Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 januari, 2017
Gästkrönikör

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | 20 december, 2011
Kulturreportage

Musiklandskapets föränderliga tidsgeografier



altOm man funderar över hur musiklandskapet har förändrats bara på ett par decennier är det lätt hänt att tanken svindlar. Vart tog alla välsorterade skivaffärer vägen? Kan man förvirrat undra om man får för sig att vilja köpa en skiva eller två. Vad hände med alla mindre och medelstora konsertlokaler? Vart tog musiktidningarna vägen? Och vad hände egentligen med musikprogrammen på TV? Var kan man se musikvideos idag? Inte på MTV i alla fall, där visas bara dokusåpor och South Park... Nej, uppenbart är att musiklandskapets "när, var, hur" har förändrats, och så våra konsumtionsmönster.

Själv började jag på allvar fundera över hur min egen konsumtion av musik förändrats när jag för en tid sedan av en ren tillfällighet upptäckte det brittiska bandet Editors. Min då 10-årige son hade laddat ner en s k widget från nätet och placerat på skrivbordet till familjens gemensamma dator, så när jag en dag slog på datorn drogs plötsligt en italiensk musikvideokanal igång. På den visades Editors video till An End Has a Start, och jag formligen fastnade framför skärmen: Detta var så mycket min typ av musik som det bara kan bli.

Efter en stund, några klick med musen senare, kunde jag förvånad konstatera att Editors ju är ett band med flera år på nacken. Hur kunde det komma sig att jag inte kände till dem?

"Jo, jo", tänker kanske någon nu, "40-plussaren tror att han fortfarande är tonåring och har koll." Och visst ligger väl det något i sådan (själv)ironi. Men nog är det väl inte bara jag och min koll som har förändrats?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förr i tiden hade jag förmodligen inte kunnat undgå att "upptäcka" en så pass etablerad grupp som Editors, och än mindre kommit i kontakt med gruppen på ett så pass slumpartat sätt som jag gjorde. Medvetenheten hade istället smugit sig på mig på ett nästan systematiskt sätt, och det på ett tidigt stadium i deras karriär; hade jag inte läst om dem i Pop eller Schlager, hade jag sett någon av deras skivor i skyltfönstret hos Svala & Söderlund, eller så hade jag sett affischer för en stundande konsert med dem på Draken eller Göta Lejon, eller så hade jag sett dem uppträda i ett program som Måndagsbörsen eller på MTV. De upptrampade vägarna i musiklandskapet var inte fler än så för 25 år sedan.

För att inte tala om när medvetenheten väl smugit sig på och ha-begäret blivit tillräckligt starkt. Då hade jag hängt på låset till Heavy Sounds på Regeringsgatan för att komma över de senaste vinylerna, och andäktigt hade jag burit hem dyrgriparna för att försiktigt, försiktigt spela dem på min gamla HIFI-anläggning. Och ville jag se mina favoriter uppträda live, ja, då hade jag köat jag i sovsäck utanför Svala & Söderlund. I ur och skur.

Men allt detta är reminiscenser från en tid som flytt. Själva uppsättningen av alla de aktörer genom vilka mitt musikaliska medvetande och min konsumtion en gång strukturerades finns inte längre. Idag etablerar sig musikkonsumenternas medvetenhet på ett helt annat sätt och leder till andra typer av konsumtionsrörelser.

Framför datorskärmen klickar jag mig nu in på Spotify och Youtube, och vips har jag omedelbar access till mer eller mindre allt det som en viss artist någonsin gång gjort, både officiellt och inofficiellt. Ett klick till och jag tar mig in på artistens hemsida och kan tillgodogöra mig artistens hela biografi. Ett klick till och jag står i direktkontakt med artisten via Myspace eller Facebook. Förr i tiden fick man nöja sig med att fantisera om popstjärnorna och deras liv, vilket kanske var en del av mystiken - men den kanske också är på väg att försvinna?

Ännu ett par klick till, fram med kontokortet, och jag laddar sekundsnabbt ned musiken som mp3-fil; ytterligare några handvändningar och jag håller en bränd CD i min hand. Visserligen av betydligt sämre kvalitet än en köpe-CD och utan omslag, men ändå så. Den duger hyfsat för att lyssna på - i bilen. Men vill jag verkligen ha "äkta" vara så räcker det med ett par klick till på datorn, och så levererar någon nätdetaljist, av lokalkostnadsskäl lokaliserad på landsbygden, välvilligt plattan i brevlådan ett par dagar senare.

Om detta förändrade musiklandskap och de förändrade konsumtionsmönstren kan mycket sägas - och tyckas. Å ena sidan, på plussidan, kan man nog hävda att de geografiska avstånden har minskat mellan producenter och konsumenter av musik, liksom det också tycks finnas betydliga tidsvinster att göra. Dagens musiklandskap har en i grunden annorlunda tidsgeografi, och med denna tycks det följa en i grunden annorlunda kostnadsstruktur. Produktions- och konsumtionskostnaderna kanske inte har blivit lägre, men transaktionskostnaderna för konsumenterna har det definitivt - givet att man vet vad man är ute efter, det vill säga.

Å andra sidan, på minussidan, har den förändrade tidsgeografin gett upphov till en förändrad materialitet. Den digitialiserade musiken luktar helt enkelt inte på samma sätt som vinylskivorna en gång gjorde; den känns inte på samma sätt; den låter inte på samma sätt och den är mer eller mindre osynlig. Nollorna och ettorna tiger så att säga still om sin existens, och denna "bristande" materialitet får, som vi sett, erfarenhetsmässiga konsekvenser. Det tycks som om det nya musiklandskapet håller sig med en helt egen epistemologi.

Ett sätt att närma sig - och på ett övergripande plan försöka förstå - de förändringar som skett på musikens fält är att slå följe med Richard Normann (1943-2003) så som han formulerar sig i, vad som skulle komma att bli hans sista bok, När kartan förändrar affärslandskapet från 2001. Richard Normann är förmodligen mest känd för sina teorier om skapande företagsledning, affärsidéer och service management som han med stor framgång lanserade både inom akademin och i konsultvärlden.

altI När kartan... tar han med läsaren in i det "nya" strategiska paradigm han kallar för "rekonfiguration av värdeskapande system" och han sätter fokus på de aktörer som i grunden omformar affärslandskap, s k rekonfiguratörer eller Prime Movers. Ej att förväxla med First Movers då det här inte handlar om att vara först, utan om att vara främst.

Prime Movers kännetecknas enligt Normann av en specifik nyorientering vad gäller såväl kund- som kompetensperspektiv: Till skillnad från varuproducerande industrialister som söker kostnadseffektiv avsättning på en passiv marknad och till skillnad från tjänsteproducerande företagare som söker etablera, hantera och vårda relationerna med sin kundstock, agerar Prime Movers utifrån att den avgörande organisatoriska kompetensen är att skapa värde tillsammans med kunden. En Prime Mover omtolkar därför existerande värdeskapande system, granskar existerande arbetsdelningar och koordinationsmekanismer, för att hitta nya organisatoriska roller och spelregler.

Särskilt menar Normann att Prime Movern i, och genom, sitt omtolkningsarbete utmanar det som kommit att bli en av de allra mest kraftfulla strategiska (tanke)modellerna inom näringslivet; nämligen värdekedjan. Denna modell lanserades 1985 av gurun Michael E. Porter som ett slags strategiskt verktyg för företagsledare att minimera kostnader och maximera vinster med, och den utgår ifrån att en organisation kan och bör delas upp i ett antal sekventiellt ordnade primära och stödjande aktiviteter. Till de förra hör ingående logistik, produktion, utgående logistik, marknadsföring, försäljning och service; till de senare hör administration, human resource management, forskning/underhåll och inköp.

Som metafor må värdekedjan på ett mycket talande sätt skildra den varuproducerande industrialismens paradigm. Men, argumenterar Normann, den tenderar att snärja in oss i en omodern, för att inte säga felaktig, förståelse av samtidens kunskapsbaserade ekonomier. Å ena sidan låser värdekedjan fast synen på företagande som en värdeadderande aktivitet, och arbetsorganisation som en därtill hörande linjär och irreversibel process; å andra sidan reduceras och begränsas företagsamhet till en löpande bandets princip där arbetsstycken och material förmodas flyttas från den ena arbetsstationen till den andra, för att successivt öka i värde ju närmare kunden de kommer.

De kunskapsbaserade ekonomierna fungerar dock inte på ett sådant sätt, poängterar Normann. Information och (kunskaps)kapital beter sig inte som industrialismens "produkter-i-arbete". De rör sig inte nödvändigtvis endast i en i förväg definierad riktning och värde adderas inte till dem vid särskilda platser eller tidpunkter. Istället för att bindas i tid och rum, och till specifika trajektorier, flyter de fram på oförutsägbara sätt; värde skapas på tidigare o(av)sedda sätt och av tidigare o(av)sedda aktörer - vilket leder till ett i grunden omorganiserat värdeskapande där aktiviteter och aktörer skyfflas om i nya konfigurationer och konstellationer.

I perspektiv av de kunskapsbaserade ekonomiernas funktionssätt kan Prime Moverns omtolkningsarbete förstås som ett upplösande av existerande buntar av aktiviteter. Värdekedjornas aktiviteter avbuntas för att åter sättas samman, ombuntas, på ett sådant sätt att Prime Movern huvudsakligen blir systemsamordnare, samtidigt som kunden tar positionen som prosument, d v s på en och samma gång agerar som både producent och konsument. Värderymden omstruktureras helt enkelt.

För att illustrera detta paradigmskifte återvänder Normann gång på gång till sitt paradexempel IKEA. Före de platta paketens tid var möbeltillverkandets aktiviteter buntade på ett sådant sätt att möbeltillverkaren stod för det mesta av värdeskapandet i form av design, tillverkning, montering och transport. Men i och med de platta paketens filosofi uppstår en tidigare o(av)sedd värderymd; å ena sidan avbuntas tillverkning till underleverantörer, och å andra sidan avbuntas montering och transport till konsumenterna - samtidigt som IKEA mejslat ut sin egen roll som i första hand design- och systemsamordnare.

I den av Prime Movern IKEA omstrukterade värderymden uppstår värden så på olika och nya sätt. Genom att flytta monteringen från fabriken till kundernas vardagsrum omvärderas till exempel redan betalt utrymme; genom att kunden kör hem varorna i egen bil omvärderas på samma sätt redan betalt transportmedel; och genom att kunderna införlivas i produktionsprocessen omvandlas deras fritid till oavlönat men värdefullt arbete, samtidigt som arbetarna i fabrikerna befrias från alienerande arbetsuppgifter. Fördelningen mellan arbete och kapital omförhandlas så i grunden. Och inte för inte är IKEAs slogan, vilket Normann uppmärksamt noterar: "Tillsammans sparar vi pengar!"

Vad är det då som gör en sådan omstrukturering av värderymden möjlig? Jo, enligt Normann drivs av- och ombuntningar av tre sinsemellan relaterade krafter; å ena sidan människors kreativa föreställningsförmåga, å andra sidan de tekniska innovationer som gör det möjligt att skilja information från de fysiska artefakterna, s k dematerialisering/
digitalisering, vilka å tredje sidan gör det möjligt att med lätthet sprida information över tid och rum, s k likvifiering.

De tekniska innovationerna ställer Normann förvisso något i förgrunden, som 'teknologiska vägröjare'. "Den nya tekniken skapar möjligheter att lösa upp gamla strukturer - långt utöver det enskilda företagets gränser - och ersätta dem med nya", skriver han (sid 68), men han är samtidigt noga med att betona att det är tillsammans som dessa krafter samverkar till att öppna upp, erbjuder, en rad organisatoriska möjligheter vad gäller processuella buntningsaspekter som tid (när saker kan göras), plats (var saker kan göras), aktör (vem som kan göra vad) och sammanhang (med vem saker kan göras) (ibid., sid 44). Möjligheter som, enligt Normann, kan leda till att tid och rum, aktörer och sammanhang, förtätas - om de hanteras på ett visst sätt, det vill säga: Om de används för att främja och åstadkomma samproduktion.

altOch att tid och rum verkligen kommer att förtätas i, och genom, samproduktioner tvivlar Normann inte ett ögonblick på. Ombuntningsmöjligheterna följer helt enkelt den s k vakuumprincipen som säger att så fort det uppstår samproduktionsvärden så kommer dessa att realiseras.

Dematerialisering och likvifiering leder därför till tidsgeografiska förtätningar i, och genom, samproducerande relationer, argumenterar Normann något profetiskt; "där och då" blir till "här och nu". Relationer som tidigare baserades på en sekventiell logik blir simultana och synkrona, samtidigt som platsens geografiska betydelse minskar. Närhet mellan aktörer kan genom dematerialisering och likvifiering uppnås på andra sätt än i direkta möten ansikte-mot-ansikte, och denna närhet kan frigöra utrymme för aktiviteter som annars inte skulle ha sett dagens ljus.

Tiden kan komprimeras, skriver Normann; "vi kan bokstavligen skapa tid eftersom vi får in fler aktiviteter på ett givet tidsutrymme" (sid, 117) och vi kan "ta vara på tidsutrymmen som tidigare var 'improduktiva'" (ibid., sid 117). På internetbanken, till exempel, utför jag själv mina ärenden, när-som-helst, var-som-helst, och skulle jag behöva datasupport mitt i natten blir jag hänvisad till ett klarvaket support team någonstans på andra sidan jordklotet där de, precis som vi här, jobbar '9-to-5'.

Hur gestaltar sig då musiklandskapet utifrån Normanns idé om rekonfiguration av värdeskapande system? Är det fruktbart att empiriskt beskriva musikens fält med hjälp av hans begreppsapparat? Ter det sig meningsfullt att försöka identifiera de kreativa krafter, i termer av aktörers kreativa föreställningsförmågor och dematerialiserande/likvifierande teknologier som bidrar till att rita om musiklandskapet? Och ter det sig meningsfullt att försöka identifiera de kreativa processer som leder fram till av- och ombuntning, i termer av tid, plats, aktör och sammanhang, och en förtätning av musiklandskapet? Vi kan inte annat än pröva resonemangen, eller hur?

Vad gäller de kreativa krafternas vara eller inte vara så tycks det som om det i ett historiskt perspektiv varit sämre beställt med aktörernas kreativa föreställningsförmågor än vad det varit med de teknologiska vägröjarna kraft och kvalitet. Eller rättare sagt: Den kreativa föreställningsförmågan förmår inte bejaka de vägröjande kvaliteter som ny teknologi skulle kunna tänkas medföra. Ny teknik i form av nya patent och nya format, som skulle ha kunnat bidra till att i grunden förändra musiklandskapet, motarbetas därför i princip under hela 1900-talet genom att inordnas under en konservativ industrilogik bestående dels av en värdekedja för musikproduktion, dels av en värdekedja för musikreproduktion.

I den förra värdekedjan kan skivan ses som den primära 'produkten i arbete', medan skivspelaren får anses tjäna ett liknande syfte i den senare värdekedjan. Med skivan som utgångspunkt för skapandet av värde linjeras musiklandskapet i en riktning, i huvudsak längs kedjan skivbolag-skivdistributörer-skivhandlare; med skivspelaren som utgångspunkt linjeras musiklandskapet i en annan, i huvudsak längs stråket hemelektronikföretag-distributörer-hemelektronikaffärer. Och givetvis korsas de två - med idéer om synergieffekter som följd.

Inom ramen för dessa värdekedjor utvidgas så musiklandskapet snarare än förändras, och det genom förmodat synergiskapande integreringar ömsöm framåt, ömsom bakåt. Till exempel integrerade hemelektronikföretag på 1940-talet bakåt genom att köpa in sig i skivbolag för att därigenom säkerställa avsättning grammofoner och radioapparater, och på 1980-talet integrerade skivbolag framåt genom att investera i kabel-TV- och video-
branscherna.

De många transaktionerna till trots kvarstår de idealiserade värdekedjorna. De avbuntas och ombuntas om vartannat, men det utan att värderymden i grunden omstruktureras. Radio, som på allvar utmanar de två värdekedjornas konfiguration i 1920-talets Amerika, blir därför inte den teknologiska vägröjare in i ett förändrat musiklandskap den skulle kunna ha blivit med en annorlunda syn på musikskapande och konsumtion än den då förhärskande som följd; och Radio Corporation America (RCA) blir inte till någon Prime Mover. RCA konstitueras istället, symtomatiskt nog, som ett skivbolag, och radio, som teknologiskt fenomen betraktat, reduceras sakta men säkert ned till att bara vara ännu en outlet för skivbolagen. En station för bolagens 'produkter i arbete' att passera för att få värde adderat till sig; som "radiohit".

Och radions öde är på intet sätt unikt. En rad tekniska innovationer - alltifrån vinylskivorna via LP-skivans 33" format till den digitaliserade tekniken - har inordnats som länkar i värdekedjorna utan att deras vägröjande potentialer riktigt utforskats. Under 1990-talet tycks det dock som om värdekedjornas makt över aktörernas kreativa föreställningsförmågor börjar ruckas. Och som Normann förutspår så är det tre krafter som samverkar.

Först och främst innebär teknologiskiftet från analog till digital lagring av musik att skivans traditionella position som betydelsebärande artefakt i värdekedjorna, som den 'produkt-i-arbete' värde skall adderas till, starkt ifrågasätts. Redan i och med övergången från LP till CD-format påbörjas en dematerialiseringprocess som i och med uppkomsten av mp3-algoritmen för komprimering av ljudfiler i mitten av 90-talet gör det möjligt att enkelt lagra musik på en mängd olika sätt. Denna process understöds i sin tur av - och understödjer - utvecklingen av Internet och den likvifiering av musik som där blir möjlig, inte minst genom så kallade konvergerande teknologier.

För det andra bidrar en förändrad syn på artisten till att öppna upp låsningar beträffande den kreativa föreställningsförmågan. Artisten, som tidigare bäddats in i vinylskivornas magiska värld och där förlänats ställning som ett särskilt begåvat och estetiskt unikum, petas i, och genom, 1980-talets postmoderna idépaket ned från sin piedestal. Artisten förlorar sin objektiva mening och konstnärliga oberoende, och blir till ett subjekt i ständig rörelse, en sorts nomad i avsaknad av någon djupare mening och betydelse annat än i relation till det lokala, det vardagliga och det förhandenvarande.

I perspektiv av denna postmoderna konstruktion av artisten ter sig reproduktion, repetition och lagring av musik som tämligen museala värden. Istället för att adderas till, och nedlagras i, en artefakt som slutförvaras i en dammig skivback, uppstår värden i det postmoderna musiklandskapet företrädesvis i realtid och ansikte-mot-ansikte. Relationerna mellan artist och publik kan förtätas, samtidigt som de kan frigöras från värdekedjans implicita konsumtionsrörelser.

Dematerialiseringen, likvifieringen och postmoderniteten kan så tillsammans säga röja väg för förändringar i musiklandskapets tidsgeografi, åtminstone i tanken utmanas den industriella värdekedjans tider, platser, aktörer och sammanhang. Musik behöver inte längre enbart lagras och konsumeras på skiva; musik behöver inte enbart produceras, distribueras och marknadsföras av ett skivbolag; musik behöver inte längre enbart säljas i särskilda skivaffärer; och musik behöver inte längre enbart vara en fråga för en utvald artistelit.

Men att steget från tanke till handling ibland kan vara långt visar inte minst fildelningsprogrammet Napsters uppgång och fall. Napster, skapat 1999 av den då blott 18-årige collegestudentetn Shawn Fanning, togs fram för att underlätta för användare att hitta musik på nätet, och fungerade genom att knyta samman alla användares datorer och de mp3-genererade filer som fanns på dessa till ett gigantiskt diskotek.

Genom att ladda ned Napster till sin dator skannades hårddisken av på information om vilka mp3-filer som fanns tillgängliga, och denna information sändes därefter till en central server där den lagrades i en sökbar databas tillgänglig för andra Napster-användare. När man som användare sedan hittade den musik man letade efter i Napsters diskotek gjorde programmet det möjligt att ansluta till den dator där filen fanns och ladda ned filen till den egna datorn. Denna metod skulle senare komma att kallas för P2P, "peer to peer".

I perspektiv av Richard Normanns begreppsapparat ter sig Napster som en nära nog perfekt, i betydelsen med teorin överensstämmande, teknologisk vägröjare; Napster tillhandahåller inte bara ett erbjudande om av- och ombuntning som i grunden omstrukturerar och omfördelar den existerande värderymden, utan också ett dematerialiserat och likvifierat värdeskapande. Tiden krymper i det att Napster gör det möjligt att söka, hitta och konsumera musik dygnet runt, on demand; platsen blir irrelevant såtillvida att musik kan göras tillgänglig från vilken dator som helst; aktörernas aktionsradier ökar; och sammanhanget definieras inte av en på förhand bestämd värdekedja utan av ett nätverk ständigt i rörelse.

Och så är Napster, inte att förglömma, helt och hållet gratis att använda. Vilket användarna förstås uppskattar; kort tid efter det Napster lanseras uppskattas det att programmet har över 500.000 användare dagligen.

Trots detta - eller kanske just därför - blir Shawn Fanning och hans Napster omedelbart attackerad av skivindustrin. RIAA (Recording Industry Association of America) anklagar Napster för piratverksamhet och stämmer Napster för brott mot upphovsrätten, och ett antal artister riktar skarp kritik mot Napsters verksamhet som varandes både olaglig och omoralisk. Metallicas trummis Lars Ulrich hörs högst i debatten och han menar att Napster "handlar med stulna varor".

Efter två år av domstolsförhandlingar och processande stängs Napster ned sommaren 2001. Visserligen återuppstår företaget en tid senare, som betaltjänst, men röner då inte alls samma framgång. Napsters användare tycks helt enkelt ha lärt sig att inte behöva betala för att lyssna till musik. Åtminstone är det en av förklaringarna som florerar. Utifrån Richard Normanns teoribygge kan man dock även tänka sig två andra förklaringar.

En första förklaring tar fasta på att Napster inte agerade som en Prime Mover förväntas göra. Istället för att verka systemsamordnande i förhållande till värdekedjans avbuntade och ombuntade aktiviteter och alla de därtill hörande aktörsrollerna, framträder Napster som spindeln i ett relativt ofullbordat nät. Istället för att verka inkluderande, väver Napster i första hand ett distributions- och konsumtionsnät, och detta nät exkluderar de aktörer som besitter de mäktigaste positionerna i industrins värdekedja, nämligen producenterna.

Den andra förklaringen tar vid där den första slutar: Just genom att inte inkludera producenterna i sitt erbjudande om ett alternativt värdeskapande förmår Napster inte föra samman producenterna och konsumenter på ett, för de inblandade, meningsfullt sätt. Snarare avbuntas och ombuntas deras aktiviteter så att de placeras i ett kontradiktoriskt förhållande till varandra, såväl legalt som moraliskt. Och därmed ges inte kunden möjligheten att appropriera positionen som prosument. Erbjudandet som Napster tillhandahåller går istället ut på att kunden tar positionen som konstributör, d v s på en och samma gång agerar både konsument och distributör.

Värderymden kan så sägas omstruktureras av Napster, men inte i enlighet med det "nya" strategiska paradigm Richard Normann kallar för "rekonfiguration av värdeskapande system". Och ej heller i enlighet med skivindustrins värdekedjor. Napster stod för något annat.

Inte desto mindre kan det dock, snart tio år efter Napsters uppgång och fall, konstateras att just den omstrukturering av värderymden Napster iscensatte nog bidrog till att de facto smörja skivbolagens väloljade maskinerier, åtminstone för stunden. Kanske inte i första hand vad gäller tillförseln av dematerialiserande och likvifierande teknologier, även om P2P blivit alltmer betydelsefullt, utan framförallt vad gäller inskränkandet av den kreativa föreställningsförmågan. Processerna mot Napster bidrog i högsta grad till att, på upphovsrättsliga grunder, återuppsätta Artisten på den piedestal postmodernismen petat ned Artisten ifrån.

Postmodernismen drabbas så av en backlash. Och mot bakgrund av Napsters uppgång och fall, och de många andra försök som gjorts och görs att förändra musiklandskapet, infinner sig frågan till sist: Kommer vi någonsin få se musikens värdeskapande system rekonfigureras, i grunden? Har Normann rätt handlar det til syvende og sidst om dematerialisering, likvifiering och kreativ föreställningsförmåga, och om att skapa värde tillsammans med kunderna.

I slutändan skulle jag tro att det handlar om ledarskap. Och i väntan på ett sådant försöker jag så gott det går att orientera mig i musiklandskapets föränderliga tidsgeografier.

Daniel Ericsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman

När jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 09 juni, 2010

J.D. Salinger - Gåtan som inte var någon gåta

Sveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 juli, 2014

Oravský hrad, Foto  CC BY SA 3.0

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 augusti, 2016

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Andra sidor av Alphonse Daudet

Det Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Arabiska kvinnor på modet i Paris

Institut du Monde Arabe visar nu marockanskan Leïla Mencharis dekorer för Hermès; i Victor Hugos hus pågår en orientalisk utställning och på bio går en film om Kvinnor i Kairo. Hermès ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 05 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.