”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Musiken, minnet, muserna och madeleinkakan



Le 7 museMusiken är den av konstarterna som är mest okontrollerbar och gränslös i sina möjligheter och mest vild i betydelserna abstrakt, hållningslös och oberäknelig i sina kapaciteter och i sina strängars ljuva ljudande och också i sin inre gåta, detta bara i god mening även om musikens förföriska och näst intill djävulska makt ofta har skildrats. Musikens turer i våra hjärnor har också mycket med minnet att göra och är baserat på dess strukturer. Det gåtfulla är att musiken lever ett eget inre liv i våra hjärnvindlingar även utan tillgång till "ljud". Ludwig van Beethovens skapande som döv är ju ett excellent exempel på detta där några av de mest uppskattade musikstycken som skapats i historien åstadkommits utifrån hans "döva" inre musikcenter.

En dag för ett antal år sedan när jag satt i tankar vid köksbordet ljöd en spröd pianomusik av Chopin från radion. En kvinnoröst började läsa en dikt som visade sig vara skriven av den polske exilpoeten Czesław Miłosz. Dikten hade jag aldrig hört tidigare men musiken kände jag igen som ett karakteristiskt pianostycke av Chopin som tidigare fastnat i mitt öra utan att jag kände till dess namn. Det visade sig vara Chopins Nocturne Op. 9 No. 2  med Arthur Rubinstein vid pianot och dikten en Miłoszdikt som beskrev en längtan som så ofta är fallet i hans poesi och det handlade om exilen och hemlandet Polen.  Nobelpristagaren Milosz skrev i dikten "I mitt fosterland" i diktsamlingen "Möte" (Brombergs, 1980):

Mnemosyne di Dante Gabriele Rossetti"I mitt fosterland dit jag aldrig mer återvänder
där finns en väldig sjö i skogen,
och stora sönderslitna, underbara moln
minns jag när blicken vändes bakåt"

Dikten hade en miljö delvis fotad i Milosz barndom och detta var ju det centrala i mycket av Milosz poesi  som i sin sin tur emanerade ur hans position som exilpoet. Han hade också inställningen angående sin barndom att tiden i hemlandet var för evigt förlorad och något slags återvändande eller återskapande av den aldrig var möjligt eller ens önskvärt. Han talade då om de "goda minnen" som svider så illa när de dyker upp. Det svunna lyckorike som barndomen kan vara blir senare i livet mer av en metafor för barndomen, att denna svunna barndom till sin natur är oåterkallelig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Chopin, och uppläsningen av Milosz, gav tillsammans en gravyr som grävde sig in i min hjärnbalk och hittade minnesfragment bestående av ett konglomerat av sorg, ilska, skönhet och längtan från min barndom som alla var förknippade med den speciella (piano)klang som Chopinstycket framkallade och som lösgjorde och förlöste minnet med alla de känslor som var vidhäftade vid detta.

Euterpe, sarcofago, LouvreJag blev alldeles matt där vid köksbordet och i det första skedet kände jag mig "konstig" och upplevde nästan känslan som obehaglig då jag hamnade i ett euforiskt men också handlöst tillstånd på gränsen till otäckt i sin gränslöshet. Jag befarade att jag skulle svimma eller helt enkelt förlora förståndet. Pianoklangen hade i min hjärna hängt upp hela denna sorgsna känsloscen på att min far just en speciell morgon, i barndomen, hade rest iväg och det var mycket osäkert när eller om han överhuvudtaget skulle komma tillbaka.

För min del utlöste Chopins Nocturne med pianots distinkta men porösa "klink", samkört med Czesław Miłosz exilpoetiska längtanstext hela denna storm av känsloreferenser som fanns där korridoren denna speciella dag när jag var tolv år och på kvällen skulle gå på min blockflöjtslektion och när jag gick i korridoren hörde någon spela Fur Elise av Beethoven på piano i något klassrum. Där fanns den mörka bakgrunden som känslobotten i en djupare känslofil eftersom minnet med korridoren inträffade samma dag som min far åkte i väg och skulle vara borta länge och hans egna pianospel i hemmet nu skulle tystna...

ChopinDetta "minnesupphängarsystem" kan förklara allt det som aktiveras när musiken förlöser en minneskarusell. Musiken gräver sig in i våra hjärnor som minnespår liknande spåren i en vinylskiva. Men minnet sitter samtidigt fast i flera sammanhang i hjärnan, det kan var doft, eller smak som i madeleinkakefallet hos Proust där huvudpersonen i Marcel Proust stora livsverk "På spaning efter den tid som flytt", återupplevde en viktig händelse i sin barndom när han doppade en madeleinkaka i lindblomste och bet en tugga. I detta fall var musiken ersatt av madeleinkakan. Jag kan tänka mig att Chopinstycket tillsammans med den längtansfulla Milosztexten som framfördes med dröjande sorgsen röst och med ett nästan outhärdligt melankolisk tonfall blev min madeleinkaka.

När radiorösten läste orden i Milosz dikt till just det där melankoliska pianostycket, grep det tag i mig långt inne i mitt djupaste inre. Musiken och dikten i kombination skapade en ingång som jag aldrig förr eller senare har erhållit. Man vet ju när man lyssnar till musik att den kan försätta sinnet, själen, lusten och en hel del andra mentala storheter i ett många gånger sanslöst tillstånd där gränser och konturer suddas ut och man träder in i ett viktlöst läge där vad för sorts upplevelse som helst kan aktualiseras.

MiloszMan kan tänka sig att gjorda erfarenheter, känslomönster och till exempel sorg, glädje eller andra referenser ur känsloskalan hänger sig fast och klibbar i evig tid vid de tonala åkningarna, ljud- och tonkombinationerna, ljudklangerna och övergångarna i vissa musikstycken vi hört vid specifika tillfällen och binder sig vid dem och på detta sätt framkallar material ur minnet vid återhörandet av musikstycket. När sådana minnesbildningar sker har flera hjärnsystem samkört och bildat kedja av minnen skapade av ett konglomerat av varseblivningar som gjorts tidigare i vårt liv och detta är den mekanism i vår hjärna som vi kan kalla minnesstrukturfenomenet. Oliver Sachs professor i neurologi och psykiatri vid Columbia University Medical Center säger i ett resonemang i boken "Den enarmade pianisten" ( Brombergs 2009) att flera forskare anser att vår musikaliska förmåga - åtminstone en del av den - har uppstått genom att vi utnyttjar, rekryterar eller absorberar hjärnsystem som redan utvecklats för andra syften i vår hjärna. Det finns alltså enligt detta resonemang inget "musikcentrum' i hjärnan utan "förhållandet till musik är knutet till aktiveringen av ett dussintal utspridda nätverk runtom i  hjärnan".

ProustExistensen av ett specifikt musikcentrum i vår hjärna är alltså något som många försökt förklara och analysera eller också ifrågasätta som Oliver Sachs. Teorier om vad det är som fängslar så till den grad i att höra ett musikstycke har också ställts upp i historien. Att minnet hängs upp på musik är känt och konstaterat och också rent vanskligt ibland då det kan framkalla de mest oväntade och till och med oönskade reaktioner även om detta bara låter sig göras inom vissa gränser. Det vanligaste är ju att musik framkallar angenäma lustar och positiva minnen eller ganska behagliga melankoliska känslor. Musiken har bland sina element, rytmen som ett av de centrala inslagen. Rytmen finns också i målandet, i den skrivna texten, i talet och dansandet etc. Men rytmens möjligheter i musiken är gränslösa. Varje kultur har dessutom, mer eller mindre sitt sätt att indela denna rytm och detta har man utarbetat sedan tiders begynnelse. Och dessa kulturella egenheter och arter av rytmernas indelning och uppdelning i skilda kulturer är också baserade på och placerade i minnet.

Ludwig van BeethovenMusikskapandet är konsten i det hela. Och här behöver vi hjälp. I den grekisk-romersk mytologin  omnämns muserna på flera ställen där de är tre i Delfi och sju på Lesbos men hos Hesiodos presenteras de som de nio döttrarna till minnets gudinna, titanen Mnemosyne och guden Zeus. Det är spännande att just minnesgudinnan Mnemosyne framställs som modern till de nio muserna.

Detta därför att minnet har stor betydelse för upplevelsen av musik. Och om muserna vet vi att de ofta omskrevs som källnymfer vilka man uppsökte för att få inspiration och att där fanns musikens musa Euterpe som också såg till flöjtspelandet. När Euterpe tog hand om musiken skulle säkert också pianospelandet ha ingått i detta även om hon räknades specifikt som flöjtspelarnas musa och pianot är ett betydligt senare fenomen...

När jag under åren efter min "minneschock" har funderat på detta Chopinska pianostyckes påverkan på mig har jag kommit fram till att pianospelets spröda, längtansfulla klang gjorde starkt intryck på mig i barndomen. Jag gick till denna blockflöjtskurs i skolan på kvällen. Detta var en vinterkväll med några grader kallt. Det var mörkt ute och jag gick med blockflöjten i sitt fodral gatan fram under gatuljusen utan lust att gå till kvällslektionen och med sorg i sinnet efter min fars avresa.

RubinsteinVäl framme vid skolan fanns där en häck som jag gick igenom och sedan gick jag in i skolporten och in i korridoren. Därinne var det varmt och den lite halvsura doften från dagen av blöta vinterkläder och såpadoften efter att städdamerna rengjort korridoren låg kvar. Korridorens stämningsläge upplevde jag som ödsligt med dess associationer; den mörka ödesdigra kvällen, den tomma korridoren, de kvardröjande förnimmelser av hundratals elevers stoj och stim.

Till detta kom avsaknaden av min far som ofta spelade piano i hemmet och all denna längtan och sorg kom att associeras till pianomusik då någon också spelade Fur Elise i något avlägset klassrum och det ekade utmed marmorgolvet och korridorernas långa håligheter och jag var sorgsen av denna längtan. Allt detta aktualiserades ännu en gång efter alla dessa år när jag hörde Chopinmusiken och Miloszdikten.

Benny Holmberg

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.