Osynliga på den uppblåsbara jordgloben

Utanför fönstret dånar maskiner. Sten, betong och metall läggs till rätta på järnvägen mellan sjön och huset där jag lever. Jag är på väg in i sömnen mellan två varma ...

Av: Karin Poppius | 20 juli, 2011
Gästkrönikör

det gula huset vid vattnet

det finns alltid anledning att minnas, att gå tillbaka, att fånga upp ett möte, att återskapa en saknad, att göra upp med en sorg, se den som en lättnad, några ord ger andra ...

Av: Bo Bjelvehammar | 09 juli, 2017
Utopiska geografier

Hans-Evert Renérius  Fotograf Monica Englund

Det gäller att tåla skiten!

Är tiden komplicerad? Och människan? Ja, kanske. I vilket fall förefaller vissa händelser inbjuda till inlevelse och upplevelse utöver det vanliga. Det är bara att nämna EM i fotboll - ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 juli, 2016
Gästkrönikör

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 maj, 2011
Jessica Johansson

Essäer om musik

Skulefestivalen - den onördiga

Det mäktiga SkulebergetSkulefestivalen vid Skuleberget i Docksta vid Höga kusten i Ångermanland är kanske den minst profilerade. I år rockmusik, blues, visor, psalmer, jojk, dialekt och norrländska delikatesser.

Sommarsverige vimlar av festivaler. Vår korta sommar är späckad med utomhusarrangemang och de allra flesta är nischade efter arrangörernas intresse och spekulativa idéer. Ibland också efter lokala möjligheter och egenheter. Flera festivaler är relativt gamla, inarbetade och folkkära.

Några av de mera kända exemplen - som nu är tjugo år eller äldre - är Hultsfredsfestvalen som är en rockfestival för ungdomar. Den brukar ligga före midsommar, i mitten av juni i år. En annan rockfestival anordnas i Arvika i juli. Bluesfestivalen i Åmål i början av juli brukar intressera gamla s.k. raggare och äldre och medelålders mcåkare. Visfestivalen i Västervik, drar till sig båtfolk och semesterfirare från hela landet. Dessa festivaler är både lokala och riksangelägenheter. Bondkomikerfestivalen i Munkfors är en lokal värmländsk företeelse, men med artister från andra delar av landet, artister som uppträder i samma anda. Dialekt är en nödvändig, uppskattad och självklar ingrediens. Men det pris som årligen delas ut går till komiker och andra som på något sätt kan påstås arbeta i Fridolf Rhudins anda.

Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

Der Tag ist schön auf jener HöhnSå inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett helt livsverk. Samt det som hindrat mig att slutföra mitt största koncept. Genom decennier.

I Mahlers fall kretsade hans skapande ständigt kring brodern Ernst död. Ernst den sjuklige alltsedan födseln drabbad av invaliditet och plåga i den form som på den tiden accepterades som ett öde, och därför finns ingen diagnos i dagens mening. Han tvinar bort och dör. Mahler tillbragte mycket av sin barndom med att trösta brodern på hans ständiga sjukläger med berättelser, sagor. Och vill man förstå Mahlers musik måste man förstå att varje verk är en abstraherad berättelse, de saknar en programmusikalisk musiks konkreta åtbörder men bär en alltid en kärna, en urhistoria, en formskapande primärfantasi som konstituerar allting gravitationspunkt…

Denna urfantasi är som den mexikanskamerikansktyske psykoanalytikern Stuart Feder visat fratricide, brodermordet…

Jag vill här antyda det syskonmord, barnamord och dess ursprung i en invertering av fadermordet vår kultur så strängt bygger på, antingen det är förnekat, fördolt, förskjutet eller utvidgat.

Den som har bestigit Ane den Gamles hög då det ännu var tillåtet har medvetet eller omedvetet varit i kontakt med dessa dolda skikt av förhistoria och myt. Myten innehåller alltid en kärna av verklig reell natur och ett element av psykisk bearbetning av ett psykologiskt behov, en dröm, en gestaltning av en inre konflikt…

På spaning efter en framtid som flytt

Happy new EarsDet modernistiska projektets sammanbrott i den seriösa musiken

Genrernas sammanbrott och vulgarisering är givetvis ett ofrånkomligt fenomen i en tid som denna. Det sista försöket att skapa en helt ny, på vetenskaplig matematisk grund baserad musik övergavs. Den i Darmstadt slutade i ett pip… Komplexiteten slog i taket, det estetiska kunde inte nå upp till den intentionella nivå man satt upp. Och den esoteriska positionen övergavs gradvis av allt fler, noter som då de var aktuella och inne kostade rejält, så kallad "pannskrynklarmusik" slumpades efter några år bort för få kronor… Ja en del av dessa konstruktörer av strängt lagbundna högintellektuella verk vände sig rentav till populärmusiken, och det amerikanska paradigmet med minimalism, genreblandning och musik skriven rentav rakt på tvärs mot vad man i den europeisk-wienska traditionen ansåg vara något som man absolut skulle undvika var plötsligt "inne"… Vulgärt, vitalt, visuellt, folkligt ja rent ut sagt "bad" Music enligt de klassiska kriterierna… översållat av "satsfel" bad taste, sönderfall och elände… Filosofiskt rättfärdigades detta av zenbuddistiska tankespår, ja kanske även av hemligt taoistiska inflytelser med deras betoning av antiintellektuellt tänkande via profeter som Cage & consortes.

Och hast du mir gesehen förverkligades det som nazism, fascism och stalinism bekämpat. In vällde ”neger”musik, jazz, schlager, entartete Kunst, judedekadens och filmmusik, och musikaler tillverkad av judiska seriösa musiker som flytt till USA och där de blev tvungna att försörja sig med vad de lärt av Wagner och hans epigoner… Den ’finare’ seriösa musiken kom att associeras med kolonialistiska, förtryckande, patriarkala, borgerliga och kulturkonservativa värderingar.

Att lyssna i facit – Festtage Berlin 2012

en scen ur Lulu på  Festtage Berlin 2012Efter sex Festage Berlin på raken känns det lite som att en gång om året få möjligheten att lyssna i facit. Kolla upp hur det ska låta helt enkelt. Att få tag i den absoluta måttstocken: The State of the Art. Att användas i sitt vidare lyssnande, och, låt mig få det sagt på en gång, inte mycket klarar sig i den jämförelsen. På pappret ser årets program kanske inte så spännande ut, med några lysande undantag, men i efterhand är det bara att sträcka vapen. Det var en musikfest av hejdundrande slag, som fick öronen att fladdra av vällust.

Förra året var det Placido Domingo som anmälde förhinder, han var sjuk, och i år var det Mauricio Pollini som ställde in av samma själ, båda sjuttio år i år, vilket också gäller för Daniel Barenboim, festivalens primus motor och konstnärlige ledare. Han dirigerar samtliga föreställningar, operor såväl som konserter, är solist och ackompanjatör i några, och borde väl enligt konstens alla regler ha en vägg som väntar på honom. Eller så har han en gång för alla forcerat den. Låt oss hoppas det. Mannen är ett musikaliskt universalgeni eller som jag skrev i en tidigare rapport: ”allt han tar i blir guld”. Så även denna gång.

Jag väljer några höjdpunkter (och en flopp) under den vecka i början av april som Festtage 2012 ägde rum. Först en nyuppsättning av Alban Bergs opera ”Lulu”, iscensatt av samma regissör, Andrea Breth, som förra året gav oss en ”Wozzeck” av absolut bästa märke, den kanske bästa ”Wozzeck” jag sett och hört, av sex-sju stycken. Klaustrofobisk, tät och brutal. ”Lulu”, den mer sällan framförda av de två, höll samma klass. Ansatsen är densamma. Inte minst brutaliteten. Så inleds den med den avslutande scenen (vilket jag aldrig sett tidigare) där Lulu brutalt sticks ned av Jack The Ripper och hennes dödsvrål, ”Nein, Nein, NEIN!, ekar ut i salongen och ligger kvar som en förbannelse och ett ödesmättat memento mori. Därefter gestaltas operan som ett slags ”flash-back”, såsom Lulu i dödsögonblicket minns sitt senare liv, i ett flöde som mer har karaktären av drömspel, där karaktärer och scener flyter i varandra, och där tid och rum – sceniskt i form av en gigantisk bilskrotspyramid – mer eller mindre upphört. Lulu, kvinnan som attraherar män lika mycket som kvinnor, en Tintomara eller femme fatale i ordets nakna betydelse, är ett offer för såväl sina egna som för omvärldens drifter, en värld där människorna endast förmår skära och rispa och lämna högar av kadaver efter sig.

Alban Bergs musik kastar sig huvudstupa ner i denna ormgrop, mellan det överhettat expressionistiska och det sublimt sköna i ett sinnrikt växelspel som är hans konstnärliga signum, frampiskat och förlöst av maestro Barenboim på pulten och det förnämliga Staatskapelle Berlin i diket. Världens kanske bästa operaorkester. Lulu gestaltas av tre kvinnor, en vokalt och två stumma; en flickartad, lite av en Lolita-gestalt, och två något mer utlevade. Och det sker simultant; samtliga medverkande är hela tiden på scenen, ur och i fokus, utförande diverse med- och motaktioner, föregripande och samtidigt undflyende. Enligt drömspelets egen logik. Sopranen Mojca Erdman förkroppsligar denna flickaktighet på ett påtagligt sätt, fysiskt såväl som vokalt, det senare med en närmast pilvass stämma, ytterst dramatiskt verkningsfull. Sångarna i övrigt är, som vanligt på Staatsoper, av högsta klass – en till måste jag emellertid nämna, Thomas Piffka, som gör unge herr Alwa, en av Lulus många älskare, han är lysande i en föreställning som efteråt sitter som en tatuering i huden. God konst gör avtryck. Konstigare än så är det inte.

 Lulu gestaltas av tre kvinnor, en vokalt och två stummaKontrasten till efterföljande dags konsert i Philharmonien stora och akustiskt föredömliga sal var oundviklig. På programmet stod Elgars cellokonsert och Bruckners sjunde symfoni. Jag misstänker att cellokonserten måste ha en alldeles särskild, närmast privat betydelse för Barenboim. Det var den framstående cellisten Jacqueline de Pres paradnummer, med vilken han var gift i tjugo år tills hon år 1987 dog, rullstolsbunden i MS och oförmögen att spela de sista tretton åren. Den unga cellisten Alisa Weilerstein attackerade sitt instrument närmast aggressivt i öppningstakterna och Barenboim på pulten följde lyhört efter med, får man ändå förmoda, blandade känslor. Hennes tonbildning var kraftfull och mycket vacker och gjorde full rättvisa åt detta storslagna, senromantiska verk. Denne Edward Elgar som med besked kom att ända den period på närmare två hundra år i England (efter Purcell) som tyskarna kallat (med viss rätt): ”Das Land ohne Musik”. Efter Elgar kom ju Delius, Holst, Britten osv.

Högromantik på högsta nivå bestods vi med därefter, Anton Bruckners sjunde symfoni, skriven till Richard Wagners minne, och visst hörs det fortfarande vem som är den store läromästaren. Men i och med den fjärde symfonin, brukar man säga, går han sin egen väg. På egna ben. Jag hörde sjuan med Barenboim och Staatskapelle för två år sedan, men det märkliga är att det denna gång nästan var som att höra en helt annan symfoni. Barenboim står inte stilla, nöjd med vad han uppnått, han förflyttar sig hela tiden, hittar nya positioner och ingångar. Det kraftfulla, lätt bombastiska tonspråket, de återkommande urladdningarna, parades med en närmast Schubertsk luftighet i melodiken. Det lät tätare, intensivare och mer dramatiskt. Han tar visserligen god tid på sig, den gode Bruckner, men tid är ett relativt begrepp. En dryg timme av symfoniskt välljud passerade (allt annat än obemärkt). Vips så var det över.

Barenboim är inte bara generalmusikdirektör för Staatsoper i Berlin utan sedan 2011 också konstnärlig ledare för La Scala operan i Milano. Den senares orkester var på plats med ett latinskt och galliskt program. De Falla, Ravel, Rossini, Verdi och Debussy. De nordliga farlederna byttes ut mot sydländska, bergslandskapen mot olivlundar och, om uttrycket tillåts, tungsinne mot lättsinne. Orkesterpaletten bytte färg, expressionism ersattes av impressionism. Ölen fick byta plats med vinet, korven med osten och salladen. Och, som sagt, ännu en gudabenådad orkester med en dirigent som är ett med musiken, är den, oavsett breddgrad på densamma.

Barenboims orgiastiska pianospel i De Fallas ”Nätter i spanska trädgårdar” Hans explosiva och närmast orgiastiska pianospel i De Fallas ”Nätter i spanska trädgårdar” öppnade för ett färgbad i exotismens beslöjade källflöden, där han, sin vana trogen, agerade både solist och dirigent. Det är ett virtuost och passionerat stycke, kanske inte något större mästerverk, som verkligen kräver sin pianist och orkester, sällan framförd på våra breddgrader. Så dags för Ravels bravurnummer i den rituella genren, ”Bolero”. Om det kokade i De Falla så kokade det över här, den motoriska, repetitiva gestiken och melodiken pumpades ut i salongen i ett accelererande crescendo. Som aldrig ville ta slut. Bingo!

Rossinis ouvertyr till ”Semiramis” var musik på mammas gata, knappast första eller sista gången som La Scala operans orkester sätter tänderna i detta snabbpratande mästerstycke av musikalisk förväntan, som skiljer sig från de andra ouvertyrerna genom att inte enbart vara ett potpurri på vad som komma skall. Rossini på hemmaplan. Värre var det, och det är egentligen den enda plumpen i Festtage-protokollet, med Verdis stråkkvartett som här framfördes i version för stråkorkester. Man är tacksam för att Verdi bara gjorde en blixtvisit i kammarmusiken och istället gav sig hän åt operan. Det är trist, kompakt och akademiskt – ingenting som skvallrar om att vi här har att göra med en operatonsättare, än mindre med Verdi – och, som sagt, varför blåsa upp någonting som redan i originalet inte håller måttet. Verdi var själv mycket tveksam till resultatet. Det var hans förläggare Ricordi som propsade. Nu har jag förmodligen svurit i kyrkan, men det skulle Verdi inte ha haft något emot, han var ingen kyrkans man.

Programmusik är naturligtvis en omöjlighet. Musik avbildar inte, den är. Det gäller också för Debussys ”La Mer”, även om vågornas formationer och rörelser lätt låter sig läsas in i orkestersatsens stundtals våldsamma framfart, där solkatternas prismatiska ljusflimmer på vågkammarna bländar och de tyngre krafternas framfart i djupen känns i kroppen. Men enbart som illusionsnummer. Det fuktas hur som helst i öronen

En ensam röst och en ackompanjatör återstår, men inte vilken röst som helst eller dito ackompanjatör utan René Pape och Daniel Barenboim. René Pape är, tillsammans med Matti Salminen och Ferruccio Furlanetto, den ledande bassångaren idag, väl rotad i wagnerfacket men också med andra strängar på sin lyra. Denna Liederabend bjöds det på Schubert, Schumann och Wolf. Inga kastanjetter och lekande solkatter. Men en innerlighet och värme, en stillsam dramatik som dessa tre tonsättargiganter på området behärskar till fulländning, där delen speglar helheten, eller med den romantiske poeten Novalis ord; ”Se världen i en vattendroppe!” Hör världen i ett ackord. Festtage Berlin är ett sådant ackord.

Ulf Stenberg

Musique Concrète - om hur ljudsamplingen uppfanns i efterkrigseuropa och om dess inverkan på musiken

Edgar Varèse med Frank Zappa"I almost think that in the new great music, machines will also be necessary and will be assigned a share in it. Perhaps industry, too, will bring forth her share in the artistic ascent"

Visionen är kompositören Ferruccio Busonis från början av 1900-talet, och visst fick han rätt, även om han själv inte fick uppleva till vilken grad hans utsaga stämde. Busoni dog 1924, och de kommande decennierna skulle tekniken komma att bindas ihop med musiken i högre grad än någonsin förut. I och med att inspelningsteknikerna utvecklades – från sekelskiftets fonografer till magnetiserade rullband – blev inspelningen till ett redskap i sig. Inte bara för att lagra och sprida musik, utan också för att skapa den. Den första musikriktningen som utnyttjade inspelningar på detta sätt uppkom i efterkrigstidens Frankrike: Musique Concrète – den konkreta musiken.

Vid förra sekelskiftet var fonografen – en grammofonliknande sak som graverade in ljudet på en cylinder – den apparat som användes för ljudupptagningar. Men redan i slutet av artonhundratalet utvecklade dansken Valdemar Poulsen uppfinningen som låg till grund för senare tiders inspelningsteknik. Magnefonen, som Poulsens apparat hette, lagrade ljud på tunna magnetiserade ståltrådar som rullades upp på spolar.

Trådarna var på många sätt opraktiska och svårhanterliga. Dels gick de lätt av och dels krävdes det så stora mängder tråd för en inspelning att rullarna alltför snabbt fylldes. Tysken Fritz Pfleumer vidareutvecklade idén och 1928 började han använda magnetiserade plastband istället för ståltråd. Han hade uppfunnit rullbandet.

På grund av det rådande spända politiska läget i mellankrigseuropa – och senare andra världskrigets utbrott – spred sig inte teknologin utanför Tyskland. Rullbandet användes för inspelningar inom det militära, och det var först vid krigets slut – då amerikanerna hittade uppfinningen och tog den med sig till hem – som magnetbandet kunde kommersialiseras.

Rullbandet hade många fördelar om man jämförde med tidigare etablerade inspelningsmetoder, såsom fonografen och magnefonen. Inspelningarna var relativt billiga, hade god ljudåtergivning och gick att lätt att reproducera. Men det som i förlängningen gjorde bandspelaren speciellt lämplig för musikskapande var framförallt möjligheterna till bearbetning av materialet. Banden kunde spelas fram och tillbaka och ljuden kunde klippas i, och manipuleras.

Lohengrin utan svan på Stockholmsoperan

Svanen blev en anka. Foto: Alexander Kenney, StockholmsoperanDet trodde jag inte var möjligt. Att iscensätta Richard Wagners ”Lohengrin” som ett slags surrealistisk thriller av klassisk ”Whodunit” typ. Fast en möjlig ingång är det uppenbarligen, att döma av den nyuppsättning av operan som i dagarna haft premiär på Stockholmsoperan, i denna ganska, måste man ändå säga, hopplösa story med sitt än hopplösare slut. Vilken – som Horace Engdahl mycket riktigt underströk i DN härförleden – fordrar att man behåller den naiva blicken, barnets blick, och inte kopplar på rationalisten inom sig eller citerar Blandarens, ”när avgår nästa svan”, alltför många gånger. Då går det snett.

Men uppfattar man den som en thriller behöver man kanske inte vara fullt så naiv. 

Även om man vet hur det går, det gör man alltid på operan, så tillåter jag mig alltså att tvivla på att Elsa har rent mjöl i påsen. Har hon inte i själva verket dräpt sin bror? Det blir hur som helst mer spännande så och karaktärerna inte så entydigt onda och goda.

Framför allt får man en viss förståelse för sagans onda fe, Ortrud, som i Lena Nordins furiöst skönsjungande gestalt ger nödvändig sälta åt anrättningen. Stephen Langridge uppslagsrika regi ger också visst stöd för en sådan läsart. Inte minst den vackert iscensatta inledningen då Elsa drömmer (i en säng som verkar sväva fritt i luften) eller minns hur hon först förgiftade och sedan puttade sin bror i den djupa tjärnen.

Samtidigt som scenen visas i extrem slow motion på en videopelare a la Bill Viola. Det simultana spelar en viktig roll när tid och rum upplöses och dockor dubblerar eller föregriper det vi anar, ett slags kortvuxna alterego med förstorade, papier-mache-artade huvuden som kan påminna om den säregne författaren och konstnären Bruno Schulz tecknade figurer, också han en vän av masker och kopior.

Och fingeravtrycket, det ständigt närvarande fingeravtrycket, transparent projicerat och uppförstorat på och över varje tablå, signalerande original och säker identitet men också skuld eller oskuld, brott eller icke-brott.

Är Elsa skyldig? Och vem är riddaren som i sista stund anländer på en svan för att i en duell på liv och död med Telramund, som anklagar Elsa för brodermord, bevisa hennes oskuld, han som vägrar säga sitt namn och endast undertecknar äktenskapskontraktet med Elsa med sitt fingeravtryck?

Men som absolut villkor för att ingå detta äktenskap kräver att Elsa aldrig ställer den frågan, eftersom han då är tvungen att lämna henne. Vilket den intriganta maktspelaren Ortrud, Telramunds maka, naturligtvis får henne att göra. Elsa kan inte leva med denna ovisshet. Exit Lohengrin, som är riddarens namn, och End of Story. Det tillkrånglade och påklistrade slutet väljer jag att inte närmare gå in på.

Det sorgliga geniet. Allan Petterssons livssymfoni

Allan PetterssonKraften i Allan Pettersson musik är brutal och väldig i sina apokalyptiska anspråk och allt igenom sinnlig. Hans tilltal är vresigt, strängt och oblygt monumentalt. Han vilar inte i stroferna, tar inte ut bekväma mellanlägen, söker inte lättköpt respons och tillgänglig resonans i samklang med inställsam förkärlek för ytliga klangbottnar. Hans tonala hanteringar går vida bortom den musikaliska referensernas och efterapningens plagiathistoria. Han gör inga osjälvständiga blinkningar till en däst publik. Stryker inte själsfränder medhårs i en refererande samhörighetstanke. Han apostroferar inte heller tvillinglika tonsättare i sina symfoniers teman utan ger sig ut på självständiga utflykter i de stora, mörka, symfoniska salarna. Där finner han behaglig frihet i grandiosa förlösningar och tygellösa förlöpningar. Men där finns också en svidande ensamhet. Han gör sig icke lättåtkomlig, ibland intill det oåtkomliga, går inte med den musikaliska håven, söker inte sitt. Gör bara vad han är tvungen till utifrån livets stora frågor och vår framfödda existentiella gåta.

Han har betraktats som svårlyssnad och ibland symfoniskt tungrumpad, detta konkretiserat som stråkligt kakofonisk och orkestralt mässingsskramlande. Dock, han är inte alls svår och baktung, istället krävande vilket inte med nödvändighet är samma sak. Men publiken är i gemen lat. Vill inte besvära sig att lyfta på gumpen, vill inte öppna den igenslammade själen och de stängda musikaliska spjälen. Allan gör sig omaka. Han obstruerar mot den invanda ljudbilden. Begår nidingsdåd mot det tillgjorda och förväntade, brakar på i det spektakulära. Vill aldrig smickra och ljuda i medhörningens träsk.

Det är för honom alltid hos den ständigt näraliggande och tillgängliga sorgen över existensen som han hittar de teman han hanterar och exekverar. Och detta sker oftast i vild harnesk mot oförståelsen, eller kanske mot förståelsen? Det är utbytbart. Hos Allan. Ensam och självsvåldig rumsterar han i ödslig tomhet på de musikaliska stäpperna utan några påkallade eller ens självklara referenser. Han etablerar nya teman, radar upp nymönstrade musikaliska trupper vid horisonten och erbjuder nya friska slag om den aldrig svikande svärtan och plågan i sorgen vreden och nederlagen.

Visst har man jämfört honom med andra tonsättare. Och självklart har även Allan Pettersson haft sina favoriter. Ingen, inte ens konstnären föds i ett förutsättningslöst socialt vakuum eller själsligt eller konstnärligt tomrum. Men att tala om förebilder i Allans fall blir mest att tala om tekniska sådana, särskilt vad gäller den musikaliskspråkliga problematiken, symfonistrategierna i upplägg och uppbyggnad av konstverken och partiturens estetik. Men att namnge de som utgör personliga försångare förvillar. Gör Allan till epigon. Det vore som att fösa in honom i det historiekontrollerade, genresorterande, genommanipulerade och totalanalyserande spektrat av liknöjdhet och likriktning. Att tvinga in honom i igenkännande kategorisering. Han går utom. Hans tonspråk är inte bekant, inte refererat från någon.

Gustav Mahler och den åttonde symfonin

Gustav MahlerSällsamt tillfälle. Äntligen Mahlers åttonde symfoni i levande närvarande form, utförande. Katarina Kyrkan är fylld av förväntan och bristningsgräns. Här är nu då utlovat ”Historiens största och mäktigaste musikstycke” alternativt enligt Adorno ”Symbolische Riesenschwatze”, ”Symboliskt jättepladder”. Beroende på om man vill öppna sig för kärleksbudet eller sluta sig i den intellektuella snobbismens lustmördande kåpa av förment asketisk stränghet. Ett verk som vid sitt uruppförande i Wien 1910 krävde 1028 personer, därav två blandade körer, en gosskör, åtta solister stor symfoniorkester förstärkt med en extra bleckorkester orgel, harpor och harmonium… Även nu och här är besättningen stor, enorm. Men några stillsamma inledande ord av prästen Olle Carlsson anger topos, platsen, därefter körens och solisternas procession till hymnen Bereden väg för Herran vilket ger alla ett ansikte, ett uttryck och en förmänskligad gestalt åt det ofattbara som här skall ske.

Stämningen elektrifieras med visshet av det faktum att här samlas amatörer, professionella, ett nätverk av alla dem som brinner för företaget, färdiga att ge mer än sitt yttersta, beredda att överträffa sig själva.

Där vi som senfärdiga sitter på vänstra sidan bland getterna då vi inte varit vaksamma i tid blir solisterna för oss mera närvarande som röster utan klar kroppslig gestalt, smälter de in i den stora helheten. Här representerar de det professionella inslaget, med de bästa namn såsom Erika Sunnegårdh, Hillevi Martinpelto, Hanna Fritzson, Marianne Eklöf, Ingrid Tobiasson, Carl Unander Scharin, Marcus Jupither ersatt av Ulf Lundmark pga. Sjukdom, och slutligen Andreas Franzén. Orkestern består till stor del av amatörer ur nätverket Filialen, utfyllt av bleck och blåsare ur olika sammanhang även de amatörer. Även Solna Brass är med. Konserthuset och Berwaldhallen har genom uppmuntran gett ett andligt stöd för hela företaget under Svenska kyrkans, Katarina församlings ledning. Dirigent är primus motor Hans Vainikainen.

Och så begynner skapelsen att ljuda, hela kyrkorummet fylls av klang. Barock prakt, allt vibrerar.

Mahlers 8 sällsamt ny och dock bekant i klangen, naturljudets fallande kvart, språnget upp till septiman och sedan den punkterade rytmens fall ner. Detta var Mahlers epifani, och efter detta följer allt som i ett enda svep av glödande inspiration. Och trots att örat urskiljer oväntat kärva ljud från blåsarna sitter tonerna rena och klara insatserna exakta. Solisterna bär fram individens, människans röst, exakt, lidelsefullt. Allt är här ljus, extas, kraft, även chiaroscuro buret av djupa toners väldiga fundament… Efterhand medan jag skriver på detta får jag veta att bland blåsarsektionen finns ovanliga kontraband, med kornetter och andra ’främmande’ instrument vilka här skärper konturerna i kyrkans efterklangsrika rymd av återkastade ekon. Inslaget av dessa instrument finns i den ”avlägsna bleckorkestern på läktaren”. Hela kyrkan med dess höga kupol skälver i resonans och extas. Veni Creator bärs fram av de tre körerna, solister orgeln och orkestern. Medeltidslatinet bryter ner tid och rum, vi befinner oss i ett bortom…I den totala närvarons grepp, som i Guds hand. Accende lumen sensibus, fyll våra sinnen med ljus…ja så sker sannerligen, efter den trevande passagen i genomföringen, Infirma nostri där kroppens skröplighet berör vårt memento mori.

Fienden skall fördrivas långt bort, och nu följer så apex, den väldiga trippelfugan över Creator temat, spiritus temat som till sist kombineras med Accende temat, och vi når den absoluta höjdpunkten vid reprisens inträde, markerat av cymbalens ljusblixt, bönen besvarad och uppfylld. Allt förankras nu i en intensifierad kadens där satsen samlar allt material i en stor koda som avslutas i Jakobsstegens retoriska figur…Här är det som om publiken ville brista ut i en spontan applåd men behärskar sig…Vi måste bereda oss på fortsättningen efter paus. Min hustru som efter mindre övertalaning följt med, mest för att få se Altaruppsatsen: ”Närvaro genom frånvaro” även hon överväldigad utbrister: Jag tyckte oerhört mycket om detta! Hoppas bara jag inte blir besviken på fortsättningen.

Ur arkivet

view_module reorder
Näktergalen  CC BY-SA 4.0

Fågelsång och konstmusik

Den oerhört produktive och inte sällan provokative danske författaren Kelvin Lindeman skrev bland mycket annat en mängd naturbetraktelser sedan han skaffat hus på landet nära Fredensborg på Själland.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 10 mars, 2016

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Cecilia Thorngren. Foto: Jeanette Hägglund

Lyster och normöverskridande hos nya stjärnskottet Cecilia Thorngren

Cecilia Thorngren är ett nytt stjärnskott på den svenska musikhimlen. En intressant artist som betvingat stockholmspubliken med flera utsålda hus men nu också börjat uppträda runt om i landet.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 04 november, 2015

Tankar kring Marmorklipporna

Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 17 december, 2013

Nyårslöften

Jag började året med löftet att ta hand om mig själv: till hjälp hade jag svenska Kia, modefotograf och yogalärarinna i Paris som introducerade mig till sin speciella yogateknik. För ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 04 februari, 2010

Resenärer, djurvänner och människor som ser tillbaka och summerar sina liv

Resenärer, djurvänner och människor som ser tillbaka och summerar sina liv Litteratur från jordens alla hörn, i jordens alla ämnen. Den mörka årstiden är för mig den verkligt ljusa årstiden! I ...

Av: Thomas Nydahl | Essäer om litteratur & böcker | 17 november, 2006

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 13 maj, 2017

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.