Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | 07 februari, 2013
Kulturreportage

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | 17 oktober, 2012
Essäer

ur Matrix

An awful waste of space – människans förgänglighet sedd genom samtida kulturyttringar

Ända sedan jag var liten har jag stått och blickat mot det förflutnas förtvinade brist på varaktighet. Ögonblick som samlats och sparats i mitt inre ska en gång inte längre ...

Av: Daniel Lehto | 11 november, 2017
Kulturreportage

Tristanackordet, Tolvtonsmusiken och "die Zweite Wiener Schule"



Das Looshaus foto  Mats OlofssonSchönbergstiftelsen i Wien lät mig på ett förtjänstfullt vis ta del av sitt arkivmaterial för att jag för mig själv och inte minst för våra kära läsares nöje och kanske även intresse skulle få tillfälle att fördjupa mig i tolvtonsmusiken och dess företrädare. Själv har jag haft kontakt med den, när vi i Botkyrka Symfoniorkester spelat Lars-Erik Larssons musik, till exempel hans berömda "Sinfonietta" och orkestervariationerna, där Larsson tillämpar en klart formulerad tolvtonsteknik av personligt snitt. Åren 1929-1930 studerade Larsson på ett statligt stipendium komposition för Alban Berg i Wien.

Staden Wien, präglad av traditioner snubblade in i 1900-talet med en oerhörd nostalgikänsla, men längs med förtjusningen över det förgångna och besattheten av stabilitet lurade starka krafter av desintegration. Ut ur Wiens speciella blandning av närsynthet, sentimentalitet och konstnärskap mynnade en särskild intellektuell och konstnärlig kraft, som visserligen var ovälkommen, men som skänkte staden ett nytt kulturellt rykte.

Det var medlemmar av "Den nya Wienskolan" med gurus som Karl Kraus, Karl Adler och Gustav Klimt, individer från alla konstnärsriktningar som slöt sig samman till en ny sprängkraft. De tillbringade dagarna och ibland även nätterna på Wiens Kaffehus. Listan på de författare, målare, arkitekter, kompositörer och psykoanalytiker som satt och diskuterade vid borden på Café Central, Café Museum och Café Landtmann kan göras lång; Arthur Schnitzler, Rainer Maria Rilke, Franz Werfel, Franz Kafka (ibland) Oskar Kokoschka, Egon Schiele, Alma Mahler, Adolf Loos, Sigmund Freund, Alban Berg, Anton Webern för att nämna några få.

GArnold Schönbergränsen för den harmoniska kompositionen och starten för ett nytt sätt att betrakta harmoniken satte Richard Wagner i "Tristan och Isolde" med det så kallade "Tristanackordet"( F B Diss och Giss), ett ackord som sägs ha förändrat hela den västerländska konstmusiken för all framtid. I uvertyren förmedlar musiken en värld som är svår att uttrycka med ord och harmonierna är som en resa in i sagans och drömmens värld. Det sker stegvis och med pauser, tvekande och trevande, och till sist är man fången i det tillstånd som T. S. Eliots ord avsåg med orden: "Medvetandet är som ett vattenfall". Pendlandet mellan främmande harmonier och total tystnad är likt en dialog mellan musiken och lyssnaren:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-   Vet du vad kärlek är?
-    Bäst att inte förråda sig, tänker lyssnaren och tiger.
-    Visst vet väl du vad kärlek är? 
-    Låt mig vara, jag har ingen lust, jag orkar inte, jag vågar inte!
-     Men lyssna nu...

"Die Zweite Wiener Schule" gick ett steg vidare och visade hur ackord kan lösas upp på olika sätt. Grunden för den mest ortodoxa tolvtonstekniken är sekvensen eller tonraden, en serie av toner, där alla den kromatiska skalans tolv toner ingår en gång. Med denna sekvens som bas byggs sedan harmonier och melodier med olika transformeringar. Åsikten att tolvtonsmusiken endast kan förstås av den som är fullt insatt i de kompositionstekniska aspekterna är mer utbredd idag än för ett halvt århundrade sedan. Många anser att tolvtonskompositörernas verk är av ren intellektuell karaktär och endast avsedd för musikkännare. Det är därför angeläget att understryka att Schönberg och hans elever nästan aldrig använde sig av en bestämd teknik i sina kompositioner och speciellt inte vad gäller atonaliteten och tolvtonskompositionerna, utan verken grundar sig på deras filosofi och allmänna tänkesätt.

Om grupperingen kring Schönberg kan betraktas som "skola" beror på hur man uppfattar de enskilda kompositörerna, deras ställning i förhållande till varandra och deras verk i förhållande till den samtida konstnärliga rörelsen med hänsyn tagen till den sociala och politiska utvecklingen.

Berg blickade bakåt, Webern siktade mot framtiden och läraren Schönberg anses ha varit den pådrivande, men samtidigt kontrollerande kraften. Musikhistorikern Eric Salzmann betraktar Berg som den traditionsbundne, instinktive svärmaren, Webern däremot som den intellektuelle, matematiskt abstrakte föregångaren till avantgardet.

Vikigast var dock de verk som de tre uppförde tillsammans och som i publikens ögon förenade dem, särskilt då skandalkonserten den 31 mars 1913 i Wiener Musikverein. Vid det tillfället uppfördes Schönbergs kammarsymfoni op. 9, avsnitt ur Bergs "Altenberg-Lieder" op. 4 och Weberns sex stycken för orkester op. 6. Tidningsartiklarna om bråket och rättegången därefter hjälpte till att göra gruppen ökänd utanför Wiens gränser. Först när Bergs och Weberns verk kom i ropet på 20- och 30-talen, blev treenigheten etablerad. Framgångarna kan tillskrivas dels deras konserter i "Föreningen för musikaliska privatuppföranden", men också deras skrifter och tiden när tolvtonsmetoden gjorde skola för alla dem som studerade musik, likt Lars-Erik Larsson.  Schönbergs emigration till USA och Bergs död 1935 betydde slutet för "die Zweite Wiener Schule".

Anton WebernRené Leibowitz talar mer om en "Schönberg-Schule" än om "die Zweite Wiener Schule", eleverna stod i sin läromästares skugga och Berg och Webern sägs ha förverkligat hans musikaliska idéer medan Theodor Adorno anser att "Webern ända fram till sin symfoni op. 21, vilken han skrev 1928 vid 45 år ålder, inte hade komponerat en enda sida, som inte redan hade skrivits av sin lärare. Berg och Webern var alltså enligt dessa kritikers förmenande reducerade till satelliter.

Leibowitz's betoning av kompositionstekniken visar också att han anser Webern vara den som till fullo utvecklade tolvtonskompositionen, medan Bergs verk präglas av det romantiska idiomet. Webern själv identifierade sig med tolvtonskompositionen och jämförde användningen av den metoden med tanken att ingå ett äktenskap eller med att uppenbaras av en gudomlig sanning. Som en följd av detta synsätt blev användandet av tolvtonstekniken som metod en rågång mellan dem som tillhörde skolan och dem som stod utanför. Detta framgår också tydligt av Weberns "Weg zur neuen Musik", där han anser tolvtonskomposition vara "den nya musiken". "... ty allt annat är endast i närheten av denna teknik, eller befinner sig i medveten motsats till densamma. Man använder då en stil, som inte ens behöver analyseras, eftersom den inte ger något nytt utöver det som redan finns i den postklassiska musiken. Den bidrar endast till försämring."

"Även om alla tre kompositörerna motstod frestelsen att reducera sina kompositioner till ett "system" har det inte hindrat musikkritikerna från att formulera abstrakta koncept för atonalitet och tolvtonsteknik och detta koncept har sedan använts för att värdera individuella verk. Flera generationer med varierande intressen har hämtat näring ur den andra Wiener skolan och då använt sig av olika kompositörer under olika stadier av utvecklingen. Detta är särskilt tydligt vad gäller övergången från intresset för Weberns musik på 1950-60-talen till återupptäckten av Bergs verk und 1970-80-talen, som återspeglar de neoromantiska och ekletistiska elementen i många nyskrivna verk.

Cafe Landtmann foto  Mats OlofssonUnder de första 25 åren blev "die Zweite Wiener Schule" beskylld för att vara extremt radikal och hypermodern. "Die Junge Wiener Schule" understryker verkligen den generationskonflikt och den ungdomsrevolt, som man förbinder med andra moderna rörelser i Wien under samma tid.  Det revolutionära ryktet förstärktes efter första världskriget, då Schönberg, Berg och Weberns expressionistiska verk "Erwartung", "Die glückliche Hand" och "Wozzeck" hade premiär. Under mellankrigstiden tillbakavisade alla tre den radikala etiketten och betonade sin bindning till traditionen.

Musik är trots allt en konst för örat. Att hävda något annat, vore lika märkvärdigt som att förneka att måleriet är en konst för ögat. Att upphöja den matematiskt konstruerade musiken till ett ideal oavsett hur den klingar, är svårt för mig att förstå. Konstmusiken är beroende av sin publik, för om ingen vill lyssna, är den inte till glädje för någon.

Lars-Erik Larssons musik är mycket uppskattad, men han använde sina teoretiska kunskaper och blandade dem med sinnenas melodier, för vem älskar inte att lyssna till hans Pastoralsymfoni och Förklädd gud?

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta

 

Ur arkivet

view_module reorder
Robin Valtiala

En diktsvit av Robin Valtiala

Robin Valtiala (f. 1967) är en finlandssvensk författare som bor i Helsingfors. Han skriver både dikter och prosa. De två första böckerna han gav ut var Bakfönster (Boklaget, 1991) och ...

Av: Robin Valtiala | Utopiska geografier | 27 augusti, 2017

Omslag  av boken ” Mikronationer - på besök i hemgjorda länder”

Mikronationer - på besök i hemgjorda länder

"Mikronationer - på besök i hemgjorda länder" (Gidlunds förlag, 2017) är namnet på en ny bok som handlar om mikronationer. Mikronationer det är länder som inte är riktiga länder

Av: Mathias Jansson | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2017

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 09 december, 2013

Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2010

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

Hebriana Alainentalo. Tre dikter

Hebriana Alainentalo är född i Pajala. Hon är poet. bildkonstnär, sångerska och harpist. I hennes röst blandas jojktraditionen med de mest avancerade formerna av vokal- och sångteknik. Hebriana Alainentalo liknar ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 06 Maj, 2013

Den första kyssen

Min familj flyttade från Tornfalksgatan med sitt rödbrända tegel och sina glidtacklade gräsmattor till Ormvråksgatan på andra sidan konditoriet där vi brukade handla stadens godaste Schwarzwaldtårta och två påsar mandelskorpor ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 november, 2013

Tre Dikter

Varg i veum   Om Du min älskade är vred går solen ner     Din ingen annans   Om Du vill förstå mig står detta här    

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 15 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts