Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | 05 oktober, 2012
Essäer om konst

Platser i Norden som inspirerar ditt skrivande

Ett välkänt, och väl praktiserat, faktum är att få saker hjälper till att få din kreativitet att flöda likt ett riktigt ordentligt miljöombyte. De flesta vars hjärta slår för skapande ...

Av: Agnes Stenlund | 01 november, 2013
Resereportage

George Gordon, Lord Byron Vi skall inte ströva mer

En "byronisk hjälte" ska vara passionerad, melankolisk och ädel. Bilden är sammansatt av drag ur både Lord Byrons liv (han levde 1788-1824) och hans dikter, särskilt det långa verspoemet Don ...

Av: Lord Byron | 23 juni, 2013
Utopiska geografier

EN TEXT OM KONST AV CARL KÖHLER (1919-2006)

Henry Köhler son till den berömda bildkonstnären Carl Köhler har skickat till oss en artikel som hans far skrev för många år sedan. Vi hedrar minnet av Carl med denna ...

Av: Carl Köhler | 08 september, 2011
Essäer om konst

Adolf Eichmann 1942. Public Domain Wikipedia

Eventet Eichmann och Amaleks ande



Samma natt som Adolf Eichmann hängdes den 31 maj 1962 brändes hans kropp. Urnan med hans aska fördes till internationellt vatten och spreds i nattmörkret. Det skulle inte finnas någon minnesplats dit människor kunde komma och tänka på honom.

 


Remember what Amalek has done to you ... do not forget Foto GFDL Wikipedia

Remember what Amalek has done to you ... do not forget Foto GFDL Wikipedia

De direkta vittnesmålen mot Eichmann kom huvudsakligen från två av hans tidigare medarbetare, Dieter Wisliceny och Wilhelm Höttl, vilka redan i samband med Nürnbergrättegången hade lättat sin skuldbörda med hänvisning till den frånvarande Eichmann.

Annons:

När vi drygt femtio år senare blickar tillbaka ser vi att en minnesplats för Eichmann ändå har skapats, i ord och bild, genom skildringar, analyser och diskussioner. Ett exempel är det museum för Eichmannrättegången som i april förra året invigdes utanför Jerusalem.
Här finns en likhet med Nürnbergrättegångarna, som 2010 fick en minnesplats i stadens tingshus. Annars är skillnaderna betydande. I Nürnberg, i synnerhet den första rättegången, rannsakades och dömdes de som man hade fått tag i av Nazi-Tysklands högsta beslutsfattare. Det blev ett kollektiv av påtagligt otäcka ogärningsmän framför domarskranket.

Jerusalem

I Jerusalem stod en enda person till ansvar för århundrades folkmord, vilket i Nürnberg inte hade skilts ut från krigsbrott och förbrytelser mot mänskligheten. Eichmann, som i SS-karriären bara nådde motsvarigheten till överste, var inte en högste beslutsfattare. Och mannen själv, en stillsamt levande familjeman med fyra barn, var heller inte påfallande otäck.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I sitt storverk Eichmann before Jerusalem. The Unexamined Life of a Mass Murderer (2014) berättar Bettina Stangneth att de som hade ansvar för bevakningen av Eichmann i en lägenhet i Buenos Aires veckorna innan han smugglades till Israel kände sig tvungna att skifta vaktpersonal. Det var en säkerhetsrisk att de israeler som kom nära Eichmann började hysa medkänsla för denne ängslige, foglige man.

Något liknande drabbade senare vaktpersonal, en präst och andra som träffade Eichmann vid tiden för rättegången och efteråt – till och med bödeln som under sex månader före avrättningen var hans vakt.
Frågorna kring Eichmanns person, hans skuld i Förintelsen och det korrekta i rättegången har inte tystnat, tvärtom. Nu i vår utkom Le Moment Eichmann (ung. Eventet Eichmann), en volym med artiklar från den första forskningskonferens som i Frankrike ägnats Eichmannrättegången. Medan Stangneth i Eichmann before Jerusalem intresserar sig för personens karaktär och öde, behandlar antologin mediernas skiftande reception under och efter rättegången.

Det som alltjämt saknas är ett lika gediget arbete som behandlar själva rättegången. I sin fylliga inledning skisserar emellertid redaktörerna för Le Moment Eichmann, Sylvie Lindeperg och Annette Wieviorka, temana för ett sådant. Dessa belyses också i en entimmes dokumentärfilm från 2014 om Eichmann och rättegången, Une exécution en question (En ifrågasatt avrättning). Den sändes i fransk TV i samband med att boken kom ut, och följdes upp av ett studiosamtal.

Vägen till rättegången

I samband med Nürnbergrättegången klassade de allierade honom inte som en av de "stora" förbrytarna. När Eichmann greps i Argentina var han inte en för allmänheten känd person, men han var välkänd i SS-miljön och bland judar, i synnerhet de som haft med honom att göra i Berlin, Wien, Prag, Budapest och Teresienstadt.

Vägen till rättegången i Jerusalem var förvånansvärt lång och krokig. Den började med en blind man, Lothar Hermann, som hade suttit i Dachau och sedan emigrerat till Argentina. Han hade en dotter som en tid sällskapade med en yngling som hette Eichmann och hade en pappa i huset som kallade sig Ricardo Klement. Det klickade till hos Herrmann som tipsade Fritz Bauer, åklagare i Hessen likaså med en bakgrund som intern i ett koncentrationsläger och därefter landsflykt, bland annat i Sverige.

Bauer var osäker på de tyska myndigheternas intresse av att lagföra Eichmann men säker på att en begäran om utlämning skulle göra att Eichmann varskoddes av den nazivänliga ambassaden i Buenos Aires och försvann. Bauer kontaktade Israel om att ta Eichmann. Men israelerna var inte angelägna. Under drygt två års tid skedde inget avgörande, trots informationen. Staten Israel som vid denna tid "önskade vända ryggen till det förflutna intresserade sig aldrig för att jaga gamla nazister", som Lindeperg och Wieviorka skriver.

Efter ett besök av Bauer i Jerusalem förändrades emellertid läget och den 11 maj 1960 greps Eichmann. Premiärminister Ben Gurion försökte först förmå Tyskland att ta över, men förgäves. Den 23 maj offentliggjordes Eichmanns närvaro i Jerusalem och den förestående rättegången.
Det som enligt Lindeperg och Wieviorka hade fått den israeliska ledningen att ändra sig var tanken på det pedagogiska och politiska värdet av en rättegång, möjligheten att för judar i och utanför Israel, särskilt för de unga, skapa en sammansvetsande nationalhistoria.

Man åberopade en israelisk lag från 1950 "för dömande av nazister och deras kollaboratörer". Den byggde på internationell lag så som denna formats efter Nürnbergrättegången. Med undantag av Eichmann kom den att rikta sig mot judiska kollaboratörer. Ett fyrtiotal rättegångar hade hållits mot medlemmar av juderåd, gettonas judepolis liksom kapos och andra som ingått i lägrens makthierarki. Den israeliska staten var emot dödsstraff, men gjorde undantag för förräderi i krigstid och brott mot ovannämnda lag. Eichmann var den ende som dömdes till döden.

Det som skulle spelas upp i rättssalen var enlig åklagaren Gideon Hausner "berättelsen i eldskrift om en nationell katastrof". Det innebar att vittnesmålen skulle måla bredden och djupet av Förintelsen snarare än bevisa Eichmanns andel av förövarnas skuld. Åklagarens vittnen av överlevande vaskades fram från de 1700 vittnesbörd som deponerats hos Yad Vashem, centret för dokumentation och information om Förintelsen, grundat 1953.

De direkta vittnesmålen mot Eichmann kom huvudsakligen från två av hans tidigare medarbetare, Dieter Wisliceny och Wilhelm Höttl, vilka redan i samband med Nürnbergrättegången hade lättat sin skuldbörda med hänvisning till den frånvarande Eichmann.

Efter Nürnberg utlämnades Wisliceny till Tjeckoslovakien, där han hängdes 1948. Höttl fick ett annat öde. Han hade samma grad i SS som Eichmann och likaså en chefsfunktion inom RSHA, centralkontoret för rikets säkerhet. Inför deportationen av Ungerns judar var både Höttl och Eichmann stationerade i Budapest. Men efter krigsslutet togs han över och beskyddades av den amerikanska arméns Counter Intelligence Corps.

I Jerusalem ansågs särskilt Höttls vittnesmål vara diskrediterande för Eichmann. Underrättelseofficeren, berättar Julie Maeck i sitt antologibidrag, sade sig inte ha känt till omfattningen av judemorden förrän kollegan i Budapest 1944 skrytsamt upplyste honom. Som åklagarvittne ifrågasattes inte Höttls utsagor och hans roll exempelvis i Budapest mörkades. Han kom aldrig att straffas för något.

Hanna Arendt

Höttls vittnesmål var skriftligt. Den proceduren gällde även de vittnen som försvaret inkallade. Domstolen ville inte ha dessa personer i rättssalen, som var en omsorgsfullt riggad spelplats för nationaldramat inför 750 åskådare på parkett och balkong, med c:a hälften av platserna reserverade för journalister från hela världen. Allas blickar skulle skärskåda den anklagade i glasbur medan sinnena rördes av de överlevandes vittnesmål. Rättegången filmades i dess helhet. I anslutning till rättssalen fanns en stort och välutrustat pressrum.

Den utan jämförelse viktigaste reportern på plats var Hanna Arendt. Hon var där för ett reportage i The New Yorker, vilket snart blev till flera och något år senare växte till den inflytelserika boken Eichmann in Jerusalem. Arendt och hennes bok utsätts i antologin för en kritisk granskning av Michelle-Irène Brudny som torde skaka filosofens beundrare.

Arendts uttalade metodologi var historikerns, en som noga skiljer förstahands- från andrahandsuppgifter och grundar sin behandling av föremålet för studien på de förra. Men i verkligheten hanterade Arendt sina källor med lätt och förströdd hand.

Ända till slutet av juni 1961 tilläts Eichmann bara att yttra sig i ringa omfattning och att svara på mindre viktiga frågor. Det stärkte bilden av honom som obetydlig tjänsteman. När sedan Eichmann förhördes av sin tyske advokat Servatius liksom av åklagare Hausner framträdde en annan personlighet, skarp, kraftfull och stridbar. Vid den tiden hade Arendt rest hem. Hennes vistelse i Jerusalem var betydligt kortare än vad hon påstår i sin publicerade brevväxling med Karl Jaspers; enligt hennes pass var hon på plats från 9 april till 6 maj, sedan från 17 till 23 juni.

Arendt tycks inte ha varit intresserad av att observera Eichmann. Hennes bild av en komiskt obetydlig Eichmann – Arendt sade sig ha sett "en clown" i glasburen – var given på förhand, en karikerad urtyp för kugge i totalitarismens maskineri. Brudny påpekar att denna bild annonseras redan i hennes boks måtto från Bert Brecht: "O Tyskland, man skrattar när man hör de utläggningar som görs i dina salar".
Arendts tes om den banala ondskan bottnar således i en konstruktion. Det är egentligen först nyligen, tack vare Bettina Stangneths omsorgsfulla analys av Eichmanns egna skriverier i Argentina och hans åsikter som de framgår av de fullständiga s k Sassenpapperen, som bilden av Eichmann slutligen blivit möjlig att korrigera.

Förklaringen till Eichmanns hållning är, som jag har argumenterat för i senaste numret av Tidskrift för politiskt filosofi, att Eichmann utvecklade en syn som förenade gudstro, darwinism och kantianism i tänkt arisk förpackning. Han såg sig som en gudskrigare med moralisk licens, ungefär som dagens jihadister uppvuxna i Europa, med utbildning, arbete och ibland familj. Tiden i israeliskt fängelse och situationen som förlorare i överlevnadskampen tycks ha medfört att hans ideologi vacklade om den inte kraschade.

Martin Buber, Gershom Scholem och Hugo Bergman

En del av protesterna mot Eichmanns dödsdom berodde antagligen på att man såg honom genom Arendts glasögon, att det framstod som orimligt att straffa en kugge för hela det djävulska maskineriets verk. Andra var principiella motståndare till dödsstraff, eller ansåg att det fanns en sådan disproportion mellan en död Eichmann och Förintelsens miljoner offer att det vore groteskt att tänka sig rättvisa skipad. Åter andra menade att Eichmanns död riskerade att åstadkomma en falsk slutpunkt för grävandet i nazisternas skuld. Dokumentären Une exécution en question behandlar denna debatt.

Den för staten Israel mest besvärande kritiken kom från de tre judiska intellektuella åldermännen Martin Buber, Gershom Scholem och Hugo Bergman, alla med rötter i tysk kultur. De ingick i en grupp intellektuella knutna till det hebreiska universitetet i Jerusalem som den 29 maj 1962 uppvaktade president Yitzhak Ben-Zvi för att förmå denne att häva dödsstraffet.

Efter avrättningen intervjuades Hugo Bergman i israelisk radio. Hans framträdande utläggs i Une exécution en question av filosofen Moshe Halbertal från samma universitet. Enligt denne sammanförde Bergman bedömningen av Eichmanns avrättning med en uppseglande konflikt om judiskhetens karaktär:

Hos oss finns två röster. Den ena rösten säger att minnet av Förintelsen, som varje minne av smärta i vår tradition, handlar om solidaritet med offren, för vi var offer. Där finns också tanken att minnas främlingskapet, för en gång i Egypten var även du främling! [...] Den andra rösten säger: Minns, så att du kan hämnas! Detta är Amaleks livsregel, att aldrig glömma vad de har gjort mot dig!"
Amalek är den bibliska inkarnationen av hat och våld.

Amalek

I samma filmsekvens betecknar historikern Hanna Yablonka professor Bergmans analys som profetisk, genom att framhålla vikten av att "vi inte baserar våra liv på att se oss som en nation förföljd och hatad av alla, utan i stället ser oss som ingående i den stora familjen av nationer. Hur rätt hade han inte!"
Eichmann fick emellertid en anständig hängning. Repet, har bödeln berättat, gav ett fall på tio meter, vilket gjorde att han garanterat dog av knäckt nacke.
Precis som de grånade judiska motståndarna till hängningen tyckte sig den unge bödeln genom sin handling bekämpa Amalek.

Hängning kunde ha varit värre, som i Nürnberg. Där var repet för kort och/eller snaran fel anbringad. Flera dog långsamt och plågsamt av strypning.

För Joachim von Ribbentrop, utrikesministern, och Fritz Sauckel, organisatören av tvångsarbetena för Tredje riket, tog döendet fjorton minuter. För den förste mannen i kön, fältmarskalken och arméchefen Wilhelm Keitel – den som undertecknade kapitulationen – tog det tjugofyra minuter.
Man kunde misstänka att sergeant John C. Woods, den amerikanska arméns bödel med erfarenhet av 347 hängningar under femton år, hade arrangerat det.

Amalek tjänar troligen under många fanor.

För fängelsevakten Shalom Nagar, Eichmanns bödel, blev inte denna hans första och sista hängning anständig. Den blev en mardröm som traumatiserade honom för lång tid. Nagar, som alltjämt är i livet, har berättat i detalj vad som hände:

Kort efter hängningen gick jag trappan ner och fick se en syn som inte är av denna världen och som skulle ge mig mardrömmar. För det första, hans ansikte var vitt som kalk. Hela tungan stack ut ur munnen och i repet runt hans nacke fanns bitar av hud som hade slitits från strupen, och blod strömmade ner över hans bröst [...] Kommendanten beordrade mig att klättra upp på ställningen och ta ner kroppen. Då fångades jag i en besvärlig situation. [...] Jag var ung och kände inte till de processer som uppträder i hängda människor, som att all luft som fanns i deras mage förblir där från det att de kvävdes. Dessutom kunde det tänkas att de hade mumlat några ord ögonblicket före döden och att den luften blev kvar. När jag hade klättrat upp såg jag hans huvud som lutade åt sidan med vidöppna ögon som stirrade på mig. Då jag skulle lyfta upp honom från midjan steg luften och kom plötsligt ut ur hans mun med ett fruktansvärt ljud – "baaa..." – jag trodde han skulle sluka mig... Blodet som fanns på honom stänkte över mitt ansikte, och jag började skaka av fasa.

Det är som skulle Amaleks ande spottande och fräsande av vrede lämna kroppen av en man som han så länge och framgångsrikt hade besatt, under blodigt hån av en rättvisans bödel som trodde sig ha vunnit en seger över honom.

Blev Nagar slukad? Märkligt nog fortsatte han i bödelsyrket när han småningom hämtat sig, fast han utövade det på omänskliga djur. Han blev slaktare, kosher betonar han: kniv, sprutande blod – trots att han sade sig vara klar över att både djur och människor är medvetna när de står inför sin död.
Men han hade förstås, förutom sina Överordnade, både Historien och Gud på sin sida.

Referenser

Arendt, Hannah 1963. Eichmann in Jerusalem, The New Yorker. Svensk utgåva 1964, Den banala ondskan : Eichmann i Jerusalem. Förord av Harald Ofstad. Översättning av Barbro och Ingemar Lundberg.

Cesarani, David 2004. Eichmann. His Life and Crimes, Heineman. Svensk utgåva 2005, Adolf Eichmann, byråkrat och massmördare. Översättning Bengt Ellenberger och Thomas Andersson. Referenserna i texten är i till den svenska pocketutgåvan 2006.

Fjellström, Roger 2016. "Inuti en folkmördare: Adolf Eichmann", Tidskrift för politisk filosofi nr 1 2016.

Jammot, Florence 2014. Une exécution en question, dokumentärfilm.

Lindeperg, Sylvie och Wieviorka, Annette (red.) 2016. Le Moment Eichmann, Albin Michel.
Nagar, Shalom 2011. "J'ai pendu Adolf Eichmann", Paris Match 12/5/2011.

Nachshoni, Yitzak och Medina, Asher 2004. "Eichmann's Hangman. Next to the Angel of Death: How I Hung and Cremated Eichmann, Shofar News, 28/4/2004. En intervju med Shalom Nagar.

Stangneth, Bettina 2014. Eichmann before Jerusalem. The Unexamined Life of a Mass Murderer, Knopf. Första, tyska utgåva 2001.

Zeller, Tom 2007. "The Nuremberg Hangings – Not So Smooth Either", The New York Times, The Ledge/Blog 17/01/2007.

Författaren är docent i praktisk filosofi

Roger Fjellström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Människosyn och natursyn

 Grov modell över vår idag dominerande syn på människan och naturen Vår västerländska kulturs syn på människan och naturen – och relationen dem emellan – har naturligtvis, som alla kulturer, en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 12 september, 2011

Tandgnissel och släktskap: Grupp 8:s 70-tal och feminismen år 2010

Om Ebba Witt-Brattström vore min mormor hade jag gärna krupit upp i ett mjukt soffhörn och andäktigt myst över hennes livsberättelse så som hon framställer den i sin nyss publicerade ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om samhället | 31 Maj, 2010

Som en fjäril vid Guds andedräkt

En intervju med Nanok.Om det finns någonting omedelbart så finns det hos Nanok.Hennes filosofi är språk, såsom för Orfeus, och när Orfeus sjunger då  blir sångerna rum. Tanken är det ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2009

De jämlika

Han var mer fallen för det praktiska än det eteriska; sjukvård, tandvård, en soffa att sitta i. Det var behov han hade sett hos de som varit omhändertagna som barn ...

Av: Per-Henrik Bartholdsson | Gästkrönikör | 10 Maj, 2013

Veckan från hyllan,vecka 29- 2012

Den förträfflige rumänske författaren Mircea Cartarescu har skrivit ett debattinlägg, bland annat publicerat i Det Stora Svenska Morgonbladet, där han kommenterar situationen i Rumänien. Rubriken är ”Den rumänska nationen är ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 14 juli, 2012

Angeren

Innledning I begynnelsen var nektelsen, og så lenge mennesket tviholdt på den, gikk livet på tomgang. Livets ordløse farer skygget for at et nøkternt blikk på omstendighetene kunne oppstå: Mennesket levde ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2014

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | Essäer om samhället | 11 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.