Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Roskildefestivalen 2008



Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris.

Mattias from Örebro!

Where are you?

Remember last year at Rosklide?

I never got your last name.

THIS IS YOUR SON:

(En bild på en söt unge)

Please meet us by gate 7, Sunday 14:00

Camilla

En god skämtare/konstnär har kopierat upp en gul A3-affisch på en av pressområdets bajamajor. Men ... slår det mig när jag fantiserar vidare kring det möjliga scenariot - varför skulle det inte kunna vara alldeles sant? Det är onekligen inte särskilt svårt att föreställa sig ett händelseförlopp som svarar mot affischens tragikomiska och livsavgörande innehåll.

En hel del kan hinna hända under de fyra dagar som den nu 38-åriga festivalen håller sina portar öppna för sina i år 67 000 besökare. Image

Årets festival är förutom det något låga publikantalet en succé, med strålande solsken alla dagarna och en smittande varm stämning mellan människor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Roskildefestivalen har en medelålder på runt 25 år och det är befriande att man här kan möta såväl gängliga gothgymnasister som 55-åriga hippiesurvivors. (Sista dagen har alla över 60 år fri entré. Legitimation krävs.) Atmosfären är avspänt ledig och var och en kan finna sin plats utan att behöva känna sig ifrågasatt.

En lång yngling med T-shirten JESUS IS A CUNT passerar precis framför ett blint medelålders par som med varsin vit käpp står och gungar till musiken utanför Odeon-tältet. Vilken är deras festival? funderar jag över medan en butter man med en uppstoppad ormvråk på en lång pinne råkar knuffa mig i ryggen och skyndar vidare.

Trots att årets Top of the bill är hip hop-ikonen Jay-Z så lyser en mer representativ eller typisk hip hop-publik med sin frånvaro. Roskilde är (och förblir tydligen) ett kritvitt medelklass-fenomen, med en självklar musikalisk grund i den traditionella rockens kanon. I festivalens stadgar står att man ska erbjuda "kvalitetsupplevelser baserat på rytmisk musik ..." Intressant formulering - kanske är det bara ambient och noisemusik som skulle undgå en sådan definition. (Och inte ens de, om man går något djupare in i begreppet rytmik.)

I vilken mån är festivalen ett utstuderat kommersiellt jippo och i vilken en folkfest framsprungen ur ett gräsrotsbehov? Image  

Med imponerande 25 000 (!) frivillig-arbetare under festivaldagarna och en sedan länge stadgad policy där allt eventuellt ekonomiskt överskott går till humanitära ändamål kan man i alla fall till viss del argumentera för att ett gott mått av 1970-talets idealism fortfarande lever kvar på Rosklide. Här läggs också stort fokus på miljöfrågor och ett av årets dragplåster Radiohead har som artister valt att sluta snacka och börja agera: hela deras scenutrustning består av smarta energisparande lampor och miljövänlig teknologi. Man går ut i pressen och uppmanar sina fans att åka tåg eller med annan kollektivtrafik till festivalerna där man uppträder.

Judas Priest står på scen. Många slitna hårdrockströjor i folkhavet. Det är en märklig upplevelse - det är svårt att föreställa sig en mer daterad musik och estetik, och av alla besynnerliga retro-företeelser de senaste åren är kanske uppsvinget för Heavy Metal (alltså inte en mer bluesbaserad hårdrock à la Zeppelin och Deep Purple - utan just det riffbaserade ingenmansland som hade sina rötter i den "New Wave of British Heavy Metal" som uppstod i övergången mellan 1970- och 1980-tal.) den mest oväntade. Det som fascinerar mig när jag försöker lyssna på Judas Priest är att jag omöjligen kan förstå vad det är som pågår, jag kan inte höra musiken, det är som ett utdött språk ingen egentligen längre talar, ett främmande skal, tomt som ett prasslande ömsat ormskinn som flyger iväg i vinden. Väljer jag istället att betrakta legendariske frontmannen Rob Halford som konceptkonstnär är hans återkomst till Judas Priest tecknet för ett storartat samtidskonstverk.   Image

När Halford 1998 kom ut som bög så kunde man inte annat än lyfta på hatten för en man som i stort sett på egen hand i slutet av 1970-talet på bred front lyckades införa ett bögmode med läder och nitar i den kanske mest homofoba och machoorienterade av alla subkulturer - Heavy Metal. Varenda liten bögknackande Rävemåla-bonde krängde på sig läderarmbanden och vred upp Judas Priest-plattorna på maxvolym. Och i år när Halford i extranumret kommer inkörande på Roskildes orange scen på en Harley Davidson med läderkepsen långt nerdragen i pannan, dyrkad som en frälsare, och drar igång gamla live-favoriten Hell bent for leather kan man inte annat än att le åt denna grandiosa och subversiva bluff som ett epokgörande mästerverk. Där också konsten för en gångs skull går över i den faktiska verkligheten.

Ut på campingen igen. Ett gäng glada danskar bär tröjor med Nihilistiskt Folkeparti som avsändare. "Nej til tom tryghed - Ja til tryg tomhed", lyder budskapet. Ryktet går om ett camp på tältområdet med endast frigjorda nudister - jag undrar: finns det en särskild avdelning bara för nihilister också?  Image

Längs ett av campingens stängsel kan man på ett sinnrikt vis (enklast om man är man) få pissa i munnen på danske finansministern Lars Løkke. Det är det syndikalistiska ungdomsförbundet som konstruerat ett trevligt "Lars Løkke-spel", en inplastad färgaffisch på nämnde politiker där munnen ersatts av ett runt hål. I spelets instruktioner står att man kan få verifierat om Løkke är lika full av piss i käften i verkligheten som när han uttalar sig.

Det påstås att framtida arkeologer om hundra tusen år ska kunna finna tydliga linjer i marken där dagens stängels dragits runt Roskildecampingen - all ammoniak i den samlade urinen uppgår nämligen till ofattbara mängder och lagras i jorden. 

Nick Cave, mörkrets furste, är här med sitt sidoprojekt Grinderman. Manglande tvåackords Stoogesrock pumpar ut med en något övertaggad Cave som frontman - och varför ska man inte få rocka loss lite bara för att man blivit 50 plus?

Jag var föga imponerad av Grindermans självbetitlade debutplatta förra året, men live lyckas kvartetten göra ganska mycket av ganska lite. En intressant paradox i detta återvändande till rå och primitiv garagerock är att merparten av låtarna använder sig av loopade riff (kan man tänka sig något orockigare?) som styrs av skäggprydde Warren Ellis, tidigare mest bekant från australiensiska Dirty Three, som förutom loopar hanterar gitarr, fiol och marrackas. Märkligt nog är debutskivans starkaste spår Go tell the women den ändå låten de inte spelar i setet. Image

Att man kan komma undan med vad som helst på engelska, rockens självklara förstaspråk, som på svenska skulle få församlingen att rodna, blir påtagligt i publikfavoriten No pussy blues. (Och rodnandet skulle nog komma mindre av prydhet och mer av löje.) 

Det som gör Grindermans existens något svårmotiverad är att det i allt väsentligt egentligen ligger väldigt nära det som Nick Cave gör, eller kan göra, med The Bad Seeds. Något som blir ännu påtagligare när man som extranummer river av en av Bad Seeds allra bästa låtar - klassiska Tupelo från 1985.

Jag är utsänd av Tidningen Kulturen, således har jag ett snitsigt violett pressarmband runt högerarmen.

Presscampingen är förvånande lik den ordinarie. Så många tecken på intensivt journalistiskt arbete ser man inte, snarare gör sig den välbekanta cannabis-doften åter påmind i luktcentrum. Jag hälsar glatt på kulturtidskriften Pequods redaktion (och ser med tillförsikt fram emot ett trippelnummer med tema Roskilde). Hur fan har de fått pressackreditering hit? Det skulle vara intressant att se en statistisk undersökning som visade på förhållandet mellan de cirka 4 000 närvarande journalisterna och deras faktiska rapportering från festivalen ...  Image

I ett backstagetält pågår något odefinierbart föredrag, en buffé står framdukad. För vem vet jag inte, men passar på att norpa ett par marinerade potatisar och köper öl i voluntärladan för 10 kronor istället för 40 på festivalområdet.

Inne på pressområdet blir man också plötsligt varse att hela området kring festivalen är präglat av boskapsskötsel - uppfödning av nötkött. I långa utrymda hangarer mitt bland kobåsen har man slagit upp tillfälliga små partytält med lite plaststolar och laptop-prydda bord. Tillfälliga mobila kontor. Här skickas nytagna rockfoton kors och tvärs genom den digitala rymden. På Media Service Office ladugårdsväggar hänger bland annat en stor oljemålning på masonit: en ensam man cyklar iväg längs en landsväg, ett tryck på hans vita tröja avbildar siluetten av Roskildes emblematiska orange scen. Härifrån ser den förvirrande lik ut en hällristning av en uroxe.

Kringarrangemangen på festivalområdet har blivit alltmer ambitiösa och spännande med åren och här finns en hel del kul konst och happenings som lockar till interaktivitet och eget agerande. Exempelvis en uppsättning gigantiska plastdunkar som försetts med mikrofonmembran, vars signaler i sin tur styr någon form av ljudmodul på ett högt torn med högtalare. Här kan den trummsugne besökaren tillsammans med övriga försöka skapa sin egen musik.  Image

Detta till trots är modebegreppet "deltagarkultur" något som känns ganska avlägset på en festival av det här formatet. Oftast är gapet mellan de på scen och betraktaren lika avgrundsdjupt och stort som de numera väl tilltagna säkerhetszonerna mellan kravallstaketen.

Under de fyra festivaldagarna hinner man gott med både extas och bottenlös tristess. Den stora massan och dess ofokuserade energier vid nästan alla konserter urlakar på sätt och vis musiken - och entropin kan ibland kännas överväldigande. Så många band man bara går förbi som ... ja, spelar varken det ena eller det andra, bara fler toner, fler rytmer. (Jag tänker på Brian Eno som, helt riktigt, tackade nej till ett producentjobb med motiveringen "Det finns redan alldeles för många skivor.")  Image

Innan det är dags för hemfärd kan det vara klokt att ta ett sista besök på en av tusentals bajamajor. I svart tusch kan jag läsa:

The world is too round

to sit silently

in a corner.

Hmmm. Kanske är det så. Och det vackraste är att någon med blå kulspetspenna lagt till det andra o:et i "too" - liksom tagit sitt ansvar och gjort sig besväret att hjälpa visdomsspridarens ord på vägen så att alla eventuella missförstånd kan undvikas. Det går fortfarande att kommunicera på den här planeten.

Adam Vilgot Persson
Foto: Michael Steinberg

 

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.