Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Den europeiska minimalismen



Den europeiska minimalismen

Minimalismen i musiken har alltid anknyts till USA och därför till Terry Riley, LaMonte Young, Philip Glass, Steve Reich med flera. Men det har funnits och finns en europeisk minimalism också, men naturligtvis går det inte att skriva om en minimalism för européer utan att berätta om ursprunget från USA.

 01_la_monte_young__terry_riley
 01b_dreamhouse
 02_pandit_pran_nath
 04_reich82
 06_einsb
 12_wimertens
 10_gavin
 08_jadams
 03_riley68
 05_glass
 07_brian_eno
 09_nyman
 11_hassell

Förfäderna

Det är svårt att tänka på en musikalisk rörelse och stil som varit, för den stora allmänheten, populärare än minimalismen. Detta inom ramen av den så kallade konstmusiken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Minimalismen föds dock som konströrelse vid ett galleri i New York som leds av Paula Cooper i mitten av 1960-talet. Paula Cooper kan betraktas som gudmodern till den bildkonströrelse som så småningom skulle överföra sig till konstens alla möjliga inramningar: bild, men också litteratur och sedan musik. Det var faktiskt den engelska tonsättaren Michael Nyman som döpte LaMonte Youngs och Terry Rileys musik med ordet minimalistisk, när han, tillsammans med Tom Johnson, var en uppskattad musikskribent.

Minimalismen tenderar att reducera klangstrukturen till det minimala med betoningen på pauserna, på tystnaderna och på en monoton upprepning av klanger ad infinitum.

Om Philip Glass, med en reflektion stulen från John Cage, kunde säga att minimalismen hade sina förfäder i den tidiga musiken och  t ex. i Perotinus Ars Antiquas främsta mästare, kan man spåra den verkliga inspirationskällan för denna musikaliska stil till Indien. Det vill säga till en konstant och nästan oförnimbar serie av tonala variationer på ett enkelt och förbestämt tema och rytm, nära ett  basso continuo (generalbas). Detta gav musiken ett kännetecken så typiskt för visst religiöst, musikaliskt alstrande: en hypnotisk, kvasimeditativ känsla av tidlöshet.

Akademiserad av den franske kritikern Daniel Caux och spridit av få etiketter, som Shandar records i Frankrike och Chathman Square Records i New York, blev minimalismen den stora musikaliska trenden på (åtminstone) hela 1970-talet.

Eftersom musiken var tonal och - låt oss säga - inte mycket experimentell, kunde den så småningom bygga estetiska men också kommersiella broar mellan både konst- och popmusik. Terry Riley och Philip Glass gjorde faktiskt stor användning av en musikalisk praxis som vanligtvis härstammar från jazz- och rockmusiken: användningen av mindre ensembler för att utföra verken.

Men det som skiljer denna minimalism från den mer kommersiellt inriktade (á la Penguin Café Orchestra t ex.) är en sträng symmetri i partituret.

Pollio Vitruvius, berömd romersk arkitekt på kejsaren Augustus tid, talade om den arkitektoniska symmetrin i sin bok "De Architectura", som är det enda antika verket om arkitektur som bevarats, och översatte det grekiska ordet rhythmos med just ordet symmetri. Rhythmos (symmetri) används om den enskilde musikerns egna inre rörelser i förhållande till ensemblen, det var alltså någonting sådant den musikaliska minimalismens fader, LaMonte Young, manade till när han pratade om symmetri, delens förhållande till det stora, uttryckt i musiken.

Två grenar

Den amerikanska minimalismen kan delas i två stora grenar:  den mystiska minimalismen från Kalifornien med LaMonte Young och Terry Riley och den algorytmiska minimalismen från New York  med Steve Reich och Philip Glass. Det är dessa grenar som influerade andra talanger av den då nya amerikanska generationen: Joan LaBarbara - sångerska men också tonsättare av fascinerande verk där rösten står i ekvilibrium mellan sång och skrik, Jon Gibson - på gränszonen mellan konkret och biologisk musik, den första att använda orgelpipor i "Cycles" (1973) och flöjten i "Untitled" (1974) och naturligtvis William Duckworth.

Amerikanska talanger som tyvärr sålde sig själva som konstföremål på rockmusikens merkantila altare är Arnold Dreyblatt - övertoner spelade av en stråkorkester. Tony Conrad, en violinist som blandade mikrotoner och minimalistisk musik och som samarbetade med den legendariska tyska gruppen Faust, komponerade ett intressant verk för solopiano: Music and the Mind (1982). Vidare kan jag påminna om Steve Chambers och Richard Landry med sitt (jazzinriktade) Four Cuts Placed in.

Det är i minimalismen som både musikens  rationella teknologi och musikens mer irrationella kvasimystik aspekt hittar en möjlig träffpunkt. På samma sätt som, men på bildkonstens område, den vetenskapliga modernismen kunde mötas med den naturella primitivismen.

Här kunde musikmaskinens mekaniska och automatiska impulser förenas med en mer melodiös stämma, där kunde den metafysiska trancen och extasen äktas med det monotona flödet av likartade ljud såsom från en fabrik...allting under  minimalismens välsignande vingar.

Europa! Europa!!

Det tog sin tid innan det europeiska musikaliska etablissemanget började öppna sina dörrar för minimalismen. När minimalismen föreslog sig som memory music, det vill säga musik som minne, hade etablissemanget svårt att begripa, detta trots att tonsättare som t ex. Ligeti, Kagel och Stockhausen arbetade på samma koncept sedan minst ett decennium. Men när minimalismen började exportera de exotiska och orientaliska atmosfärerna, då även etablissemanget insåg vilken guldgruva, från en kommersiell synvinkel, denna musik kunde ha blivit.

Terry Riley med sitt In C och med A Rainbow in Curved Air nådde sin triumf under quadriennalen i Rom 1972. Han var gästtonsättare tillsammans med LaMonte Young som spelade musikmaterial som sedan skulle utvecklas till verket Dream House som tog namnet ur hans musikcentra i USA (1973).

LaMonte Young hade börjat studera den indiska ragatekniken för den legendariska vokalisten Pandit Pran Nath och tillsammans med honom gav han nytt liv och nya dimensioner till hans gamla projekt Dream House. Dream House var under sextiotalet en fysisk plats, ett stort utrymme byggt för att kunna producera och spela musik som betraktades som levande ting.

Men, tillsammans men Pandit Pran Nath eller påverkad av honom, förfinade Young både instrumenten och musiken där på Dream House; Continuos Live Electronic Sound Enviroment berikades nu av tampuras, sitars och ettaras ljud.

Inte förrän på 1980-talet komponerar LaMonte Young sitt kanske mest signifikativa verk: Well-Tuned Piano, ett flera timmer långt pianostycke. Hans musik har nu passerat alla möjliga uttrycksformer och blivit psykoakustisk, ett black hole där alla musikaliska begrepp tycks försvinna.

Men det är med Philip Glass som minimalismen etableras definitivt i Europa, och ännu en gång i Italien på kanske världens största kulturevenemang: biennalen i Venedig. Einstein on the Beach heter Glass opera som han skrev efter ett libretto av Robert Wilson, året var 1974.

Glass är väldigt populär i Europa och hans musikaliska stil har säkert haft mer påverkan på de europeiska minimalisterna än kollegorna LaMonte Young, Terry Riley och Steve Reich. Om Glass påverkade vissa tonsätterier i England, är Reich kanske tonsättaren som haft mest uppföranden i Europa om vi får räkna de otaliga ensembler som har spelat hans olika verk.

Drumming (1971) för slagverksensemble signalerar en vändpunkt i minimalismens utveckling, här är rytmerna färgstarka och mycket muskulösa och rentav våldsamma ibland. Detta stred mot en viss känsloladdad, sentimental klangvärld som hade karakteriserat minimalismen dittills.

Music för 18 Musicians (1976) struktureras på en kretsgång av 11 ackord som ensemblen spelar för att sedan undersöka var och ett med små variationer för att avsluta med ett komplett förlopp i den slutliga satsen. Rytmer är alltid starka och färgrika i Reich (1970-talets Reich), dramatiken är tydlig i varje verk som t ex. Music for Large Ensemble från 1978, en serie av intensiva "patterns", tidvis monotona, som förvandlas till olika crescendo och diminuendo, liksom Octet från 1979, ett verk som inspireras av den judiska sångtekniken och Tehillim (1981).

Med Desert Music (1984) för stororkester skriver Reich en symfoni där hans slow motion, så viktigt i hans tidigare verk, ger plats till en symfonism som påminner om La Sacre du printemps av Stravinskji eller om Concerto for percussion and celesta av Bela Bartók. 

Den europeiska minimalismen är kom från Storbritannien

Musiken äger ingen betydelse i sig, det är vi som lägger ned mening i det vi hör. En symfoni kan bli en lugnande upplevelse för den ena och ett hot för den andra; den pastorala ljudkonstruktionen kan svara mot såväl trygghet som paranoia, det experimentella i musiken som döljer förskräckelser för mig  kan bli en bebådelse för dig.

England har aldrig upptagit en betydande plats i den europeiska musikhistorien. Enstaka genier från Albion (latinskt namn för England) har genomkorsat århundradena, men musiken från det där landet har aldrig närmat sig storheten hos kontinenten, aldrig burit ett synligt kännetecken i den seriösa musikens värld. Trots att England, med hjälp av vapen, kolonialism och språk, kunde ta befall över nästan hela världen hade dock deras musik ingen själ, inget riktigt anspråk, det brittiska imperiet blev tyst eller klingade av redan hört. Den sjätte musen tycks aldrig varit förälskad i Albion. Åtminstone fram till 1960-talet när Beatles och Rolling Stones kom med frälsarens dräkt. 

Detta till trots är England den europeiska minimalismens riktiga fadersland och som popmusikens riktiga Mekka ska detta inte överraska. Ändå var det inte förrän mitten av 1970-talet som minimalismen började spridas i England.

Det som skiljer minimalismen från den seriella musiken och från den atonala musiken är att minimalismen föreslår en klangstruktur som aldrig sviker det tonala och en rytm som alltid är enkel och regelbunden.

Från en ideologisk synvinkel är den europeiska minimalismen någonting annat än den från Förenta Staterna. Den europeiska minimalismen baseras på en konventionell harmoni och på ett traditionellt sätt att utföra musiken, alltså klassisk.

Bland protagonisterna ska vi nämna Brian Eno, en av de viktigaste i Englands musikvärld, som med sitt skivbolag Obscure gav möjligheten till många nyromantiker att erövra skivmarknaden, och sedan Michael Nyman, Gavin Bryars, John Taverner, Michael Brooks, Fast Forward, den amerikanske men numera invandrade till England, Jon Hassell, Wim Mertens (som är flamländare).

Brytpunkt med den avantgardistiska traditionen och föreningspunkt med popmusiken är Discret Music (1975) av Brian Eno. Där tycks Eno vilja befria sig inte bara från det klassiska konceptet om harmoni utan också från modernismen och avantgardet. Klangerna är mer spontana, mer inriktade på det inre (på ytan), detta banar vägen till Ambient Music, en flod av känslor som förenas med en sorts transcendens och impressionism. Ambient Music kan tolkas som ett europeiskt svar till amerikanska minimalismen.

Fast Forward är med slagverk det som "maximalisten" Branca är med gitarr; ett intensivt vattenfall av ljud som möts med mystiska atmosfärer. Under beteckningen "musik för miljöer" finns kontinentala tonsättare som Asmus Tietchens, elev till Cage, och konkretisten Bernard Parmegiani med sin elektroniska minimalism, mycket dramatisk och luguber, eller Benjamin Lew med sina kristallklara klanger som påminner om Harold Budd och Wim Mertens.

Ickemusikern

Brian Peter George St Joan le Baptiste de la Salle Eno föddes i Woodbridge, Sussex 1948. Efter en period på en katolsk skola börjar Eno studera bildkonst och musik. Det ger honom möjlighet att träffa undergroundmusiker, som experimenterar med olika ljudmaskiner, en baserad på exempelvis regnvatten, en annan (som blir ämne för hans första inspelning) med slagverk och el-lampor.

Alla dessa musikaliska äventyr resulterar i en bok, Music for Non-Musicians, som Eno författar 1968. I boken porträtterar Eno en hypotetisk musiker med stora talanger och bred fantasi men utan den minsta teknisk och praktisk kunskap.

Amatörens triumf

Verket måste (enligt Eno) genomgå tre faser: nedskrivning av de musikaliska idéerna om musikstycket, uppförande av det med hjälp av erfarna och duktiga musiker och slutligen, bearbetning med kompetens av det akustiska materialet. Teoretiskt borde detta vara en bibel för EAMstonsättare också från Sveariket. Givetvis är Brian Eno mest intresserad av den tredje fasen. Under åren 1969-1971 samarbetar han med Roxi Music, i början som ljudtekniker.

Efter detta börjar Eno samarbeta med gitarristen King Krimson och Robert Fripp och ger ut flera plattor: No Pussy Footing (1973), Evening Star (1975), Before and After Science (1977). Under tiden grundar Eno skivbolaget Obscure. Discret Music kommer ut på detta skivbolag, en sorts kultiverad muzak, med minimalistiska klangstrukturer, långsamma toner, enkla och utan dramatik.

För Eno är musiken ett oviktigt ting, musiken är till bara som ljudmatta, bakgrund, Ambient Music är aldrig samma musik som musikern - eller tonsättaren - tänkte sig från början, utan en akustisk sak som skall anpassa sig till det utrymme i vilket den diffuseras. Så kommer skivor som Music for Film (1978) och, samma år, Music for Airport. Dessa skivor är del av ett projekt där bl a. Harold Budd och trumpetaren Jon Hassell deltar.

Efter har förbjudit tonsättaren att tonsätta förbjuder nu Eno lyssnaren att lyssna.

Detta eftersom musik som ljudmatta aldrig är detsamma som det tonsättaren "skrev" utan bara del av den akustiska händelsen som äger rum i ett eller ett annat utrymme. Flygplatser, stormarknader, filmer osv. Lyssnaren hör klangerna men bara samtidigt som han eller hon också hör på ickemusikaliska ljud: människor som talar, högtalare, sakta eller fortare steg, etcetera.

Psykomiljöer

I början av 1980-talet fortsätter Eno att analysera de intima sensationerna i On Land (1982) och Apollo (1973). Här är musiken en evigt akustisk hieroglyf, en sorts psykoambient som föranleder viss avslappningsmusik så populär inom New Age-musiken.

Eno förkastar beteckningen musiker och föredrar att kalla sig musikalisk manipulatör. Detta eftersom är musiken något annat än det som den var före den teknologiska explosionen. Musiken är inte längre det som man kan lyssna till i en konserthall, enligt Eno; med skivor och digitala band har musiken blivit någonting annat, någonting som inte liknar den musik som man lyssnar på live, musiken på skiva är alltid någonting annat. Den elektroakustiska musiken finns enbart i den svarta lilla lådan (DAT) eller på en cd, alltså inte i verkligheten.

Gavin Bryars

Partituret är en grav. Vi lägger öga och öra mot dess glatta yta för att uppfatta ljuden. Någonting når oss, vi vet inte riktigt vad, men tror oss ändå ha övervunnit döden. Den lyssnande vistas bland gravar, genomgår livet: ett landskap som vigts av döden.

Hela Gavin Bryars musikalisk produktion är besökt av döden. Döden tar korpus, synlig gestalt, i ett rekviem  eller ett After the Requiem (1990) som Bryars komponerade till minne av sin vän Bill Cadman, som omkom i terrordåden vid Lockerbie 1988. Ett sorgarbete, som är aftonens, dämpade toner, repetitiva, melodiska till tårar.

Gavin Bryars verkar vara den enda riktiga tonsättaren bland de engelska minimalisterna, en kristen tonsättaren. Gud närvarar överallt i hans musicerande. Redan från hans tidiga verk med Cardew.

Stråkinstrumenten, i stor orkesters eller mindre kammarensemblers sammanhang, tycks vara hans favoritinstrument. Detta redan i ett tidigt verk, 1973, The Sinking of Titanic, bearbetat 1992 i ny version. Här blandar Bryars långsamma toner (psalmen Autumn) med inspelade röster från överlevande Titanics tragedi, survivals som pratar nästan genom vattnet eller under det, pratar och berättar om Titanic, en symbol av en epok som går i graven eller av en ny epok redan drunknad i sin begynnelse. 

Samma år komponerar Gavin Bryars Jesus'Blood Never Falled me Yet, också det en psalm. En gammal uteliggare sjunger bönen i nästan en halvtimme (på den sista versionen ännu längre, och hans röst ersätts av Tom Waits bas-barytonala bluesröst, 1993) mot bakgrund av  en minimalistisk stråkorkester och en syntetisk kör. Ett extremt minimalistiskt verk producerat av Philip Glass.

Ett verk mindre känt men desto inte mindre bra verk är Hommage (1981) där Gavin Bryars citerar och bearbetar flera samtida musikaliska musikverk i ett nästan figurativt collage, aleatoriskt och rörande. Bryars har bl. a. också komponerat en opera, Medea (1984), för Robert Wilson, operan sjungs på grekiska och franska och, vilket är ganska ovanligt hos Bryars, med en violinlös orkester fylld av olika slagverk. Under 1990- och 2000-talen ägnar Bryars sig åt ännu djupare religiösa verk.

Michael Nyman

En mångsysslare är Michael Nyman: musikskribent, musiker, tonsättare, men framför allt en god affärsman. Hans framgång kom tack vare musik för filmer, exempelvis av den brittiske regissören Peter Greeneway.

Michael Nyman komponerade musik för film- och teaterföreställningar redan i början av 1970-talet; här vill jag påminna om 1-100, en variation med fuga på ett tema som är en berömd wienervals av Strauss: Der Blau Danau, och Keep it up Dowstairs (1975), en dekonstruktion av klanger, mycket övertygande, måste jag erkänna, lika mycket som Bells (1971) för diverse slagverk, men väldigt mycket mindre än hans sena verk, traditionella, tråkiga, kommersiella. Vill man göra en sammankoppling liknar Nymans musik John Adams, den amerikanska minimalisten, berömd för sina spinkiga, klena kontaminationer  av minimalism och lite äldre modernistisk musik.

Wim Mertens

Den flamländska pianisten Wim Mertens komponerar mycket enkla verk, ofta för solopiano. Se t ex.  Multiple 12 eller Struggle for Pleasure som han komponerade 1982 under pseudonym Soft Verdict, en skelettartad minimalism i nästan franciskansk anda. En blandning av en ganska elementär och melodisk minimalism är verket Maximizing the Audience (1985), medan han med Educes Me (1986) skriver en motett i medeltidsanda. Hans bästa verk är kanske verket Lir och Whisper Me, en annan väl strukturerad motett.

Jon Hassell

Som trumpetare från Memphis har Jon Hassell ofta spelat i Europa med kända artister. I början av 1960-talet studerade han med den amerikanske modernisten och avantgardisten Lukas Foss på Buffalo Center. Därifrån började han utvidga sin musikaliska stil hos Terry Riley (Hassell spelar trumpet i In C) och LaMonte Young (är aktiv på Theatre of Eternal Music). Men Hassell spelar också frijazz inte minst med storheter som Miles Davis.

1968 deltar Hassell i feriekurserna i Darmstadt och komponerar EAM, exempelvis Time-Sculpture, Dense-Spectrum music och Solid State. Men så småningom förstår han att EAM inte är något specifikt för honom, aktraerad av den indiska mystiken åker han inte till Benares eller Calcutta utan till Rom för att träffa gurun Pandit Pran Nath som öppnar nya "vägar" för honom, som kommer att påverka hans sätt att spela trumpet helt baserat på andningen i ett continuum som inte saknar fascination.

Med Brian Eno börjar han ett nära samarbete, verk som Vernal Equinox (1977) med Nana Vasconcelos till slagverk och Dream Theory (1981) är påverkade av Enos men samtidigt når Hassell kulmen av en musikalisk stil som hunnit bli genre: the world fusion. 

Verk att inte glömma är Pano da Costa (1985), en stråkkvartett som Kronos quartet spelade in på cd, Power Spot (1985) i sällskap med Brian Eno och Flash of the Spirit (1987), en dansföreställning med afrikanska virila trummor. Jon Hassells musik är fusion numera, en fusion av elektronisk teknologi (alltid sparsamt doserad), slagverk av olika slag, etnocitat, allt detta genom en stil och en musikalisk anda som aldrig svikit minimalismen.

La fin du jeu

Minimalismen har varit trend i många år. Det har funnits en tid där en tonsättare inte kunde komponera 4 likartade toner i rad utan att bli stämplad som minimalist. Det var naturligtvis en överdrift.

På samma goda anledningar har olika verk av t ex. Arvo Pärt, Pauline Oliveros, Meredith Monk, Scott Johnson, Richard Teitelbalm, David van Tieghem, Jan Garbarek med flera kallats minimalistiska. Detta är som sagt vilseledande.

Minimalismen har haft stor betydelse i USA. Tonsättare som LaMonte Young, Terry Riley, Steve Reich, Philip Glass är att bedöma med stor respekt, men i Europa har deras epigoner å en sida inspirerats av stilar och tendenser med resultat som närmast liknar plagiat, å andra sidan har dessa musiker eller tonsättare övergett den ursprungliga läran för en alltid mer kommersiellt inriktad ambient-muzak eller senromantik, alltid på gränsen till en New Age för nymoderater.

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.