Ingrid Vang Nyman

Pippi på Jylland

  En hållplats på kystbanen från Köpenhamn till Helsingör heter Springforbi, där stannar sällan tågen. Men om platsen heter Vejen passerar man inte lika snabbt. Herman Bangs kortroman Ved Vejen ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 maj, 2016
Essäer om konst

Argentinska Resebrev - I.

  Körledaren som vänder sig lite stelt mot publiken i universitets vackra aula är iförd en elegant kostym. Vi är inte många i de branta läktarna. Några av de manliga körmedlemmarnas ...

Av: Axel Andersson | 04 december, 2010
Resereportage

'Happy end, vad fan är det?' Thrillernoir och deckarautenticitet

Året var 1990. Det var en regnvarm sensommardag i Gamla Stan i Stockholm och jag låg bunden i en trång källare under en antikvitetsbutik som nyss fått sina fönster krossade ...

Av: Benny Holmberg | 13 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Det är svårt att inte älska Prins Charles

  Det är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? När det kommer republikaner och pekar finger åt vår nuvarande ätt, är det svårt att inte hålla med dem. Som ...

Av: Carl Abrahamsson | 17 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete



Francisco Goya.KolossenSuperbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan hammaren och städet i konfrontationen med den sociala verkligheten tvingas vi till ständiga revisioner och korrigeringar av oss själva. Det enda som binder samman är känslan av kontinuitet, att det upplevande självet är och förblir detsamma. Förskjutningarna kan dock vara lika dramatiska och stora som i Alice i Underlandet. Även om vi ofta saknar den medvetna insikten om dessa växlingar. Problemet för den som växlar mellan melankoli och megalomaniskt övermod är att kontinuiteten brutits.

 Ordens och språkets relation till det sanna

Varje poet och skribent befinner sig i en ständig kamp med den belastning av associationer varje ord oundvikligt bär på, dels via den mekanik själva språket bär med sig via den evolution orden genomgått dels via de ”avskuggningar” varje ord bär med sig för varje enskild människas betydelsehorisont styrd av alla hennes tidigare erfarenheter och karaktär samt kollektivets fantasmer och de begränsningar syntaxen sätter. De stora orden bär givetvis på den högsta belastningen i detta avseende. Därför blir deras betydelse alltmer flertydig och korrumperad samtidigt som ord och tankar inte längre kan kombineras fritt. Och de slits ut fortare. De obetydliga mellanorden däremot är genom sin brist på associationer outslitliga och i sig entydiga därför att de i sig inget betyder. Därför kan de i sig aldrig ljuga, de är i sig sanna. De befinner sig därmed i närheten av det heliga språk Walter Benjamin talar om, det språk som inte inrymmer möjligheten till lögn. I motsatt ända av spektrum finns retoriken som enligt Emmanuel Levinas i sig är våld, manipulation, propaganda.

De som fallit för retorikens våld och blivit insnärjda i spindelnätet av de brutala förenklingar och skenbara entydigheter, i en ”sanning” styrd av praxis, tillämplighet, där syftet inte längre var ”att tolka världen utan att förändra den” måste med nödvändighet angripa dem som företrädde en annan tidsanda och moral. Sanningens legitimitet skulle styras av det tillkommande inte av det som var eller är. Givetvis kan vi här hänvisa till Mikael Enckells tankar om den kristna världsbildens eskatologiska perspektiv. Vi kan även se det nära nog parallella skeendet i fallet Harry Martinsson där Olof Lagercrantz i sin kommentar till HM och Eyvind Jonssons nobelpris talar om ”ett återfall i nationalism” och uttrycker farhågan att detta skall ”skymma det framtidsdugliga”.

Försöken att rehabilitera Rabbe Enckell och Harry Martinson kan inte göra det grundliga förstörelseverket ogjort i synnerhet så länge förtigandet, tystnaden är så kompakt och så länge det alltid finns ursäkter av olika slag tillhands och dem som tillhandahåller varandra dessa ursäkter. Våldet fortsätter sitt verk. Hur lätt befinner vi oss åter i händerna på dem som vill ersätta bristen på ingivelse med kravet på en bestämd inriktning fastlagd för skapandets villkor. Poesins fjärilar må icke flyga fritt för att kapsejsa i målets stenröse. Denna metafor är intet annat än en synbild begriplig för den som sett. Mötet med den Andre i diktarens eller läsarens gestalt kan aldrig formas i blotta materien. Orden inrymmer i sig, i sin immanens metaforens transcendens, bokstaven, fonemet är utan det av tecknet och sammanhanget givna betydelse dött sterilt. Det är relationen mellan samen, fröet och dess transcendens i den semios som formar världen så som vi upplever den. Världen är i sig som fenomen endast en tolkning och en metafor för varat i sig och om vars sanna natur är för oss förborgad. Allt vi gör och upplever är gestaltat av dessa inom oss immanenta lagar vårt öde = karaktär och innehåller därmed en etisk dimension, ett etiskt val innan det blir till.

”De renar sig förgäves med blod, de blodbesudlade, som om någon som trampat i gyttja skulle tvätta sig i gyttja...” Ur Herakleitos: fragment no.5

Priset vi betalar för Utopia är det Reala

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Francisco Goya. SaturnKriget är alltings fader, alltings härskare; vissa har det utpekat som gudar, andra som människor, vissa gjorde det till slavar, andra till fria. Ur Herakleitos Fragment 53.

Att skriva så om kriget är givetvis en våldsam provokation idag. I det Utopia vi eftersträvar råder en evig stilla fred. Men för Herakleitos med hans värld i ständig förändring, Panta Rei fanns inget sådant tillstånd. Och antingen vi vill bekänna oss till Parmenides i sig totalt evigt stilölastående värld av ett evigt Nunc Stans eller Heraklits totala instabilitet, Panta Rei, måste vi konstatera att krigets gud Ares, Mars tornar upp sig som en jätte över horisonten. Det reala i sin totalitet är våldsamt och dödar oss omedelbart om vi möter dess blick utan skydd. Kriget är detta bortom skyddande hinnor, färgade glasögon. Det är förtvivlan och den råa kampen för överlevnad… Här befinner vi oss Jenseits Gut und Böse vid moralens primordala ursprung överlevnad eller död.

Den tunna hinnan är den gräns livet bildar mot yttervärldens kaotiska förgörande och förintande elementarkrafter. Formen är essensens bevarare, upprätthållare och skapare, Utan gräns ingen gestalt, utan gestalt ingen essens. Innehållet töms och rinner ut i alltet utan en fast och klar gräns. Varje ting är ett objekt för vår varseblivning, utan kontur osynligt. Gegenstand ett ting som i sin avgränsning utgör ett motstånd mot det totala varats gränslösa oändlighet. Så som allt levande avgränsar sig mot världen, skapar ett eget universum med egna kraftfält vilka motsätter sig naturens gravitationens utjämnande sug… och måste bygga sitt membran, sin metabolik sitt immunförsvar befinner vi allt levande oss i en evig kamp för vår tillvaro och existens. Tills vi ger upp och går upp i alltet… Så är även alla tings tillvaro avgränsad i tid och rum kontingenta och måste förgå: de måste betala bot för att de brutit sig ur helheten som Anaximander formulerade det. Alltså är tillvaron i sig en kamp mot förgängelsen… Döden den absoluta gränssättaren… likriktaren inför vilken vi alla står maktlösa. Fruktan är vår förnekelse och livets förlängare… Människans fruktan inför detta oundvikliga har tvingat fram ett ständigt arbete på dess förlängning och befrielse från dess elementära villkor, men har det lyckats? Lever vi intensivare och sannare än tidigare generationer? Frågan kan knappast besvaras… Vittnesmålen är motsägelsefulla… Och hur kan jag veta något om hur den andre upplevde världen då när jag inte med säkert kan veta att du medvetet upplever något alls? Ett antagande som gör tillvaron möjlig och begriplig men inget någon eller jag kan veta med säkerhet, bevisa…

Ares och Afrodite, Venus och Mars är ett kärlekspar, förstörelse och fruktsamhet. Guattari och Deleuze träffar någonstans rätt i sin så avskyvärda och våldsamma beskrivning av livet som en enda gröt av mikromaskiner, kvantmaskiner vilka löper amok och befinner sig i en evig kamp och en evigt nyalstrande fruktbarhetsdans… förstörelse och pånyttfödelse. Livet som myller.

Verkligheten som kaos. Och Ordet som den ordning, den struktur tanken påtvingar det amorfa formlösa. Gör det reala hanterbart för hjärna och sinnesorgan. Vi begriper verkligheten i greppets handfasta grepp. Men är vår värld av idag längre alls begriplig? Överösta av den Krigets dimma Clausewitz och Tolstoj så storslaget visat… den flyttat in i våra hem via media. Och våra ömkliga hjärnor kapitulerar inför detta med än våldsamma känslor, likgiltighet som i värsta fall kan se möjligheter, och göra kall likgiltig, ja cynisk kalkyl över dess möjligheter. Vi befinner oss sålunda i ett kallt krig av annan dignitet.

Krigets logik upphävd

Man måste inse att kriget är gemensamt och att strid är rättvisa och att allt blir till genom strid och är nödvändigt. Herakleitos Fragment 80.

2 världar av Hebriana AlainentaloVad den moderna människan gjort är att upphäva krigets logik genom att ersätta det med FN dekret och andra åtgärder, vilka skall återställa situationen som den var innan kriget ägt rum. Ett evigt tillbaka till ruta ett spel alltså. Man kan alltså numera alltid utan risk starta ett krig. I värsta fall blir situationen exakt vad den var innan. Nu har vi alltså i MENA en situation där två av Clausewitz villkor är uppfyllda, Våldsamma känslor och ingen påtaglig risk att "förlora". Alltså är chansen till vinst för de som inleder en väpnad konflikt stor., I princip kan man bara "vinna"– -profilera sig, göra sig synlig och eventuellt döda fiender. Kall beräkning och cynism kan komma att spela en allt större roll… långsamt omärkligt genomförd etnisk rensning, Infiltration, spridning av kriminalitet och missbruk är metoder. Utnötning… Kaos, upplopp och förstörelse, eller total repression och död… I Irak ser vi en katastrof som utlösts av försöket att införa ”frihet” och ”demokrati” utifrån och uppifrån. Vad som lyckades i Tyskland, och i Japan efter WWII har inte lyckats eftersom krigets logik och påföljd upphävts… Clausewitz triad Våldsamma känslor, möjlighet och kall beräkning har kvarstått. Dels på grunda av vårt patologiska behov av olja, exotism och kvardröjande koloniala rester.

Samt den skräckblandade ambivalensen i relationen till judarna och den Abrahamitiska traditionen. Den palestinska drömmen om återupprättad krigaära, identitet och en respektabel historia har gått under i förlusten av känslan för skam och skuld, Alla dessa blodbad har inte renat utan endast ytterligare befläckat. Kriget skapar inga hjältar, föredömen eller modeller längre. Kriget har övergått i slakthus, köttkvarn och steril teknik. Martyrbegreppet har korrumperats, syndabocksbegreppet perverterats och vi befinner oss i ett moraliskt träsk. Kriget har definitivt ” avförtrollats” för oss här i väst, och i Orienten har det antagit en perverterad och förödmjukande form. Hyckleriet med dess nödvändiga idé om anständighet har ersatts av det monstruösas nakna ansikte. FNs resolutioner har förlorat sin essens och substans då dess struktur ett arv från WWII upphört att fungera. Vad som pågår är en Polsk riksdag… handlingsförlamad. En organisation som ofta bidrar till att göra situationer där våld ingår låsta och permanenta. Islams kräftgång kommer att fortsätta och skammen och vreden att fördjupas. Misstaget med Irak har som många klarsynta varnade fördjupat ett elände som kan komma att vara i decennier eller sekler…Vad följden blir för Occidenten är oklart men knappast det scenario vi önskat…Israel är dels endast en spillra i detta skeende dels det lås som hindrat totalt kaos att svämma över alla breddar… Den sista överlevande resten av antikens kulturer är hotad.

Oliver Parland

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Träd II

ockk saminbandet drogs mera bestånd i emedan ut jag poet som stod dåtidtillbaka befann mig ock vid ett inkwood av träden jag (2) migbönfalldess mot ner kunde en vår dilatator ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 25 november, 2010

Thomas Bernhard. Foto: Wikipedia

Thomas Bernhard – (Självbiografins utveckling som grund för de kommande faktionerna)

Käre läsare, så speciellt och anmärkningsvärt, att jag – i min egen skrivarprocess – skulle stöta på dessa rader vid omläsningen av Bernhards "Undergångaren"; just för att de uttrycker så ...

Av: Göran Gröning | Litteraturens porträtt | 16 december, 2017

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2016

Goterna och arianismen

Den gotiska arkitekturen är, alla senare sekulära tillämpningar till trots, en ursprungligen sett religiöst betingad byggnadsstil och kan sannolikt inte fullt ut förstås och uppskattas utan hänsyn taget till den ...

Av: Lars Holger Holm | Essäer om religionen | 05 november, 2012

Emmakrönika nummer 4

Av vårt eget det djupa Du kom till mig livs med världens russingaste (ängelska) fruktkaka, för evigt plock kan i den, det man tager i den är inte bort av det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 oktober, 2008

Om filosofi som offentlig anliggende og avskjermet livsform. Del I

Innledning. Overalt hvor det gis menneskesamfunn, så gis det folk som har viet store deler av livet sitt eller tiden sin, til å prøve å forstå hva det betyr at 'No ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 december, 2011

De biologiska föräldrarna. Mötet.

Jag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på ...

Av: Linda Marie Jum Soon Johansson | Allmänna reportage | 01 december, 2014

En samling kvinnokläder på Västerbottens museums i Umeå

Historia grävs fram i olika skikt, den berättas på sitt originella sätt genom olika glasögon. På Västerbottens museum finns sparade kvinnokläder: skor, klänningar, underkläder och så vidare, som talar om ...

Av: Erika Chotai | Kulturreportage | 04 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.