Sven Stolpe omkring 1960. Foto Public Domain Wikipedia

”Eder förbundne tacksamme Sven Stolpe”

Från debuten 1929 med ”Två generationer” och drygt femtio år framåt stod Sven Stolpe nästan ständigt i centrum för den svenska kulturdebatten, en man som syntes och märktes. Efter hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 mars, 2016
Litteraturens porträtt

Jan Stenis

Jan Stenis. Skönheten charmar

En diktsamling av Jan Stenis

Av: Jan Stenis | 04 februari, 2017
Utopiska geografier

Sceniska rum Grön kultur i det offentliga rummet

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Erika Chotai | 02 april, 2013
Reportage om scenkonst

Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Bo Strömstedt  Foto: Wikipedia   CC BY SA3

”Väcka, oroa, förarga”



Bo Strömstedts frånfälle vid 87 års ålder häromveckan fick många att skriva ner sina minnen av honom. Chefredaktören på Svenska Dagbladet ägnade på midsommardagen många erkännsamma ord åt den skicklige tidningsmakaren som alltid formulerade sig med omsorg. Det var därför lite lustigt att i samma tidningsnummer i en rubrik möta den svengelska innovationen ”bettade” (från en finansanalytiker, apropå Brexit-omröstningen där det inte gick som man hade slagit vad om) och i ett långt kåseri om fotboll se meningen ”jag är fan min egen domare”. Sådant skulle inte ha sluppit genom medan SvD fortfarande höll sig med omdömesgilla korrekturläsare.

om Bo Strömstedt och Ivar Harrie


"Sverige är ett litet land som inte har råd med så många stora tidningar. Här läser alla sorters människor Expressen, kungen, generaldirektörerna, riksdagsmännen, studenterna, barnen: alla skall den varje dag attrahera på nytt. Det gör den, innehållsmässigt och publikmässigt, till en tidning som är nästan unik i världen."
Ivar Harrie

Ivar Harrie

Annons:

Inte heller skulle, kan jag tänka mig, Bo Strömstedt tillåtit det i sina spalter i den stockhomska kvällstidning som håller sig med en stingande geting som symbol och som alltid varit bra på vanvördig egenreklam: "Expressen ser allt. Tänk på det, Gud!" (ett oblygt braskande som man kanske tycker att sonen till en frikyrkopastor borde ha satt p för). I den minnesbok om Expressen som kom 1984 skrev han bland annat så här (citerat av Per Rydén i "Allmänningen, inledande studier i pressvetenskap", 1991):

"Sverige är ett litet land som inte har råd med så många stora tidningar. Här läser alla sorters människor Expressen, kungen, generaldirektörerna, riksdagsmännen, studenterna, barnen: alla skall den varje dag attrahera på nytt. Det gör den, innehållsmässigt och publikmässigt, till en tidning som är nästan unik i världen."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var kanske att ta i, men någon sanning ligger det i orden. Om Bo Strömstedts långa tid på Expressen (kritiker 1952-60, kulturchef 1961-76, chefredaktör 1977-91) kan man läsa i hans intressanta memoarer "Löpsedeln och insidan" från 1994 där det också sägs en del om hans mentor och förebild Olle Holmberg i Lund mot slutet av 1940-talet (där tog han sin fil.kand. 1950) som var professor i litteraturhistoria med poetik som ämnet då och ett bra tag till hette. Olle Holmberg som var från Kalmar (hans bror Nils blev en mycket flitig översättare, bland annat av Thomas Mann) gjorde redan från tjugotalet sig känd för sin stilistiska briljans. Han var under många år recensent på Dagens Nyheter och var dessutom en aforistiker, fylld av den sunda skepsis som ofta kännetecknar akademiker från Lund. Han vägde alltid noga sina ord.

Av honom tog Bo Strömstedt bestående intryck. När "Den tjugonionde bokstaven", hans originella essäer om svenska språket kom 1998 kåserade han runtom i landet om den. Jag hade turen att lyssna på honom en kväll i Kalmar, i ett evenemang som slottfogden Odd Zschiedrich stod bakom (sitt fögderi skötte han så utmärkt att han sedan avancerat till kansliansvarig i Svenska Akademin). Bo Strömstedt gav prov på sitt fenomenala citatminne ur den svenska litteraturen. Kanske sjöng han också, det minns jag inte. Hursomhelst blev det en lyckad kväll. Så var han också omgiven av en publik på slottet som var med på noterna och delade hans värdebevarande syn på svenska språket.

En annorlunda inblick bakom den officiella fasaden får man om man går till ett par av hans hustru Margareta Strömstedts böcker, dels "Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv" (2006), dels "Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte" (2013). Av dem får man veta att Bo Strömstedt metod att lösa äktenskapliga konflikter ofta var att försöka tiga ihjäl dem, i ett nog dessvärre typiskt manligt mönster. Förlösningen kommer när paret råkar ut för en bilolycka och är nära döden. Jag ska nog unna mig denna sommar att läsa på nytt dessa fyra strömstedtska böcker, liksom hennes utomordentliga och delvis självbiografiska berättelsesamling "Julstädningen och döden", och hennes bok om Astrid Lindgren som hon stod nära.

"Den råa okunnighet, den likgiltighet för vår odling, den affärssvindel, som karaktäriserar våra dagars press, skulle bli ett föremål för kritik" skrev Verner von Heidenstam i ett utkast till ett manifest när Svenska Dagbladet (tack vare bankiren Ernest Thiel som inte fick mycket tack för det) 1897 hamnade i händerna på unga fräsiga kulturjournalister. Orden hade kunnat gälla också Expressen under Bo Strömstedt när han engagerade en stor mängd vassa pennor för sina spalter, som Per Olof Enquist, Anders Ehnmark, Lars Gustafsson och en uppsjö andra. Men det kunde gälla redan från tidningens start 1944, tack vare Carl Adam Nycop som visste hur dagstidningar sköttes i USA, och lundensaren Ivar Harrie.

Om honom kom för åtta år sedan en läsvärd avhandling av Kristoffer Holt: "Publicisten Ivar Harrie. Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i Expressen 1944-1960" (Carlssons). Ivar Jönsson, född 1899 på gården Stora Harrie 6 på Kävlingeslätten, var klar med en lic-avhandling i Lund om politik och mytologi i Herakles-sagan 1922 och en annan i grekiska tre år senare. Då hade han tagit sig nytt efternamn efter hemgården. Ivar Harrie umgicks med en legendarisk skara kring tidningen Lundagård, bland dem Frans G. Bengtsson som han långt senare skrev en fin bok om och Hjalmar Gullberg som han översatte Aristofanes samman med, lundensiskt spexigt.

Uppbackad av Martin P:son Nilsson och Einar Löfstedt fick han stipendium till Oxford och Paris. Vägen till en professur tycktes spikrak, men han valde i stället journalistiken, under Torgny Segerstedt på GHT (dvs. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning), blev krönikör i radion, skrev essäer i Ord och Bild, och gav ut böcker om Athenare och poeten Horatius men också i mera dagaktuella ämnen: "Tjugotalet in memoriam", "Moskva-Köpenhamn", "In i fyrtiotalet". 1940 efterträdde han Torsten Fogelqvist som kulturredaktör på Dagens Nyheter och blev fyra år senare, med Bonniers gillande, chefredaktör på den nystartade Expressen, pålitligt antinazistisk efter att som svensk lektor i Greifswald ha bevittnat Hitlers maktövertagande, i Berlin i mars 1933.

På tidningen som snabbt växte sig till Nordens största dröjde han sig kvar, mot slutet mer intresserad av att recensera teater (hans handböcker om det antika dramat och Molière är lysande) än att dras in i ideologiska drabbningar. Många sådana hade han varit invecklad i, som Kristoffer Holt noga redogör för i denna avhandling, framlagd i Linköping. Harries liberalism hade sin grund hos Viktor Rydberg och åttiotalets kulturradikaler, hans eftertänksamhet hos Kloke-Hans, filosofen Hans Larsson, och han såg den upproriske ljusbringaren Prometeus som ett ideal.

I det mesta han skrev fanns en vilja till akademisk nyansering som inte alltid uppskattades av mera tvärsäkra trätobröder som Herbert Tingsten eller Vilhelm Moberg, i debatter om rättsröta, sexualitet (kring Ivar Lo-Johanssons "Geniet"), religion och utbildningsreformer där han försvarade klassisk bildning när andra ville sopa undan latin och historia. Han var obenägen att fördöma Sovjet (som han besökt 1937, samma år som den mera kritiske Gustaf Hellström som inte nämns i avhandlingen) eller racka ner på Tredje ståndpunkten, även om han talade för en svensk anslutning till NATO.

Sydafrika besökte han redan 1949, kritisk mot apartheid tidigare än Tingsten och elva år före Per Wästberg. Holt redogör utmärkt för Ivar Harries politiska artiklar och inlägg i idédebatten och hans vilja att som publicist "väcka, oroa och förarga", men säger nästan inget om hans kulturartiklar – en uppföljning av också denna sida hos lärdomsljuset från de skånska betfälten (en sympatisk liten bok han skrev heter "Minnesgallring i betstycket") vore välkommen.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

De båda Nederländerna – Det lyckliga äktenskapet som bröts upp

”Gud skapade världen, men nederländarna skapade Nederländerna.”  (Nederländskt talesätt) ”Det finns inga belgare, Ers Majestät.”  (Jules Destrée, belgisk jurist, i ett öppet brev till kung Albert I av Belgien 1912) Det är ...

Av: Thomas Notini | Kulturreportage | 27 oktober, 2013

Den litterära arkipelagen

Som student för länge sen, på 1960-talet, fick jag lära mig att litteraturen är ett ”system” där de litterära alstren ”cirkulerar” i två skilda ”kretslopp”. Däruppe strömmar den fina litteraturen ...

Av: Arne Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 augusti, 2017

Den perversa hjärnan av Stefan Hammarén

Just i ett ögonblick krockar travhästambulanstransport med retroleprahemsenklaven på oändliga hjul där Señor Breackruffstes i förarsätet in på ett Hilfskrankenhauss entré, turné både han och jagg den fraktade instrumentdirektören bars ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 07 september, 2014

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

foto: Tarja Salmi-Jacobson

Den burmanska Pagankulturen och kungariket - cirka 1000 till 1287.

Sydostasiens fastland var uppdelat i stamområden och mindre furstendömen som ständigt förde fälttåg mot de kringliggande grannområdena. Redan under 800-talet invandrade burmaner norrifrån och gjorde Pagan till områdets huvudstad, i ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 02 september, 2016

Magnus Göransson

En höstkrönika

Här kommer natten, här kommer mörkret, nu kommer hösten. Plötsligt står den där med all sin fundamentala jävlighet och långsamt knackar på din dörr. Inte för att du tyckt sommaren ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 11 oktober, 2016

Song Dongs installation Doing Nothing Doing. Foto: Mathias Jansson

Triennalen i Brygge 2015: När små städer blir stora

På bara ett år har befolkningen i den belgiska staden Brygge växt från drygt 100 000 innevånare till närmare fem miljoner. Den rekordstora ökningen har satt myndigheterna under stor press ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juli, 2015

björn gustavsson

Kulturkrönika under vårvintern

Kulturscenen i Stockholm är en ständigt överdådig buffé; alltid med ett enormt utbud, och för alla smakriktningar.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 02 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.