Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2017
Stefan Whilde

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | 16 Maj, 2009
Resereportage

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Stockhausens Donnerstag aus Licht, foto Sandra Then

Stockhausen i blåsväder - Donnerstag aus Licht på Basel Theatre



Karlheinz Stockhausens jättelika operaprojekt Licht, som omfattar veckans samtliga dagar och därmed är dubbelt så långt som Wagners Ring, har haft svårt att få fotfäste i operahusen. Det är inte bara verkets omfattning som avskräckt, även om det knappast föresvävat någon, möjligen med undantag för Stockhausen själv, att framföra samtliga operor under en vecka i följd. Innehållet, den egna metafysiken/kosmologin, har nog också rest hinder i vägen.


Ulf Stenberg och Kathinka Paasver, foto Curt Lundberg

Ulf Stenberg och Kathinka Paasver, foto Curt Lundberg

Scenbilden utgörs av en upp- och nervänd rymdraket, där handlingen utspelas i och utanför och där en scen återkommer med jämna mellanrum, en familjescen med Michael, omgiven av fadern och modern. Samtliga är stumma med stora dockhuvuden ovan på de rörliga kropparna. Det är Michaels födelsedag och en tårta bärs fram och ett paket öppnas.
Scen ur Stockhausens Donnerstag aus licht, foto Sandra Then

Scen ur Stockhausens Donnerstag aus licht, foto Sandra Then

Annons:

Donnerstag på Basel Theatre är den tredje insceneringen överhuvud av detta verk på trettiofem år, och det är mycket länge sen sist. Det klingande materialet består, förutom av röster, av femton blåsare och några slagverkare. Föreställningens längd, inklusive förspel i foajén och efterspel utomhus samt två pauser, är hela sex timmar. Den kräver med andra ord sin man/ hen.

Regissören, Lydia Steier, som har flera teater- och operauppsättningar bakom sig, bl a på Komisches Oper i Berlin, där man inte alltid är så noga med dekorum, verkar ha struntat i Stockhausens ganska strikta scenanvisningar och enbart varit vaksam på de egna hugskotten och infallen, och de är många, vilket naturligtvis en regissör har full frihet att göra. Till en viss gräns dock. Innan hen helt lämnar verket bakom sig och seglar vidare ut på verkfrämmande vatten. Eller som någon av de många kritiska kommentarerna på nätet formulerar det. "Man har förvandlat ett religiöst drama från 70-talet till ett expressionistiskt psykodrama från 30-talet".

Samtidsanpassat verk

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Lydia Steier, som tillhör en ny generation regissörer, har velat "samtidsanpassa" verket, "poppa" till det. Tagit ut svängarna ordentligt och lämnat kosmologin och stjärnhimlarna. "This is not Stockhausen", sade Kathinka Paasver till mig när vi träffades dagen efter, hon som varit ansvarig för den musikaliska instuderingen och är chef för the Stockhausen Foundation. Som fungerar som en slags växel- och kontrollstation för allt som har med Stockhausen att göra. Man har också gjort ett uttalande där man kraftigt tar avstånd från produktionen. Som fullständigt ignorerar den andliga dimensionen - och Ljuset - och sitter fast i det materiella, i direkt motsats till Stockhausens intentioner.

De metafysiska inslagen är kanske inte de mest intressanta, men de är som de är, man kommer inte förbi dem, det vill säga Michaels andliga resa genom livet, världen och kosmologin. Han kan påminna om både Siegfried och Parsifal i sin lite naiva och oskuldsfulla framtoning. Överhuvud är ramberättelsen ganska svårsmält, vilket knappast är unikt i operasammanhang. Till de intressanta inslagen hör istället den sceniska framställningen av huvudpersonerna, Michael, modern och Lucifer, hur de delas upp på tre sångare, tre instrumentalister och tre dansare och de sinnrika kopplingar som Stockhausen gör mellan musik och erotik och musik och gestik. Där musiken förlängs och antar en annan form genom gestiken.

Och musiken själv förstås, fast efter sex timmar med brass och bleck kan den upplevas som i det blåsigaste laget, som att vi - publiken också hamnat i blåsväder. Det blir vasst och kallt utan stråkar, även om det stundtals är mycket vackert, vilket förstås Stockhausen var fullt medveten om. Han ville undvika den romantiska operans starka känsloflöden, som brukar struktureras och hållas vid liv av stråksektionerna. Han ville åt en annan skärpa. Ett annat ljus.

Upp- och nedvänd rymdraket

Scenbilden utgörs av en upp- och nervänd rymdraket, där handlingen utspelas i och utanför och där en scen återkommer med jämna mellanrum, en familjescen med Michael, omgiven av fadern och modern. Samtliga är stumma med stora dockhuvuden ovan på de rörliga kropparna. Det är Michaels födelsedag och en tårta bärs fram och ett paket öppnas. En klassisk, freudiansk urscen innan helvetet (och senare också frälsningen) brakar loss. Incest, blodigt missfall, djurlik dissekeras, mord, dårhus, misshandel, vakter. Michael som offer. Michael som Stockhausen. Stockhausen som Kristus. Kristus/Stockhausen som popidol. Väsensfrämmande inslag enligt Stockhausen Foundation. Sångarna är däremot lysande. Musikerna likaså.

Det sceniska må vara hur anslående, utmanande och spektakulärt som helst. Man frågar sig likafullt. Vad har det för samröre med verket? "Fria fantasier kring Donnerstag aus Licht" hade varit en bättre titel på produktionen. Jag förstår Kathinka. "This is not Stockhausen". Men å andra sidan måste ett verk av denna dignitet tåla vittgående infallsvinklar och nya tolkningar. Det sker hela tiden. Stockhausen hade medan han levde en närmast polisiär kontroll. Det var inte heller bra. Men hur gestalta Stockhausens Licht-operor idag utan att för den skull helt tappa konceptet? Vilket verkar vara fallet i Basel. Det är frågan. Som fortfarande väntar på ett svar.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

En bemerkning om Martin Heidegger og hans filosofi

Filosofi som teoretisk innstilling er funksjon av livet og følgelig er filosofi verken identisk med sett av teoretisk utsagn om hva filosofi er nå, hva den var før eller at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 januari, 2010

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | Gästkrönikör | 03 oktober, 2016

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Prins Eugen och den monumentala väggen

I denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 05 februari, 2013

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.