Victorias extraordinära gentlemän

Den tid som inspirerar det mesta med steampunken är en blandning av 1800-talet och 1900-talet, där den tekniska utvecklingen tar en lite annorlunda väg än i den vanliga världen. I ...

Av: Alexander Sanchez | 08 juni, 2011
Essäer

Fredrik Rådberg präst och romantisk aktivist

Den svenske prästen Fredrik Rådberg, född revolutionsåret 1789, nöjde sig inte med att predika de kristna idealen: han ville även se dem förverkligade: samhället borde realisera urkristendomen och dess idéer ...

Av: Björn Gustavsson | 17 oktober, 2009
Litteraturens porträtt

Månmuseet, 1969.

Månmuseet och andra konstverk i omloppsbana

När man står ute en kall vinternatt och tittar upp mot den stjärnklara himlen kan man inte låta bli att ställa sig en av de stora existentiella frågorna: Finns det ...

Av: Mathias Jansson | 02 februari, 2016
Essäer om konst

Kipling foto ivo holmqvist

Engelska mil 2

Som den förste engelske och fortfarande i dag den yngste mottagaren av Nobelpris i litteratur fick den 42-årige Rudyard Kipling både vackra ord, pengar, och en medalj 1907. Den kan ...

Av: Ivo Holmqvist | 13 november, 2016
Litteraturens porträtt

Montsalvat versus Koli, Parsifal versus Paraske. Pan versus Graal



Vad betyder musik? Allt eller intet? Är då musik, endast tomt klingande former eller ett konkret icke diskursivt språk, med egen symbolik, syntax och mening?
Kan vi söka reda ut detta via två verk på ett hemlighetsfullt sätt besläktade och samtidigt totalt motsatta?

"Det talas så mycket om musik, men så litet blir sagt. Jag tror överhuvudtaget att orden inte räcker till... Folk beklagar sig vanligen över att musiken är så mångtydig, det är diskutabelt vad de menar med det, och ord förstår ju alla. Det musiken säger mig... är inte de tankar som är alltför obestämda för att kunna uttryckas i ord utan de bestämda."

alt

Vi vet att Beethoven mot slutet av sitt liv avsåg att förse sina pianosonater med beteckningar av vad de olika satserna "betydde", då han ansåg att den poetiska kunskap människor förr besatt gått förlorad. Men mycket av den tradition som finns kring vad han eventuellt avsåg är motstridigt och otillförlitligt. Berömt är väl speciellt "So pocht das Schicksal an die Pforte" om huvudmotivet till femte symfonin medan andra hänvisat till gulsparvens sång! Det metafysisktromantiska vill andra ersätta med trivia!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Själv älskar jag anekdoten om Bruckner då han tillfrågades om vad han tänkte på då han koncipierade de huvudtemat i sin nionde symfoni: Jo förstår ni, jag var på en utflykt i Pratern och då jag vecklade upp det flottiga papperet runt min medhavda korvsmörgås, då stod det plötsligt för mig! Ett tema som obevekligt anknyter till Guds manifestation och epifani i världen! Man framställer gärna Bruckner som helt primitivt enkel ja ett slags helig dåre! Ett geni utan talang! (vilket ledde till att man länge led av de "förbättringar", omorkestreringar och strykningar hans elever och anhängare gjorde i hans verk.

Så att Sibelius som ung i Wien ansåg Bruckner vara "den störste nu levande mästaren" samtidigt i ett brev hem till Aino betecknar formen som "narraktig". Detta om Bruckner femma framförd av och med omfattande strykningar av Schalk) Min tanke är att detta var ett utslag av hans bondslughet, ett sätt att för denne tydligen oerhört konflikträdde och milde man att säga: fråga inte så dumt! Vad jag tänkte på vet jag inte och dessutom angår det inte er. Han avsåg att tillägna denna symfoni Gud. Temat måste ha formats i det omedvetna och i det helt triviala ögonblicket brutit fram i medvetandet. Jean Sibelius formulerade sig så" det är som om Gud från höjden kastade ner en näve puzzelbitar.

Det återstår för oss att sammanfoga dem." Detta är exakt Sibelius egen metod, att kasta fram olika små motiv, rottrådar ur vilka så småningom sammanfogas till stora melodiska bågar i genomföringen, tvärtemot vad klassikerna oftast gör att i genomföringen bryta sönder och "analysera" sin ingivelses motiv, avkläda och sammanfoga dem till nya helheter. Icke så att Sibelius jämförde sig med Gud, men att han ansåg att idén kom från ett "högre" plan och att sedan handlade det om det mödosamma hantverksmässiga arbetet att ta vid, dvs. det transcendenta övergår i det mänskliga... Tror att Gud för Sibelius var en snarast panteistisk, spinozainsk allestädes närvarande "princip" snarare än en personlig härskare... Och att det inte för honom existerade någon motsättning mellan det hedniska och det judisk-kristna arvet.

Men låt oss nu gå till begynnelsen. Sommaren 1894 sänder Sibelius ett brev hem till Aino från den vallfart till Bayreuth han anträtt på inrådan av sin forne lärare Martin Wegelius: Jag kan inte säga hur mycket Parcival förtrollade mig. Nu får du inget långt brev. (...) Allt vad jag skriver blir så kallt och ödsligt- Under detta ett citat: huvudmotivet ur Parcival:

altLiebesmahltemat enkelt harmoniserat och inte helt korrekt rytmiskt återgivet. Under detta skriver Sibelius: "Detta är något!" Vid denna tidpunkt hade Sibelius Kullervosymfonin bakom sig och planerade en opera Jungfrun i tornet. Dock, hela Sibelius natur och karaktär stred mot det retoriska och självförhärligande draget i Wagners karaktär och verk. Trollbunden var han, men kände samtidigt en växande aversion genom åren. Vad hänförde då Sibelius så? Av uttalandena om Bruckner förstår vi att religiositeten, den andliga aspekten var av stor betydelse för S. Men det verkar även som den plastiska rytmiken och metaforiken och den oortodoxa harmoniken inspirerat honom. Kanske ännu vid denna tid även det dramatiska elementet. Men Sibelius själv hade inga anspråk på att vara eller bli diktare, poet eller epiker, än mindre filosof, trots de klart litterära kvaliteter vi kan utläsa ur hans brev och dagboks anteckningar. Sibelius kom även att vid senare år vända sig bort från den Wagnerska retoriken, denna eviga strävan till extas och "högtidlighet" katolsk poserande religiösa quasi-förkunnelse vilken kan leda till leda...


alt Fjärde symfonin utgår ur ett begynnelsemotiv på fyra toner vilka av fagotter ,celli och bas slungas fram ur djupet. CDFissE. Fortissimo, skall spelas "hårt som Ödet" enligt mästaren själv. Tritonus, det onda obestämbara intervallet är här karaktären som föds. Motsatt Wagners himmelska treklangsmotiv med dess stigning till sext. Men det finns en gemensam obestämbar rytm och en strävan uppåt som avbryts. Hos Wagner av "lidandemotivet", spjutmotivet, hos Sibelius bryts de tre stigande tonerna CDFiss av det fallande E och av att den våldsamma rörelsen som snabbt bromsas upp av ett inskrivet ritardando, där musiken som Tawaststjerna uttryckt det s svävar i" ett tyngdlöst universum", där tonerna Fiss och E bildar ett pendulum.

Gravitationen upphör. Först då solocellons klagosångs( eg . "itkuvirsi", gråtkväde) amolltreklangsmotiv sätter in vet vi var vi befinner oss. Inlednings våldsamma trauma-artade chock kan nu bearbetas i sorgen. Den olycksföddes oblida öde? Besjunget? Från ledtonen giss strävar molltreklangen uppåt för att åter vändas till en fallande kadenserande figur vilken upprepas i en sekvens för att leda tillbaka till den stigande varianten. Fallandet var en fri omvändning.

Och nu drar "försångarens" klagomotiv med sig ett tutti där motiven bearbetas kanoniskt... Spänningen växer via att tonen fiss- nu hotar att styra in det hela i en värld av fiss och dess enharmoniska förväxling gess till en värld på största möjliga avstånd från ursprungets C ett omen om vad som komma skall.

altBeröringspunkter med Parsifal finns i det stigande treklansmotivet, den synkoperade svävande obestämbara rytmiken. Även i det inbyggt avstannande, sekvenserna... samtidigt något helt motsatt; Sibelius som antites. Vad Wagner vill är att återge en upplevelse av gotikens strävan från dunkel till strålande ljus medan Sibelius störtar oss ner i det djupaste mörker för att glimtvis höja oss upp i ett anat ljus på ett fullständigt irrationellt transcendent plan omöjligt att vistas i. Bryts ner..

För mig finns det en koppling i fantasin till Sibelius lyssnande till Larin Paraskes gråtkväden, som om han stiger in i en mörk kammare och lyss... Detta endast som stämningsbild... Motiven ligger närmare Jupitersymfonins kärna, Tristan och Isoldes första ödesdigra möte på skeppet som styr mot Cornwall, än Nattvardstemat ur Parsifal... Urtemats Jupitermotiv avslutar satsen i Scriabins Prometheus ackord sönderbrutet.

Men själva vägen mellan dessa två punkter? Satsen följer strängt logiskt sonatform där genomföring och althuvudtemats repris teleskopartat skjutits in i varandra. Allt sker med ytterst knappa medel, alla motiv är aforistiskt korta, fragmenterade i motsatts till Wagners "oändliga" melodi. Parsifal kan beskrivas som en enda över tre timmar lång melodibåge från förspelets motiv till den slutliga förlösningen då det diatoniska urtemats strävan mot höjden i stället för att tyngas ner av lidandemotivet äntligen bryter igenom oktavutrymmet alltifrån Dess till Ess, en non. Än Sibelius? I första satsen alltså Prometheus! Med en något våldsam tolkning kan vi säga att han i expositionen ställer det "hednisktdoriska mixolydiska" efter bleckets ominösa kromatiska (passus duriusculus! "den svåra gången") fanfarer i kontrast till ljuset bryter fram då orkestern äntligen bryter ut i ett tutti," det "kristna" Fiss-dur fyllt av kors vilka bryts av hornens omvända "Lebewohlmotiv" och dess eko ur fjärran, följt av trombonernas martialiska motiv.

Vilket? Som en fras ur Wagners lidandemotiv.

Själv har Sibelius kallat det ett "ödesmotiv". Nu inträffar den första lindringen, borta är all ångest oro, klagosångsmotivet nu förvandlat till en stilla meditation och efter urmotivets återkomst i diatonisk form upptäcker vi i stråkarna ett citat ur träblåsarnas mot ljuset stigande treklangsmotiv i trioler...Åter urmotivet i träblåsarna och vi faller åter ner i mörkret. Klagosången i omvändning ger ett eko av wagnerklang i något av " Die Wunde its´s die nie sich schliessen will", starkast i Amfortasmotivet och nära nog identiskt vid "nach wilder Schmerzensnacht" där i orkesterbasens gång. Om något måste det ha varit framförallt denna genomföring som förvirrade publiken och fick den att skaka på huvudet, utväxla förstulna leenden etc.

altDetta enligt Aino, då hon berättar för Erik Tawaststjerna decennier efter. Nu sker nämligen all "utveckling" i knapphändiga linjer först fyllda av patos för att snart övergå i skugglika, spöklika imitationer i violiner och altvioliner, dessa i skakigt tremulando, avbrutna av träblåsarnas och basens Tritonus signaler, ett flöjtens fågelskri, pukans åskmuller och sedan korta stigande fågelrop för att återföras till sidotemats återkomst nu i det friska vårliga A-dur, de tre korsens tonart. Påskens tonart. Och avslutningen sökande i Prometheus följd. Där Wagner begynt och avslutat sitt förspel Ast-Dur, "Gräbertonarten" passionstonarten f-molls dur parallell svävande mot höjden avslutar Sibelius sin inledande sats i en mer gåtfull obestämbar gest. Förlösning eller mörker?

Den andra satsen i F-Dur ställer en omedelbar kontrast i sin begynnelse, Frisk spelar skogsguden Pan på sin pipa, muntert över stock och sten förs vi in i naturens dans. Pans faunaktiga bockfot kommer snabbt till synes och en besynnerlig dans följer.

Vi må fästa uppmärksamhet vid detta spel med diatonik, skalor, treklang och dans, rytmbyte, och speciellt det bukoliska motiv som här byggs upp av två på varandra följande kvarter på en sekundsteg från varandra. Något att hålla i minnet då vi ger oss in på tredje satsen. Men allt är här en lek som snabbt bryts ner i Pan-isk skräck och lidande korstonarter och nu dystert fallande motiv byggda kring detta diaboliska tritonusmotiv, mi-contra fa, mot andra violinens ominösa drill på e-f och cellis stigande myggsvärm, det är som om Sibelius stod närmare Kalevalas protokristna hedniska naturmystik än något som har med den judeokristna traditionen att göra.

Formmässigt är denna sats helt oortodox, ingen repris ingen återkomst av idyllen efter "Pans rytande" endast tre slag på pukan fFf.
Den tredje satsen är den där S driver sin metod, sitt idiom längst. Ett slags fri invention över ett "öppet" motiv eller en relativt sträng improvisation över ett par aforistiska motiv.

altTonarten är nu ciss-moll, små atomära motiv kastas fram träblåsarna över basarnas djup. Motiv, dess variation och dess upprepning i ett annat läge. Och ur denna Genesis börjar så a, träblåsarnas andning sväva över basarnas avgrundsmörker. Vad denna sats långsamt arbetar sig fram till är den stora melodin där två kvinter staplas ovanpå varandra. Via koralartade passager, via fragmenterade passager i grundform och omvändning. Men här förblir vi i detta ända till ett varde ljus i slutets sista dynamiska höjdpunkt fff i en kadens över basens och bleckets tritonusutbrott. Vad som återstår är ekon av urmotivet över orgelpunkten ciss.

Slutet på vår vandring är i finalen och dess gåta. Vi vet att Sibelius ursprungligen avsåg att låta symfonin, sin Ödessymfoni bli en krönande triumf, en seger ett "per aspera ad Astra", något som föresvävat mången och ingen lyckats helt med sedan Beethovens affirmativa verk i upplysningens Zeitgeist och kölvatten. Det är först i följande symfoni, efter urladdningen av allt det ominösa i första världskriget "triumfen" kunde ta form. Signifikant nog i den tonart som står i den diaboliska motsatsen "mi contra fa" till IV symfonins a-moll, Ess-dur!

För även om tritonus här istället för att falla ner tonsteg nu tar språnget via grundtonen som förslag till en rena kvinten, som "förlösning" jublande och burleska motiv, koral och via en för Sibelius ovanligt demonstrativ kontra punktik med ett inbyggt ritardando av augmentation i violinernas sekundmotiv, klockspelets stålklingande ljus faller vi efter all denna lek i A-dur ner till lidande kromatik, bach-motivets korssymboler ner i ett alltmer tilltagande ödsligt mörker av fågel rop, som Tawaststjerna visat rester av den planerade av Aino Ackté beställda sången "Korpen", aldrig fullbordad. Allt sväljes upp av detta " förbi, förbi" rop" nevermore". Och så ett slutfall i koralartade ackord i stråkarna, till sist endast tonen a-upprepad i stråkarna.
Allt är då sagt.



Till Sibelius IV

alt Vid denna tidpunkt hade Sibelius överlevt en operation för en svulst i halsen och var tvungen att avstå från cigarrer och alkohol för flera år. Historien om hur han med sin hustru Aino, då åter gravid, omgiven av rykten att han var sjuk och slut som kompositör, snart döende, irrade mellan olika banker och företag i hopp om att få pengar att resa till utlandet för en framgångsrik behandling efter de misslyckade i Finland är gripande.

Jean kom åter och åter ut från olika ställen till den väntande Aino utanför med nekande besked. Men till så äntligen satte han sig bredvid henne på parkbänken med orden: Nu fick jag! Direktören för ett försäkringsbolag hade utan ett ord tömt hela dagskassan i Sibelius fickor! ( Undrar vad dagens revisorer skulle säga!). Kan vi här ana kopplingen till Amfortas sår, och sista satsens stämning av Edgar Allan Poes Korpen: Förbi, förbi...

Av intresse inför detta om vad man läser in i musik, tycker sig höra kan måhända vara renlevnadsmannen Ilmari Krohns illa dolt moraliserande anslag; han tycker sig höra en backanal och krapulastämning i satsen. Klockspelets klingande motiv är här "Skål" och det koralartade avsnittet beskrivs av någon anledning som ett "Gaukelmotiv", gyckelmotiv. Däremot finns i passagen innan en klart övermodigt gycklande stämning. Man ser framför sig Krohns ogillande inför den kända tavlan av Gallen-Kallela Symposion där Sibelius, Pauli och Kallela själva befinner sig i Kämps dekadenta kuloarer i ett påtagligt rus. Och måhända den djupt kristet religiöse( gift med den kanske något medelmåttiga religiösa poeten Hilja Haahti) tagit intryck av historien om det "hedniska" barndop som i tiden skett på "Kalela" Gallen-Kallelas villa och ateljé i Ruovesi. Ett vill jag endast tillägga om detta "hedniska".

Bild: Hebriana AlainentaloTill alla som besöker Finland vill jag säga; besök för Guds skull Domkyrkan i Tammerfors, världens vackraste ritad av Sonck och försedd med konst av Hugo Simberg och Magnus Enckell. Visar att en sakral överkonfessionell religion eller andlighet kan finnas även i ett kristet tempel. I kyrkan finns inte ett enda krucifix eller kors men en starkt gripande stämning och ett budskap som träffar även den mest sekulariserade själ som ett slag i veka livet, och kan förlösa den mest bigotte kristne. På sin tid väckte givetvis kyrkan en skandal: Simbergs orm med äpplet i gapet högst upp i kupolen och nakna gossar som bar på livets krans längs sidoskeppen... I vår tids av perverterad dvs. inverterad pedofilskräck kanske den till sist blir lika chockerande som då...Renhetsivraren, ständigt fixerad vid orenhet, ser smuts överallt utom i sitt eget öga och sinne. Och är besynnerligt blind inför sina egna praktiker.

Elmer Diktonius myntade i sina essäer om musik opus 12 ordet: Barkbrödsymfonin, vilket kritiserats för att ge "felaktiga associationer". Själv finner jag epitetet förnämligt poetiskt, träffar stämningen av nöd starkt. Hela symfonin är präglad av en unik ekonomi, motivens ytterst knappa och pregnanta karaktär, stämföringens oerhört avskalade lineära karaktär. Och om man tolkar detta fel, som oförmåga utan att förstå vad som eftersträvas kan man förledas att med Nadja Boulanger utbrista: "den stackars mannen". Dessutom innefattar Finlands historia svåra år av hungersnöd 1865-68, delvis sammanföll med "Lavåren i Sverige" då 20% av befolkningen svalt ihjäl, alltså Jeans tidigaste år och då hans far läkare i Tavastehus det svåraste året 1868; dog i tyfus av smitta han fått på sjukhuset. Om modern Maria sägs att hon var hemfallen åt svårmod och religiöst grubbleri.

Sibelius själv skriver i ett brev till sin fästmö att i hemmet visade ingen någon som helst fysisk ömhet. Han själv var den ende som gjorde detta. Ytterligare finns där systern Lindas "sjukdom", hon vårdades i åratal på Lappvikens Sinnesjukhus där brodern Christian var överläkare. Detta om de "mörka" sidorna i Sibelius liv.
Diktonius geniala formuleringar innehåller ytterligare pärlor som: 60 000 höstgråa sjöar och på ett sällsamt sätt en hälsning från Bach". Eller i inledningen till det stora genombrottet i tredje satsen där oboerna begynner ett klagande samspel som av två herdepipor: "som en barfotagosse någonstans från Kuusamo... "

Exeunt Conclusio

Bild: Hebriana Alainentalo Då allt blivit sagt, vad återstår? Att uttömma två så väldiga verk låter sig icke göras. Givetvis ett verk på nära 70 sidor och ett på flere hundra inte kommenteras, analyseras och uttömmande återges, "översättas" till prosa. I synnerhet som detta inte kan annat än trivialisera och förtingliga, säga profanera sitt objekt.
Slutet må därför beröra motsatserna, skillnaderna i intention samt olikheten i den kultursfär dessa båda verk skapades.

Wagner strävar efter det monumentala, storvulna, universella. Och hans intention är inte mindre än att skapa en ny religion, en ny kult, och att samtidigt återskapa den funktion de grekiska antika dramerna på sin tid hade. Kult och rit. Parsifal är en Kristusgestalt berövad sitt judiska ursprung. Wagner hustru Cosima berättar att han en gång beslöt sig för att läsa Gamla testamentet. Han läste ett par dagar kursoriskt och konstaterade sedan att boken var fullständigt oläslig. Dessutom uttalade han sig i ett brev till Ludvig II i kontroversen kring det att Hermann Levi, en jude; skulle dirigera premiären" jag anser att judarna är oförmögna till allt högt eller ädelt". Inkonsekvent nog kunde han dock vägra att delta i antisemitiska kampanjer... Man misstar sig dock om tror att detta handlade om rasism. Han föreslog nämligen att Levi kulle låta döpa sig, bli kristen. Levis vägran var problemet...
Wagner vill sammansmälta allt till ett helt "allkonstverk" och samtidigt tänja ut och förstora formen till ett icke tidigare skådat format.

Sibelius hade inga sådana grandiosa anspråk. Honom styrde intuition, omedelbar ingivelse och en osvikligt säker känsla för form, ekonomi, rytm och melodi. Hans knapphet är samtidigt helt olik en Anton Weberns matematiskt exakta konstruktivism. Sibelius vill nå en så förtätad, sträng och logiskt uppbyggd form som möjligt. Aldrig en överflödig not, takt eller stämma. Dock ville han det symfoniska formatet och djupet. Varje motiv var hans eget i motsats till många tidigare och samtida mästare lånar han aldrig motiv. Hans "finska" ton bottnar alltså inte i citat eller folkmusikaliska imitationer. Däremot lyckades han skapa en omisskännelig "finsk" atmosfär. Hans finska var flytande men långtifrån perfekt i tal och skrift Min tanke är dock att han i sin musik följde det "finska" rytmiskt fria tonfallet, även i vår version av svenskan den man här i Sverige upplever som "sjungande".

Karaktären består i en friare diktion där ett flerstavigt ord inte behöver ha en enda betonad stavelse. Då faller all karaktär av marsch eller dans bort. Som mot exempel kan vi ta Stenhammars symfoni II, tillägnad Sibelius där han söker skapa en motsvarighet på svensk grund. Vad där saknas är just den fria plastiska rytmen, frånvaron av "fyrkantighet" och den osvikliga känslan för melodi. Detta slår ut även på formen som tenderar att leda till en viss - leda! Än mer tydlig blir denna brist hos den facile Alfvén, där det exhibitionistiskt och sentimentala paras med tendens till storsvensk"nationalism" gör att även ett mästerverk som hans II symfoni kantrar då vi informeras om att den storslagna finalen skrevs i ilskan över ett uteblivet stipendium! Storvulenheten förvandlas av detta till något komiskt, vilket understryks av den ilskna sönderfallande codan till den mästerliga trippelfugan.

Bild: Hebriana AlainentaloSibelius patos tar sig aldrig sådana sentimentala former av självömkan. Skall vi säga att han aldrig söker "(be)tvinga" (likt Stenhammar) eller "förföra" (likt Wagner, Alfvén) lyssnaren. Utan medlet här är ett via ett omärkligt, suggestivt, stillsamt tonfall ödmjukt föra oss in i en stämning oändligt naturnära. Vi kan säga att naturen är Sibelius Graal. Om vi anknyter till Carsten Schale Palmers essä om språk och makt och via en fri metafor säger att: det germanska tenderar till en viss "lagbundenhet" så som svenskans rötter kan hittas i landskapslagarna, ett lagspråk, ett instrument för detta, så är finskan ett naturspråk. Man finner inte mycket av naturbeskrivning i Eddan, även i Wagners version av Ringen, och i Parsifal är den en torftig kuliss jämfört med de lyriska partierna i Kalevala.

Att hävda att Wagners musik skulle ha varit orsak till nazismen är fel, men däremot kan man säga att den kanske i en viss mening profeterade om detta. Dess omedvetna varning förstod man icke. I vilken mån Sjostakovitj musik bidrog till Sovjetunionens fall kan man inte säga, men att den under långa tider var ett av de få uttrycken för ett hemligt subversivt motstånd som kunde ses i gärningar som Rostropovitjs, kontakt med Sacharov etc. Tarkovksis filmer, Achmatovas poesi etc. kan vi se att även musiken i just sin ordlösa stämnings- och känsloskapande egenskap kan uttrycka bidra till att forma en Zeitgeist.

Sibelius musik tillkom i en tid då den behövdes för att bygga upp en enhetlig identitet hos ett folk som kom att utkämpa en blodig kamp för att uppnå och bevara sin självständighet. Detta utan krigiska motiv eller avsikter. All stor konst är helande, identitetsskapande och gränsöverskridande till sin natur. Barthes må ha rätt i estetikens funktion som maktmedel, men även en motsats kan vi se. Inget är av så avgörande betydelse för självkänslan hos ett folk som kulturen i längden, inget så berikande då vi vill förstå ett annat folk, dess kultur. Konst, musik, poesi är det närmaste vi kan komma det gudomliga språk Walter Benjamin postulerade, det där lögnen elimineras.

Oliver Parland

Ur arkivet

view_module reorder

Bo Cavefors om Sexualitet - i ett historiskt perspektiv

Människans sexualitet diskuteras alltför ofta i alltför upphetsade former. Historiska fakta förtiges eller förlöjligas, allt för att göra nutida fobier mer acceptabla. Värdeomdömen om sexuell praxis är alltför ofta alltför ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 02 juni, 2013

Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra

I en synnerligen underhållande film utspelar sig följande dialog mellan en psykolog, (som, jag svär, inte är min hustru), och terapeutens nytillkomne patient Dave, sittandes tillsammans i en grupp andra ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 augusti, 2016

Norrland – en myt som brottas med verkligheten

TEMA VÄSTERBOTTEN Västerbotten ingår i det kulturella begreppet ”Norrland”. Men var ligger Norrland? Är begreppet en myt, som hålls vid liv av dunkla krafter? Någon delade upp Sverige i Götaland, Svealand, Norrland. Södra halvan ...

Av: Signe Rudberg | Essäer om samhället | 02 februari, 2008

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 14 oktober, 2010

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om konst | 28 juni, 2017

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 3

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 05 juli, 2013

Kattens lag på brinnande bakgator

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 19 december, 2009

Svartmetall i teori och praktik: En essä kring några aktuella böcker om black…

”Bathory” är namnet på ett svenskt rockband som ofta hyllas som föregångare inom black metal. ”Bathory” är också namnet på en ungersk grevinna, Elisabeth Báthory (1560-1614), som enligt legenden bokstavligen ...

Av: Jonas Andersson | Essäer | 21 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.