William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?



Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina principer? Arsho diskuterar. 
Immanuel Kant, målning från 1700-talet

Immanuel Kant, målning från 1700-talet

Specialister från det moderna utbildningsväsendet: är de allmänbildade? Kan de i upplysningens anda tänka för sig själva? Förbannad vare Immanuel Kant som dömt människan till ett trassligt förnuft!
Coins

Coins

Kapitalet cirkulerar.

Utbildningen specialiserar. Människan alieneras. Konsten ruineras. Fyra koncisa meningar, men hör dessa samman? Detta är frågan som på tok för många söker besvara, men misslyckas. De som hör till tankeskolan att "ting-i-sig" är omvandlingsbara "ting-för-oss", har redan insett, att spörsmål om huruvida det råder samhörighet i de fyra meningarna, är oväsentligt tidsfördriv. De fyra är förvisso akter av samma produktionsskapande människa. En materialistisk hållning. En historisk varelse tecknad i förordet till kritiken av den politiska ekonomin.
"Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet..."

Är arbetare och tänkare synonymer?

Nu har västvärlden, femton år efter det nya millenniet trätt in, erfarit en kraftig finanskris efterträdd av en kraftigare återhämtning. Varuproduktionen och kapitalets cirkulationsprocess stiger raskt. Produktionen av specialistkompetensen är i högre halter än någonsin. Människoproduktionen stiger med stor marginal och dödssiffran hamnar efter. Människan är mer en arbetare än en tillbakadragen tänkare.

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina principer? Produktionen hamnar därtill i efterhand! Kapitalet nettomaximeras inte i händer på spekulativa grubblare som betänker tvillingsparadoxer och funderar på fallande äpplen eller målar smultna klockor och skriver blinda ugglor. 

Kvalitet eller kvantitet? När produktionen av de föregående tre fraserna maximeras, när människan specialiseras för kapitalets cirkulation, borde kvalitet minska och kvantitet öka. Världsekonomins huvudroll tycks få en ny aktör, där kvantiteten i alla fyra maximeras. Kvaliteten fördold i skuggan. Är dessa fyra koncisa meningar sammanhörande?

Kapitalets cirkulation måste ständigt fortgå

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"För att berika Gud måste människan bliva fattig, för att Gud skall bliva allt måste människan vara ett intet" sa det bortglömda geniet som odlade fröet som bryggade den största filosofiska dispyten mellan "Gud" och "Människa". Så talade Feuerbach.

Ersätt "Gud" med "Kapitalisten" så får du en Marxian analys. Människan dyrkar sina fantasier. Men produktionsförhållandena är inte i himlarna som "Gud", utan i konkreta förhållanden på Jord. Således kanske dyrkandet av kapitalet inte längre är i formen av ett påtagligt guldmynt utan i stället är det en påtaglig fantasi som dyrkas. Alltså: På bekostnaden av de efterföljande tre fraserna, måste det första objektet för dyrkandet - kapitalets cirkulation - ständigt fortgå.

Upplysningsidealet förändras

En specialiserad människa är specialist på sitt ämne, förhoppningsvis. Den fråga vi bör ställa oss: är en specialiserad människa, motsatsen till en allmänbildad? En ekvivalens bör inte dras, då specialiserade inom säregna ämnen kan fälla bildade omdömen inom andra områden. "Vad är upplysning?" Den frågan låter vi bli.

Det råder en högre takt av produktion. Produktionen av varor cirkulerar i ofantliga hastigheter. När allmänbildning hamnar efter för specialiseringen så sker något med upplysningsidealet. I störst del sker detta i utbildningen för praktiskt tillämpbara ämnen i marknadsekonomin. Det finns sångfåglar som visslar: praktiska humanister!

Så långt har kapitaldyrkandet gått: humanistiska bankmän! Där ser man. Essän bör ta slut här., men av optimist-hatiska skäl, (den genuina optimismen) kan den fortgå en stund till.
Allmänbildningen finns i större del i den teoretiska utbildningen. Fastän statistik kan behöva åberopas så vill författaren spekulativt hävda att det finns en starkare relation mellan den teoretiska utbildningen och allmänbildning. Den som läser filosofi, "det allra mest teoretiska" har, inte bara goda chanser att göras till åtlöje av sina medmänniskor, men besitter såväl en bredare förmåga till kritiskt tänkande och är generellt mer bildad.

Det krävs inte forskningsresultat för att dra sådana "slutsatser". Argumentet som grundar denna spekulativa slutsats finns i den filosofiska disciplinen som sådan. För studenten som vill lära sig denna disciplin är allmänbildning den rikaste mjölken för tänkandet.

Det samhälle i vilken "filosofi" bär en negativ klang (vilket är på tok för många), är oftast intimt bundet till att denna disciplin inser biogenetikens intrång eller ekologins hot. Bazarovs död som ett kall av ett nostalgiskt geni för bejakandet av status quo! Chaplins profetiska geni som ett tecken på att specialisering på bekostnad av allmänbildning ingjuter formidabla kugghjul i produktionen men hämmar människan, att Ibsens dockhem lär oss mer om kvinnans själsliv än någon filosofisk diskurs.

Grundtesen är att studenten och de "lärdas" alienation är immanent bundet till samhällets alienation. De är samma sak. Dessa studenter är morgondagens "lärda". Ett och ett halvt decennium på det nya århundradet. Det bör vara lägligt att fråga hur människan ter sig i nästa århundrade. Det tycks vara allt lägligare att fråga, inte om nästa århundrade, eller nästa decennium överhuvudtaget, än mindre nästa år, detta år, idag, igår! Det tycks vara gårdagens bortglömda spörsmål som leder dagens och morgondagens sjuka.

Kapitalet gör sina vinningar

Professorer, ni ledsagare av kunskap och tänkande: hur förklarar ni denna specialisering och den intensiva produktion av människor från institutionerna som fördömer teoretiska ämnen i plats för praktiskt-ekonomiskt utvinnbara yrken? Argumenten tycks vara att dagens ekonomi kräver det, eller, att det inte pågår någon sådan specialisering av fakulteten.

Och så gör kapitalet sina vinningar. Specialiseringen fortgår. Den konkreta analysen av världsekonomin är: färre är de rika, mer är dess rikedomar. Specialister från det moderna utbildningsväsendet: är de allmänbildade? Kan de i upplysningens anda tänka för sig själva? Förbannad vare Immanuel Kant som dömt människan till ett trassligt förnuft! Tänka för sig själv? Principfasthet? Bildning? Trodde Kant att människan tycker om att tänka? Doktorn sa att tanken är en syra som fräter hjärnan! Du dräpare av hjärnor!

Upplysningen dog i födseln. Denna "rationella varelse" som istället står och klappar händer, skjuter sitt vapen, miljoner till döds, men rikedomen och kapitalet cirkulerar!

Fyra meningar, hör de samman?

Makabra ingrepp har delat enheten

"Vara konsistent i sina uppfattningar" nämner Kant som de förnuftiga bör allra viktigast vara, ty var finns utrymme för upplysningens ideal? I teknologins och nätverkets guldålder? Principer och sammansatthet?

Den specialiserade främlingen har trängt sig in i samhällets alla hörn, från kritiserad till kritiker, inte kan vi blicka bort? Specialiseringen eller delningen, tycks falla tillbaka på en hel människa, åtminstone i kropp om inte i tanken. De är inte delbara. Den specialiserade medicinen har tillgängliggjort säreget makabra ingrepp att dela av denna helhet. De är icke delbara! En delad människa i sina föreställningar bör sannolikt om icke vara, så vilja vara delad i sina kroppsliga uttryck.

Människan är en helhet, hon är ett "ting-för-sig". Delar hon sina föreställningar och specialiserar sig, avskild, så blir hon specialiserad och avskild i sig, "inför-sig-själv". Således också inför oss andra. Människan är allt mer den delade främlingen som de sociala förhållandena och nätverken önskar av henne. Men är det inte en människa som först träder in i utbildningsväsendet för att lära sig språket som hon använder för att kommunicera sin delhet inför andra delar? "Genom att elektroniskt sammankoppla miljoner idioter tror man sig kunna avvinna dem genialitet" skrev poeten, och i undran, är författaren vilsekommen för att han läser afolyrismer? Det är "idioter" som är nyckelordet.

Spörsmål mer lägliga än någonsin

Ett kritiskt återvändande till studiet av det kapitala produktionssättet och överbyggnadens karaktär behövs, och det akut. Marx förslag på lösningar till problemen kan tas med måtta. Spörsmålen är mer lägliga än någonsin, och dessa frågor är i alla tider: forna, nu, och framtid ständigt återkommande.

"Vad är upplysning?" frågade Kant och svarade Sapere Aude! – träda ur ens omyndighet och våga vara en självständig tänkare. Denne 1700-tals tänkare hann inte uppleva tjugohundratalets intåg och Upplysning är numera ett inträde in i en kollektiv omyndighet: förmågan att inte använda sitt förnuft utan någon annans ledning: Aude Sapere!

Sammanfattning

Det råder ett förhållande mellan samhällets maximering av kapital och maximering av specialiserad kunskap. I praktiken betyder det att människan måste vara specialiserad i ett ämne, i första hand om det gynnar produktionen som sådan för kapital vinning, således bör det – eller måste påstår författaren av denna artikel – följa en nedmontering av kulturen, filosofin, och den kärna som flyter i det filosofiska, att tänka. Denna disciplin som i årtusenden diskuterat som sitt objekt: tänkandet.

En process som kräver allmänbildningen, lika som kapitalet kräver specialiseringen.
Denna nedmontering kräver den anti-bildning, den specialisering som svärmar in i fakulteterna. Maximeringen av kapitalet medför inherenta kostnader, och om det inte var som Marx förutspådde: kapitalismens fall som sådan, så blev det delvis sant med något sorts fall, människans. Det är en rimlig pakt som arbetaren tecknat med sin alienation.

Det torde finnas en relation mellan cirkulationens ständiga maximering, och förfallandet av konsten, bildningen och människan.
Detta kan förkastas som babbel. Finner du, högst ärade läsare, att konsten är i god form, att människan är hel, odelad och bildad som aldrig förr? Då ska Du trivas i din föreställning som vi småflinar åt. Men Du får det sista skrattet då Vi är Professorerna i Ditt Universitet.

Professorer från hela världen, förena er!

Arsho

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.