Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

 ”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade



Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps. 

Om The Cramps


 Poison Ivy i ett nötskal. Foto: Wikimedia

Poison Ivy i ett nötskal. Foto: Wikimedia

Sex var alltid en central del i gruppens image och musik. Det är det musiken handlar om, inskärpte paret i många av de intervjuare som de mötte genom åren. Sex, och djuriskhet i största allmänhet, som musikens definierande karaktärsdrag.
CrampsGravestHits: ”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

CrampsGravestHits: ”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Rolling Stones har inte lärt mig någonting om rock'n'roll.

De har däremot lärt mig en hel del om rock och kanske kan det tyckas att det bara är en semantisk skillnad, men det är en avgörande skillnad i innebörd. Rock är ego i brist på trovärdighet, geschäft, och töntiga poser inövade framför spegeln. Somliga rockmusiker lever rövare och försöker verka farliga och därmed trovärdiga, men egentligen är de ingenting annat än Lasse Berghagen på picknick. Det gäller inte bara Stones utan lika mycket fåntrattar som Guns 'n' Roses och Backyard Babies och tusentals andra, men Stones är det mest emblematiska exemplet, ända från det att de debuterade med en klorinblekt variant av svart blues och rhythm & blues, fram till våra dagars kommersiella maskineri som när det börjar sina i penningpungen vevas igång för någon lukrativ världsturné som misstas för en händelse.

Att inte gilla Rolling Stones ger en inte särskilt många kompisar men desto fler ovänner. Häromsistens kallade En Känd Svensk Rockjournalist mig för dum i huvudet för att jag inte köper Stones apkonster och han tyckte att jag hörde hemma på soptippen (hans ord) och bad mig dra åt helvete.

Inte för att detta nu bekommer mig särskilt eftersom jag inte bryr mig ett jota om vare sig vad En Känd Svensk Rockjournalist eller någon annan ur den självutnämnda rockintelligentian med inbillat tolkningsföreträde tycker om mig eller musiken jag gillar. Jag tar det inte personligt heller då jag inte förväxlar min smak med min person. För övrigt föredrar jag både soptippen och helvetet framför både Rolling Stones och de allra flesta Kända Svenska Rockjournalister. .

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag föredrar helt enkelt rock'n'roll före rock och är det några som lhar ärt mig något väsentligt om rock'n'roll så är det The Cramps.

Naturligtvis var Cramps larviga. Lika larviga som B-filmerna från 50-talet, serietidningarna, lantisrockabillyn och den söndrigaste garagerocken som de inspirerades av. Men de kom undan med det eftersom de tog inte sig själva på uppblåst allvar även om de respekterade sin egen musik och all den undergroundkultur som den hämtade sin näring ur. Genom en lexikalisk kunskap och en djup förståelse gjorde de det meningslösa meningsfullt.Det triviala blev betydelsefullt.

Med "de" menar jag i första hand Lux Interior och hans band- och livskamrat Poison Ivy Rorschach. Hon spelade gitarr, skrev många av låtarna och agerade gruppens manager under en stor del av karriären. Hon var också ofta skivornas omslagsflicka och lekte med gammaldags pinup-klichéer. Hon var en medveten och lekfull sexploitation-drottning som om hon ville hade kunnat slå den på käften som ens atänkte ordet kvinnoförtryck när de såg skivomslagen. Poison Ivy var, och är sannolikt fortfarande, lika stark som någonsin Patti Smith, Joni Mitchell eller Sister Rosetta Tharpe. Bara med ett annat – mer tvetydigt – uttryck.

Sex var alltid en central del i gruppens image och musik. Det är det musiken handlar om, inskärpte paret i många av de intervjuare som de mötte genom åren. Sex, och djuriskhet i största allmänhet, som musikens definierande karaktärsdrag. Och det krävde att de sökte sig tillbaka så långt i tiden att "branschen" inte kommit ivägen för musiken och reducerat den till marknadsföringsgimmickar. Långt innan samlingsplattor med ultraobskyr rockabilly och 50-tals-rock'n'roll började dyka upp runt skiftet mellan 70- och 80-tal åkte de runt i en skraltig bil från den ena till den andra staden på den amerikanska vischan och dammsög loppmarknader och prylbodar på då totalt okända vinylsinglar från rock'n'rollens barndom. Musik som var helt ute bland eftersläntrarhippies och nymornade countryrockare med en romantisk dröm i lummigt grönt om det "ursprungliga" livet på landet. För att inte tala om alla symfonirockande slängkappeorganister. De sökte efter skivorna som Gud glömde men som Djävulen alltid hade i gott minne. Och det var dessa skivor som övertygade Lux och Ivy om att de måste starta band.

I parets medvetande existerade The Cramps långt före det faktiskt fanns ett band. 1976 brukar nämnas som året när gruppen verkligen bildades. Gitarristen Bryan Gregory träffade de passande nog i en skivaffär. Med sin långa blekta lugg hängande framför ansiktet som en kontrast mot det övriga bakåtstrukna svarta hamnade han genast Cramps främsta visuella symbol. Koppärren som acnen lämnat efter sig som dermatologiska skålgropar gjorde hans ansikte skrovligt, och han såg ut som någon som klivit rakt ut ur en monsterfilm från 1955. Visuellt kunde han inte ha passat bättre in i gruppens skräcklook och hans fuzzade sågbladsgitarr blev den perfekta studsväggen för Poison Ivys plonkigt spinkiga gitarrlöpningar. Trummisar kom och gick, bland annat den legendariska Miriam Linna som idag driver skivbolaget Norton Records och under många år också grupperna The Zantees och The A-Bones tillsammans med sin make Billy Miller. När Nick Knox snudd på bokstavligt talat slog sig in i bandet hade Cramps fått sin mest klassiska sättning. Två gitarrer, trummor, sångare – ingen bas.

Som inflyttade New Yorkare tog Cramps snart plats på stadens mytomspunna musikscen. De spelade på CBGB's och det återuppväckta Max's Kansas City för en delvis begeistrad och en delvis oförstående publik. Bland de hänförda fanns Alex Chilton – då en soloartist som perforerat sitt redan bräckliga psyke med allsköns berusningsmedel och med ambitionen att till varje pris spräcka den myt om honom själv som hade byggts av åren som grovröstad tonåring i Box Tops och som häpnadsväckande genial låtskrivare i Big Star. Chilton tog med sig Cramps ner till sin gamla hemstad Memphis och under en stundtals förbryllande session spelade de in en mängd låtar. Fyra av dem skulle komma att fördelas på gruppens två första singlar.

Först kom "Surfin' Bird". Chilton står som producent men frågan är om han egentligen gjorde något annat än tryckte på inspelningsknappen och lät bandet rulla medan Cramps under fem minuter löpte amok i studion. Lux avfyrar låtens klassiska inledningsstavelser "pah-pah-pah-pah-pah-pah-pah ooh mow-mow, pah-pah ooh mow-mow-mow" som en salva ankarspik ur en spikpistol. Sedan dröjer inte länge förrän låten går sönder totalt i en kakofoni av vitglödgat oväsen. Nick Knox hamrar på bakom trummorna medan gitarrerna fullständigt gör slarvsylta av Trashmens gamla kuriosahit från 1963.

Senare erkände Poison Ivy att andan i "Surfin' Bird" visserligen var Cramps, men att låten som sådan inte egentligen var det. Mer i linje med gruppens visioner om en personligt uppdaterad rockabilly var i så fall baksidan, "The Way I Walk". Från början en rätt beskedlig låt av den kanadensiska rockabilly-sångaren Jack Scott men som i Cramps version först blir gungande tung och sedan en verklig trotjänare i deras live-repertoar.

Både "Surfin' Bird" och uppföljarsingeln med den helt suveräna "Human Fly" och den rasande Roy Orbison-covern "Domino" gav gruppen ut själva. Det må ha varit punkens år 1978, men frågan är om ens de generösaste punkbolagen var tillräckligt tillåtande för tordas satsa på dessa galningar. Och ärligt talat hade Cramps inte särskilt mycket med punken att göra. Närmast stod de i så fall Ramones.

Många tog Cramps som ett skämt, som ett slags musikens Familjen Addams. De som förstod allvaret i vad gruppens uppsåt , den på samma gång respektfulla som blasfemiska hållningen till ursprungs-rock'n'rollen blev omedelbart fans.

Fans fick de utan tvekan när de gjorde en av sina mest speciella konsert någonsin. 1978 bokades de in för en gratiskonsert på Napa State Hospital, ett mentalsjukhus i Kalifornien med en hundraårig historia. De delade bokningen med The Mutants, men det var bara Cramps-spelningen som dokumenterades på video (till Mutants stora harm). Bilden är skakig och grynig, ljudet är dåligt, men konserten är helt otrolig. Publiken, det vill säga patienterna, ger sig hän fullständigt. De rycker i bandmedlemmarna, skriker i Lux' mikrofon och dansar på scenen (om man nu kan tala om dans och om man nu kan tala om en scen).De kopplar genast med bandet.. "De säger att ni är sjuka", säger Lux till publiken, "men jag tycker ni verkar helt okej!"

Någon kanske tycker att Napa-spelningen är lyteskomik på något vis, men det är det inte alls frågan om. Alla verkar ha sitt livs upplevelse. Lux berättade senare att han hade svårt att skilja personalen från patienterna. Oavsett var personalen mycket nöjd med tillställningen (trots att några av de intagna rymde medan bandet spelade – fast de kom tillbaka senare)... Skulle Rolling Stones ha gjort en sådan här konsert? Knappast...

Debut-LP:n "Songs the Lord Taught Us" släpptes 1980 och ingen borde ha kunnat tvivla på Cramps uppriktighet. Covers på låtar nästan ingen hade hört blandades med original i en överygande stil. Några instrumentallåtar, som Link Wrays "Fatback", hade fått nyskrivna texter. Hyllningar till gamla skräckfilmer och discjockeyar Lux hörde på radion som barn vävs in med formsäker precision. I låten "Garbageman" ger Lux Interior den bästa programförklaringen till gruppens musik när han beskriver den som "one half hillbilly, one half punk" och utmanar lyssnaren: "You ain't no punk, you punk/You wanna talk about the real junk? /.../ Well, you can't dig me, you can't dig nothin'/Do you want the real thing or are you just talkin'?" Ja, hur var det nu – vill ni ha den äkta varan eller snackar ni bara skit? Mick och Keith, vad säger ni?

The Cramps går direkt på kärnan. Den oborstade ursprungligheten som var till förvillelse lik – eller rentav identisk med – galenskapen hos Hasil Adkins, Charlie Feathers, Mickey Hawks, för den delen Jerry Lee Lewis. Och den som Elvis försökte dölja men som kom ikapp med honom ju mer åren gick. Cramps hittade essensen, den som inte kan beskrivas men som märks om den saknas.

Det visade sig att Bryan Gregory saknade den sensitivitet som var en förutsättning för bandets musik. Han tyckte inte att Cramps utvecklades. Han ville spela en mer "tidsenlig" musik. Ingen protesterade när han sade att han ville lämna bandet. Lux och Ivy har aldrig gjort någon hemlighet av att de gillar, ska vi kalla det "medikamenter", men Bryan Gregorys sköra sinne tålde inte hans överkonsumtion av droger. Han glömde bort hur låtar som han spelat i flera år gick. Han ville dessutom tillbringa mer tid med sin flickvän och tillsammans med henne sjönk han allt djupare in i ettt misch-masch av ockultistiskt hokus-pokus. De båda startade istället bandet Beast som gjorde några enstaka och urusla singlar. Gregory fortsatte spela musik i periferin och kunde aldrig komma i närheten av det han gjorde i sin första grupp. Han dog 2001.

Par i hjärter och trash: Lux och Ivy på scenen

Ersättare blev en enligt flera – inklusive han själv – jobbig typ som kallade sig Kid Congo Powers. Han hade redan erfarenhet av att spela i band. Tillsammans med sin gamle vän Jeffrey Lee Pierce hade han spelat i The Gun Club, ett Los Angeles-band som gjorde samma sak för bluesen som Cramps gjorde för rockabillyn. Med Kid Congo Powers inträde i bandet drog Cramps musik åt mer garagepsykedeliskt håll, med covers på handplockade låtar från "Pebbles"-samlingarna. Titeln på nästföljande skiva är inte vald av en slump: "Psychedelic Jungle". Bryan Gregory hade helt fel när han trodde att bandet inte skulle utvecklas för "Psychedelic Jungle" är på många sätt en skiva som är olik föregångaren. Annorlunda, men lika briljant.

Åren närmast efter vad det relativt tyst från Cramps. Åtminstone vad beträffar nyinspelade skivor. Gruppen hamnade i en segsliten konflikt med sitt skivbolag Illegal Records och för att alls tjäna sitt uppehälle fickde spela inför publik så mycket som de kunde. Det enda livstecknet på vinyl som kom var mini-LP:n "Smell of Female" med sex låtar inspelade live på Peppermint Lounge i New York. (Det har påståtts att det egentligen skulle vara studioinspelningar med pålagda publikljud, men Poison Ivy har dementerat att så skulle vara fallet och har garanterat inspelningarnas äkthet.)

När skivan kom var dess ynka tjugo minuter förstås frustrerande korta (den har utökats på CD senare), men den snåla speltiden uppvägdes av riktigt bra musik. Förutom några inspirerade låtar singerade paret Interior/Rorschach – som den exemplariska "Thee Most Exalted Potentate of Love" – stack de emellan med ett par covers. Titellåten från Russ Meyers slräpfilmsklassiker "Faster Pussycat! Kill! Kill!" var vald med fingertoppskänsla.

Man kompenserade Cramps-samlarna för frånvaron av nya riktiga skivor med en uppsjö av "Smell of Female"-relaterade utgåvor i begränsad upplaga. Färgad vinyl, singelboxar, bildskivor – plötsligt flödade marknaden över av först och främst franskutgivet krafs (som jag i ungdomligt oförstånd kände mig nödgad att slösa pengar på).

Det skulle dröja tre år innan den första nya riktiga skivan kom. I efterhand är väl "A Date with Elvis" inte i paritet med vad gruppen hade presterat tidigare. Cramps utvecklade sin humor och texternas sexanspelningar duggar tätt. Eller ja, emellanåt är de mer än bara anspelningar... Icke desto mindre kommer "A Date with Elvis" alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Det var under den efterföljande turnén som jag såg dem två gånger. Det finns en del pinsamma "Almost Famous"-anekdoter jag skulle kunna berätta om mig själv i anslutning till detta, men jag tänker inte generera vare sig er eller mig själv med att återge dem... Dock minst jag att Nick Knox verkade vara en sur typ som dessutom försvarade Ronald Reagan under presskonferensen i Stockholm där jag lyckades nästla mig in med ett utgånget presskort från lokaltidningen jag skrev för.

Cramps fortsatte att ge ut skivor oregelbundet. Tyvärr var deras storhetstid förbi. "Look Mom No Head" från 1991 är rena katastrofen – Nick Knox hade precis hoppat av och uppenbarligen hade han en kvalitetskontrollerande påverkan på bandet. 2003 kom sista ordinarie skivan, "Fiends of Dope Island". Året därpå, dubbelsamlingen "How to Make a Monster" med gamla demos och liveinspelningar gjorda före skivdebuten. Låt vara att den är lite ojämn, men den är historiskt intressant och musikaliskt är den trots allt mestadels riktigt bra.

Trots att Cramps inte hade gjort särskilt bra skivor på flera år blev jag helt förkrossad när nyheten nådde mig att Lux Interior hade dött. Hans medfödda hjärtfel stannade räkneverket på 62 år. Jag var oförberedd på min reaktion, men när jag fick beskedet föll jag i gråt. Med honom försvann en del av min ungdom. En stundtals förfärlig tid men på samma gång en av de bästa jag har haft. Cramps, och Gun Club, utgjorde på sätt och vis kärnan i min tillvaro under stora delar av mitt 80-tal. Jeffrey Lee Pierce försvann för tidigt redan 1996, och med Lux Interior var det som att den sista av mina allra viktigaste länkar till mitt eget förflutna hade kapats. Det första jag kom att tänka på när nyheten drämde sin knytnäve i mitt mellangärde var följande rader, ur "Rockin' Bones" från "Psychedelic Jungle":

I wanna leave a happy memory when I go
I wanna leave something to let the whole world know
That the rock'n'roll daddy has done passed on
But my bones will keep a-rockin' long after I've gone

Well, when I die don't you bury me at all
Just nail my bones up on the wall
Beneath these bones let those words be seen
This is the bloody gears of a boppin' machine

Jag tror att Lux hade gillat att det var just dessa ord som kom för mig just då. Och skivorna, de där tidigaste de gjorde, är i en egen division. En egen dimension, där ingenting åldras. Även om min egen ungdom sedan länge är förlorad, så behåller musiken sin. Som en osalig ande, eller ett monster i någon gammal skräpfilm från 50-talet.

Peter Sjöblom

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.