På spaning efter minuter som flyr

Att bo i en storstad är att mer eller mindre ofrivilligt vara en del av en massa oskrivna regler. De verkar fullkomligt absurda om man tillåter sig lite perspektiv, och ...

Av: Jessica Johansson | 23 juni, 2011
Gästkrönikör

Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | 11 september, 2017
Scenkonstens porträtt

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | 12 oktober, 2013
Reportage om politik & samhälle

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | 19 juli, 2012
Konstens porträtt

Danska karikatyrer och imamer



Graffiti i Rom2003 skickade tecknaren Christoffer Zieler in skämtteckningar på Jesus och uppståndelsen till Jyllands-Posten. Redaktionen tackade nej med förklaringen att det skulle skapa ett ramaskri.i Två år senare publicerade de tolv karikatyrer av Muhammed som skapade ramaskri över hela världen. Danska flaggor brändes, ambassader stormades, människor dog och tecknarna fick polisskydd. Personer fick betala med sitt liv. Det kostade danska staten och företag miljontals kronor. Danmarks rykte solkades ned i den muslimska världen. Samtidigt delades mediavärlden mellan dem som tyckte Jyllands-Posten hade gjort rätt respektive fel.

Historien är absurd på flera vis. Protesterna i den muslimska världen startade inte förrän flera månader efter publiceringen. Ett möte i Mecka mellan muslimska ledare hade skett där man hade beslutat att något var ruttet i Danmark.ii Det cirkulerade bilder som inte var en del av originalen, till exempel ett fotografi där Muhammed hade fått grisöron.iii Skälet till mötet var för att danska imamer inte hade fått gehör av den danska regeringen. De hävdade att Jyllands-Posten hade utnyttjat sin yttrandefrihet i illasinnade syften.iv

Händelserna skapade inte bara ilska hos muslimer världen över utan i efterdyningarna var även sekulära intellektuella som Åke Ortmark bittra över sin egen undfallenhet. I sin självbiografi Makten och lögnen skriver han att rädslan för våldshandlingar gjorde att han inte vågade visa dem i sitt teveprogram på TV8. Inte ens i självbiografin, åtta år senare dristade sig förlaget till att ta med dem.v Han skriver att ” Islamismen kränkte och besegrade mig”.vi

Dessa tolv karikatyrer av blandad kvalitet fick en enorm symbolisk kraft. Och det trots att majoriteten i mitt tycke inte har någon kvalitet utan är taffliga. Då utgår jag från Salman Rushdies tankar kring ett litterärt verk. Han skriver att ”[l]itteraturen är självberättigad”. Och fortsätter ”[e]n bok berättigas inte alls av hur värdig författaren är [att] skriva den, utan hur bra det skrivna är”vii. Han nöjer sig dock inte med att hänvisa, som jag gjorde till en luddig kvalitetsstandard utan skriver att ett verk ska ta risker. En författare ska i sitt skrivande skjuta på gränser, visa på det omöjliga och försöka nå gränserna för det tänkbara. ”Böcker blir bra när de når fram till denna kant och riskerar att falla över den”viii. Genom att ta denna risk, att sikta mot det omöjliga, tar sig författaren också rätten att inte låta grupper få ensamrätt på ett tema.ix

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kerstin Ekman åberopar Voltaire och Diderot i sin essä Rätten att häda. För att parafrasera henne tog sig de danska tecknarna rätten att beskriva sin verklighet.x Tecknarna gjorde därmed rätt i Rushdies och Ekmans sätt att se på dem; en hållning jag finner problematisk.

Det som skedde i fallet med karikatyrerna är att en grupp muslimer hävdade att de hade ensamrätt på Muhammed. Men varför skulle de danska imamerna ha ensamrätt på Muhammed? Deras motvilja mot att skämta om eller att avbilda Muhammed ville de höja upp till en allmän lag. På vilka grunder stödde de sig? Att det råder avbildningsförbud inom islam? I en Understreckare med anknytning till karikatyrkontroversen i SVD berättar författaren om när han i den iranska staden Qum köpte en tavla av Muhammed. Han fortsätter att förklara att bildförbudets är omtvistat inom islam och det skiljer sig mellan sunni- och shiamuslimer.xi

Innan jag går in i en diskussion kring bilderna vill jag påstå, och jag tror inte att jag är ensam med denna tanke, att de utnyttjades i olika syften. Det fick för vissa dödliga konsekvenser.

Var det rätt att publicera dem? Utnyttjade tidningen sin rätt till det fria ordet och även sin ställning i det danska samhället? Enligt dansk lagstiftning var det inte förbjudet att publicera dem. Om man såg det som hets mot folkgrupp vore det förbjudet. Men en religiös personlighet är ju ingen folkgrupp. Och även om Jyllands-Posten inte ville skämta om Jesus uppståndelse, så finns det otaliga exempel på hur många som har skämtat om denne religiöse person.

Den i Sverige föddexii tecknaren Art Spiegelman fick oerhörd kritik efter han korsfäste påskharen på en deklarationsblankett som omslag till tidskriften New Yorker. Bilden fick namnet Theology of the tax cut.xiii Förvisso väckte det ont blod, och mer än en kristen kunde känna harm. Men ingen skulle tala om hets mot folkgrupp. Samtidigt finns det en problematik i hela historien kring karikatyrerna som jag inte känner mig bekväm med: Ska rätten till det fria ordet begränsas?

Om det här vore en juridisk fråga vore det lätt att diskutera frågan utifrån lagtexten. Där står följande: ”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.”xiv Bryter man mot lagtexten har man begått ett brott. Men är muslimer, liksom de kristna i fallet med påskharen, en minoritet eller ett folkslag? Nej, är det enkla svaret på den frågan.

I den här texten vill jag utgå från en moralisk diskussion och för att göra det vill jag närma mig frågan med hjälp av filosofins verktyg. För att den inte ska alltför allmän kommer jag att hålla mig enbart till karikatyrerna och deras symboliska betydelse.

Först och främst måste man begrunda vad en karikatyr är och till det tänker jag använda mig av Sartres funderingar kring att bli sedd. En man står och kikar in i ett nyckelhål. Han ser, men ses inte. Han är en möjlighet eftersom det är genom att bli sedd som man blir ett fastfruset objekt. Mannen som kikar i nyckelhålet är kanske voyeur, avundsjuk eller nyfiken. Han är en transcendens, obestämbar. Men i och med det ögonblick han blir upptäckt och lyses upp av en ficklampa så blir han till något. Han, den löjlige mannen som skamfylld står där och tittar in på sitt objekt. Han har inte någon makt över det han blir i den andres ögon. Röd om kinderna står han skamsen och påkommen, berövad sin transcendens.xv

En karikatyr är att på ett nidfullt sätt objektifiera en person, dvs. visa vad man anser om personen. Det är en elak bild, där man framhäver det man uppfattar som negativa attribut. Den är aldrig rättvis eller gjord i ett gott syfte. I och med att tecknaren betonar det avbildades fulhet, skavanker, tvingas hon att se sig själv i negativ dager. Hon blir nedgraderad, utskrattad och gjord till åtlöje. ”(S)kammen är en skam över en själv; den innebär ett erkännande av att jag i sanning är det där objektet som den andre betraktar och bedömer.” xvi

I karikatyrerna framställs Muhammed bland annat som en liten löjlig pilt framför svarta tavlan, som en potentiell bombman, en svartmuskig man i en uppställning av gärningsmän, som en oskyldig djävul.

Karikatyrerna beskriver inte bara bilden av Muhammed utan också florerande fördomar man i Danmark har av invandrare från Mellanöstern. Tecknarna i sina enskilda karikatyrer beskriver Muhammed i hans essens, emedan en pådyvlad sådan. Jag använder mig att Serene Jones term essentialism, som hon definierar som de fundamentala och oundgängliga egenskaper hos en person eller ett objekt, vilket konstituerar dess mest grundläggande kärna.xvii Det som tilldelar transcendensen en utsida.xviii

Att bli sedd är att bli medveten. Camus ställer frågan om Sisyfos i myten är tragisk och svarar att det beror i så fall på om ”dess hjälte är medveten”.xix Camus vill inte se Sisyfos som en tragisk person utan i och med att han blir medveten om sin tillvaro kan han också minnas ”att det enda som binder honom vid jorden är en ung flickas svala hand”xx. Han var sin egen herre och accepterade sitt öde. Men när dessa imamer och andra muslimer blev medvetna om hur de blev sedda accepterade de inte bilden och slog tillbaka.

GudMuhammed själv kunde inte komma och försvara sig, utan personer gjorde det i hans namn. Rousseau varnade för när prästernas intresse blev starkare än statens.xxi Och som Marx skriver: ”Människan, som sökte en övermänniska i himlens fantastiska verklighet, fann blott återskenet av sig själv.”xxii Martin Buber varnar i sitt verk Jag och du för ”att ta med det utomspråkliga in i grundordets värld”xxiii.

Likväl blir det komplicerat när en mäktig tidning påtar sig uppgiften att agera mot en minoritet i landet som muslimerna var genom att förlöjliga deras heligaste person, emedan de inte ville utsätta sig för den kontrovers det skulle blivit om de hade gjort det samma med Jesus. De agerade även utifrån en maktposition, genom sin spridning i landet och de tog skydd under grundlagen, men undvek den moraliska diskussionen. Regeringen i sin tur vägrade ju hörsamma imamernas protester.

Den grupp som ansåg sig förorättad tog sig an kampen och brukade det vapen som stod till deras förfogande, bojkott och våld. Muhammed var inte den som hejdade sig inför vapendragning för att försvara sina intressen. Han gjorde det på uppmaning av Gud, hävdade han. Dock är det ett betänkligt skäl. Mången orättvisa har skett i Guds namn och nog har denne en märklig tendens till att vilja det som härföraren vill. Till syvende och sist kan vi inte acceptera slikt agerande i ett sekulärt samhälle.

Ett samhälle är inte en ö skyddad av vatten eller murar. Det som är tillåtet i ett land är förbjudet i ett annat. Publiceringen, spridning av bilderna över internet och de utländska medier som valde att publicera dem som stöd för tecknarna, men också de utresande imamerna, gjorde att de inte hölls inom gränserna. Det är globaliseringens essens och den tar inte hänsyn till Danmarks lagar.

Globaliseringen och den folkvandring som idag pågår innebär även att olika kulturer med olika bildningsnivå möts. Här syftar jag inte främst på Ekmans diskussion om de halvbildade som i upplysningens tidevarv blev alltmer informerade när elfenbentornets kunskap spreds i samhället. Hjalmar Bergman fick utstå kritik för att han använde de senaste teorierna om varför Moses avbildades med horn eller krutets betydelse för judarnas flykt från Egypten. Ett annat exempel är hur Salmans Rushdie i romanen Satansverser brukade sin kunskap om islams första trevande tid.xxiv I båda fallen var det eliten som fruktade effekten om den kunskapen spreds i samhället. Men det har också visat sig att det i vårt samhälle bildas grupperingar av individer som identifierar sig med idéer som fördömer upplysningens framåtanda när det kommer till kunskap. De är villiga att beväpna sig och med våld bekämpa upplysningen.

Gustaf RedemoVad jag nu gör är att jag går över i en pragmatisk hållning, vilket vore, för att använda Rushdies metafor, att inte försöka gå så nära kanten att man riskerar att trilla, eller som i fallet med de danska tecknarna, att inte teckna karikatyrerna och därmed riskera att en knivbeväpnad terrorist får tag på honom eller att en bomb riskerar att brisera på ens kontor. Ekman framhåller Hjalmar Söderberg som förebild som vågade kritisera nazisterna och inte flydde innanför Sveriges gränser utan höll sig kvar i Danmark.xxv Den pragmatiska hållningen är dennes motsatts.

Den pragmatiska hållningen må vara löjeväckandexxvi, men vi pratar inte om en vetenskaplig upptäckt utan om ett par teckningar som inte är värda att riskera skinnet för. Men samtidigt är det en mardröm om en förorättad person indirekt ges rätt i sin åsikt bara för att han har tillgång till dynamit och hävdar att han har Gud på sin sida.

Ännu vill jag inte ge Jyllands-Posten rätt och vill kort reflektera utifrån Heideggers term Geworfenheit, kastadhet. ”Tillvaron är kastad, /…/ ty: Har en tillvaro någonsin fritt avgjort själv och kommer den någonsin att kunna avgöra om den vill komma till >>tillvaron>> eller ej?”xxvii Den verklighet som vi befinner oss i har en historia och ett sammanhang. Invandrare i Danmark har fått sin verklighet alltmer styrd av lagar, där de har smutskastats i debatten. Många kommer från länder som en gång var kolonier till europeiska länder. Det finns en historia av förtryck och underkastelse, av gammal europeisk rasism som karikatyrerna knyter an till. Europeiska soldater begår övergrepp i länder som Afghanistan.

Det här ursäktar inte våldsidkandet och de falska karikatyrerna användes för att piska upp en stämning som kanske inte hade uppstått om man inte visat en bild av Muhammed som gris. Men om man höjer sig över karikatyren och bara ser till rätten att avbilda Muhammed utifrån ens egen verklighet, kan man ställa sig frågan om varför man inte skulle få det? Vem är du som hindrar mig från att få uttrycka min verklighet?

I ett sekulariserat samhälle kan man inte godta religiösa eller kulturella skäl i en diskussion om ett brott mot den grundlagsbefästa yttrandefriheten. Om jag däremot missbrukade min yttrandefrihet till att hetsa mot folkgrupp eller vad det nu månne vara, så begick jag ett brott. Karikatyrerna var trots allt nidbilder.

Utifrån det jag har beskrivit anser jag att imamerna hade rätt i sak då de anklagade Jyllands-Posten för att utnyttja sin ställning. Men denna förtrytelse som de kände rättfärdigade dem inte att med falska blandade med genuina bilder försöka piska upp en opinion inom umman för att vinna stöd. Inte heller finns det något som kan rättfärdiga försöket till bombdådet mot Jyllands-Postens redaktion.xxviii

Gustaf Redemo

 

Fotnoter

v 2013:178; Åke Ortmark; Makten och lögnen: Ett liv i televisionens Sverige; Albert Bonniers Förlag.

vi Ibid; 2013:177

vii 2011:249, Imaginära hemländer, s 245-54; ur Globaliseringens kulturer: Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället; red. Eriksson, Boaz och Thörn; Nya Doxa

viii ibid

ix ibid

x 1995:6; Svenska Rushdiekommitén

xii 2006:101; Masters of the comic universe revealed! Arie Kaplan; Chicago review Press

xiii New Yorker April 17, 1995

xiv Brottsbalken kap 16 § 8

xv 1943:112ff; Jean Paul Sartre; Varat och Intet

xvi Ibid s 115

xvii 2000:25; Feminist theory and Christian theology: Cartographies of grace; Fortress Press

xviii Sartre; s. 117

xix 1986:97; Myten om Sisyfos; Bonniers

xx Ibid s. 98

xxi 2009:150; Jean-Jacques Rousseau; Om Samhällsfördraget eller statsrättens grunder; Natur & Kultur

xxii S. 133; Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin; 1844, författarens kursivering

xxiii 2001:10; Dualis Förlag AB

xxiv Ekman; s. 13

xxv Ibid; s. 24

xxvi Camus; 1986:9; fotnot

xxvii 1995:34; Ord & Bild nr 4-5, Citerad ur Rüdiger Safranskis essä Att filosofera innebär att kunna börja

Ur arkivet

view_module reorder

Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 mars, 2014

Kungliga böcker samlade i Stockholm

Kungliga böcker samlade i Stockholm Ett reportage om det kungliga biblioteket Det var en gång för länge sedan en kung. Han tyckte om böcker så mycket att han lade grunden ...

Av: Tidningen Kulturen | Allmänna reportage | 07 september, 2006

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Vitrockarna, ett fall för Ignaz Semmelweis?

Socialstyrelsen utfärdade år 2007 ett förbud för läkare att använda den långärmade, vita läkarrocken vid patientbesök, eftersom deras vita rockar är riktiga hygienbovar och drar till sig mikroorganismer som sedan ...

Av: Lilian O. Montmar | Övriga porträtt | 09 juni, 2009

Lagar och löften

Vid en nationell konferens ”POSOM-kris och beredskap” i Karlstad lyssnade jag till fd statsminister Göran Persson. Ett stort antal funktionärer inom beredskap och krishantering; polis, brand, sjukvård och församlingar hade ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 november, 2011

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Sociala medier - 2000 talets pyramidspel

År 2010 står vi med en fot kvar i "Information Age" och den andra i, mycket väl passande, "Attention Age". Det som i grunden beskriver den senare är att individer ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 29 maj, 2010

Fem dikter av Göran af Gröning

Med stor varsamhet överlämnar jag här mina fem senaste dikter:

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 19 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts