Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del I

En kortfattet innføring i samfunnsfilosofiske problemstillinger Denne artikkelen er om maktmekanismer, der enkelte av disse er åpne, mens andre virker i det skjulte. For det meste snakker jeg om anonyme strukturer ...

Av: Thor Olav Olsen | 16 januari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Nyårsdikt av Percival

JAGUAREN

Av: Percival | 28 december, 2015
Utopiska geografier

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | 20 april, 2009
Utopiska geografier

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Alena Baeva

Östersjöfestivalen seglar vidare



De utommusikaliska ambitionerna är det inget fel på. Östersjön skall räddas och ledarskap förbättras, vad det nu har där att göra. Lite apart är det. Men mest handlar det förstås om musik, massor av musik. Från länderna runt Östersjön. För fjortonde gången hissar man seglen och ger sig ut på kända och okända vatten.

 


Tre Donne. Foto Karin Alfredsson

Tre Donne. Foto Karin Alfredsson

Ibland är det lätt att säga vad som är bra och dålig musik. Som konserten med Polish Baltic Philharmonic. Där möttes de båda kategorierna på ett flagrant sätt, med ytterligare ett verk som hamnade mitt emellan, vare-sig bra eller dåligt, ett stycke för stråkar av Grazyna Bazewicz, som inte är mycket att orda om, kompetent men tråkigt. Därefter en verklig höjdare, Sjostakovitj första violinkonsert, som skrevs 1948 men inte lämnade byrålådan förrän 1955, två år efter Stalins död. Sjostakovitj visste vem han hade att göra med. Han hade varit med förr. Med en höjdarsolist som heter Alena Baeva, lägg det namnet på minnet. Hennes mörkt vackra och intensiva tonbildning fick stundtals violinen att sjunga som en viola, inte minst i första satsens långsamma sorgesång. För övrigt ett sätt att inleda ett verk på som förkastades av den socialrealistiska normen.
Ernst van Tiel foto CC by SA 4.0

Ernst van Tiel foto CC by SA 4.0

Annons:

Festivalen ägde rum i Stockholm den 28 augusti till den 4 september, mestadels i Berwaldhallen, och öppnade storstilat med en operapremiär, Sven David Sandströms "Föreställningen", och avslutade lika storstilat med ett konsertant framförande av Richard Strauss opera "Elektra", där det handlar om ombytta roller på dirigentpulten. Esa-Pekka Salonen tar vid efter Valery Gergiev, som gjorde "Elektra" konsertant för ett tiotal år sedan, liksom den senare ersätter den förre på pulten i Sjostakovitj fjärde symfoni, som Esa Pekka gjorde förra året eller om det var året innan. Jag inleder mina strandhugg med Sandströms kammaropera.

Det hörs inte

"Föreställningen" är en fortsättning på samarbetet mellan Katarina Frostenson och Sandström, som i operasammanhang inleddes med "Staden" för ett tjugotal år sedan, en synnerligen abstrakt historia som lämnade mig oberörd av den enkla anledningen att den var obegriplig. Den ena abstraktionen tog helt enkelt luven av den andra. Lite av samma problematik som den nya operan lider av. Det abstrakta och poetiskt komplexa librettot hörs inte, inte en stavelse når ut över rampen (jag satt på andra bänk). Det dränks i expressiva, vackra koloraturer, i sig mycket fint skrivet och suveränt framfört av de tre kvinnorollerna, men vad spelar det för roll när man inte hör vad de sjunger, vilka hemska upplevelser de vill berätta om och sceniskt gestalta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Man blir inte klokare av att läsa librettot i förväg, tillstod tonsättaren i ett öppet samtal inför framförandet i Rotundan på Stockholmsoperan. Ganska häpnadsväckande. Vad ska det då vara bra till (att det trots allt är nödvändigt för sångarna och tonsättaren är en annan sak). Men för oss i salongen? Det minsta man kan begära är att det sätts dit en textmaskin. Det räcker inte med att vi vet var de tre kvinnorna befinner sig och vad dom förbereder sig inför, nämligen den återkommande "föreställningen" på mentalsjukhuset Salpêtrière i Paris där den banbrytande läkaren Charcot höll offentliga seanser med sina patienter i slutet av 1800-talet.

Där satt den!

Begriplig - vad det nu betyder i musiksammanhang? - var däremot fortsättningen på invigningsdagen, med det nya stjärnskottet på pianisthimlen, Yuja Wang, i Bartoks första pianokonsert och Messiaens väldeliga Turangalilasymfoni. Med Esa-Pekka och Sveriges Radios Symfoniorkester. Där satt den! Som uttrycket lyder. Först i den perkussivt anlagda pianostämman hos Bartok, som hanterades bländande virtuost av Yuja Wang, där solisten dessutom axlar rollen som energigivare och styrmotor. Sedan i Turangalilasymfonin, där hon också har en central roll. Den är som en deklamatorisk fresk på halvannan timme som egentligen inte rör sig ur fläcken, utan borrar sig djupt ner i det ganska begränsade repetitiva materialet och får det att sjunga så det står härliga till, därtill hjälpt av det märkliga, elektriska instrumentet Ondes Martenot. Ett sannskyldigt reningsbad. Något för de tre kvinnorna i Sandströms opera att löga sig i.

Bra och dålig musik

Ibland är det lätt att säga vad som är bra och dålig musik. Som konserten med Polish Baltic Philharmonic. Där möttes de båda kategorierna på ett flagrant sätt, med ytterligare ett verk som hamnade mitt emellan, vare-sig bra eller dåligt, ett stycke för stråkar av Grazyna Bazewicz, som inte är mycket att orda om, kompetent men tråkigt. Därefter en verklig höjdare, Sjostakovitj första violinkonsert, som skrevs 1948 men inte lämnade byrålådan förrän 1955, två år efter Stalins död. Sjostakovitj visste vem han hade att göra med. Han hade varit med förr. Med en höjdarsolist som heter Alena Baeva, lägg det namnet på minnet. Hennes mörkt vackra och intensiva tonbildning fick stundtals violinen att sjunga som en viola, inte minst i första satsens långsamma sorgesång. För övrigt ett sätt att inleda ett verk på som förkastades av den socialrealistiska normen.

Det hade han fått erfara med sjätte symfonin som inleddes på ett liknande sätt. Det skulle vara muntert och heroiskt, särskilt inledningen, som ett påbjudet uttryck för homo sovjeticus, den nya människa som levde i det bästa av samhällen, där alla per definition var lyckliga. Det hettar till ordentligt i den andra satsens kadens för att kulminera i den tredje, där solisten kastar sig ut i en kanonad av smattrande, hektisk virtuositet och stråkgestik, som trotsar all gängse teknik och socialrealistisk normbildning, kompletterad med en kongenial orkestersats. Detta är helt enkelt bra musik när den är som bäst.

Det kan man inte säga om Henryk Goreckis fjärde symfoni. Det är dålig musik när den är som sämst. Ett slags minimalistisk tomgång ner på bara fälgarna med ett gistet, fantasilöst och bombastiskt musikaliskt material. Ett krampaktigt försökt att låta som John Adams, utan en tillstymmelse till dennes raffinerade och varierade handlag, nej, endast tonvis med grus i det redan dysfunktionella maskineriet.

Vad jag inte förstår är hur en framstående polsk orkester kan låta sig representeras av sådan skräpmusik, när det till exempel finns Lutoslawskijs Konsert för orkester att ta till och varför inte ett stråkstycke som Pedereckis Thren, som ersättare för inledningsstycket. Goreckis fjärde symfoni är ett absolut bottennapp. Närmast en skandal att den lyckats ta sig fram under den konstnärliga ledningens i övrigt kvalitetssäkrade radar.

Två giganter och en moralisk utförsåkare

Mycket kretsar kring Prokofiev och Sjostakovitj i årets upplaga av Östersjöfestivalen. Och inget fel i det. Tvärtom. De är centralgestalter i rysk 1900-talsmusik. Båda dessutom med påtagliga byrålådserfarenheter, den senare med de mest påtagliga och långlivade. Vem slår 25 år i byrålådan (den fjärde symfonin)? Prokofievs 7 år är inte fy skam det heller mot bakgrund av att det som hamnade i byrålådan var en hel opera, "Den brinnande ängeln", som senare kom ut som en symfoni, den tredje. Operan ligger fortfarande kvar i byrålådan, om den överhuvud existerar. Den ansågs för vulgär och brutal, den handlar om häxbränning. Det har istället blivit en av hans bästa symfonier, kanske den bästa, med en glöd och skärpa i uttrycket och en stringens i handlaget som är karaktäristisk för tonsättaren, som till skillnad från kollegan håller sig på mattan hur vildsint han än far fram, och det gör han med besked i denna symfoni som i Valery Gergievs händer och Marinskijteaterns orkesters lite råa klangkropp fick något närmast demoniskt över sig.

Håller sig på mattan gör däremot inte Sjostakovitj i sin fjärde symfoni, sorgebarnet som alltså fick vänta 25 år (inte 30 år som presentatören sade) på dopet, till 1961 då den framfördes för första gången i Stockholm konserthus under Gunnar Staerns ledning (tonsättaren Benjamin Staerns far). Jag var där. Det var en omskakande upplevelse, det är det varje gång jag hör den. Esa-Pekkas tolkning av den härom året gick inte av för hackor, liksom ej heller Gergievs detta år. Han eldade på allt vad tygen höll. Det är musik som sjuder av ungdomlig kraft och framåtanda, som vägrar att låta sig tämjas, en frihetens lovsång och ett desperat utbrytningsförsök. Naturligtvis en omöjlighet i Stalins Sovjet år 1936. Den förpassades till byrålådan.

Lite märkligt är det ändå att se och höra Gergiev ta sig an detta frihetsepos, skrivet i protest mot dåtidens tyrann och diktator, Josef Stalin och hans skräckvälde, när en ny tyrann och diktator, Vladimir Putin, äntrat scenen och återupprättat ett liknande, något moderniserat skräckvälde, inte fullt ut i paritet med föregångarens men inte långt därifrån. Oliktänkande avrättas på öppen gata, förgiftas, grannländer ockuperas, homosexuella förföljs, konstnärer och media tystas osv. Endast en uppfattning gäller: diktatorns. Denne diktator stöder Valery Gergiev i vått och torrt. Man frågar sig, har han ens snuddat vid parallellen? Den är egentligen hårresande. Och, som en följd därav, har han överhuvud taget moralisk rätt att framföra symfonin, även om han gör det mästerligt? Vad skulle Sjostakovitj ha sagt?

Åter till musiken. Till Sjostakovitj andra pianokonsert, skriven 1957 som födelsedagspresent till sonen, Maxim. Här vilar inga ledsamheter, humöret är på topp. Tyrannen är död. Det hörs. Det formligen spritter av virtuos pianoglädje om solisten Alexander Romanovskijs tolkning, precis och disciplinerad mitt i kaskader av vederkvickande fingerfärdighet. Med en översinnligt vacker andra sats. Här måste jag stanna upp och lyfta på hatten för festivalens pärlband av vidunderliga solister! Pianister, violinister och vokalister! Det kan inte gärna bli bättre.

Ungdomlig kraft och framåtanda

På tal om ungdomlig kraft och framåtanda. Finns det ett bättre bevis för detta än Gustavo Dudamel och Simón Bolivar-orkestern. Fast om alla i orkestern är produkter av det pedagogiskt lyckade El Sistema-projektet vet jag inte, några tonåringar är de i varje fall inte längre. Men vad spelar det för roll, det låter sagolikt bra om orkestern, kusligt bra, sektionsvis och för fulla muggar, en perfektion och renhet i klangen och uttrycket som inte många orkestrar, om ens någon, kan matcha. Mycket är naturligtvis Gustavo Dudamels förtjänst. Detta dirigentgeni. Han är dess konstnärlige ledare. Huvudnumret, rent konstnärligt, var Ravels balettmusik, Daphnis et Cloé, svit nr 2, som jag aldrig hört bättre framförd. Sagolikt är epitetet. Som att sväva på moln av orkestral solprakt, där det bländande morgonljuset får solkatterna att dansa och den instrumentala materiemassan att brisera i ett illusionsnummer av yttersta skönhet. Den avslutande backanalen, där berusningen är ett lika behagfullt som omtöcknande faktum, lär ha tagit Ravel ett år att skriva. Väl använd tid!

 

John Adams Foto CC BY SA 3.0

Den riktige John Adams

Så fick vi då till slut höra den riktige John Adams - efter missödet med den falska, polska kopian - i hans ofta framförda orkesterverk, Harmonielehre, som låter som en titel hämtad från Schönberg och hans berömda lärobok från 1910 och är det också. Men i sak har de, vad jag förstår, inte mycket gemensamt. John Adams och hans repetitiva musik väljer att ta sig fram längs betydligt enklare stigar än Schönbergs stundtals rätt snåriga, där det melodiska linjespelet i det förra fallet är mer framträdande än intrikata och komplicerade samklanger. Harmonielehre är hur som helst ett av de mest lyckade exemplen på denna stil, låt vara att John Adams långt ifrån är någon slav under de minimalistiska formuleringarna, stilbrotten är legio och oftast väl insatta, vilket reducerar de repetitiva mönstren till effektivt rullande bakgrundsmattor. Operan "Nixon in China", också den av John Adams, är ett annat lyckat exempel (som lägligt nog har premiär på Stockholmsoperan den 1 oktober och som jag återkommer till). Till sist en vädjan till presentatörerna. När ska vi slippa de långa genomgångarna av vad musiken sägs "innehålla". Den innehåller ju ingenting förutom musik. Kan inte innehålla någonting annat. Det utommusikaliska materialet må ha föresvävat tonsättaren under kompositionsarbetet - och kanske kan vara intressant att ta del av som sådant - men det finns inte i musiken och kan inte presenteras som om det gjorde det. Då vore det inte musik utan något annat. Lämpligen litteratur.

Hovkapellet hade god hand med det pådrivande flödet under Lawrence Renes säkra ledning, liksom de hade med Prokofievs musik till Eisensteins film "Alexander Nevskij", här omvandlad till kantat. Till uppfordrande beredskapskantat. Med ytterligare assistans från operans och radions körer och mezzosopranen Olga Borodina. Filmen är en förelöpare till det verkliga mästerverket, "Ivan den förskräcklige", som kom några år senare, men som inte på långt när når upp till dennas höga konstnärliga nivå. Både filmen och kantaten handlar om nationell kraftsamling, där man skulle identifiera den historiske hjälten Alexander med Stalin. Säkert också en av Putins favoritlåtar. Framförandet var föredömligt. Men stycket känns ordentligt daterat. Nationell kitsch. Lite kul var det att det var svenskarna som fick på moppe i slaget vid Neva någon gång på 1200-talet.

Dirigenten, behövs hen?

Denna hädiska tanke smög sig på mig under den utflykt som festivalen gjorde till Musikaliska för en konsert med kammarorkestern Musica Vitae (enbart stråkar) där flera av verken framfördes utan dirigent. Men med en vidunderlig konsertmästare och solist på plats, Malin Broman. Som med sin auktoritet och glöd ersätter vilken dirigent som helst. För visst är det något speciellt som händer när musiken inte tar vägen via en person som står och gestikulerar och inte genererar ljud utan enbart rörelser, och liksom koreograferar och föregriper musiken, än om den kommer direkt till oss utan mellanhand som när folk- och jazzmusiker musicerar, eller för den delen en stråkkvartett. Direktkommunikation. Men, naturligtvis, det funkar inte i alla lägen.

På Musikaliska fungerade det perfekt. Musiken var skriven av tre kvinnliga och två manliga tonsättare, vilket inte tillhör vanligheterna. Konserten var tillägnad tonsättaren Carin Malmlöf-Forssling (1916-2005) som också var representerad i programmet med ett ytterst finstämt och nyansrikt stråkstycke och en vacker vokalis. Hon är något av en pionjär. Tre av tonsättarna, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson var mottagare av det pris som hon instiftade 2002. De står för något nytt på den svenska konstmusikscenen, tycker jag, en lekfullhet och frimodighet i anslaget, parad med en musikalisk intelligens av betydande mått, på en scen som ofta präglas av allvarstyngda miner och nerdragna gardiner. Här blåser det friska vindar ut och in genom öppna fönster. Som Musica Vitae hanterade på absolut bästa sätt, med en spelglädje och professionalism som det slog gnistor om. En av festivalens absoluta höjdpunkter.

Yxhugg i natten

Nina Stemme framför Sveriges Radios symfoniorkester Foto Arne

Nina Stemme framför Sveriges Radios symfoniorkester Foto Arne

Blod, svett och tårar - mest blod - handlar det om i Richard Strauss opera, "Elektra", ett välriktat, expressionistiskt yxhugg i natten. Yxan brukar också vara enda rekvisita. Operan inleds och avslutas med en kraftfull orkestralt utbrott: AGAMEMNON! Ett ledmotiv som också Elektra tar i sin mun och som ligger och pyr under hela operan, tillsammans med Strauss ytterst explosiva och expressiva orkesterpalett. Det är Agamemnon som skall hämnas. Han som skyddslös mördades i badet med en yxa av sin hustru, Klytainmestra och hennes älskare, Aigisthos. Nu har yxan en annan adress, men vägen dit är lång för Elektra och hennes, mot slutet hemvändande, bror Orestes. Det är i denna Elektras väntan på brodern och de förnyade yxhuggen som operan utspelar sig. En väntan i hat och hämnd. Med en Richard Strauss på höjden av sin konstnärliga förmåga. Och en Nina Stemme på höjden av sin.

Esa-Pekka Salonen ledde Finska nationaloperans orkester och ett antal finska solister samt två svenska körer i ett gastkramande framförande på närmare två timmar utan paus. Det var bara att andas in och hålla andan och sedan lätt omtöcknad försöka ta sig därifrån efter att ha upplevt ett musikaliskt ultimat framförande. Det är den berömde franske regissören Patrice Chereaus koncept, eller resterna av det, som ligger till grund för denna konsertanta version.

Men här är det Esa-Pekka som styr och ställer och rent musikaliskt, vill jag hävda, når längre än i Metropolitan-uppsättningen som visades för inte så länge sedan på biograf. Han kan här, liksom sångarna, ha full koncentration på musiken utan att behöva bry sig om sceniska förlopp och andra yttre faktorer. Jag skrev om detta i samband med Riccardo Mutis fenomenala framförande av Verdis "Macbeth" i konserthuset i våras, att det till och med är att betrakta som lite "fusk", en opera skall ju både kunna höras och tittas på - och vinner naturligtvis på det. Nya, omistliga dimensioner tillkommer. Det teatrala och sceniska. Fast vem motsäger sig en sådan "Macbeth" och en sådan "Elektra"? Det är bara spänna fast säkerhetsbältet och åka med.

Men nog fanns det ett mått av scenisk aktion här och där. Dramatiken är ju på helspänn, frustar och sparkar vilt omkring sig i spiltan, för att ta till en bild som säkert inte vore librettisten främmande. Den tvingar helt enkelt fram ett fysiskt gensvar, omöjligt att hålla tillbaka. Men det stannar vid antydningar och tillbakahållna rörelser.

Librettisten ja, den geniale Hugo von Hofmannsthal, har koncentrerat handlingen till de hetsiga konfrontationer som Elektra har med sin syster, bror och moder. Det är den dramaturgiska stommen. Sin dramatiska peripeti når operan i duellen, på liv och död, som hon har med modern. Hon spyr galla över Klytaimnestra, som lider av sömnproblem, känner det som att hon "ruttnar" inombords och hemsöks av demoner. Hon söker ett slags försoning med dottern.

Men den enda tröst hon får av Elektra är hon skall möta samma öde som Agamemnon och då först slippa sina hemska drömmar. Hon ska bada i blod. Nina Stemme och Waltraud Meier hanterar denna duell med dragna vapen i form av en eldsprutande sopran och en skräckslagen mezzo, hjärtslitande och förödande för dem båda, skall det visa sig. För vad är hämnden värd, den hämnd som har hållit henne igång och varit hennes kraftcentrum och "raison d´etre", när det kommer till kritan. Elektra upplever vare sig lycka eller triumf. Hon sitter håglös och tom, närmast förkrossad, med armarna hängande ut efter sidorna, hennes spotlight slocknar, hon tonas ut. Liksom operan, efter det sista orkestrala, hjärtskärande skriket: AGAMEMNON!

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Machiavellis republikanska ideal

Machiavellis republikanska ideal Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex ...

Av: Satya Datta | Essäer om samhället | 03 Maj, 2007

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 Maj, 2013

Snabbare tid snabbare ... Inblickar i Nelly Sachs diktvärld

Den tyskfödda diktarinnan Nelly Sachs, som sedan början av 40-talet levde i Sverige, fick nobelpriset i litteratur på sin 75-årsdag 1966. I hennes verk finns en medskapande mänsklighet och ett ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 10 juli, 2011

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | Litteraturens porträtt | 07 november, 2012

Peace & Love - en festival för alla sinnen

2010 var ett rekordår för Peace & Love. Med sina 3000 besökare vid starten 2001 till hela 42.000 i år har Peace & Love nu blivit den största svenska festivalen ...

Av: Linda Olsson, Karin Sundqvist | Kulturreportage | 11 juli, 2010

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.