Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”



Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer. 

Från Bob Dylan till Shadows in the Night



Dylan och Joan Baez vid medborgarrättsmarchen i Washington, DC

Dylan och Joan Baez vid medborgarrättsmarchen i Washington, DC

Jag undrar om han är den egentliga inspirationen till vad många Hollywood-kändisar ägnar sig åt nu för tiden; han spelade galen. Planen var att säga och göra så många saker som möjligt knasigt, att skriva och spela ännu värre – då skulle gamarna lämna honom ifred.
Bob Dylan 1963

Bob Dylan 1963

Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med den självförfattade memoaren ”Chronicles”, som planerats att publiceras i tre delar, håller beundrare på spänn. Trilogin måste ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de följande två böckerna inte överhuvudtaget skulle bli skrivna. ”Chronicles, Volume One” höll sig nitton veckor som bästsäljare i New York Times och i en intervju med tidningen Rolling Stone åtta år senare berättade Dylan att han konstant skriver på de nya böckerna och att flera kapitel redan är klara men att det är inte skrivandet utan bearbetning som tar mer tid än med den första boken. Från början var memoaren egentligen menad som en kort essä som skivbolaget bett Dylan att skriva till utgivningen av ett samlingsalbum;

”'I really didn't want to,' he says [till Rolling Stone]. 'But then I was thinking it would be a good opportunity to say some stuff about this period of time in maybe '62 to '63. I walked off The Ed Sullivan Show when it was real popular in America. I wanted to take myself back to that time and relive it.'”

Jag bläddrar lätt i de glansiga böcker jag har om Dylan, tittar på fotografierna, undrar om han var lycklig. Vad jag ser är oftast en människa som känner tyngden av ett syfte, en uppgift har tilldelats och det är inget att grubbla vidare över, bara att göra. Men samtidigt har hans karriär antagligen också skapat en kluvenhet kring sin person och sin persona; att tillfredsställa någon annan, imponera, göra intryck och Dylan tycks ha värdesatt sin väg, den har kostat. Det måste vara svårt att bli en myt och samtidigt vara trogen sig själv. Dylan har haft en rätt märklig relation till pressen där han har kunnat florera något som ett enigma men samtidigt inte blivit bortglömd och det är stor skillnad om man jämför med dagens extrema exponering av celebriteter. Man blir möjligen känd, men inte odödlig.

Någonstans hade jag hört ”Blowin´n in the Wind”, antagligen de flestas inkörsport till Dylans aldrig sinande skara fans, från 1963 års ”The Freewheelin´Bob Dylan”, jag gillade den mycket men jag visste inte då vem som sjöng den. Jag kom att möta honom i min morfars skivsamling som jag i nästan andakt kunde sitta på golvet framför och försiktigt fingra på fodralen. Som barn kändes sortimentet så stort och sårbart. Ingen hade spelat dem för mig men ”Nashville Skyline” (Columbia Records, 1969) och ”Slow Train Coming” (Columbia Records, 1979) tog jag med mig hem och jag har ännu inte lämnat tillbaka dem. Min mor kände knappast samma passion inför ”Girl From the North Country”, ”Lay Lady Lay”, ”Gotta Serve Somebody” eller ”Slow Train” som spelades om och om igen ifrån mitt rum på min lilla röda vinylspelare i plast. Men jag är på det klara med att hon mycket uppskattade avbrottet från Janis Joplin som snurrat dessförinnan. Minns inte hur gammal jag var då, tio eller elva kanske, hade lärt mig rätt bra engelska så de mummel fria styckena förstod jag.

Det skulle ta några år till innan jag verkligen förstod, eller åtminstone trodde mig göra så, samtidigt som jag började fatta misstankar om att det här med Dylan var större än vad jag anat. Skivorna blev nog mycket viktigare när jag blev gymnasist och en Bengans skivbutik uppenbarade sig intryckt i en källarlokal. Längsmed trappan ner satt flyers från lokala band och hemmagjorda affischer för både det ena och det andra häftade på väggarna och några begagnade skivor lyckades jag samla ihop under den perioden. Det var övergång till det digitala, CD-skivornas invasion och det var väl aldrig detsamma förstås men känslan överlevde. För mycket med Dylan är just känsla, jag har sett honom skoja med publiken och dansa, jag har sett honom muttra sig igenom två timmar. Det stora ligger med största sannolikhet i att inte veta. Det är inga flashiga backdrop eller konfettiregn, spänningen räcker. När kommer hardcore fansen på första rad –biker gubbarna – att rusa rakt in i kravallstaketet? Vad är låtlistan, allt kan dras fram från decennier av platina, guld och välbevarade outtakes? För mig händer det, känslan av magi, när Dylan drar på sig ställningen som håller munspelet på plats och det finns inget sätt jag kan förklara det på. Det är inte nytt men inte heller gammalt. Texterna är en portal mellan nu och då.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bob Dylan föddes våren 1941 i Duluth, Minnesota (US) och växte upp strax därutanför i småstaden Hibbing. Så mycket väntade och jag skulle kunna skriva om den beryktade motorcykel olyckan eller om den elektriska gitarrens inferno, hundratals händelser, men jag låter bli. De är oftast några av de många tankekonstruktioner som finns runt Dylan. Företeelser som kanske skrevs upp till mer än vad de var värda. Men vad skulle musikredaktionerna göra när världens största stjärna var motsträvig till att tala. På samma vis håller jag mig borta ifrån detaljer för något inom mig säger att när man träffat alla och antagligen gjort det mesta blir alla frågor till svar av distans och perspektiv.

 

                              

Allen Ginsberg och Bob Dylan. Foto: Elsa Dorfman (Wikipedia)

 

En gnutta fantasi. Dylan var lika söt på 60-talet som tjusig på 2000-talet, det kallas karisma. Ibland med den sköra blicken, ibland hojtande ”I ain´t taking responsibility for no cats that I don’t know” och naturligtvis de klassiska poserna för irriterad och förbannad. Dylan för mig har alltid framstått som något av en fifflare, kanske fixare, inte oärlig men det var en tid då man behövde fibbla lite med sakers tillstånd. Det var en tid då Amerika kom till kriget och kriget till Amerika, fiender och allierade bytes av, släktingar som kom tillbaka hem till Minnesota med bagage de aldrig talade om. 

Det här var kodernas tid, svartlistningar och kommunistjakt drev på, budskapen var tvungna att låta som något annat men vara tillräckligt tydliga.

Dylan har alltid hävdat att texten var det viktigaste, och han ville berätta om världen och dess människoöden. När jag var yngre tänkte jag nog att han tillhörde protestsångarna som de kallades med hatkärlek, med lite mognad kom tydligheten över att han var på alla sätt en folksångare. Dylan var inte politiskt engagerad, inte på det viset. Till Rolling Stone’s Nat Hentoff berättar Joan Baez;”I’ve learned he’s not an activist, which does not mean that he doesn’t care about people” (“The Pilgrims have Landed on Kerouac’s Grave”, 1976). Det blir nog mest rätt så. Dylan var däremot mycket intresserad av historia, under tiden i New York då han slaggade hos Ray Gooch och Chloe Kiel botaniserade han i deras oorganiserade bibliotek bland de stora författarna och poeterna.

Min slutsats är att bli tagen som protestsångare var mycket lätt gjort när berättelserna funna i historien helt enkelt var så fulla av samma sorts orättvisa. I ”Chronicles Volume One” skriver Dylan ömt om tiden hos Ray och Chloe, det temporära boendet i New York ingav trygghet – märk väl att vissa menar att detta aldrig skedde. Från bäddsoffan kunde han höra tågen passera under natten, hemma i Hibbing var man tvungen att stanna till minst en gång om dagen för att vänta ut ett passerande tåg, järnvägen gick kors och tvärs. Jag tror att många låtit sig missledas en smula i sin bild av The Kid, hans unga rastlösa uttryck gör det svårt att föreställa sig hur han plöjde och memorerade hård litteratur, stora filosofer och mäktiga äventyr.

Columbia Records släppte 1962 Dylans första studioalbum, den självbetitlade ”Bob Dylan”. Kan man skriva om Dylan utan att nämna upprinnelsen till namnet? För att lägga saken till rätta hur det kom sig till berättar Dylan den enkla historien som blev en modern myt;

”Vad mig anbelangade var det den jag var – det var vad mina föräldrar döpt mig till. Det lät som namnet på en skotsk kung och jag gillade det. Det rymde nästan hela min identitet […] Istället för Robert Allen skulle det bli Robert Allyn. Men en tid senare råkade jag läsa några dikter av Dylan Thomas. […] Jag kunde inte bestämma mig – bokstaven D ljöd starkare […] Första gången någon frågade vad jag hette, i tvillingstäderna Minneapolis och St Paul, svarade jag instinktivt och automatiskt utan att tänka efter, ’Bob Dylan’” (Chronicles, 2004).

Hela processen hade börjat med att Dylan läst om en saxofonist vid namn David Allyn, han misstänkte att Allyn bytt namn till något mer lockande, mystiskt och bestämde sig för att göra detsamma och efter mycket resonerande löd domen att ”Bob Dylan” både lät och såg bäst ut. Och så blev det. Efter det första albumet kom året därpå, 1963, ”The Freewheelin´Bob Dylan” som drog in platina åt Columbia.

Jag tror Dylan aldrig riktigt förstod vad som var i görningen, jodå, det jordliga ståhejet gick väl inte att undvika förstås, men framtiden… Hur kaxig han än må ha varit gällande träffsäkerheten hos sina egna låtar kunde han väl inte ha anat att vi, fyrtio, femtio år yngre skulle komma att bemöda oss med att köpa skivor och dyra konsertbiljetter. Eller så var det exakt det han föreställde sig och därför kunde gå på och av världens scener precis som han ville. Om Dylan tror sig själv om att han aldrig velat bli en av alla de musiker som gjort sig själva större än sin musik undrar jag hur han ser tillbaka på sitt arv. Blev det inte riktigt så som han tänkt sig? Målade den där determinismen in honom i hörnet? Det ena skulle antagligen inte finnas utan det andra. Miljoner människor framträder med Dylan covers varje dag, men ingen är Bob Dylan.

I slutet av sextiotalet var musikern under hård press och det förargade Dylan att se hur hans egna låtar stötte och blöttes av andra, han var rasande för han ansåg att de tagits ur sitt sammanhang. Men det fanns också stunder där han häpnade. Dylan skriver i ”Chronicles” om sin egen förvåning när en del artister plockade fram sina tolkningar av det han skrivit. Och jag tror inte han förvånades ett dugg av att låtarna i sig spelades – dem höll han definitivt för bra - men jag tror det påverkade honom mycket att höra alla möjligheter, alla sätt att spela styckena annorlunda. Det musikaliska arrangemanget gjorde honom pirrig. Dylan hängde senare till exempel med Kurtis Blow, folkmusikern var förtjust över rapmusikens framfart med Ice-T, Public Enemy, Run-D.M.C;

”De där killarna stod inte bara och snackade skit […] De var alla poeter och visste vad som gällde […] Den sortens musik Danny och jag gjorde var föråldrad. Jag sa det inte till honom, men i ärlighetens namn var det så jag kände”, berättar Dylan i ”Chronicles”.

Men mycket sorglöst uttryckt och det kan nog vara så som en musiker på ”The Rolling Thunder Revue” sade till reportern från Rolling Stone;

”You know what makes him different. He sees the end of things. The rest of us, we’re into something, it’s as if it’s going to last forever. Dylan, he’s in just as deep, but he knows it’s not going to last.”

Jag plockar fram ”Song to Woody”, inspelad 1961, det är lätt att glömma att även den store Dylan trånade och beundrade; Woody Guthrie, Dave Van Ronk, Gilbert Vandine ”Cisco” Houston, Ramblin' Jack Elliott, Huddie William "Lead Belly" Ledbetter. Joan Baez. Dylan hade växt upp med radion. Det skulle komma många sånger till Bob Dylan inom kort men slutet av sextiotalet var tämligen bittert i Dylans värld. Han hade gjort fantastisk musik, det bästa någonsin, men han fann sig själv i vad jag kallar en ”Rainy Day Woman”- situation; stenarna kom flygande från alla håll. Rörelsen hade valt en ledare men Dylan ville inte leda, inte så som det förväntades i alla fall. Jag minns en notis jag läste för många, många år sedan om hur familjen Dylan mer eller mindre tvingats sälja huset i Woodstock på grund av folkvallningarna.

Från den notisen skulle jag hinna leva mitt liv en gång till innan jag förstod hur svårt det är att skydda sina barn ifrån den ständiga faran, hur hotfullt livet måste ha tett sig för Bob och Sara under de tidiga familjeåren med världens knäppskallar smygandes i trädgården kan jag knappt föreställa mig. Dylan skriver om den här tiden som en ständig flykt, om den hets som låg över omöjligheten att kunna leva ett vanligt liv;

”Vad alternativkulturen än var så hade jag fått nog av den. Jag var äcklad över hur mina texter hade ryckts ur sitt sammanhang, hur deras innehåll reducerats till polemik, över att jag blivit smord till Revoltens Överste Broder, Protestens Överstepräst, de Oliktänkandes Tsar, hertigen av Olydnad, Snyltarnas Ledare, Avfällingarnas Kaiser, Anarkins Ärkebiskop, Storfräsaren. Vad fan var det frågan om? Gräsliga titlar hur man än betraktar dem”. (Chronicles, 2004)

Dylans karusell hade snurrat så fort och nu fann han sig desperat fäktandes för sin nya identitet; familjefar. Det gick helt enkelt inte ihop med den allmänna egendom det innebär att vara en ikon. Jag får påminna mig själv om att Dylan trots allt var en produkt av fyrtio- och femtiotalen, i memoaren skriver han lite om sin mor och far, ett klassiskt generationsbyte. Barnet Robert valde något annat, ett yrke, ett syfte, andra scenerier men det tycks ha skett tämligen odramatiskt. Det var inte så mycket mer med det. I november 1965 gifte sig Dylan med Sara Lownds och adopterade hennes fyraåriga dotter, i tät fart fick paret fyra gemensamma barn. Det får mig att tänka på en annan liten skvallernotis jag läst också för många år sedan som rapporterade om att Dylans ungar är trustfond kids, ekonomiskt säkrade för livet och jag minns tydligt hur jag tänkte för mig själv; fan vad skönt, han är i alla fall ingen skitstövel. Familjescenen, Dylans hushåll, fascinerar mig, antagligen för att de på något vis lyckats vara så privata under omständigheterna. I ”Chronicles” skriver Dylan i frenesi om allt han ville för familjen men som förstördes av andras ständiga intrång, jag ska säga att i det här stycket betyder ordet ”familj” mycket ”jag”. Han tar sats ur epitet.

Jag bläddrar lite i ”The Mammoth Book of Sex, Drugs & Rock ´N´Roll” (2001), precis som titeln antyder är den en mammut till text, samlade artiklar från här och var, en trasslig historia och inte någon höjdare till läsupplevelse men har sina roande inslag. Här finns Nat Hentoffs artikel jag nämnde ovan, om nedslaget i ”The Rolling Thunder Revue” världen, Dylans stora turnéprojekt 1975-76. Dylan var förstås inte ensam som stort namn, runtomkring hundra artister deltog, men ja, det var väl Dylans projekt trots allt. Varendaste spelning innehöll det över åtta minuter långa försvarstalet för boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som dömts till livstids fängelse för mord mot sitt nekande. Carter spenderade nitton år i fängelse innan domen hävdes då man funnit att den i själva verket baserats på rasistiska grunder och han avled sedan sjuttiosex år gammal år 2014.

 

Bob Dylan uppträder på St. Lawrence University, november 1963

 

Joan Baez som mycket tidigt hjälpt till att föra fram Dylan som egen artist och Allen Ginsberg – mannen som tycks vara den ständige sufflören till tiden och väsen över dem alla – låter sig intervjuas;

”It’s hard singing with him because he’s so devilish”, säger Baez,”There are times when I don’t know what song he’s plucking on the guitar until he starts singing. And he can be tricky”.

Någon bekant till Baez frågar henne mitt i intervjun hur Dylans barn är och hon utbrister att hon aldrig sett dem; ”They’re like mythology”. Saken är att efter ett tag kommer Sara Lownds och några av barnen, och en barnflicka, att förena sig med ”Rolling Thunder Revue”. Ginsberg gillar Sara, intelligent, rolig och drottninglik är hans utlåtande. ”Dylan”, skriver Hentoff, ”has developed a vocation for self-protection. If he has a mania, it is for survival”. Det här är i mitten av sjuttiotalet, studioalbumet “Blood on the Tracks” har sålt både guld och platina, ”Desire” likadant. Det känns längesedan Dylan motade bort, försökte i alla fall, de fanatiska anhängarna från sin trädgård. Dylan uteblev faktiskt från två av de mest minnesvärda musikhändelserna i modern historia; Woodstock och Altamont.

Jag undrar om han är den egentliga inspirationen till vad många Hollywood-kändisar ägnar sig åt nu för tiden; han spelade galen. Planen var att säga och göra så många saker som möjligt knasigt, att skriva och spela ännu värre – då skulle gamarna lämna honom ifred. Många blev arga. Dylan ännu argare. Jag vill säga en annan sak om ”The Mammoth”, i början på boken finns en lista av namn – de stora namnen – sorterade efter hur de lämnade jordelivet i rubriker som ”Sudden Death”, ”Death By Their Own Hand”, ”Planes, Trains And Automobiles”, och självfallet, ”Death By Drink And Drugs”. Smått sällsamt finns inte Bob Dylan på listan, han lever, till skillnad från så makabert många andra i kretsen och från hans egen generation och hur det har gått till vete fan.

Tittar på fotografier igen. Bob och Joan. Generationens röster. De var så unga, återigen, man glömmer det. Världens fundament skapades om efter andra världskriget, Dylan växte upp i det nya kaoset. En tid när vartenda hål i väggen var en klubb, som han skriver om första tiden i New York, en tid när människor träffades, när slumpen band ihop och förde samman. När alla skamlöst stal och lånade av varandra. Det finns ett roligt stycke i ”Chronicles” där Dylan berättar om vad kämpigt det var att få ihop ett band, så fort han lyckades blev alltid någon stulen, lockad till något annat, eftersom de flesta spelade gratis eller för mycket lite pengar fanns ingen stabilitet. Han menar att därför lärde han sig att uppträda ensam.

Så vad är grejen? Egentligen? Vi är från olika generationer, Dylan och jag, uppväxta i olika länder och formade av omständigheter i så gott som två olika världar. Sätter mig en stund på balkongen och lyssnar igenom några spår. ”Blowin´n in the Wind” är vacker men mycket enkel i jämförelse med den skarpa sociala kritik många av Dylans sånger skulle komma att återge. Mest gillar jag partierna med munspelet, i ”Blowin´n in the Wind” är munspelet mer Dylan än något annat. ”The Times They Are a-Changin” har jag antagligen spelat tusentals gånger med sitt löfte om de falska profeternas undergång och förändringen som ska avslöja dem alla – hjälpa till eller falla ifrån. Sextiotalets ”Chimes of Freedom”, ”All Along the Watchtower”, ”Like a Rolling Stone” eller ”Tombstone Blues”, sjuttiotalets “Changing of the Guards” och “Shelter from the Storm”, för att inte utelämna tvåtusentalets “Workingman´s Blues 2” som visar på ett landskap i social indifferens. Med låtar som ”Subterranean Homesick Blues”, ”Positively 4th Street”, ”Masters of War” och ”Don´t Think Twice, It’s All Right” var det väl självklart att sextiotalets amerikanska ungdomar skulle äta ur hans hand.

Dylan är världsmusiker men på något sätt alltid en amerikansk sådan, kanske hade han fullt upp med orättvisorna i sitt eget land men musiken han skapat är bara att transferera från strid till strid. Kärleken i ”Simple Twist of Fate”, ”I Want You”, ”When the Deal Goes Down”, ”Beyond the Horizon” och givetvis “You’re A Big Girl Now”, önskan i ”Forever Young”, smärtan i ”Huck’s Tune”, ”Not Dark Yet” eller ”Tell Ol' Bill”; de är universella. Och så mer kärlek, ”Baby, Let Me Follow You Down” vilken Dylan faktiskt tog ifrån Eric Von Schmidt, som fått den från gud vet var.

Vilken version av ”Dignity” som blivit bäst kan diskuteras timvis, vem ler åtminstone inte lite åt ”Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn)” och alla sjunger väl refrängen på ”Knockin´on Heaven´s Door”? Dylans berättande i ”Joey”, ”Desolation Row” eller ”Standing in the Doorway” är efter kriterium självfallet folkmusik. Jag behöver inte sälja vad som redan sålts men ett stort erkännande ska också ges till band som The Dead och samarbetet Traveling Wilburys (Dylan, Jeff Lynne, Tom Petty, Roy Orbison, George Harrison och Jim Keltner – trummis åt stjärnorna).

Om musiken i sig inte är svar nog på varför Dylan fortfarande håller så anar jag några bidragande aspekter. Som alla barn gillar vi sagor, i folkmusikens skitiga värld finns det trots allt några hjältar och en skymt av dygder. Våra fantasier och vår saknad passar in där. ”Antingen stötte jag bort folk eller så närmade de sig för att ta reda på vad det hela handlade om. Det fanns inget mellanting”, skriver Dylan i början av ”Chronicles”. Dylan framhåller gärna att det som hände, framgångens amplitud, inte var något han bett för men det kan nog vara lika sannolikt som en fullträff i mörkret.

 

Bob Dylan 2010

 

Trettiofemte studioalbumet Dylan spelat in släpptes 2012 och enligt aCharts placerade sig skivan “Tempest” (Columbia Records) direkt på en första plats i Sverige – och något lägre än så vore skandalöst. “Tempest” är Dylans vanliga koncept med livet, döden, sex, och den spetsiga omisskänliga samhällskritiken men det är ingen trist upprepning trots det. Dylan har hamnat i ännu en perfekt form där den rosslande karaktäristiska rösten balanserar jämnt med det mörka uttrycket i hans texter. Det är fullt förståligt att den här skivan också kom med ett rykte om att det här skulle bli den sista eftersom den förmedlar en känsla av att göra upp med tiden, kanske kan man kalla det en form av att få det slutgilitiga sista ordet. 

För skivan innan, “Together Through Life” (Colombia Records, 2009), är tyvärr inte en av Dylans mest genomarbetade album vilket i sig är mycket märkligt eftersom låtarna skrevs tillsammans med legendariska Robert Hunter. Samma år släpptes också “Chrismas in the Heart” med traditionella julsånger. Trots att den skänkte pengar till Feeding America, Crisis UK och World Food Programme och att Dylans kunskaper i latin bara kan beskrivas som mycket fascinerande har jag svårt för denna platta. Ingen skugga över den utan bara min personliga hållning till julsånger. “Tempest” däremot är hård och hämndfulld till mord. “Pay in Blood” och “Scarlet Town” är berättelse och ärlig obeservation om det onda och godas närvaro, lögner och svek – rentutav om motstånd. “Tempest” visar hur Dylan fortfarande är den briljanta mästaren av folkmusik och vackrast leveraras “Roll on John”, som en hyllning till John Lennon.

Dylan spelade åter i Sverige under 2014, sjuttiotreåringens “Never Ending Tour” lever sannerligen upp till namnet. I juli gästades Göteborg och trots ett mycket tveksamt väder besökte omkring 7000 personer Trädgårdsföreningen. En stund stod två unga män,runt tjugoårsåldern, bredvid mig i publiken och jag irriterades av deras ständigt googlande om Dylan när Dylan själv fanns några meter fram bakom pianot han oftast spelar nu för tiden. Men så insåg jag att jag stod bredvid beviset för Dylans magiskt outtömliga dragning; de hade köpt biljetter till en musiker rätt så för dem okänd men samtidigt så beryktad att bara det var värt några hundra kronor. Jag hoppas att de fick ett bestående intryck, till min egen stora lycka hade jag flyttat mig och när Dylan ställde sig upp på scenen bredvid mikrofonen och tog fram munspelet fick jag “Girl From The North Country” som kommer att vara mig i livet bestående.

Fyra månader senare, november 2014, släpptes en absolut guldgruva för Dylan fantaster. “The Bootleg Series Vol. 11: The Basement Tapes Complete” (Columbia/Legacy) spelades in 1967 hemma hos Dylan tillsamman med The Band under hans frånvaro från det offentliga livet. Vad Dylan egentligen hade för planer är inte tydligt, som det sägs behövde han pengar och trodde inte att något skulle hända med dessa låtar. Men boxen med sex CD skivor och två bonus plattor är mer värdefull för hans publik än vad han anser, i själva verket har Dylan uttryckt sitt missnöje eftersom spåren var demos och att dessutom kom några låtar till efter krav från skivbolaget. Dylans “I'm Not There”, “Dress it Up, Better Have it All” och “To Much of Nothing” är en fröjd och “Million Dollar Bash” en klassisk Dylan-esk gåta. Boxen innehåller även vad som skulle komma att bli succéer så som “Blowin' in the Wind”, “I Shall Be Released” och “Quinn the Eskimo (Mighty Quinn)”. Innehållande covers visar också var han funnit inspiration från exempelvis Johnny Cash.

Den tredje februari 2015 släppte Columbia Records det trettiosjätte studioalbumet som är raka motsatsen på alla vis till tidigare års album. Som en twist har Dylan inte heller skrivit något till “Shadows in the Night” utan tolkar istället tio klassiska låtar han valt ut. Det är en relativt kort skiva, lite över trettiofem minuter, men i fullständig harmoni. “Shadows in the Night” är en lågmäld skiva om den lyckliga och olyckliga kärleken, främst den olyckliga, och det musikaliska arrangemanget gör det så gott som omöjligt att inte dansa långsam vals om så även ensam och det är rena sinnesbilden av romantiska Paris, Vendigs kondoler, eller dunkla bluesbarer. Skivan förmedlar intimitet inte bara genom sina låtar utan även genom valet av dem. I likhet med “The Bootleg Series Vol. 11” sänder Dylan återigen ljus på musiker som funnits för honom själv.

De sorgsna “I'm a Fool to Want You” (Frank Sinatra, Jack Wolf, Joel Herron), “Autumn Leaves” (Joseph Kosma, Jacques Prévert, Johnny Mercer) och “Where Are You?” (Harold Adamson, Jimmy McHugh) framförs ömt och storslaget med Dylans ovanligt klara röst. “That Lucky Old Sun” (Haven Gillespie, Beasley Smith) står i linje med Dylans egna teman om hårt arbetarliv och relationen till det gudomliga. Som lite kuriosa kan det nämnas att Gillespie tillsammans med John Coots 1934 skrev “Santa Claus Is Coming to Town”. “Why Try to Change Me Now” (Cy Coleman, Joseph McCarthy) är nog en vinnare här i frågan om att personifiera Bob Dylan själv.

Mycket litet av det som skrivs är sant, som bäst får man dagens sanning – de kreativa människornas privilegium och ok. Världen blev mycket större när vi lämnade åttiotalet, vi lider av historisk hemlöshet, sprungen ur en uppväxt med diffusa ramar av klass, ideologi, rättvisa, och, nybyggaranda. Ändå lyckas Bob Dylan från decennium till decennium, skiva efter skiva, att formge porträtt över människor hundra år tillbaka i tiden och kanske lika många framåt. Det främsta med hans låtskrivande är att han kan fånga den allomfattande orättvisan. Dekadens ser alltid vackrare ut på avstånd, vi lägger gärna ett raster, ett romantiskt sken, över tiden då många människor levde huller om buller, tungt, stökigt, oöverblickbart och osäkert. Som musiker har Dylan haft förmågan att med precision röra sig mellan olika världar, något som inte är lättåtkomligt. Jag har inte ett enda fotografi från de gånger jag själv sett Dylan spela, kanske var jag för fokuserad. Närvarande.

Jag tror att det som i alla år funnits hos Dylan är helt enkelt den genuina passionen för att skapa musik. Det är lusten som driver en oändlig turné.

”On the 7th day God made Dylan.”

Linda Bönström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.