Postemmakrönika 6 proEmmakrönika, Svenska folkskolans skitvänner

ökan för den goda statistiken mest.) Står här, stod här, visste inte min sanning bestå för, osar mer än sällan polaren dr Schön_ och stiger mer än rastplatsdårarnas ånga, den ...

Av: Stefan Hammarén | 29 april, 2010
Stefan Hammarén

Anna Frank

Vem, för vad, och hur länge, bör darra?

Webbplatsen COLD CASE DIARY, “www.coldcasediary.com” vill komma fram till svaret på den för en del människor obekväma frågan ”What led to the arrest of Anne Frank and the others hiding in ...

Av: Vladimir Oravsky | 05 november, 2017
Reportage om politik & samhälle

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | 12 oktober, 2006
Essäer om politiken

I häxornas krets, om häxtron i Sverige

En insändare på DN-debatt under titeln ”Religionsfriheten missbrukas” lyder:”… det är upprörande att Borås tingsrätt friade föräldrarna som bedrev djävulsutdrivning på sin flicka, som kallades häxa”. På säkerhetsavstånd från skärtorsdagsnatten ...

Av: Lilian O. Montmar | 16 maj, 2012
Kulturreportage

Essäer om musik

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

Referenspunkt”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan gällande institutionernas egen plikt att föra konstformen framåt ställde tonsättaren och skribenten Magnus Bunnskog i sin föregående essä: Vem bär ansvaret för att föra utvecklingen framåt inom det musikdramatiska fältet i Sverige? Och vad händer på landets institutioner? I denna andra del av tre om musikdramatikens framtid vidareutvecklar han sina tankar kring detta tema.

Konstnärlig forskning har under de senaste åren börjat etablera sig som en möjlig väg för konstnärliga utövare, och nu vidgas även möjligheten på landets Musikhögskolor, liksom för Stockholms Dramatiska Högskola och Operahögskolan med nya doktorandtjänster. Projektet är fortfarande att betrakta som varande i sin linda, men med en stor potential för den som vill ägna koncentrerad tid åt projekt som ligger utanför institutionella allfartsvägar och dessutom kunna reflektera över sin konstnärliga gärning.

Under våren startar Vadstenaakademin projektet Tonetext med en första Operastorming; ett ambitiöst, tvåårigt projekt som består av seminarier och symposium som avser att väcka frågor om den framtida operakonsten i Norden, samt utbildning i form av coachning av tonsättare och librettister med målet att arbeta under ledning av ett antal etablerade namn inom fältet.

Wagner och det musikaliska dramat

Richard Wagner av August Friedrich PechtI år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en sak är säker, det var med Wagner som ett nytt modernare sätt att skapa både musik och musikalisk teater föddes. I denna korta essä, som inte skall betraktas som en biografi, vill jag lyfta fram några viktiga punkter i hans musikaliska kreativa process.

Wagner föddes i Leipzig 1813 och dog i Venedig 1883. I honom ser vi romantikens punkter och strukturer; hur han lyckades skapa någonting annat bortom skuggorna från och fäblesserna för klassicismen. Hans dröm var att förena konstarterna i en och samma konstnärliga verklighet, med en ny och gränsöverskridande form om än med arkaiskt, i det närmaste mytologiskt innehåll. Dessa delar av en och samma konceptuella enhet benämndes Wort-Ton-Drama; där ord och ljud hade en och samma födelseort i artistens (skaparens) själ, medan dansen – hela den visuella aspekten i en föreställning enligt Wagners estetiska skrifter– krävde en alldeles noggrann och kostsam iscensättning.

Wagner lämnar operans traditionella dramaturgi och söker sina källor i myten; i de nordiska myterna, i en tid utan tid, obestämdhetens tid, i historiens gryning när gudarna var hjältar och hjältarna gudar. Men denna, minst sagt, dramaturgiska revolution är bara en liten sak jämfört med den musikaliska utvecklingen; hans musik kan sägas fungera som en skiljelinje mellan all övrig dåtida musik före och efter honom. Redan hos den tyske operatonsättaren Carl Maria von Weber (1749-1814) fanns ett tydligt behov av att befria rösten och sången från sina slutna former samt att kunna följa dramats tillblivelse i alla möjliga utvecklingar.. Men traditionen blev kvar, klassicismen i musiken var svår att besegra eftersom publiken ville behålla den.

Dagens ljudideal – ett fördummande av lyssnaren?

 En fördummande lyssning?Under julledigheten hörde jag för första gången Michael Bublés julskiva ”Christmas”. Det är en samling med de allra mest vanliga jullåtarna i schablonartad jazztappning – i sig inget uppseendeväckande, men skivan kom ändå att få en omskakande verkan på mig. Låt efter låt lyssnade jag på de smakfullt arrangerade, varma storbandsarrangemangen men rös ändå av kylan som skivan ingöt i kroppen. Musiken var död, rösten saknade all karaktär och var helt och hållet själlös. Anledningen: Ett lager av datoriserad censur förlagd mellan utövare och lyssnare.

Det finns en mängd olika varianter av så kallade hjälpmedel eller verktyg vid skapandet av dagens ljudideal. Jag tänker fokusera på en särskild sådan: Pitch-Correction (tonhöjdskorrigering). Den introducerades på marknaden 1997 och är precis vad den utger sig för att vara, nämligen ett sätt att i realtid eller i efterhand redigera och justera tonhöjd på en melodi. Flitigast använd är den inom den västerländska popmusiken och då främst av vokalister. I studiosammanhang är tanken att man ska kunna korrigera mindre falskheter i en tagning istället för att ta om hela partier, i livesammanhang att man alltid ska leverera en perfekt intonerad konsert.

Det finns många skilda åsikter både för och emot användandet av dessa hjälpmedel. Under början av 2000-talet kom kanske den mest vanligt förekommande kritiken upp i debatten; nämligen frågan om autenticitet: Med hjälp av pitch-correction behöver artisterna i praktiken inte längre kunna sjunga rent. Detta upprörde såväl åhörarna som kritikerna. Och det är klart att när jag lyssnar till Bublés julskiva, som i mina öron närmast klingar kliniskt tillrättalagd, så slår mig tanken; hur illa sjunger han egentligen? (Här bör kanske nämnas att jag egentligen inte vet exakt hur den slutgiltiga mixningen och produktionen av just denna skiva gått till, men att jag har både erfarenhet och kännedom kring hur mixning och produktion går till i mer generella termer.)

In the Rififi of time – the birth of Swedish progg music

 Leif Nylén and Tore Berger of Gunder Hägg/Blå TågetThe sixties and seventies shaped my musical world and me. It was in the decades when politics and progressive music came together. In Sweden a number of new bands emerged, creating a heterogeneous field with rock and folk music, cabaret, chanson, and classical influences, all melted together with the critical vocabulary of political writing, mostly left wing. Three of the leading members of the progg movement in Sweden; Torkel Rasmusson, Leif Nylén and Tore Berger of Gunder Hägg/Blå Tåget, have published a new book – “I tidens Rififi” (“In the Rififi of time”) – about one of the most important bands of the era.

It all started 1967 in Vaxholm; a small bourgeois village in the Stockholm archipelago. Two young men had started a recording studio that was to become Musiknätet Waxholm – MNW (The musical network of Vaxholm,), they were about to make their first recording and were looking for musicians. One of their friends was the visual artist Tore Berger, who also played the clarinet. One thing led to another, but let us first go back in time. One of the members of Gunder Hägg/Blå Tåget; Leif Nylén, an art critic who was to become drummer in the band, knew Tore Berger from their childhood days in Saltsjöbaden; one of the most rich and conservative parts of Stockholm. They both contributed in the prolific literary magazine Rondo 1961, together with poet Torkel Rasmusson. The three got together in Råsunda, north of Stockholm and started a modernist multi-performance group called Gorillaorkestern (The Gorilla Orchestra). They were, among other things, interested in the new political satire by the elder artist Åke Hodell; who protested against the Vietnam War, a protest that was to become a great movement in Sweden, which also welcomed American refugee soldiers.

Working with the anthology Svisch (which included artists like Elis Eriksson, P.O. Ultvedt, Öyvind Fahlström, Carl Fredrik Reuterswärd and Bengt Emil Jonsson) they met with another poet, Mats G. Bengtsson; who was to become the pianist of the band. Svisch consisted of concrete poetry and “imaginary poems” and an exhibition took place at The Museum of Modern Art in Stockholm. It was the forerunner of poetry slam and rap, with roots in the Dadaist poetry from Zürich, and it was put together with images and film – a cultural melting pot. The exhibition in 1965 moved to Stuttgart, with writers like Hans-Jörgen Nielsen, and art critic Torsten Ekbom. And the now four members of what was to become Gorillaorkestern made a political calendar – The Gorilla.

Om vi bara försöker – en kärleksförklaring till den svenska proggen

 Randerna gick aldrig urHur kommer det sig att den svenska proggen känns så angelägen 2013 när den är gjord i en tid så olik vår egen? Det går inte att svara på den frågan, för den är fel ställd, på felaktiga premisser. Vår tid är egentligen inte så olik 70-talet om man ser till människors grundläggande behov. Individen lider fortfarande lika mycket av tungrodd, lomhörd och halvblind byråkrati och trycket uppifrån; från ett ideologiskt kompakt riksdagshus, är om möjligt ännu större idag än vad det för 40 år sedan. Människor far minst lika illa dag av en totalitär politik, med den skillnaden att den idag har sitt ursprung i marknadsideologi istället för en visserligen välment men överdriven medborgaromsorg – där människor far illa har proggen en funktion.

Ett problem är att många får allt för snäva associationer när de hör ordet progg. När ordet nämns ser många, baserat på en ytlig kännedom om proggen och dess konstruerade överbyggnad musikrörelsen, en orakad bokstavsvänster med näbbstövlar som med kampsånger och plakat ropar efter proletariatets diktatur.

Tarkovsky, döden och jag

Nostalghia (1983)Bisogna attraversare l’acqua con la candela accesa”. Så säger den sinnessjuke Domenico (förtjänstfullt gestaltad av Erland Josephson) i filmen Nostalghia (1983) av den ryske filmskaparen Andrei Tarkovsky. Repliken betyder: ”Du måste korsa vattnet med det tända ljuset”. Medan han säger detta har Domenico tänt en liten ljusstump som han håller upp för att accentuera vikten av sitt påstående. Vattnet han refererar till är den uttorkade bassängen vid ett gammalt stenkloster. Han talar till filmens protagonist; den ryske författaren Andrei, de båda befinner sig i en förfallen gårdsbyggnad, golvet är översvämmat och det droppar långsamt från taket.

Precis innan detta har Domenico förkunnat att han skall berätta för Andrei hur han kan rädda världen. Tarkovsky tycks, åtminstone på ett metafysiskt plan, säga att det är upp till den kreativa människan att rädda världen, att axla den kollektiva människans öde, och att det är genom symboliska handlingar som det sker.

Det var de här stora gesterna som drog mig till Tarkovsky, och som lockade mig att se förbi mitt instrumentala komponerande och försöka mig på att göra film. Det som fascinerar mig med Tarkovsky kompositioner är hur rika de är på innehåll, utan att bli överbelastade konstruktioner, utan att bli grötiga av alltför många simultana intentioner.

Meningsfullheten är alltid angelägnare

Salvatore Sciarrino. Luci mie traditrici. Foto Attilio MaranzanoFrån att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom att enbart vända sig till generalprogrammen hos de nationella scenerna kan man tro att nittonhundratalets musikhistoria aldrig har existerat. Parallellt med en stadigt stigande önskan hos kollegor i alla läger att annektera begreppet opera, på olika bevekelsegrunder och med varierande resultat.

Låt oss först och främst konstatera följande: Scenkonsten har under det föregångna seklet genomgått ett antal dramatiska utvecklingar. Samtliga byggstenar har ifrågasatts och inventerats; narrativitet, spatialitet, intersektionalitet. Performativitet har speglats genom fluxus, modernism, textljudkomposition och intermedialitet. Tonkonsten fann nya uttrycksmedel i hörspelet och den radioegna konsten. I dagsläget kan barriärerna mellan performance, dans, intermedial konst och progressiv teater upplevas som utraderade. Men operakonsten, av den samtida konstmusiken satt i karantän för att sedan återerövras och införlivas, är ett märkvärdigt undantag från ovan nämnda utveckling.

Självets hav

 The explorer. Bild: E. LadensteinEn essä. Tonsättaren och skribenten Emanuel Ladenstein företar en undersökande och reflekterande resa på skapandets ocean, på vilken han möter upptäckare som Schönberg och Columbus. Och sig själv. Det är en Odysseus irrande seglats mellan olika öar i tid och rum. Det är en hyllning till upptäckandet, till det okända, till osäkerheten.

På östersjön, utanför Nynäshamn en augustikväll 2001

Reling. Jeans. Ung man. Fartygsdäck. Uppbrott. Värme. Ryggsäck. Rädsla. Hatt. Kvällsbris. Förtvivlan. Hopp. Måsar. Flykt. Längtan. Sol. Dröm. Skär. Grund. Dyning. Aftonrodnad. Reflektion. Solnedgång. Vidd. Hav. Natt…

Palos, Andalusien, 3 augusti 1492

Karavellerna Pinta, Niña och Santa Maria lättar ankar. Deras besättningar under befäl av amiral don Cristobal de Colón, som för oss är mera känd som Christoffer Columbus, beger sig under uppdrag av kronan av Kastilien, ut på en resa västerut, in i det okända. Drivkraften bakom företaget är Colón själv, som med envis målmedvetenhet har arbetat under hela sitt unga vuxna liv för att få denna expedition finansierad och att hitta kungligt beskydd åt den. Dess mål är att i väster hitta en sjöväg till Kina och Indien. Övertygelsen att jorden var rund och inte platt och en sådan resa alltså teoretiskt var möjlig, var enligt våra moderna historiker, långt mera utbredd bland dåtidens människor än vad man länge har trott.

Ur arkivet

view_module reorder
Albert Camus

Albert Camus – en författare och ett främlingskap som fortsätter att fascinera

2013 var det hundra år sedan Albert Camus föddes, vilket uppmärksammades stort i Frankrike. Föredrag och symposier avlöste varandra, nyutgåvor av hans texter och en rad nya publikationer om författaren ...

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 17 november, 2015

Bildkonst, scenkonst och film i samspel på Doc Lounge Varberg

Under torsdagskvällen den 11:e april strömmar opera, vald av kvällens DJ Sven Andersson, ur högtalarna innanför Teater Hallands väggar. Det är Doc Lounge Varberg som för tredje gången under året ...

Av: Simone Frankel | Essäer om konst | 16 april, 2013

Kultur, kulturfenomen og vitenskap

Emnet for artikkelen min knytter an til de ulike fagvitenskapenes forsøk på å forklare hva som menes med «'kultur og kulturfenomen'»; ut fra sikten min inn til kultur og kulturfenomen ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 mars, 2011

Frank Heller på Casa Collina

Dervischen bleknade

”Berättelserna, vilka förvisso äro bagateller, bära tydliga spår av sättet och tidpunkten för sin tillkomst. Jag bodde i första världskrigets Danmark, där man i lugn och ro lyssnade till stormen ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 september, 2016

Mikael Mansén

Nästan kärlek

Det var sommar och väldigt varmt. Jag var sexton år. Hela natten hade jag och en kompis dragit runt på Stockholms gator. Då gryningen kom var vi väldigt hungriga. Vi ...

Av: Mikael Mansén | Gästkrönikör | 18 september, 2017

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune

”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that ...

Av: Jonas Wessel | Essäer | 25 oktober, 2013

Aase Berg. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Tidskriften 10TALs poesifestival 2015

Årets upplaga, den 19:e, av Stockholms Internationella Poesifestival hade temat lyrik och musik. Tidningen Kulturen gjorde några nedslag i det stora och varierade programmet. Festivalen inleddes redan den 24 november ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med Janina Nilsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 21 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.