Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 maj, 2017
Utopiska geografier

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | 11 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Nina Ahlzén. Ärrlighet

Nina Ahlzén. Är 43 och 13. Uppvuxen och boende i Göteborg. Hatar poesiuppläsningar. Är svag för det surrealistiska. Gillar att utforska gränser. Vem är dåren, vem är normal? (Vad är ...

Av: Nina Ahlzén | 03 oktober, 2011
Utopiska geografier

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Tristanackordet, Tolvtonsmusiken och "die Zweite Wiener Schule"



Das Looshaus foto  Mats OlofssonSchönbergstiftelsen i Wien lät mig på ett förtjänstfullt vis ta del av sitt arkivmaterial för att jag för mig själv och inte minst för våra kära läsares nöje och kanske även intresse skulle få tillfälle att fördjupa mig i tolvtonsmusiken och dess företrädare. Själv har jag haft kontakt med den, när vi i Botkyrka Symfoniorkester spelat Lars-Erik Larssons musik, till exempel hans berömda "Sinfonietta" och orkestervariationerna, där Larsson tillämpar en klart formulerad tolvtonsteknik av personligt snitt. Åren 1929-1930 studerade Larsson på ett statligt stipendium komposition för Alban Berg i Wien.

Staden Wien, präglad av traditioner snubblade in i 1900-talet med en oerhörd nostalgikänsla, men längs med förtjusningen över det förgångna och besattheten av stabilitet lurade starka krafter av desintegration. Ut ur Wiens speciella blandning av närsynthet, sentimentalitet och konstnärskap mynnade en särskild intellektuell och konstnärlig kraft, som visserligen var ovälkommen, men som skänkte staden ett nytt kulturellt rykte.

Det var medlemmar av "Den nya Wienskolan" med gurus som Karl Kraus, Karl Adler och Gustav Klimt, individer från alla konstnärsriktningar som slöt sig samman till en ny sprängkraft. De tillbringade dagarna och ibland även nätterna på Wiens Kaffehus. Listan på de författare, målare, arkitekter, kompositörer och psykoanalytiker som satt och diskuterade vid borden på Café Central, Café Museum och Café Landtmann kan göras lång; Arthur Schnitzler, Rainer Maria Rilke, Franz Werfel, Franz Kafka (ibland) Oskar Kokoschka, Egon Schiele, Alma Mahler, Adolf Loos, Sigmund Freund, Alban Berg, Anton Webern för att nämna några få.

GArnold Schönbergränsen för den harmoniska kompositionen och starten för ett nytt sätt att betrakta harmoniken satte Richard Wagner i "Tristan och Isolde" med det så kallade "Tristanackordet"( F B Diss och Giss), ett ackord som sägs ha förändrat hela den västerländska konstmusiken för all framtid. I uvertyren förmedlar musiken en värld som är svår att uttrycka med ord och harmonierna är som en resa in i sagans och drömmens värld. Det sker stegvis och med pauser, tvekande och trevande, och till sist är man fången i det tillstånd som T. S. Eliots ord avsåg med orden: "Medvetandet är som ett vattenfall". Pendlandet mellan främmande harmonier och total tystnad är likt en dialog mellan musiken och lyssnaren:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-   Vet du vad kärlek är?
-    Bäst att inte förråda sig, tänker lyssnaren och tiger.
-    Visst vet väl du vad kärlek är? 
-    Låt mig vara, jag har ingen lust, jag orkar inte, jag vågar inte!
-     Men lyssna nu...

"Die Zweite Wiener Schule" gick ett steg vidare och visade hur ackord kan lösas upp på olika sätt. Grunden för den mest ortodoxa tolvtonstekniken är sekvensen eller tonraden, en serie av toner, där alla den kromatiska skalans tolv toner ingår en gång. Med denna sekvens som bas byggs sedan harmonier och melodier med olika transformeringar. Åsikten att tolvtonsmusiken endast kan förstås av den som är fullt insatt i de kompositionstekniska aspekterna är mer utbredd idag än för ett halvt århundrade sedan. Många anser att tolvtonskompositörernas verk är av ren intellektuell karaktär och endast avsedd för musikkännare. Det är därför angeläget att understryka att Schönberg och hans elever nästan aldrig använde sig av en bestämd teknik i sina kompositioner och speciellt inte vad gäller atonaliteten och tolvtonskompositionerna, utan verken grundar sig på deras filosofi och allmänna tänkesätt.

Om grupperingen kring Schönberg kan betraktas som "skola" beror på hur man uppfattar de enskilda kompositörerna, deras ställning i förhållande till varandra och deras verk i förhållande till den samtida konstnärliga rörelsen med hänsyn tagen till den sociala och politiska utvecklingen.

Berg blickade bakåt, Webern siktade mot framtiden och läraren Schönberg anses ha varit den pådrivande, men samtidigt kontrollerande kraften. Musikhistorikern Eric Salzmann betraktar Berg som den traditionsbundne, instinktive svärmaren, Webern däremot som den intellektuelle, matematiskt abstrakte föregångaren till avantgardet.

Vikigast var dock de verk som de tre uppförde tillsammans och som i publikens ögon förenade dem, särskilt då skandalkonserten den 31 mars 1913 i Wiener Musikverein. Vid det tillfället uppfördes Schönbergs kammarsymfoni op. 9, avsnitt ur Bergs "Altenberg-Lieder" op. 4 och Weberns sex stycken för orkester op. 6. Tidningsartiklarna om bråket och rättegången därefter hjälpte till att göra gruppen ökänd utanför Wiens gränser. Först när Bergs och Weberns verk kom i ropet på 20- och 30-talen, blev treenigheten etablerad. Framgångarna kan tillskrivas dels deras konserter i "Föreningen för musikaliska privatuppföranden", men också deras skrifter och tiden när tolvtonsmetoden gjorde skola för alla dem som studerade musik, likt Lars-Erik Larsson.  Schönbergs emigration till USA och Bergs död 1935 betydde slutet för "die Zweite Wiener Schule".

Anton WebernRené Leibowitz talar mer om en "Schönberg-Schule" än om "die Zweite Wiener Schule", eleverna stod i sin läromästares skugga och Berg och Webern sägs ha förverkligat hans musikaliska idéer medan Theodor Adorno anser att "Webern ända fram till sin symfoni op. 21, vilken han skrev 1928 vid 45 år ålder, inte hade komponerat en enda sida, som inte redan hade skrivits av sin lärare. Berg och Webern var alltså enligt dessa kritikers förmenande reducerade till satelliter.

Leibowitz's betoning av kompositionstekniken visar också att han anser Webern vara den som till fullo utvecklade tolvtonskompositionen, medan Bergs verk präglas av det romantiska idiomet. Webern själv identifierade sig med tolvtonskompositionen och jämförde användningen av den metoden med tanken att ingå ett äktenskap eller med att uppenbaras av en gudomlig sanning. Som en följd av detta synsätt blev användandet av tolvtonstekniken som metod en rågång mellan dem som tillhörde skolan och dem som stod utanför. Detta framgår också tydligt av Weberns "Weg zur neuen Musik", där han anser tolvtonskomposition vara "den nya musiken". "... ty allt annat är endast i närheten av denna teknik, eller befinner sig i medveten motsats till densamma. Man använder då en stil, som inte ens behöver analyseras, eftersom den inte ger något nytt utöver det som redan finns i den postklassiska musiken. Den bidrar endast till försämring."

"Även om alla tre kompositörerna motstod frestelsen att reducera sina kompositioner till ett "system" har det inte hindrat musikkritikerna från att formulera abstrakta koncept för atonalitet och tolvtonsteknik och detta koncept har sedan använts för att värdera individuella verk. Flera generationer med varierande intressen har hämtat näring ur den andra Wiener skolan och då använt sig av olika kompositörer under olika stadier av utvecklingen. Detta är särskilt tydligt vad gäller övergången från intresset för Weberns musik på 1950-60-talen till återupptäckten av Bergs verk und 1970-80-talen, som återspeglar de neoromantiska och ekletistiska elementen i många nyskrivna verk.

Cafe Landtmann foto  Mats OlofssonUnder de första 25 åren blev "die Zweite Wiener Schule" beskylld för att vara extremt radikal och hypermodern. "Die Junge Wiener Schule" understryker verkligen den generationskonflikt och den ungdomsrevolt, som man förbinder med andra moderna rörelser i Wien under samma tid.  Det revolutionära ryktet förstärktes efter första världskriget, då Schönberg, Berg och Weberns expressionistiska verk "Erwartung", "Die glückliche Hand" och "Wozzeck" hade premiär. Under mellankrigstiden tillbakavisade alla tre den radikala etiketten och betonade sin bindning till traditionen.

Musik är trots allt en konst för örat. Att hävda något annat, vore lika märkvärdigt som att förneka att måleriet är en konst för ögat. Att upphöja den matematiskt konstruerade musiken till ett ideal oavsett hur den klingar, är svårt för mig att förstå. Konstmusiken är beroende av sin publik, för om ingen vill lyssna, är den inte till glädje för någon.

Lars-Erik Larssons musik är mycket uppskattad, men han använde sina teoretiska kunskaper och blandade dem med sinnenas melodier, för vem älskar inte att lyssna till hans Pastoralsymfoni och Förklädd gud?

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.