Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Robert Schumann och musikens villkor



Från mars 1854 till sin död i juli 1856 var Robert Schumann på egen begäran intagen på ett privat mentalsjukhus i Endenich, strax utanför Bonn. Den omedelbara anledningen var att han fyrtiotreårig i sinnesförvirring den 17 februari kastat sig i Rhen men räddats. Familjen, Clara Schumann och sju barn, bodde i Düsseldorf. Han var själv rädd för att kunna skada de anhöriga. Sjukhuset leddes av en dr Franz Richarz som disputerat på en avhandling med den anspråksfulla titeln "Hur man igenkänner och botar vansinne".

Det fördes en detaljerad sjukjournal över patienten. Den togs av ryssarna när Berlin föll 1945, men återbördades till läkarens släktingar så gott som intakt. Först 1991 fick Schumannsällskapet i Düsseldorf låna journalen och har nu publicerat den i en sexhundrasidig volym med kommentarer och brev.

Boken heter Robert Schumann in Endenich (1854-1856): Krankenakten. Briefzeugnisse und zeitgenössische Berichte. Image

Den som gärna lyssnar på Schumanns musik har här en på hårda fakta sammanställd biografisk bakgrund som dokumenterar de villkor ur vilka musiken växte fram. Sjukjournalen ger besked om ett tjugofem år tidigare sjukdomstillstånd med ödesdigra verkningar. Schumann hade redan 1831 smittats av syfilis genom en väninna Christel, kallad Charitas, för hon var vad engelsmännen kallar hans "help-meet", hans "sexkompis". De träffades regelbundet men kortvarigt, ibland bara några minuter.

Obduktionsprotokollet bekräftar förekomst av hjärnskador uppkomna genom syfilis. Schumann har under årens lopp gått "från nervkris till nervkris", återkommande sömnlöshet, hörselvillor, talsvårigheter, nedstämdhet. Han var musikdirektör i Düsseldorf men orkesterledningen såg sig tvingad att entlediga honom. Det var hustrun Clara som fick lov att försörja den stora familjen - hon var en av dåtidens allra främsta pianister och turnerade flitigt.

Det är i ett psykiskt lidande som Schumanns musik har sitt upphov. Den utgör en motrörelse, varm, naiv, gladlynt. Den söker dementera ångesten inför den fruktansvärda destruktionsprocess som pågår. Dementin undermineras ibland genom märkliga inslag av "vansinnesmusik", visserligen disciplinerad men ändå utanför "gränsen". Där är till exempel stycken som "Aufschwung" eller "Wirres Träumen" eller de första takterna i fjärde symfonins sats tre.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mot den här bakgrunden blir den bland experter tvistiga frågan huruvida Schumann led av schizofreni eller var manodepressiv helt överflödig.

Vad som slår en är att de brev Schumann skrev på sjukhuset under det första året inte ger exempel på störningar.

De är välformulerade, utan felstavningar. De är avfotograferade i boken. Man ser att det är hans egen hand. Mellan oroliga perioder då han skriker sig hes eller slår sina vakter har det funnits lugna intervall då han är klar och redig.

Bettina Arnim, en gång Goethes väninna, nu närmare de sjuttio, besökte Schumann i april 1855. Hon meddelar Clara att hennes man förefaller vara frisk. Han har nog bara haft "ett nervöst anfall". Den som är galen, det är enligt Bettina, läkaren!

Hennes iakttagelser delgavs pressen. Och nu började man undra över Claras roll. Varför besökte hon aldrig sin man?

Hon umgicks däremot flitigt med den tjugoettårige Johannes Brahms.

Hade hon rent av lurat iväg sin man för att få vara i fred med sin kavaljer. Hon var trettiotre år och attraktiv.  Vissa biografier över Schumann har bara för några år sedan spekulerat i den riktningen. Men den nu publicerade sjukjournalen och breven dementerar sådant prat. Det var dr Richarz själv som förbjudit Clara Schumann att komma till Endenich. Det skulle enligt honom försämra patientens tillstånd. Hon hade upprepade gånger bett att få komma. Hon led av skilsmässan. Först två dagar före Schumanns bortgång den 29 juli 1856 fick hon tillåtelse att vara hos honom. Han låg till sängs och talade "med andarna". När han såg Clara kände han strax igen henne. Han slog armen om henne där hon låg på knä intill sängen. I sin dagbok skrev hon:

Man kunde inte längre förstå vad han sade. En gång uppfattade jag ordet "min", säkert ville han säga "min Clara" för han såg så vänligt på mig; sedan också ett "jag känner", sannolikt ett "jag känner dig".

Robert Schumann hade en svår tid på sjukhuset. Inte för att doktorn skulle som Bettina Arnim sade, varit galen. Brahms kom mycket väl överens med honom. Men patienten ville bort. Han längtade hem. "Som konstnär är jag van vid ett helt annat liv", förklarade han och ville göra en anmälan till notarien i Bonn mot behandlingen. Han fick inte notpapper när han bad om det. Han ville gå på opera och se Lohëngrin. Det blev nej. Man bestraffade honom med tvångströja. Hade han inte varit "snäll" tog man av honom hans klocka och gav den tillbaka när han hade bättrat sig.

Han medicinerade - aloe, kopparsalmiak, Hoffmans droppar.

Man antog vid den här tiden att det nog låg något i antikens uppfattning, nämligen att vansinne uppstår i tarmkanalen. Det förklarar sjukjournalens omsorgsfulla redovisning av exkrementernas form och kvalitet. Man öppnade även sår på överarmen och höll det öppet så att det varade - tanken var att vansinnet skulle komma ut den vägen. Det var mycket viktigt, skrev Richarz, att "kroppen hölls öppen".

Det berättas att två amerikanska läkare i början på 1940-talet kom till Stockholm och där informerade sina kollegor om penicillinets goda verkningar. En av dem sade liksom i en bisats att "syfilis botar vi numera på en vecka eller tio dar!", varvid auditoriet brast ut i skratt. Syfilis! Schumann föddes hundra år för tidigt för att bli botad.

Fast å andra sidan - utan lidandet hade vi inte haft tillgång till denna triumfatoriska musik som vittnar om konstens seger över fysiskt elände - den kom utan ansträngning, utan "kamp", tack vare en kompromisslös hängivenhet. Man är långt borta från Mahlers dödslängtan.

Schumann höll sig till Goethes motto - "förutsättning: fortsättning följer... Postulat-Fortdauer".

Han dog i Endenich. Det var ett omen - "endet nicht... tar aldrig slut".

Carl-Göran Ekerwald

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.