Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2017
Stefan Whilde

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | 16 Maj, 2009
Resereportage

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Ljusets skugga



Claes-Magnus Hugoh om terrorattackerna och anarkoterroristismen

 


 

Det förklarar också delvis varför islamofascisterna liksom övriga fascister alltid hatat judar och staten Israel, en stat , i vilken religionen förvisso har stor betydelse, men där man aldrig övervägt att ifrågasätta det mänskliga förnuftet. Och förnuftet har alltid varit osexigt, kan aldrig påräkna stöd från fanatiker eller nyttiga idioter. Islamofascismens nyttiga idioter återfinns däremot i rikt mått företrädda i den europeiska och inte minst den franska vänstern.

Annons:

Nice: ett paradis på jorden. Den palmskuggade Promenade des Anglais, namngiven efter 1800-talets engelska aristokrati, så förfaren i konsten att hitta jordens mest paradisiska platser, ringlar sig halvmånformat i flera kilometer längs Änglabukten. Ingenting kan störa detta paradis – trodde man . Ljumma vindar utifrån Medelhavet smeker ljuvt vandrarna, där de gravitetiskt skrider fram i svala sommarkläder – män, kvinnor och lekande barn. De kan betrakta det osannolikt blå havet vid denna azurkust. På andra sidan denna paradgata kan de betrakta de burgna jugendhusens fasader från La Belle Epoque: Negresco,

Casino Ruhl, så förföriskt lockande för hektiska spelfanatiker som Fjodor Dostojevskij.
Allting här andas luxe, calme et volupté. Ett otal kaféer och restauranger med priser avsedda för världens penningstarkaste människor breder ut sig för vandrarnas blickar. Här finns allt som gör livet värt att leva. Fattigdom finns inte här: för att finna den måste man förflytta sig många kvarter bort från stranden. Här gör den sig bara påmind genom en och annan tiggare, som tilldrar sig några flanörers ogillande blickar. Flanörerna är inga onda människor, de är bara lyckliga där de rör sig i det jordiska paradiset.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någon skulle nog säga, att de är omedvetna om de häftiga kontraster, den fattigdom som finns även i den nära omgivningen, men onda, nej!

Detta är en alldeles särskild dag: 14 juli, den stora folkfestens dag. Barnen har fått löfte av föräldrarna att få vara uppe sent, för i dag skall man fira som man aldrig gjort förr. Våldsamma fyrverkerier, eldpjäser lyser upp himlen i ett tidigare aldrig skådat åskväder. Små barn lyfts upp på fädernas axlar för att bättre kunna se detta bländande skådespel.

En högtalarröst hörs någonstans ifrån: "et maintenant, Mesdames et Messieurs, je vous promets un feu d'enfer". Luften är fylld av höga röster och glada rop. Det är inte lätt att göra sig hörd under denna glädjens afton. Plötsligt hörs gälla skrik som inte verkar glada, ihållande skrik av oförställd fruktan.

Man ser något jättelikt vitt som ursinnigt banar sig in i folkmassan, inte olikt det slags interplanetära föremål, som vår fantasi ibland producerar och som kan ses på SF-filmer. Alla vet att promenaden är avstängd för all slags trafik, så ingen kan föreställa sig något sådant.

Det vita spöket sicksackar genom folkhavet, och någon lyckas så småningom urskilja konturerna av en jättelik vit lastbil med släckta lyktor. Vidundret guppar på ett besynnerligt sätt fram genom havet av människor, måste ta sig fram över berg av fallna, svårt sårade, massakrerade människor. Spöket verkar besatt av viljan att döda så många som möjligt och på brutalast möjliga sätt.

Det tuggar i sig liv girigt, ursinnigt. Man kan urskilja ljudet av krossade skallar, och den tidigare så underbara platsen är nu nedsölad av blod och hjärnsubstans. Uppbådet av polis stormar fram , öppnar eld mot vidundrets käftar, men dess förstörelsevilja synes länge vara ohejdbar. Efter ett par kilometers dödsfärd genom folkhavet träffas dödens hantverkare äntligen av polisens kulkärvar.
Vem är då dödens hantverkare? Svaret är: vår tids hjälte: Herostratos.

Herostratos var mannen som med berått mod brände ner det berömda Artemistemplet i Efesos enbart för att framkalla en känsla och därmed förvärva en ryktbarhet, som han, den obetydlige efesiern, annars inte kunde hoppas på. Som Hjalmar Söderberg sade: människor vill bli älskade, i brist därpå hatade, i brist därpå fruktade, bara inte förbisedda. Vår tids Herostratosgestalter är dessa mestadels unga män, som begår s.k. utvidgade självmord, i vilka de förutom sig själva också dödar största möjliga antal människor, gärna så bestialiskt som möjligt.

timthumb

Denna moderna dödskult har fått sin apoteos i hatets egen religion, islamofascismen, en referensram som garanterar herostratisk ryktbarhet. Denna politiska ideologi har skapat ett böjningsmönster, efter vilket de unga piraterna anpassar sig som beskedliga regelbundna verb.
Därmed föddes en ny människotyp: anarkoterroristen. Denne behöver ingen organisation, ingen samhällsvision, han behöver bara sin egen psykos för att till omåttliga dimensioner blåsa upp sin självkänsla, en obetydlighetens absoluta triumf. Dessa dödsälskare är garanter för den tilltagande entropin i världen, levande illustrationer av termodynamikens andra sats.

Varför drabbas ständigt Frankrike av dessa illgärningsmän, frågar sig många. Ett svar på denna fråga skall inte negligeras. De hatar livet, och den som hatar livet, hatar Frankrike. Detta land representerar på gott och ont det som gjort Europa till vad det är: renässansen, upplysningen, moderniteten.

Man bör inte underskatta den symboliska betydelsen av dödens hantverk vid firandet av franska revolutionen, den moderna världens födelse, proklamerandet av de mänskliga rättigheterna, den moderna toleransen.

Till detta kommer då individens frigörelse, den enskildes, även kvinnornas, rätt att söka sin lycka. Allt detta hatas av de unga mördarna, som med hjälp av halshuggningar, lemlästningar och piskstraff vill föra hela världen tillbaka till ett tillstånd, där man skulle avundas Bastiljens fångar deras relativa frihet. Åsynen av lyckliga människor i denna stad så nära Europas vagga som tänkas kan, en stad som frambringat både en Garibaldi, frihetskämpen som enade Italien och en Gambetta, den viktigaste politikern under Tredje Republiken, upphovsman till den moderna politiska parlamentarismen, måste vara en styggelse för dessa mördare.

En av IS' företrädare har nyligen förklarat, att nu får det vara slut på "gråzonerna", dvs. nyanserna. Den som inte är med oss är mot oss. Detta innebär, att man förklarar krig mot förnuftet, en ståndpunkt som är typisk för islamofascismen liksom för all fascism: den extrema antiintellektualismen. Man må icke förvåna sig över att en rörelse som kräver fullständig underkastelse under religiösa dogmer, utformade på 600-talet och kräver att hela världen skall styras av lagar härledda ur dessa principer, känner den största avsky för en sekulär stat, baserad på förnuftsprinciper och mänskliga rättigheter.

Det förklarar också delvis varför islamofascisterna liksom övriga fascister alltid hatat judar och staten Israel, en stat , i vilken religionen förvisso har stor betydelse, men där man aldrig övervägt att ifrågasätta det mänskliga förnuftet. Och förnuftet har alltid varit osexigt, kan aldrig påräkna stöd från fanatiker eller nyttiga idioter. Islamofascismens nyttiga idioter återfinns däremot i rikt mått företrädda i den europeiska och inte minst den franska vänstern.

Företrädarna för l'esprit laïque förklaras av dessa tiersmondister vara "imperialister", "sionister" och överhuvudtaget på fel sida i det världshistoriska dramat. Däremot förefaller man djupt gripen av den millenaristiska tjusigheten i politisk islamism.

Dock:i rättvisans namn måste sägas, att förnuftet i en förvirrad tid som vår uppträder i en fullständigt ahumanistisk, värdetom skepnad: marknadsliberalismens. Det innebär, att man från början berövat sig möjligheten, att med den politiska reflexionens medel skapa något som skulle kunna möta de förfärande substitut, som teokratiska terrorister tillhandahåller.
Hur skall vi komma till rätta med vår situation?
Jag vet verkligen inte.
Kommer attentaten att fortsätta?
Ja, säkerligen!
Måste man inte göra allt i vår makt för att förhindra detta?
Absolut!

Är det möjligt att förena med västerländsk demokrati?
Det är jag inte alldeles säker på. Det brukar sägas inte minst i Frankrike, att vi måste fortsätta med vårt öppna samhälle för att bevisa demokratins överlägsenhet. Hur länge kan man fortsätta att tänka så?
Är det ändå inte det yttersta målet?

Absolut. Men vi måste minnas en sak: för tillståndet i världen skriver vi inte själva premisserna. Den mest hänsynslöse har här ett uppenbart övertag, och det är mycket, mycket obehagligt. Det kan i värsta fall visa sig, att tillståndet av demokrati och mänskliga rättigheter i västvärlden har varit en lycklig men tillfällig historisk parentes. Aldrig någonsin har jag så starkt önskat, att jag skulle ha fel!

Claes-Magnus Hugoh

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

En bemerkning om Martin Heidegger og hans filosofi

Filosofi som teoretisk innstilling er funksjon av livet og følgelig er filosofi verken identisk med sett av teoretisk utsagn om hva filosofi er nå, hva den var før eller at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 januari, 2010

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | Gästkrönikör | 03 oktober, 2016

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Prins Eugen och den monumentala väggen

I denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 05 februari, 2013

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.