Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | 07 oktober, 2015
Agora - filosofiska essäer

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | 02 september, 2014
Övriga porträtt

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | 24 januari, 2016
Litteraturens porträtt

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow



Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år, en unik festival som uppkäftigt fortsätter att vara helt gränslös. Curt Lundberg har varit där och rapporterar.

 


 Matmos iscensättning av Roberts Ashleys tv-opera Perfect Lives. Foto Curt Lundberg

Matmos iscensättning av Roberts Ashleys tv-opera Perfect Lives. Foto Curt Lundberg

Jag räknar till närmare 60 programmerade events under veckan, varav drygt hälften är workshops och paneldiskussioner om och kring temat; från vad Brexit kan betyda för den elektroniska musiken till genderfrågor och rave-kulturens påverkan på samhällsklimatet.
Dansk-svenskt samarbete i Body Sculptures . Foto Curt Lundberg

Dansk-svenskt samarbete i Body Sculptures . Foto Curt Lundberg

Annons:

Det finns en scen mitt i natten på det gamla kommunisthotellet Forum i polska Krakow som säger mycket om festivalen Unsound som just genomförts för fjortonde året i följd. En äldre musiker samtalar med en ung festivalbesökare, de är inne i en livlig diskussion, jag antar det handlar om den musik vi just hört från scenen. En stund innan satt han på scenen i trion Samo från Tadjikistan tillsammans med den libanesiske producenten och elektronmusikproducenten Rabih Beaini i ett av flera internationella samarbeten där vi tas med på musikaliska resor vi aldrig väntat oss. Så berikar det ena det andra, denna smältdegel av kulturer och elektronisk musik, där olika människor kan träffas och korsa varandras gränser.

Temat för årets festival är Dislocation och framför allt handlar det om periferins samspel med centrum och vice versa, och på Unsound om konstnärliga uttryck och samarbeten. Årets crescendo i Krakow har föregåtts av satellitfestivaler i Ryssland, Kirgizistan, Tadjikistan, men även event i New York, Sidney och London.

Dislocation

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag räknar till närmare 60 programsatta events under veckan, varav drygt hälften är workshops och paneldiskussioner om och kring temat; från vad Brexit kan betyda för den elektroniska musiken till genderfrågor och rave-kulturens påverkan på samhällsklimatet. Och inom varje event där musiken står i centrum kan det dölja sig upp till tjugo artister/grupper. En festivalbesökare har alltså fullt upp (om man vill), men även om man bara får en bit här och en bit där, inser man snart att allt är väl genomtänkt. Varje programpunkt knyter på något sätt an till temat, varje del produceras med hög professionalitet och noggrannhet, och de få gånger det skaver, korrigeras det snabbt. Och konsertlokalerna finns lite varstans i staden, från nybyggda kongresscentret ICE till en nedlagt tobaksfabrik och vidare över Filharmonins konserthus till en liten trång teater någonstans i centrum. Det fanns i år till och med en ambulerande terapeut att samtala med on the go... Och radiostationer från både London och Moskva sände specialprogram direkt över nätet.

Dislocation-temat är kanske inte så direkt som tidigare år. Förra året var temat Surprise, året innan The Dream, men genom alla festivaler går en röd tråd, eller som festivalledningen med Mat Schulz alltid påpekar, kom till Unsound och blir överraskad! Inte för att höra det du redan hört och sett. Så det öppna sinnet är ett måste under veckan i Krakow.

Flera stjärnor

Bland de stora satsningarna detta år är amerikanska duon Matmos (M C Schmidt/Drev Daniel) scenversion av Robert Ashleys tv-opera Perfect Lives från 1984 – ett flera timmar långt verk i sju delar där den mångordige berättaren beskriver människor och företeelser i en amerikansk småstad. Tre avsnitt har Matmos valt: The Park, The Bar och The Graveyard, musiken framförs live och i den första delen samarbetar man med Sinfonietta Krakow och vokalartister, i den andra med två sångare och slutligen i den tredje, ensamma på scenen.

Det är typisk amerikansk New York-avantgarde i ringarna kring artister som Laurie Anderson, men också tydligt uppdaterat med video, visuals och fräcka lösningar. Svadan från berättaren är ostoppbar, sammanhangen vrids och knådas, och det är bara att följa med i floden och låta sig övertygas: den amerikanske drömmen är en dröm, rätt ofta en mardröm och framför allt imponerar MC Schmidt som berättaren. Han har nästan samma drömska sjungande röst som Robert Ashley och det är hela hemligheten med att detta projekt ska bli så lyckat. Idag när minimalister som Glass, Reich, Riley upplever en ny vår är Ashley väl värd att få en plats med sina vokala musikverk där även ett par andra operor finns.

Typiskt för Unsound är också att festivalen beställer ett platsspecifikt verk av engelska duon Emptyset som i en gammal spårvagnshall gör två sessions med egenbyggda instrument - bland annat ett gitarrliknande stränginstrument – som i den mörka hallen tillsammans med vitt laserljus ger en väldigt speciellt stämning mitt på dagen. Drone-partier, panoreringar av ljud och frekvenser, mycket imponerande top-notch ljudbearbetning. Efter sessionen samlas folk kring maskinerna, bilder tas och det är som vi står framför den heliga Graalen, åtminstone vad gäller ljudkonst.

Att kombinera ljudkonst med visuella inslag är ett annat genomgående tema. I Unsounds fall dyker MFO (Marcel Weber) upp i flera samarbeten. Förutom att han har något slags övergripande ansvar för det visuella på festivalen har han tunga uppdrag med artister som engelsmannen Roly Porter och Klara-Lis Coverdale där det förstnämnde tar oss med på en fascinerande resa över ett öde isländskt (rymd)landskap där elektriska livsformer visar sig.

Alla visuals görs live på scenen som för att understryka att de två artisterna är jämbördiga, musiken är lika viktigt som bilden och vice versa. Avslutningen är en stoboskopmangling som jag aldrig sett maken till, dessutom inledd av en text med uppmaningen att inte bli rädd, sluta ögonen eftersom man ser bra ändå! Musiken är bombastisk och fordrande, högt mot tyst, körpartier, vackert och samtidigt skrämmande. Samarbetet med Coverdale, kanadensisk organist och ljudkonstnär, är ornamentalt med stora mönster över hela scenöppningen i Filharmonins stora sal på avslutningskonserten. Enkelt och effektivt i en symfonisk och eftertänksam ljudbild.

På kommunisthotellet Forum

Ett av de mer överraskande inslagen var den engelska labeln PC Musics artist Felicita som skapat en ljud-folkdans-akt med Śląsk, ett polskt danskompani i traditionella dräkter, som gjorde ett bejublat framförande, helt fördomsfritt och sinnesutvidgande. Efteråt finska Amnesia Scanner och Bill Kouligas i ett ljudbild-collage med holländska Harm van den Dorpels randomplockade bilder – så rätt det kom direkt efter dansen! Det är sådant som kallas fingertoppkänsla.

Ett liknande samarbete var engelske artisten Helm, ryska Moa Pillar och grekiska bildkollektivet Embassy for the displaced och deras resa över den ryska sibiriska tundran, av flera jag snackat med, en av festivalens höjdpunkter. En mindre lyckad musikalisk resa var dock Kyle Dixon och Michael Steins första livekonsert med den egna musiken från Netflix-serien Strangers Things – rätt platt fall utan några bilder, i tv-serien funkar det, på scenen inget som står för sig självt.

Under småtimmarna pågår också festivalen, eller snarare, för många är det festivalen. I det gamla kommunisthotellet Forum, som inte använts som hotell efter kommunismens fall, är nu de stora konferenshallarna dansgolv för Unsound. Och här köas allt det nya inom klubbmusiken upp, olika projekt, olika djs på uppåtgående och så en del legender mitt i allt. Genom årets tema har arrangörerna varit breda och generösa med inbjudningar och allt är väl inte i toppklass, men som besökare är det bara att vandra runt i godisbutiken. Om man inte gillar ny house från Sydafrika kan man glida vidare till energisk elektronisk dancehall från Jamaica och vidare till mikrohouse från Berlin eller låta sig underhållas av galna upptåg på vodkabarens scen där bland annat svenska Toxe gick bananas. Eller gå hem och sova och återkomma till Tin Man i den nya klubben i källaren till Forum; han gick på sju på morgonen.

På det stora golvet är flera höjdpunkter, duon Raime med sitt riffbaserade mycket koreografiska projekt, Dean Blunts nya hiphop-akt Babyfather som ställer södra London mot allt annat, Demdike Stares energiska techno, den visuellt utmanande duon Cindytalk&Ancient Methods, amerikanska Fred P med sin helt unika souliga techno och danska trion Apeiron Crews helt bekymmerslösa fritt flödande techno.

På den lilla scenen dyker Detroit-legenden Anthony "Shake" Shakir upp med sitt unika urval vinyler och han försätter stället i fullständig kapitulation med sin flödande mixning. Om han gör någon liten miss tittar han upp och skakar lätt på huvudet ... Men vi hör inget som känns fel. Tvärtom. Du är helt rätt och du får sitta ner bakom skivspelarna.

På det lilla golvet är ljudet perfekt, på det stora ställer en överlastad bas hela takarmaturen i skallrande svängning, och även om det är en fantastisk plats, är den inte perfekt för den musik som spelas. Tyvärr.

En artist som var tongivande på flera håll var Rabih Beaini som på sista dagen gav en fantastisk audiovisuell show på en liten teater. Genom att livemixa filmer och soundtrack från den franske filmaren Vincent Moon och hans resor i fjärran länder på jakt efter mänskliga ritualer och musik, skapade Beaini ett fristående audiovisuellt verk. Hela festivalens tema på en gång med andra ord. Mycket imponerande.

Så slutligen till den fina avslutningskonserten i Filharmonins stora konsertsal. Inledningen är den fina avspända Klara-Lis Coverdales konsert med visuals av MFO, men avslutningen någonting helt annat. Israeliska dirigenten och curatorn Ilan Volkov har med Sinfonietta Krakow och dansk-svenska gruppen Body Sculptures (Varg, Vit Fana, Loke Rahbek och Erik Enocksson) från de två hajpade bolagen, Nordic Electronics och Posh Isolation, satt samman en dundrande avslutning. Förberedelser har under lång tid skett över internet. Några dagar innan konserten repeterar musikerna för första gången tillsammans. Men när alla är på plats verkar nervositeten som bortblåst. Dessutom sitter Klara-Lis Coverdale vid salens orgel.

Att smälta samman sinfoniettans brass och stråkar med Body Sculptures tunga elektroniska attack är utmaningen här. Alltså att undvika att musiken faller isär. Men Ilan Volkov verkar ha insett farorna och dirigerar orkestern så den kan möta den elektroniska ljudbilden. För det är ett riktigt tungt, ibland även rytmiskt, noicelandskap som målas upp, och när musiken klingar ut i typiskt ambienta episka ljud omkramat av Klara-Lis Coverdales orgel, får konserten en stående ovation. Och nu stannar faktiskt artisterna kvar på scenen och tackar publiken, vilket inte är så vanligt inom den alternativa elektroniska musiken. Konserten spelades in och någon säger att det blir en fortsättning, en turné kanske, en skiva också. Den fortsättningen ser jag fram emot.

Nästa år firar Unsound 15 år. Det måste bli något alldeles speciellt. Det också.

Curt Lundberg

Ur arkivet

view_module reorder
Jan Stenis

Jan Stenis. Skönheten charmar

En diktsamling av Jan Stenis

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 04 februari, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 22 oktober, 2010

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

Skryt lagom - varför Dylan Thomas aldrig blev hundra år gammal

Jag råkar lyssna på BBC just innan solen går upp och känner igen den mäktiga stämman som läser upp en dikt som jag också kan placera långt innan jag får ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2014

Död och sorg i dagens samhälle

Den längsta resan är resan i det inre(Dag Hammarskjöld) I vårt västerländska samhälle är döden för de flesta människor ett tabu och den kommer oftast som en överraskning. Mötet med döden ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 05 december, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.