlängningen blir det här en fråga om hur vi ser på människor och vad vi tror att de är kapabla till. Individualisten tror på människan, ser att den har styrkan att övervinna sitt lidande, förändra sitt liv och bli det den vill vara. Det är så jag önskar att se på mig själv, men det är framförallt så jag önskar att se på andra. Jag vill inte kedja fast människor vid sin grupp, jag vill inte tro att alla är offer för sitt och världens lidande och jag vill verkligen inte tro att världen skulle gå under utan en stat som använder våld och hot för att få människor att handla gott. En god handling får moraliskt värde då den väljs, inte då den påtvingas. Min poäng är självklart inte att vi människor inte ska samarbeta, diskutera eller jobba för en bättre framtid tillsammans, men kollektivismen kan inte vara förutsättningen, individualismen måste vara det,för den enskilda människan är alltings utgångspunkt.

När vi antar att alla som tillhör en grupp av vare sig religiösa, etniska eller politiska skäl är likadana bortser vi från den djupt subjektiva verklighet som är enskilda människors liv, erfarenheter och tankar. Det är vår rätt och vårt ansvar att tala och tänka själva. Det är det vi är satta på denna jord att göra.

 

 

Isabella Lundgren

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.