Den sjunkande Petrus, 1947. Källa: Västerbottens museum

Victoria Nygren och barnatron i måleriet

Det finns målare som inte har någonting gemensamt med dagens eller gårdagens konst, de skapar sina verk utan att bekymra sig om andras uppfattning eller vilka populära stilideal som råder ...

Av: Lena Månsson | 12 oktober, 2015
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Veckan 42 2012

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som en Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med ...

Av: Gregor Flakierski | 13 oktober, 2012
Veckans titt i hyllan

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | 14 januari, 2016
Kulturreportage

Saxå konsertlokalen Foto Björn Gustavsson

Om Saxå kammarmusikfestival



Saxå kammarmusikfestival: artister som verkligen brinner för kammarmusik möter här en publik som gör detsamma. Och resultatet blir därefter.

 


Efter konserten Foto Björn Gustavsson

Efter konserten Foto Björn Gustavsson

I år inleddes festivalen med Schuberts "Das Lied im Grünen", Sjostakovits pianotrio op 8 och Dvoraks ljuvliga pianokvintett i A-dur, där fioler och svalor som pilade förbi utanför salens sommaröppna fönster tävlade om publikens uppmärksamhet. Och Christina Högman sjöng bl.a. Alma Schindler-Mahlers Laue Sommernacht ("Ljumma sommarnatt; himlen stjärnlös står; i skogen vida vi sökte varandra i mörkret, och vi fann varandra. / Fann varandra i vida skogen, i den stjärnlösa natten, höll förundrade om varandra i den mörka natt. / Var inte hela vårt liv just så, blott ett famlande, ett sökande?"). Medverkade gjorde "kärntruppen": Christina Högman, sopran, Nils-Erik Sparf, violin, Anette Wistrand-Lavotha, violin, Peter Eriksson, viola, Elemer Lavotha, violoncell och Mats Jansson, piano. Ernst Kirchteiger höll ett lysande invigningstal.
Peter Eriksson Foto Björn Gustavsson

Peter Eriksson Foto Björn Gustavsson

Annons:

Saxå kammarmusikfestival får nog betraktas som en av landets förnämsta i sitt slag. Konstnärlige ledaren Peter Eriksson har här – tillsammans med sommarlovslediga filharmoniker som kärntrupp – år efter år förvandlat Saxå herrgård till ett kammarmusikaliskt Mekka.

Musiker på grönbete i storslagen bergslagsnatur – vilket framgångskoncept!
Festsalen på Saxå herrgård är en av de vackraste konsertlokaler jag vet. Att lyssna till kammarmusik i denna nyklassicistiskt sobra lokal – en sommarkväll med kanske öppnade fönster och fåglar i de gamla träden i parken utanför – ja, då är det som man själv med ens befunne sig i 1800-talet. Väl utkommen efter konserten skulle man knappast höja på ögonbrynen om man fick se hästskjutsar stå och vänta ute på gårdsplanen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Saxå kammarmusikfestival startades 1986, med Peter Eriksson, altviolinist på filharmonikerna, som initiativtagare och konstnärlig ledare. Alltsedan han redan på 1970-talet blev nära vän med Carl-Jan Granqvist har de båda, var och en från sitt håll, utvecklat festivalen till att bli en av Sveriges mest högklassiga. Festivalveckorna brukar äga rum strax efter midsommar, med ett brett program och numera med spelplatser runtom i trakten: alltifrån Grythyttan till Filipstad.
Årets upplaga, den 31:a i ordningen, höll samma goda klass som jag minns från även tidigare upplevelser här: musikalisk-salong-stämning av traditionellt slag i högtidssalen en trappa upp i herrgården. Inte undra på att många besökare återvänder, år efter år. Här fortlever värmländska brukstraditioner à la umgängeslivet i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Vilket dock inte utesluter utveckling, nutid, framtid...

I år inleddes festivalen med Schuberts "Das Lied im Grünen", Sjostakovits pianotrio op 8 och Dvoraks ljuvliga pianokvintett i A-dur, där fioler och svalor som pilade förbi utanför salens sommaröppna fönster tävlade om publikens uppmärksamhet. Och Christina Högman sjöng bl.a. Alma Schindler-Mahlers Laue Sommernacht ("Ljumma sommarnatt; himlen stjärnlös står; i skogen vida vi sökte varandra i mörkret, och vi fann varandra. / Fann varandra i vida skogen, i den stjärnlösa natten, höll förundrade om varandra i den mörka natt. / Var inte hela vårt liv just så, blott ett famlande, ett sökande?"). Medverkade gjorde "kärntruppen": Christina Högman, sopran, Nils-Erik Sparf, violin, Anette Wistrand-Lavotha, violin, Peter Eriksson, viola, Elemer Lavotha, violoncell och Mats Jansson, piano. Ernst Kirchteiger höll ett lysande invigningstal.

Vad gör festivalen så speciell? Den täta, intima atmosfären, den stilrena herrgårdsmiljön, såväl interiört som exteriört, men också serveringen av kaffe och champagne och chokladtårta i det lilla herrgårdskapellet under pauserna, och parken med de väldiga lövträden och sjön bara några hundra meter nedanför huvudbyggnaden... Och mitt i och överallt: Carl Jan Granqvist – en levande legend som håller samman alltihop och som med sin passion för kammarmusik dessutom tillhandahåller en konsertlokal av mycket speciellt slag, men där den omgivande miljön förstärker intrycket av en plats där det är gudagott att vara.

Ett axplock ur årets program: En av kvällarna sjöng Christina Högman Schubert-Lieder – och därefter framfördes Brahms pianokvartett i c-moll; ett av kammarmusikens mest praktfulla verk. I Grythyttans typiska bergslagskyrka spelade barockensemblen "Kajsa Warg Consort". I Filipstads kyrka konserterade Björn Gäfvert på den nyrenoverade orgeln och Peter Eriksson (viola) och Nils-Erik Sparf (violin) spelade Mozartsonater. En kväll framförde Vamlingbokvartetten ett spännande program i herrgården – där sedan ett av de intressantaste festivalinslagen följde: nyskriven musik med bl.a. Polska cellokvartetten. ett europeiskt projekt och här med inspelningstekniker från Sveriges radio.

För avslutningskonserten svarade Oslo Grieg Trio: ett väl varierat program.
Lagom till denna försommarvecka utkom också en påkostad, genomdesignad och ytterst läs- och sevärd bok: "Saxå kammarmusikfestival", med underrubriken "Till kammarmusikens lov" (Måltidsakademins förlag, Grythyttan). Den 400-sidiga volymen ger en lika bred som djup och därtill underhållande och inspirerande tillbakablick över de tre decennier festivalen funnits. Eldsjälar som Carl-Jan och festivalledaren Peter Eriksson är veritabla stöttepelare när det gäller att hålla liv i evenemanget.

Så här skriver P 1-profilen Karsten Thurfjell i ett av bokens kapitel: "Även om Saxå ligger i en bygd med kulturhistoriska herrgårdstraditioner, då verkar festivalen i Filipstad i östra Värmland, en av landets fattigaste kommuner, för att inte tala om Hällefors som också dras med ständigt vikande siffror. Hur ser då Peter på festivalens roll i detta sammanhang? –Jag kommer från Arvika 15 mil västerut, i ett Värmland där kulturen präglar bygden på ett helt annat sätt. Skulle jag lägga den här festivalen i Arvika skulle jag direkt få offentliga bidrag. Hela traditionen med konsten, konsthantverket och musiken animerar bygden, från slutet av 1800-talet till våra dagar, med Rackstakolonin, Klässbol och Ingesunds musikhögskola. Det är ett helt annat klimat, precis som i Fryksdalsbygden. Men det är roligt att kunna vara med och stimulera det Östvärmländska kulturlivet med den här festivalen."

Själv minns jag denna trakt från tidigt 1970-tal: kulturellt nästan en öken... Därefter har befolkningen nästan halverats – men tack vare eldsjälar som Carl-Jan och andra har trakten livats av inte bara en festival som denna, utan också av exempelvis skulpturparkerna i Hällefors och folkhemsmuseet i Lesjöfors – en tidigare stolt industriort som utan satsningar som denna nog skulle ha vacklat in i hopplöshet och skuggtillvaro.

Nämnas kan också att festivalen beskrivits också i en tidigare bok, redigerad av Peter Eriksson: Till kammarmusikens lov (Carlssons). Där belyses, ur många aspekter och med en rad medverkande skribenter, den då 20-åriga festivalen.

 Läs mer på www.saxa.se

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

Skammen

Innledning Gitt at vi forstår hva som menes med ‘atferd’, så er menneskelig atferd verdi – og normstyrt. En verdi er om hva som virkelig teller for oss mennesker, som at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 december, 2014

Turistens samvetskval. Ett reportage från Tunisien

Om man hatar sand och skyr solen är Tunisien antagligen inte det första resmålet på listan. När min mamma ringt upp mig några månader tidigare och frågat vad jag visste ...

Av: Linda Bönström | Resereportage | 24 juli, 2010

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 24 maj, 2017

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 maj, 2014

Locus meditationis

En diktares svårighet …

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 01 september, 2017

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Alldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 september, 2014

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 02 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.