Bilder av Alvar Aaltos arkitektur

Entrétak i Villa Mairea, 1937-39 På två utställningar på Arkitekturmuseet i Stockholm kan man fundera över vad som är essensen i skapandet av en byggnad eller en möbel eller en... Vad ...

Av: Leif Carlsson | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

Paul Verlaine var kung i baren

Paul Verlaine – ”och allt det övriga är litteratur”

Den symbolistiska skolan, med Baudelaire som förelöpare (Verlaines första kontakt med poesin och stora inspiration var Baudelaires "Ondskans blommor") och Rimbaud, Mallarmé och Verlaine som främsta företrädare, inledde en ny ...

Av: Göran af Gröning | 09 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | 03 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 10 maj, 2017
Utopiska geografier

Ljusets mytologi



stockhausen1
Karlheinz Stockhausen i
Skinnskatteberg, år 2000.
Bild: Gudrun Edel-Rösnes

Om operaprojektet "Licht" av Karlheinz Stock­hausen. Tidningen Kulturens Guido Zeccola ger oss här ett porträtt av Karlheinz Stockhausen och hans opera Licht.

Operan Licht (ljus) är cirkelns kvadratur i Karlheinz Stock­hausens skapelseprocess, Licht kan betraktas som en metafysisk färd till de arketyper och myter på vilka vår civilisation baseras. Musikaliskt verkar Stockhausen här tangera (åtminstone delvis) den tonala musiken. Licht, som Stockhausen arbetar på sedan november 1977 när han skrev grundformeln till hela verket i ett tempel i Kyoto, är mer ett livspro­jekt än en vanlig opera.

I verket konvergerar allt det som Karlheinz Stockhausen producerat under de senaste 31 åren, men p.g.a. nästan alla enskilda avsnitts modulara struktur kan dessa framföras även som särskilda utdrag eller fragment. Verket består av 7 operor, en för varje veckodag, och speglar inte bara Stockhausens musikaliska karriär i sin helhet (Licht innehåller delar av bearbetat akustiskt material som mästaren från Mödrath har skrivit sedan slutet av 1970-talet) utan också Karlheinz Stock­hausens myt- och kosmologiska vision av universum. Trots sina enormt vidsträckta och hyperwagneri­anska dimensioner baseras Licht på en sträng enhetsprincip som inte bara angår projektet, inte bara berättelsen och librettot, utan också i hög grad den dramatiska strukturen i de enskilda dagarna, inklusive scenografi, dans, körer, regi och orkestrar.

 

mudra
Mudra (sanskr. "sigill"), hinduisk såväl som
buddhistisk religiös, symbolisk gest gjord med
hand och fingrar, använd tillsammans med
asanas (poser) inom yoga. Varje mudra har en
specifik innebörd, och mudras intar en central
roll inom hinduisk och buddhistisk ikonografi.
Mudras spelar även en roll i viss klassisk
indisk tempeldans. Bild: Guido Zeccola
licht_superformula
Licht Superformula.
Partitur och formel till hela operan Ljuset av
Karlheinz Stockhausen. Stockhausen har
berättat att han komponerade grundformeln
till Licht och hela operans utkast på balkongen
vid ett tempel i Kyoto i november 1977.
stocknterintroir
scen1

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Formeln till Licht (ljusets kärna) är en grundserie av olika cantus firmus utrustade med symboliska vär­den. Dessa cantus firmus är inneslutna i ett kompli­cerat system av semantiska och expressiva referen­ter. De tre viktigaste formlerna associeras - gång på gång - till huvudprotagonisterna Michael, Eva och Lucifer, vilka symboliskt föreställer livet, födelsen och döden. Den musikaliska utformningen av dessa formler, samt upprinnelsen av de olika och sekun­dära enheterna, melodierna och deras polyfona för­eningar eller kombinationer i hyperformler, lyder de symboliska bedömningsgrunderna i Licht. Formeln till Licht (ljusets kärna) är en grundserie av olika cantus firmus utrustade med symboliska vär­den. Dessa cantus firmus är inneslutna i ett kompli­cerat system av semantiska och expressiva referen­ter. De tre viktigaste formlerna associeras - gång på gång - till huvudprotagonisterna Michael, Eva och Lucifer, vilka symboliskt föreställer livet, födelsen och döden. Den musikaliska utformningen av dessa formler, samt upprinnelsen av de olika och sekun­dära enheterna, melodierna och deras polyfona för­eningar eller kombinationer i hyperformler, lyder de symboliska bedömningsgrunderna i Licht.

Myten

Det som jag tycker revolutionärt i Karlheinz Stock­hausens egen musikaliskt estetiska process och i Licht är vägen från en "apollonisk" musikestetik till en "dionysisk" vision av den, alltså från orörligheten till rörelsen, från serialismen till dansen. Dans som i Stockhausen måste betraktas som en liturgisk eller rituell akt.

Den forngrekiska författaren Lukianos (200 e. K r.) uttalar i sin skrift Om dansen att man inte kan finna någon enda mysterieinvigning som inte varit förbunden med dans och menar det som redan Orfeus föreskrev: att var och en som inlåtits i mysteri­ernas vishet skulle mottagas med dans. Det är onödigt, tillägger Lukianos, att särskilt betona att de gamla mysterierna aldrig genomfördes utan danser.

Idag är vi långtifrån den i Lukianos beskrivna verkligheten och sannolikt ingen bland oss tillhör de invigda. Men vem känner inte till att man brukar säga om dem för vilka dessa mysterier blivit avslöj­ade att "de hade dansat ut ur rytmen". Skulle jag gissningsvis försöka mig på en tolkning av detta rätt egenartade uttryck, så skulle jag vilja anta att därmed åsyftas att de invigda just genom invig­ningen blivit lösta ut ur tillvarons ödesbundna dans­liknande kretslopp.

Hos Stockhausen är dansen inte någon myt men den kan tolkas som ett bland de viktigaste "språk" (symbolsystem) genom vilket myten kan sägas, uttryckas. Liksom vardagsspråkets mytbegrepp - myt är lika med något osant - är flera av de mest inflytelse­rika mytteorierna religionkritiska. Kanske är det en av orsakerna till att religionshistoriker så sällan använt sig av dem. På samma sätt som Rudolf Bult­manns avmytologiseringsprogram har varit svårt att smälta för traditionell teologi har Roland Barthes mytkritik inte fått något genomslag inom religions­historiken. Samma skepsis har gällt de psykologiska teorierna och fram för allt Sigmund Freuds uppfatt­ning att myterna är kollektiva drömmar med neuro­tiskt innehåll som återspeglar det undermedvetna. Liksom Freuds mytteori var också Carl Gustav Jungs teori om myten icke-historisk eller snarare transhistorisk, men till skillnad från Freud såg Jung myterna som positiva och kreativa. Stimulerad av Lucien Lévy-Bruhls teori om förlogiska mentaliteter såg han dem som arketyper som uppstår i det kollektiva undermedvetna och utgör basen för människans psyke.

Myten uttrycker och bekräftar ett samhälles normer och religiösa värld, den tillhandahåller en modell och ett beteendemönster som ibland kan imiteras och bevittnas i riterna och i liturgiska akter. I riten och vid vissa betydelsefulla övergångssituatio­ner i livet kan människan flyttas tillbaka till den mytiska tiden och därigenom gå in i det mytiska rummet. Det är just det som, enligt min tolkning, sker i Licht. Sanningen i dessa myter är, för att använda en "modernare" terminologi, psykologisk, eller snarare psykisk, och eftersom myten är en narrativ redogörelse av händelser som äger rum i en "mytisk tid" och i ett "mytiskt rum", kunde Stock­hausen inte avstå från att berätta denna sanning med hjälp av de mytiska gestalterna (gudar, änglar, heroer, människor, monster eller djävlar) som finns i vår tradition .

Det finns ord, idéer och begrepp som bara kan förmedlas till en person (en vän, en älskare, en invigd), andra som kan förmedlas till alla, men det finns, och det gäller oss alla, "verkligheter" som vi inte kan förmedla med ord. Då kan musiken och dan­sen bli det språk som tydliggör mysteriet. Eftersom musiken är den kanske mest fysiska bland konstar­terna blir det svårt att inte anknyta den till dansen som, på något sätt, är en extension av musiken själv, en serie av artikulerade kroppsrörelser som musiken framkallar. Det som i Licht talar ett mer betydelsefullt språk är dock inte musiken i vanligt hänseende, inte heller de kombinatoriska och synkretiska operationerna som Stockhausen försöker antyda med sina visionära världars och universumbilder, utan snarare den fysiska verksamheten som musiker och sångare "aktiverar" på scenen.

I Licht behandlas inte operas skådespeleri i traditionella termer, i Licht måste aktören delta i en sorts ritual under vilken det inte längre finns plats för falskhet och "interpretation" av text och musik, utan snarare av en aktiv och "agerande" delaktighet i situationen, en dans i liturgiska former. Denna egenskap förenar Stockhausen med den polske teaterregissören Jerzy Grotowski och hans Theater of the Sources.

Kroppen

Dansen är allt det som människan är i stånd att göra musikaliskt med sin kropp. Det kan vara ögonen hos den balinesiska dansaren; händerna, fingrarna eller bara lillfingret hos Indiens "mudra"-dansteknik; föt­terna i den europeiska klassiska dansen; eller hela kroppens nästan djuriskt realistiska gestik i den moderna västerländska dansen. Människan som föreställer lejonet, hunden, draken eller dåren, gör ingenting annat än att dansa, enligt Stockhausen. Dansen är själens verkliga och konkreta språk...

Det finns dock en skillnad mellan österländsk och västerländsk dans och musik. Det är otänkbart för Stockhausen att den indiska dansarens ansikte skulle kunna ge konstnärligt uttryck åt den inre per­sonliga förödelsen eller låta en grimas uttrycka des­peration såsom hos oss i västerlandet där dansen förmodas gestalta alla möjliga sidor av människoli­vet.

Men det som verkar intressera Stockhausen mest, (se också verket Inori) är dansens minimala gestik. Mikael, den ärkeängel som är närvarande i hela Licht, framför en sorts dansande partitur, än med hjälp av ögonen, än med huvudet eller armarna, fötterna, hela kroppen. Varje gest måste för Stockhausen bli medveten eftersom den refererar oupphörligt till det musikaliska lagret. Detta har ingenting med en efemär koreografi att göra, kroppsrörelserna är direkt knutna till det musikaliska äventyret! Musik och dans i Licht är "interaktiva" och interagerande och dansen uppenbarar sig på en nivå nära den intu­itiva förnimmelsen: medan jag lyssnar på musiken finns det samtidigt en del i mig som dansar. Och vi behöver ingen visuell bekräftelse för denna hän­delse. Dansarens kropp är hos Stockhausen kapabel till att "musicera" gester och rörelser i en visuell gestalt. Dansen är, enligt Stockhausen, det medve­tandets fält där, för ögonens glädje, den musikaliska strukturen och dess essens i sin helhet kommer till uttryck. Kroppen som dansar en inre eller/och en yttre dans, är också ord: det sjungande, det talande, det fonemiska ordet.

Rörande är det barnsliga stammandet i "Don­nerstag" när modern lär barnet veckodagarnas namn . Mond-tag (månens dag) osv - och sedan föl­jer ett broderi av etymologier, symboler och dolda betydelser, aldrig på måfå utan i direkt samband med "Lichts" yttersta innebörd . I "Dienstag" upprepar Mikael stavelserna: Mo-hon-tag E-va-tag Ti-us-tag Kriegs-tag Diens-tag.

Det är genom upprepningen som ordens esote­riska betydelser accentueras. Denna skandering av fonem och allitterationer (stavrim) bygger en invecklad ordspiral, så att namn som Mikael eller Eva eller Lucifer blir Mikeva - Luzeva - Mikavael - Mondeva osv.

De hundratals verbala föreningspunkterna i Licht skapar nya relationer och "händelser" mellanaktörerna .

Andlig striptease

Bild av Hebriana AlainentaloDen andra scenen i Samstag aus Licht heter Katinkas Gesang eller Luzifers Requiem. Till scenen deltar en flöjtist och sex slagverk, men verket finns för flöjt och tape också. Kathinka är en ordkombination av "Kat", den djuriska gestalten för lördagen, "Think", tänker, och "A", alef, alfa , begynnelsen, Kathinka "sjunger och dansar", med hjälp av flöjt och röst, en liturgisk nästan shamansk dans och sång. "Kathin­kas Gesang" är en riktig Bardo Thödol (den tibetanska boken om de döda) som ackompanjerar Lucifer (eller varje människa) på insidan av döden. En död som är likafullt allusorisk och skenbar.

Musiken, en hypnotisk flöjtstämma som beskri­ver sinnenas av klädning, blir nästan en andlig strip­tease. Dessa 33 minuter musik (Deutsche Grammophons version) är säkert bland de mest intressanta i "Licht" därför att de innehåller formeln till hela operan, Luciferformel, ljusets formel.

Efter en lång, och mycket vacker, akustisk liturgi där Kat­hinka ofta "sjunger" (spelar) i högregister och andas, gråter, skrattar, blir Lucifer-människan helt avklädd sina sinnen, då den rituella "via Dolorosa" i 24 "sta­tioner" når sitt slut. Elva tromboner inleder en ljud­sekvens som liknar ett elefanttrumpetande och kul­minerar i ett fyra sekunder långt skrik av Kathinka. Ett skrik som påminner om Jesus skrik på korset, ett skrik som befriar och frälser. Tonföljd och tonska­lorna i "Kathinkas Gesang als Luzifers Requiem" vari­erar mellan 1 och 11 toner, klangfärgen avgör skande­ringen av de olika sekvenserna.

Formeln

Stockhausen har berättat att han komponerade grundformeln till Licht och hela operans utkast på balkongen vid ett tempel i Kyoto i november 1977. Men vad menar Karlheinz Stockhausen med grund­formel eller formel? Tidigare verk såsom Prozession, Spiral, Pole, Expo och Hymnen grundas på aleato­riska (slumpmässiga) musikaliska principer. Kring 1970 började Stockhausen fundera över dessa verk, han tyckte att där fanns en brist på samordning.

Slumpen eller "alea" som varit så viktig i Stock­hausens tonkonst sedan mitten av 1950- talet var inte längre intressant. I Mantra för 2 pianon (1970) använder han någonting han kallar "formel".

Vad jag förstår så menar Stockhausen med for­mel en mycket liten musikalisk struktur, ett sort musikaliskt frö som, liksom ett DNA, är infiltrerat av olika och varierande musikaliska element. Från ragan och talhan, till fugornas och sonaternas temata, från impressionismens musikaliska celler till de "seriella" serierna, från mikrotonalitet till "les sons fixés" i elektronmusiken. Formeln är därför ett kompendium och en integration av alla dessa ele­ment, vilka refererar till ett omfattande historiskt ­kulturellt arv.

Ängelns galenskap

Vad är det "dåren" säger? Han säger: - Lyssna inte till mig. Men vad är det för en stämma vi skall lyssna till? Det är ingen röst bortom motsatserna och inte hell­er en transcendent röst utan snarare ett ursprung­ligt givande av röst.

Det är en framställning som är i konflikt med sig själv eftersom det alltid finns en bortvänd sida i det som sägs, en annan röst som också gör sig hörd. Karlheinz Stockhausens egenartade "religion" kan ytligt tolkas som en kosmisk, astral synkretism baserad på kvintessensen av de olika "sanningarna" som världs­religionernas myter äger. En sorts antroposofi eller - why not? - New Age.

Hans mytologi, som är Lichts mytologi, är fylld av gestalter och heroer tagna från bibeln och heliga skrifter i andra religioner, men också av kvantfysi­kens teorier och astronomiska kalkyler.

Denna (naiva?) tro och den följande konstnärliga processen väcker hos en del av hans kollegor känslor som skiftar mellan avsky och förvirring. Postmodernismen har, i sin strävan efter det fragmentariska, det ofullständiga i musikens språk, många likheter med den "teoretiska" romantiken, framför allt hos Novalis. Därför kan en komponist som Stockhausen, som säkert har sina uppfattningar om det romantiska "öppna verket" och som med Licht försöker omforma det klassiska musikaliska verket till en cir­kulär enhet, bli behandlad med förakt av en hel del tonsättare i Sverige liksom i andra länder.

De anklagar, med mycken ungefärlighet, Stock­hausen för att vara traditionalist eller reaktionär. Ändå hoppas jag att lyssnaren själv skall kunna avgöra var den reaktionära inställningen ligger, hos Stockhausen eller hos dem som anklagar honom?

Jag vill betona att detta illvilliga sätt att tolka Stockhausens andliga och musikaliska skapande är resultatet av egen okunskap (de flesta musiker kan "bara" musik och ingenting annat) men det kan också vara resultatet av (åtminstone delvis) en påverkan från den brittiske komponisten Cornelius Cardew, en zenbuddist och maoist som skrev boken: "Stockhausen Serves Imperialism" i början på 1970talet (efter en lång period av samarbete med Stockhausen). Cornelius Cardew, som dock var en intress­ant tonsättare, dog under tragiska omständigheter 1981.

"Tysken är irrationell, han är irrationell och lider av megalomani!" - Det har jag hört aktningsvärda tonsättare (från Sverige) uttala om Stockhausen. Dessa fördomsfulla åsikter kan påminna om en mörkare tid, "Bestens tid", när dödsänglarna (av olika färg) spred död och förödelse över Europa.

Den fråga vi borde ställa oss är snarare en annan: varför vi i dag, trots att vi lyckats dekonstruera konstens såväl som upplysningarvets rationalitetsprinciper som de förnufts- och ideologikritiska tankesystem som dessa förvaltat, ändå envist håller oss fast vid tanken att göra dygd av något vi för länge sedan borde ha genomskådat och därmed övervunnit.

Vi förväxlar fortfarande, för att tala med Adorno, det andliga med det reaktionära, eller vi betraktar som irratio­nellt, och därför fientligt, allt det som vi inte kan omfatta i vårt eget tankesystem vilket ofta baseras på en "simulerad" rationalitet.

Licht, har någon skrivit, är en opera där "symbolerna" spelar en av görande roll. Men var betyder symbol? Ordet symbol kommer från det grekiska verbet symballomai som betyder "stratifiera" alltså att lägga ett stratum på ett annat stratum, en bild, ett ljud eller en gest som besitter flera betydelseni­våer som kondenseras i den gest och akt som sker i nuet. Följaktligen är symbolen "verkligare än verklig­heten själv", alltså ingenting abstrakt!

Det västerländska tänkandets fäder (försokra­terna) hade av nödvändighet behov av att uttrycka nya tankar och begrepp med hjälp av ord som också var nya. Dessa ord och tankar (t ex vara, tillblivelse, varandet, logos, etc.) var nya därför att de tolkade verkligheten och världen, fenomenet och livet, ur en annan synvinkel än mänskligheten hittills hade gjort. På samma sätt förhåller det sig med den nutida musiken och med Stockhausen. Han och andra tonsättare förstår den svårighet som uppstår när man blir tvingad att tala ett språk som ingen tidigare hade hört, eftersom man måste tala och göra sig hörd genom de riktiga orden.

I det sonoriska univer­sum som vi lever i just nu är musiken fylld med klangstrukturer som kan liknas vid komplicerade, låt vara efemära "exercice de stile". I motsats till detta talar Stockhausens musik för enkelhet och annan­het. Hans musik är inte intellektuell, inte på så sätt att han vill fascinera lyssnaren; fascination: denna halvmörka vilja att förföra med illusioner om ett innehåll som inte finns - så välkänt i många musika­liska salonger runtom Europa!

Guido Zeccola
Artikeln publicerades i boken om Skinnskattebergs EAMs musikfestival år 2000,  Ulf Stenberg var art director. Vi publicerar artikeln som "hommage" till EAMs festival i Skinnskatteberg som blev den sista... för 10 år sedan. Och i maestron Stockhausens minne.


Ur arkivet

view_module reorder

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Andrei Tarkovskij. Filmaren som tänkare

Den 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.  Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck ...

Av: John Andersson | Filmens porträtt | 15 april, 2012

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Albert Edelfelt

Dödsdans och likfärder i konsten

”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 08 april, 2016

Kajsa Antonsson, Miriam Engdahl, Ylva Fred, Daniel Möllås, med mera. Foto: Ineta Svärd

Alla idéer har sina födslovåndor

Ineta Svärd återvänder som tidigare elev till Tonsättarskolan och rapporterar från Ljudvågorfestivalen 2015 i Visby.

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 30 maj, 2015

Erotisk krönika V – bittra safter rinna i trosorna.

Uppmaning. Fordrande. Dina ögon ser åt annat håll, jag känner blicken sticka. Speglar död i mina pupiller. Vidgade. Utan skydd släpps allt ljus in. Ögonbottnen kastar tillbaka, så bländas du ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 07 juni, 2012

MAERZMUSIK – Ett västerländskt slagverkverksdrama med etniska inslag

Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 27 mars, 2013

Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 30 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.