Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Edmond Jabès Bild kod CC BY SA 2.5 Wikipedia

Estetikens vara eller icke-vara

Under 1700-talet, i Europa, börjar så småningom de olika konstarternas poetik, främst måleriet och lyriken, beskrivas utifrån vissa gemensamma principer. Smak, genialitet, originalitet och kreativitet blev exempel på begrepp som konstituerats i denna process, som så ...

Av: Göran af Gröning | 21 september, 2016
Agora - filosofiska essäer

Decembersymfonierna

I. Kvinnan på hotellet väcks till sans av rimfrost i sängkläderna ejderdunsbolstrarna går i ciss-moll och psalmboken på nattduksbordet har fallit med ett stumt ljud mot trägolvet Hon säger något och det är som om värmen från hennes ord får ...

Av: Stefan Whilde | 01 december, 2013
Stefan Whilde

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | 16 februari, 2015
Essäer om samhället

Fritz Bauer

Fritz Bauer eller Auschwitz inför rätta



Vi känner alla till Eichmannrättegången i Jerusalem 1961, inte minst genom Hannah Arendts bok Den banala ondskan. Mindre känt är dock vem mänskligheten har att tacka för att denne folkmordsorganisatör kunde spåras upp och gripas. Eichmann hade ju, likt många andra tyska nazister, efter kriget tagit sin tillflykt till Latinamerika. Men trots att västtysk underrättelsetjänst redan 1952 kände till hans gömställe vidtogs, från tyskt officiellt håll, inga som helst åtgärder. Många nazister hade efter krigsslutet återinsatts på sina poster inom rättsväsendet och statsapparaten, och de gjorde genom sina vittförgrenade nätverk allt för att skydda gamla "kamrater" och motsätta sig denazifieringen.




Fritz Bauer ställde sitt liv i humanitetens tjänst, som Andreas Vosskuhle, ordförande i tyska Författningsdomstolen, skriver i sitt förord till Ronen Steinkes bok. Ja, och det är för det vi bör minnas honom. En sällsynt rakryggad människa som fick ett tragiskt slut men som, just genom sin rättskänsla och sitt civilkurage, har mycket att lära oss idag.

Det fanns dock ett lysande undantag: Fritz Bauer, allmän åklagare i delstaten Hessen. År 1957 fick denne åklagare ett brev från en tysk jude som flytt undan naziregimen till Argentina och av en slump (hans dotter hade förälskat sig i massmördarens son) upptäckt var Eichmann bodde och under vilket namn.

Fritz Bauer, som själv tvingats i exil undan nazismen, var efter kriget besjälad av tanken att naziförbrytarna måste ställas till svars för sina handlingar. För att undvika att någon, från tysk sida, hann varna Eichmann kontaktade Bauer därför i stället staten Israel. Och efter många turer (och flera besök i Israel för Bauers del) kunde så Eichmann till slut gripas. Själva dödsdomen var dock något som Bauer beklagade, bland annat av det skälet att Eichmann därigenom inte kunde användas som vittne i kommande tyska rättsprocesser. Bauer var också angelägen om att hemlighålla sin egen medverkan i denna affär, eftersom han annars skulle ha blivit avsatt. Det var först efter hans död som det hela blev känt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I fjol råkade jag på tysk tv se en film om Fritz Bauer (Die Akte General av regissören Stephan Wagner). För att få veta mer om denna fängslande gestalt läste jag sedan boken Fritz Bauer oder Auschwitz vor Gericht, skriven av Ronen Steinke, en drygt 30-årig journalist på Süddeutsche Zeitung som själv studerat juridik och doktorerat på krigsförbrytartribunaler från Nürnberg till Haag.

Hans bok (utgiven 2014 av tyska förlaget Piper) är en fängslande biografi, spänstigt skriven och mycket läsvärd.
Fritz Bauer, född 1903 i Stuttgart, växte upp i en borgerlig judisk familj. Själv beskrev han sig som icke-troende, utan att för den skull ta avstånd från sitt judiska arv. Han studerade juridik i München och blev tidigt medveten om hotet från olika antisemitiska högergrupper. Han och hans judiska studentkamrater insåg, speciellt efter mordet på utrikesminister Walther Rathenau 1922, att tiderna nu var sådana att man inte enbart kunde tänka på sin egen karriär. Det gällde att bekämpa antisemitismen och nazismen, i och utanför universitetsvärlden, och försvara republiken och demokratin.

Bauer valde det socialdemokratiska partiet som sin politiska hemvist. Samtidigt var han en flitig och begåvad student, blev tidigt domare och kunde ha gått en lysande framtid till mötes.

Men i mars 1933 knackade det på dörren till hans tjänsterum. Det var polisen som kom för att arrestera honom. Han internerades i koncentrationslägret Heuberg, söder om Stuttgart, tillsammans med andra politiska fångar. Efter åtta månader släpptes han, efter att ha tvingats skriva på en lojalitetsförklaring.

Bauer insåg nu att han måste gå i exil. Som jude fick han inte arbeta kvar inom rättsväsendet, och han var heller inte enbart jude och antinazistisk socialdemokrat utan även homosexuell, alltså tredubbelt hotad och fördömd. År 1936 flydde han till Danmark men måste, efter den tyska invasionen, söka sig vidare. En oktobernatt 1943 fördes han så, av en dansk fiskare, över till Sverige. Med i motorbåten var också hans syster med familj samt föräldrarna som även de lämnat Tyskland. Flera av deras släktingar hade då redan mördats av nazisterna.

Bauer slog sig ner i Stockholm där han kom att tillhöra samma emigrantkrets som Willy Brandt och Bruno Kreisky. Vid krigsslutet ville han snarast möjligt återvända till Tyskland för att ge sitt bidrag till landets avnazifiering. Men det dröjde flera år innan han kunde återvända och återuppta sin juridiska gärning.
En av Bauers första insatser som åklagare efter kriget gällde Remerprocessen 1952. Där lyckades han rehabilitera männen bakom det misslyckade 20 juli-attentatet mot Hitler. Han myntade uttrycket "Unrechtsstaat" och fick gehör för uppfattningen att "en orättsstat, som dagligen begår tiotusentals mord, berättigar envar till nödvärn enligt paragraf 53 i brottsbalken".

Bauers allra mest betydande verk var dock den gigantiska Auschwitzprocess som inleddes i Frankfurt 1963. Om Eichmannprocessen i Jerusalem varit inriktad på en enda person i det nazistiska toppskiktet, handlade processen i Frankfurt om de personer, på lägre nivåer, som på olika sätt bidrog till att göra folkmordet möjligt. Det som stod i centrum var själva Förintelsemaskineriet: tågtransporterna, selektionerna, det fabriksmässiga mördandet. Det Bauer ville visa var att enskilda personers ordervägran kunde ha "gjort skillnad".

Man måste lyda Gud mer än människor, predikade han som själv var ateist. Och för det fick han betala ett högt pris. Han var så till den grad avskydd och motarbetad att han brukade säga: "När jag lämnar mitt tjänsterum beträder jag fientlig mark." Han trakasserades, utsattes för illvilligt förtal och rena mordhot och blev med tiden alltmer ensam och isolerad. För att ingen skulle kunna säga att han som åklagare drevs av personligt hämndbegär hade han, efter kriget, också tonat ner sin egen judiskhet. Det sägs att han drog sig undan, eller rentav stötte bort, personer med judisk anknytning vilka kunde ha varit hans stöd. När han påträffades död i sitt badkar, sommaren 1968, var det många som misstänkte mord eller självmord. Men det finns inga bevis för det. Han hade nog helt enkelt arbetat så intensivt, och levt så länge på kaffe och cigarretter, att hans hjärta inte orkade mer.

Fritz Bauer ställde sitt liv i humanitetens tjänst, som Andreas Vosskuhle, ordförande i tyska Författningsdomstolen, skriver i sitt förord till Ronen Steinkes bok. Ja, och det är för det vi bör minnas honom. En sällsynt rakryggad människa som fick ett tragiskt slut men som, just genom sin rättskänsla och sitt civilkurage, har mycket att lära oss idag.

  Margareta Zetterström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 29 november, 2010

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

Så inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 11 juli, 2012

Med märkta kort

De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade ...

Av: Joakim Lindén | Essäer | 26 oktober, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Hoppet i det längsta

illustration: Joanna Hellgren Hoppet i det längsta Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, b­eskrivs av Singer som en t­ragedi, en moralis­k kollaps. Från h­umanism, tro på utbildning och s­ocial jämlikhet till utradering ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 20 november, 2007

Hänt i skvättet 13 (det sista)

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 23 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.