Upplysning! Ädla tankar och vulgär verklighet

I Det var den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) som i den till formatet oansenliga broschyren "Vad är upplysning?" år 1784 formulerade frågan: "Lever vi för närvarande i en upplyst tidsålder? ...

Av: Crister Enander | 14 juli, 2009
Essäer om politiken

Foto: Alexandre Buisse

Ett möte med en igelkott

Då jag vandrade hemåt en dag, i min sommarpräglade ledighet, skedde någonting märkvärdigt i all sin vardaglighet.

Av: Robert Halvarsson | 19 juli, 2017
Gästkrönikör

Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 oktober, 2012
Filmens porträtt

Fritz Bauer

Fritz Bauer eller Auschwitz inför rätta



Vi känner alla till Eichmannrättegången i Jerusalem 1961, inte minst genom Hannah Arendts bok Den banala ondskan. Mindre känt är dock vem mänskligheten har att tacka för att denne folkmordsorganisatör kunde spåras upp och gripas. Eichmann hade ju, likt många andra tyska nazister, efter kriget tagit sin tillflykt till Latinamerika. Men trots att västtysk underrättelsetjänst redan 1952 kände till hans gömställe vidtogs, från tyskt officiellt håll, inga som helst åtgärder. Många nazister hade efter krigsslutet återinsatts på sina poster inom rättsväsendet och statsapparaten, och de gjorde genom sina vittförgrenade nätverk allt för att skydda gamla "kamrater" och motsätta sig denazifieringen.




Fritz Bauer ställde sitt liv i humanitetens tjänst, som Andreas Vosskuhle, ordförande i tyska Författningsdomstolen, skriver i sitt förord till Ronen Steinkes bok. Ja, och det är för det vi bör minnas honom. En sällsynt rakryggad människa som fick ett tragiskt slut men som, just genom sin rättskänsla och sitt civilkurage, har mycket att lära oss idag.

Det fanns dock ett lysande undantag: Fritz Bauer, allmän åklagare i delstaten Hessen. År 1957 fick denne åklagare ett brev från en tysk jude som flytt undan naziregimen till Argentina och av en slump (hans dotter hade förälskat sig i massmördarens son) upptäckt var Eichmann bodde och under vilket namn.

Fritz Bauer, som själv tvingats i exil undan nazismen, var efter kriget besjälad av tanken att naziförbrytarna måste ställas till svars för sina handlingar. För att undvika att någon, från tysk sida, hann varna Eichmann kontaktade Bauer därför i stället staten Israel. Och efter många turer (och flera besök i Israel för Bauers del) kunde så Eichmann till slut gripas. Själva dödsdomen var dock något som Bauer beklagade, bland annat av det skälet att Eichmann därigenom inte kunde användas som vittne i kommande tyska rättsprocesser. Bauer var också angelägen om att hemlighålla sin egen medverkan i denna affär, eftersom han annars skulle ha blivit avsatt. Det var först efter hans död som det hela blev känt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I fjol råkade jag på tysk tv se en film om Fritz Bauer (Die Akte General av regissören Stephan Wagner). För att få veta mer om denna fängslande gestalt läste jag sedan boken Fritz Bauer oder Auschwitz vor Gericht, skriven av Ronen Steinke, en drygt 30-årig journalist på Süddeutsche Zeitung som själv studerat juridik och doktorerat på krigsförbrytartribunaler från Nürnberg till Haag.

Hans bok (utgiven 2014 av tyska förlaget Piper) är en fängslande biografi, spänstigt skriven och mycket läsvärd.
Fritz Bauer, född 1903 i Stuttgart, växte upp i en borgerlig judisk familj. Själv beskrev han sig som icke-troende, utan att för den skull ta avstånd från sitt judiska arv. Han studerade juridik i München och blev tidigt medveten om hotet från olika antisemitiska högergrupper. Han och hans judiska studentkamrater insåg, speciellt efter mordet på utrikesminister Walther Rathenau 1922, att tiderna nu var sådana att man inte enbart kunde tänka på sin egen karriär. Det gällde att bekämpa antisemitismen och nazismen, i och utanför universitetsvärlden, och försvara republiken och demokratin.

Bauer valde det socialdemokratiska partiet som sin politiska hemvist. Samtidigt var han en flitig och begåvad student, blev tidigt domare och kunde ha gått en lysande framtid till mötes.

Men i mars 1933 knackade det på dörren till hans tjänsterum. Det var polisen som kom för att arrestera honom. Han internerades i koncentrationslägret Heuberg, söder om Stuttgart, tillsammans med andra politiska fångar. Efter åtta månader släpptes han, efter att ha tvingats skriva på en lojalitetsförklaring.

Bauer insåg nu att han måste gå i exil. Som jude fick han inte arbeta kvar inom rättsväsendet, och han var heller inte enbart jude och antinazistisk socialdemokrat utan även homosexuell, alltså tredubbelt hotad och fördömd. År 1936 flydde han till Danmark men måste, efter den tyska invasionen, söka sig vidare. En oktobernatt 1943 fördes han så, av en dansk fiskare, över till Sverige. Med i motorbåten var också hans syster med familj samt föräldrarna som även de lämnat Tyskland. Flera av deras släktingar hade då redan mördats av nazisterna.

Bauer slog sig ner i Stockholm där han kom att tillhöra samma emigrantkrets som Willy Brandt och Bruno Kreisky. Vid krigsslutet ville han snarast möjligt återvända till Tyskland för att ge sitt bidrag till landets avnazifiering. Men det dröjde flera år innan han kunde återvända och återuppta sin juridiska gärning.
En av Bauers första insatser som åklagare efter kriget gällde Remerprocessen 1952. Där lyckades han rehabilitera männen bakom det misslyckade 20 juli-attentatet mot Hitler. Han myntade uttrycket "Unrechtsstaat" och fick gehör för uppfattningen att "en orättsstat, som dagligen begår tiotusentals mord, berättigar envar till nödvärn enligt paragraf 53 i brottsbalken".

Bauers allra mest betydande verk var dock den gigantiska Auschwitzprocess som inleddes i Frankfurt 1963. Om Eichmannprocessen i Jerusalem varit inriktad på en enda person i det nazistiska toppskiktet, handlade processen i Frankfurt om de personer, på lägre nivåer, som på olika sätt bidrog till att göra folkmordet möjligt. Det som stod i centrum var själva Förintelsemaskineriet: tågtransporterna, selektionerna, det fabriksmässiga mördandet. Det Bauer ville visa var att enskilda personers ordervägran kunde ha "gjort skillnad".

Man måste lyda Gud mer än människor, predikade han som själv var ateist. Och för det fick han betala ett högt pris. Han var så till den grad avskydd och motarbetad att han brukade säga: "När jag lämnar mitt tjänsterum beträder jag fientlig mark." Han trakasserades, utsattes för illvilligt förtal och rena mordhot och blev med tiden alltmer ensam och isolerad. För att ingen skulle kunna säga att han som åklagare drevs av personligt hämndbegär hade han, efter kriget, också tonat ner sin egen judiskhet. Det sägs att han drog sig undan, eller rentav stötte bort, personer med judisk anknytning vilka kunde ha varit hans stöd. När han påträffades död i sitt badkar, sommaren 1968, var det många som misstänkte mord eller självmord. Men det finns inga bevis för det. Han hade nog helt enkelt arbetat så intensivt, och levt så länge på kaffe och cigarretter, att hans hjärta inte orkade mer.

Fritz Bauer ställde sitt liv i humanitetens tjänst, som Andreas Vosskuhle, ordförande i tyska Författningsdomstolen, skriver i sitt förord till Ronen Steinkes bok. Ja, och det är för det vi bör minnas honom. En sällsynt rakryggad människa som fick ett tragiskt slut men som, just genom sin rättskänsla och sitt civilkurage, har mycket att lära oss idag.

  Margareta Zetterström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En dikt av Stevenson i översättning av Erik Carlquist

 Till R.L.Stevensons korrespondenter under hans tid på Samoa hörde skotten S.R.Crockett (1859-1914), som övergivit prästbanan för att bli romanförfattare. Denna dikt, tillägnad Stevensons landsman, är skriven i "Villa Vailima", Stevensons hem ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 24 april, 2013

Person, karakter og samfunn. Del I

Innledning Artikkelen min er både om å leve for seg selv òg leve sammen med andre, det vil si i samfunn med folk som er annerledes enn oss selv. Like nedenfor mangler ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 december, 2013

Kurt Wallander och musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser ...

Av: Bengt Eriksson | Gästkrönikör | 10 december, 2009

Tai Chi i Thailand Bild Courtesy  Wikipedia

Vad gör vi då vi ingenting kan göra?

Benjamin Ben Lo var lärare i Tai Chi, känd för sina stränga ruskiga och obarmhärtiga metoder. Åk dit! Hörde jag. Åk inte dit! Hörde jag av andra. Det handlar om ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 22 mars, 2015

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Mats Waltre. Nya dikter

Vad är poesi? Det är lätt att tänka på produkten – dikten på pappret. Att den ska vara vacker i någon mening, gestalta djup och så vidare. Men det är ...

Av: Mats Waltre | Utopiska geografier | 09 juni, 2014

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Metaforen i poesi och psykoterapi

Att förklara händelser i livet precis som de var kan te sig omöjligt. Språket kan endast snudda vid våra upplevelser, men aldrig riktigt befinna sig i dem. Metaforen har dock ...

Av: Mattias Segerlund | Essäer om litteratur & böcker | 06 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.