Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

Ljusets mytologi



stockhausen1
Karlheinz Stockhausen i
Skinnskatteberg, år 2000.
Bild: Gudrun Edel-Rösnes

Om operaprojektet "Licht" av Karlheinz Stock­hausen. Tidningen Kulturens Guido Zeccola ger oss här ett porträtt av Karlheinz Stockhausen och hans opera Licht.

Operan Licht (ljus) är cirkelns kvadratur i Karlheinz Stock­hausens skapelseprocess, Licht kan betraktas som en metafysisk färd till de arketyper och myter på vilka vår civilisation baseras. Musikaliskt verkar Stockhausen här tangera (åtminstone delvis) den tonala musiken. Licht, som Stockhausen arbetar på sedan november 1977 när han skrev grundformeln till hela verket i ett tempel i Kyoto, är mer ett livspro­jekt än en vanlig opera.

I verket konvergerar allt det som Karlheinz Stockhausen producerat under de senaste 31 åren, men p.g.a. nästan alla enskilda avsnitts modulara struktur kan dessa framföras även som särskilda utdrag eller fragment. Verket består av 7 operor, en för varje veckodag, och speglar inte bara Stockhausens musikaliska karriär i sin helhet (Licht innehåller delar av bearbetat akustiskt material som mästaren från Mödrath har skrivit sedan slutet av 1970-talet) utan också Karlheinz Stock­hausens myt- och kosmologiska vision av universum. Trots sina enormt vidsträckta och hyperwagneri­anska dimensioner baseras Licht på en sträng enhetsprincip som inte bara angår projektet, inte bara berättelsen och librettot, utan också i hög grad den dramatiska strukturen i de enskilda dagarna, inklusive scenografi, dans, körer, regi och orkestrar.

 

mudra
Mudra (sanskr. "sigill"), hinduisk såväl som
buddhistisk religiös, symbolisk gest gjord med
hand och fingrar, använd tillsammans med
asanas (poser) inom yoga. Varje mudra har en
specifik innebörd, och mudras intar en central
roll inom hinduisk och buddhistisk ikonografi.
Mudras spelar även en roll i viss klassisk
indisk tempeldans. Bild: Guido Zeccola
licht_superformula
Licht Superformula.
Partitur och formel till hela operan Ljuset av
Karlheinz Stockhausen. Stockhausen har
berättat att han komponerade grundformeln
till Licht och hela operans utkast på balkongen
vid ett tempel i Kyoto i november 1977.
stocknterintroir
scen1

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Formeln till Licht (ljusets kärna) är en grundserie av olika cantus firmus utrustade med symboliska vär­den. Dessa cantus firmus är inneslutna i ett kompli­cerat system av semantiska och expressiva referen­ter. De tre viktigaste formlerna associeras - gång på gång - till huvudprotagonisterna Michael, Eva och Lucifer, vilka symboliskt föreställer livet, födelsen och döden. Den musikaliska utformningen av dessa formler, samt upprinnelsen av de olika och sekun­dära enheterna, melodierna och deras polyfona för­eningar eller kombinationer i hyperformler, lyder de symboliska bedömningsgrunderna i Licht. Formeln till Licht (ljusets kärna) är en grundserie av olika cantus firmus utrustade med symboliska vär­den. Dessa cantus firmus är inneslutna i ett kompli­cerat system av semantiska och expressiva referen­ter. De tre viktigaste formlerna associeras - gång på gång - till huvudprotagonisterna Michael, Eva och Lucifer, vilka symboliskt föreställer livet, födelsen och döden. Den musikaliska utformningen av dessa formler, samt upprinnelsen av de olika och sekun­dära enheterna, melodierna och deras polyfona för­eningar eller kombinationer i hyperformler, lyder de symboliska bedömningsgrunderna i Licht.

Myten

Det som jag tycker revolutionärt i Karlheinz Stock­hausens egen musikaliskt estetiska process och i Licht är vägen från en "apollonisk" musikestetik till en "dionysisk" vision av den, alltså från orörligheten till rörelsen, från serialismen till dansen. Dans som i Stockhausen måste betraktas som en liturgisk eller rituell akt.

Den forngrekiska författaren Lukianos (200 e. K r.) uttalar i sin skrift Om dansen att man inte kan finna någon enda mysterieinvigning som inte varit förbunden med dans och menar det som redan Orfeus föreskrev: att var och en som inlåtits i mysteri­ernas vishet skulle mottagas med dans. Det är onödigt, tillägger Lukianos, att särskilt betona att de gamla mysterierna aldrig genomfördes utan danser.

Idag är vi långtifrån den i Lukianos beskrivna verkligheten och sannolikt ingen bland oss tillhör de invigda. Men vem känner inte till att man brukar säga om dem för vilka dessa mysterier blivit avslöj­ade att "de hade dansat ut ur rytmen". Skulle jag gissningsvis försöka mig på en tolkning av detta rätt egenartade uttryck, så skulle jag vilja anta att därmed åsyftas att de invigda just genom invig­ningen blivit lösta ut ur tillvarons ödesbundna dans­liknande kretslopp.

Hos Stockhausen är dansen inte någon myt men den kan tolkas som ett bland de viktigaste "språk" (symbolsystem) genom vilket myten kan sägas, uttryckas. Liksom vardagsspråkets mytbegrepp - myt är lika med något osant - är flera av de mest inflytelse­rika mytteorierna religionkritiska. Kanske är det en av orsakerna till att religionshistoriker så sällan använt sig av dem. På samma sätt som Rudolf Bult­manns avmytologiseringsprogram har varit svårt att smälta för traditionell teologi har Roland Barthes mytkritik inte fått något genomslag inom religions­historiken. Samma skepsis har gällt de psykologiska teorierna och fram för allt Sigmund Freuds uppfatt­ning att myterna är kollektiva drömmar med neuro­tiskt innehåll som återspeglar det undermedvetna. Liksom Freuds mytteori var också Carl Gustav Jungs teori om myten icke-historisk eller snarare transhistorisk, men till skillnad från Freud såg Jung myterna som positiva och kreativa. Stimulerad av Lucien Lévy-Bruhls teori om förlogiska mentaliteter såg han dem som arketyper som uppstår i det kollektiva undermedvetna och utgör basen för människans psyke.

Myten uttrycker och bekräftar ett samhälles normer och religiösa värld, den tillhandahåller en modell och ett beteendemönster som ibland kan imiteras och bevittnas i riterna och i liturgiska akter. I riten och vid vissa betydelsefulla övergångssituatio­ner i livet kan människan flyttas tillbaka till den mytiska tiden och därigenom gå in i det mytiska rummet. Det är just det som, enligt min tolkning, sker i Licht. Sanningen i dessa myter är, för att använda en "modernare" terminologi, psykologisk, eller snarare psykisk, och eftersom myten är en narrativ redogörelse av händelser som äger rum i en "mytisk tid" och i ett "mytiskt rum", kunde Stock­hausen inte avstå från att berätta denna sanning med hjälp av de mytiska gestalterna (gudar, änglar, heroer, människor, monster eller djävlar) som finns i vår tradition .

Det finns ord, idéer och begrepp som bara kan förmedlas till en person (en vän, en älskare, en invigd), andra som kan förmedlas till alla, men det finns, och det gäller oss alla, "verkligheter" som vi inte kan förmedla med ord. Då kan musiken och dan­sen bli det språk som tydliggör mysteriet. Eftersom musiken är den kanske mest fysiska bland konstar­terna blir det svårt att inte anknyta den till dansen som, på något sätt, är en extension av musiken själv, en serie av artikulerade kroppsrörelser som musiken framkallar. Det som i Licht talar ett mer betydelsefullt språk är dock inte musiken i vanligt hänseende, inte heller de kombinatoriska och synkretiska operationerna som Stockhausen försöker antyda med sina visionära världars och universumbilder, utan snarare den fysiska verksamheten som musiker och sångare "aktiverar" på scenen.

I Licht behandlas inte operas skådespeleri i traditionella termer, i Licht måste aktören delta i en sorts ritual under vilken det inte längre finns plats för falskhet och "interpretation" av text och musik, utan snarare av en aktiv och "agerande" delaktighet i situationen, en dans i liturgiska former. Denna egenskap förenar Stockhausen med den polske teaterregissören Jerzy Grotowski och hans Theater of the Sources.

Kroppen

Dansen är allt det som människan är i stånd att göra musikaliskt med sin kropp. Det kan vara ögonen hos den balinesiska dansaren; händerna, fingrarna eller bara lillfingret hos Indiens "mudra"-dansteknik; föt­terna i den europeiska klassiska dansen; eller hela kroppens nästan djuriskt realistiska gestik i den moderna västerländska dansen. Människan som föreställer lejonet, hunden, draken eller dåren, gör ingenting annat än att dansa, enligt Stockhausen. Dansen är själens verkliga och konkreta språk...

Det finns dock en skillnad mellan österländsk och västerländsk dans och musik. Det är otänkbart för Stockhausen att den indiska dansarens ansikte skulle kunna ge konstnärligt uttryck åt den inre per­sonliga förödelsen eller låta en grimas uttrycka des­peration såsom hos oss i västerlandet där dansen förmodas gestalta alla möjliga sidor av människoli­vet.

Men det som verkar intressera Stockhausen mest, (se också verket Inori) är dansens minimala gestik. Mikael, den ärkeängel som är närvarande i hela Licht, framför en sorts dansande partitur, än med hjälp av ögonen, än med huvudet eller armarna, fötterna, hela kroppen. Varje gest måste för Stockhausen bli medveten eftersom den refererar oupphörligt till det musikaliska lagret. Detta har ingenting med en efemär koreografi att göra, kroppsrörelserna är direkt knutna till det musikaliska äventyret! Musik och dans i Licht är "interaktiva" och interagerande och dansen uppenbarar sig på en nivå nära den intu­itiva förnimmelsen: medan jag lyssnar på musiken finns det samtidigt en del i mig som dansar. Och vi behöver ingen visuell bekräftelse för denna hän­delse. Dansarens kropp är hos Stockhausen kapabel till att "musicera" gester och rörelser i en visuell gestalt. Dansen är, enligt Stockhausen, det medve­tandets fält där, för ögonens glädje, den musikaliska strukturen och dess essens i sin helhet kommer till uttryck. Kroppen som dansar en inre eller/och en yttre dans, är också ord: det sjungande, det talande, det fonemiska ordet.

Rörande är det barnsliga stammandet i "Don­nerstag" när modern lär barnet veckodagarnas namn . Mond-tag (månens dag) osv - och sedan föl­jer ett broderi av etymologier, symboler och dolda betydelser, aldrig på måfå utan i direkt samband med "Lichts" yttersta innebörd . I "Dienstag" upprepar Mikael stavelserna: Mo-hon-tag E-va-tag Ti-us-tag Kriegs-tag Diens-tag.

Det är genom upprepningen som ordens esote­riska betydelser accentueras. Denna skandering av fonem och allitterationer (stavrim) bygger en invecklad ordspiral, så att namn som Mikael eller Eva eller Lucifer blir Mikeva - Luzeva - Mikavael - Mondeva osv.

De hundratals verbala föreningspunkterna i Licht skapar nya relationer och "händelser" mellanaktörerna .

Andlig striptease

Bild av Hebriana AlainentaloDen andra scenen i Samstag aus Licht heter Katinkas Gesang eller Luzifers Requiem. Till scenen deltar en flöjtist och sex slagverk, men verket finns för flöjt och tape också. Kathinka är en ordkombination av "Kat", den djuriska gestalten för lördagen, "Think", tänker, och "A", alef, alfa , begynnelsen, Kathinka "sjunger och dansar", med hjälp av flöjt och röst, en liturgisk nästan shamansk dans och sång. "Kathin­kas Gesang" är en riktig Bardo Thödol (den tibetanska boken om de döda) som ackompanjerar Lucifer (eller varje människa) på insidan av döden. En död som är likafullt allusorisk och skenbar.

Musiken, en hypnotisk flöjtstämma som beskri­ver sinnenas av klädning, blir nästan en andlig strip­tease. Dessa 33 minuter musik (Deutsche Grammophons version) är säkert bland de mest intressanta i "Licht" därför att de innehåller formeln till hela operan, Luciferformel, ljusets formel.

Efter en lång, och mycket vacker, akustisk liturgi där Kat­hinka ofta "sjunger" (spelar) i högregister och andas, gråter, skrattar, blir Lucifer-människan helt avklädd sina sinnen, då den rituella "via Dolorosa" i 24 "sta­tioner" når sitt slut. Elva tromboner inleder en ljud­sekvens som liknar ett elefanttrumpetande och kul­minerar i ett fyra sekunder långt skrik av Kathinka. Ett skrik som påminner om Jesus skrik på korset, ett skrik som befriar och frälser. Tonföljd och tonska­lorna i "Kathinkas Gesang als Luzifers Requiem" vari­erar mellan 1 och 11 toner, klangfärgen avgör skande­ringen av de olika sekvenserna.

Formeln

Stockhausen har berättat att han komponerade grundformeln till Licht och hela operans utkast på balkongen vid ett tempel i Kyoto i november 1977. Men vad menar Karlheinz Stockhausen med grund­formel eller formel? Tidigare verk såsom Prozession, Spiral, Pole, Expo och Hymnen grundas på aleato­riska (slumpmässiga) musikaliska principer. Kring 1970 började Stockhausen fundera över dessa verk, han tyckte att där fanns en brist på samordning.

Slumpen eller "alea" som varit så viktig i Stock­hausens tonkonst sedan mitten av 1950- talet var inte längre intressant. I Mantra för 2 pianon (1970) använder han någonting han kallar "formel".

Vad jag förstår så menar Stockhausen med for­mel en mycket liten musikalisk struktur, ett sort musikaliskt frö som, liksom ett DNA, är infiltrerat av olika och varierande musikaliska element. Från ragan och talhan, till fugornas och sonaternas temata, från impressionismens musikaliska celler till de "seriella" serierna, från mikrotonalitet till "les sons fixés" i elektronmusiken. Formeln är därför ett kompendium och en integration av alla dessa ele­ment, vilka refererar till ett omfattande historiskt ­kulturellt arv.

Ängelns galenskap

Vad är det "dåren" säger? Han säger: - Lyssna inte till mig. Men vad är det för en stämma vi skall lyssna till? Det är ingen röst bortom motsatserna och inte hell­er en transcendent röst utan snarare ett ursprung­ligt givande av röst.

Det är en framställning som är i konflikt med sig själv eftersom det alltid finns en bortvänd sida i det som sägs, en annan röst som också gör sig hörd. Karlheinz Stockhausens egenartade "religion" kan ytligt tolkas som en kosmisk, astral synkretism baserad på kvintessensen av de olika "sanningarna" som världs­religionernas myter äger. En sorts antroposofi eller - why not? - New Age.

Hans mytologi, som är Lichts mytologi, är fylld av gestalter och heroer tagna från bibeln och heliga skrifter i andra religioner, men också av kvantfysi­kens teorier och astronomiska kalkyler.

Denna (naiva?) tro och den följande konstnärliga processen väcker hos en del av hans kollegor känslor som skiftar mellan avsky och förvirring. Postmodernismen har, i sin strävan efter det fragmentariska, det ofullständiga i musikens språk, många likheter med den "teoretiska" romantiken, framför allt hos Novalis. Därför kan en komponist som Stockhausen, som säkert har sina uppfattningar om det romantiska "öppna verket" och som med Licht försöker omforma det klassiska musikaliska verket till en cir­kulär enhet, bli behandlad med förakt av en hel del tonsättare i Sverige liksom i andra länder.

De anklagar, med mycken ungefärlighet, Stock­hausen för att vara traditionalist eller reaktionär. Ändå hoppas jag att lyssnaren själv skall kunna avgöra var den reaktionära inställningen ligger, hos Stockhausen eller hos dem som anklagar honom?

Jag vill betona att detta illvilliga sätt att tolka Stockhausens andliga och musikaliska skapande är resultatet av egen okunskap (de flesta musiker kan "bara" musik och ingenting annat) men det kan också vara resultatet av (åtminstone delvis) en påverkan från den brittiske komponisten Cornelius Cardew, en zenbuddist och maoist som skrev boken: "Stockhausen Serves Imperialism" i början på 1970talet (efter en lång period av samarbete med Stockhausen). Cornelius Cardew, som dock var en intress­ant tonsättare, dog under tragiska omständigheter 1981.

"Tysken är irrationell, han är irrationell och lider av megalomani!" - Det har jag hört aktningsvärda tonsättare (från Sverige) uttala om Stockhausen. Dessa fördomsfulla åsikter kan påminna om en mörkare tid, "Bestens tid", när dödsänglarna (av olika färg) spred död och förödelse över Europa.

Den fråga vi borde ställa oss är snarare en annan: varför vi i dag, trots att vi lyckats dekonstruera konstens såväl som upplysningarvets rationalitetsprinciper som de förnufts- och ideologikritiska tankesystem som dessa förvaltat, ändå envist håller oss fast vid tanken att göra dygd av något vi för länge sedan borde ha genomskådat och därmed övervunnit.

Vi förväxlar fortfarande, för att tala med Adorno, det andliga med det reaktionära, eller vi betraktar som irratio­nellt, och därför fientligt, allt det som vi inte kan omfatta i vårt eget tankesystem vilket ofta baseras på en "simulerad" rationalitet.

Licht, har någon skrivit, är en opera där "symbolerna" spelar en av görande roll. Men var betyder symbol? Ordet symbol kommer från det grekiska verbet symballomai som betyder "stratifiera" alltså att lägga ett stratum på ett annat stratum, en bild, ett ljud eller en gest som besitter flera betydelseni­våer som kondenseras i den gest och akt som sker i nuet. Följaktligen är symbolen "verkligare än verklig­heten själv", alltså ingenting abstrakt!

Det västerländska tänkandets fäder (försokra­terna) hade av nödvändighet behov av att uttrycka nya tankar och begrepp med hjälp av ord som också var nya. Dessa ord och tankar (t ex vara, tillblivelse, varandet, logos, etc.) var nya därför att de tolkade verkligheten och världen, fenomenet och livet, ur en annan synvinkel än mänskligheten hittills hade gjort. På samma sätt förhåller det sig med den nutida musiken och med Stockhausen. Han och andra tonsättare förstår den svårighet som uppstår när man blir tvingad att tala ett språk som ingen tidigare hade hört, eftersom man måste tala och göra sig hörd genom de riktiga orden.

I det sonoriska univer­sum som vi lever i just nu är musiken fylld med klangstrukturer som kan liknas vid komplicerade, låt vara efemära "exercice de stile". I motsats till detta talar Stockhausens musik för enkelhet och annan­het. Hans musik är inte intellektuell, inte på så sätt att han vill fascinera lyssnaren; fascination: denna halvmörka vilja att förföra med illusioner om ett innehåll som inte finns - så välkänt i många musika­liska salonger runtom Europa!

Guido Zeccola
Artikeln publicerades i boken om Skinnskattebergs EAMs musikfestival år 2000,  Ulf Stenberg var art director. Vi publicerar artikeln som "hommage" till EAMs festival i Skinnskatteberg som blev den sista... för 10 år sedan. Och i maestron Stockhausens minne.


Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.